Leksaker till *hosthost* hundar?

-Mamma, vilken väg kör vi? Vart ska vi?
-Vi ska till Falkenberg och är snart i Sjönevad.
-Kommer du ihåg på sommaren när vi var på marknad och vi såg de där snoppleksakerna till hundarna?

Visst gör jag det. Hoppochstuds gick lite i förväg men kom om möjligt ännu mer hoppochstudsande.
Mamma mamma, titta de säljer låtsassnoppar till hundar. Fniss fniss

Jag lät honom tro att det var hundleksaker och var nöjd att han inte tittar närmre. En gummimus kanske inte hade varit lika självklar till hunden.

På gott och ont

Hoppochstudsmaskinen har ritat en fin teckning till mig.
På ena sidan är det onda, han själv, fladdermusvinge och mörkt.
På andra sidan mamma dvs jag, änglavinge, hjärta.

Det onda älskar det goda. Det goda älskar det onda.

Lyssna inåt annars slår det mig dyrt.

Och just så är det. Det blir kostsamt att inte göra det. Å andra sidan blir det kostsamt att göra det också. Med andra ord, det blev en kostsam förmiddag idag.

Jag skulle bara till VPM, problemet är att hitta parkeringsplatser. Jag körde runt lite, och körde runt lite till men det var visst inte bara jag som behövde ställa undan bilen en stund. Nähä jaha tänkte jag, nu hinner jag inte leta mer, jag ska ju vara på VPM just nu för att vara exakt.

Bilen då? Tja. Utanför ljudaffären, nedanför Pioneerskylten? Endast kunder? Blir bra. Det finns ju ingen annan… Men njä försöker jag säga till mig själv. Njä. Inte idag. Inte nu. Du minns hur det gick sist du inte lyssnade på mig. 300 kr i böter. Hmm sa jag till mig, var hade jag tänkt att jag skulle stå? Och hur hinner jag hitta det? Nej min själ, så här blir det, det är min bil och jag bestämmer.

Och så blev det. När jag kom ut från VPM körde en Securitasbil förbi. Jaha. Det var det tänkte jag genast. Det ringde en klocka i blå skåpet.
När jag kom fram till bilen så jajemen, -visst sätt där en fin lapp på rutan. 400 kronor.
Vad säger man? Vad var det jag sa? Jag bokstavligen hånlog åt mig själv, skadeglad att jag sa ju det.
Däremot är det inte kul lika länge att vara skadeglad åt sig själv. Det kostar ju bara pengar det där.

Nästa stopp tänkte jag blir Kupan. Har jag tur så hittar jag en tröja åt Mister. I’m växer ur precis allting just nu. Nu är han dryga 177 cm lång slyngelungen. De flesta kläder är för små så jag hinner inte ha allt rent just nu. Han fick låna en hoodie av Genbanken. Hittade en iallafall som jag tror han kommer att gilla.

Hoppsan. Titta ropar det inifrån. Ett ljushjärta, just som de två stycken hemma. Visst vore det fint med tre ljushjärtan? Javisst. Och så blev det. Sen ropar det inifrån igen. Kolla kolla, en ljusstjärna, just som de två som hänger hemma. Vore det inte fint med tre ljusstjärnor? Så blir det en till andra fönstret också.
Jamen självklart. För det här jag ju läst mig idag, jag ska lyssna till mig själv.

Det blev en bra gratängform också och en saltkvarn. Mest för att det behövs.
Sen fick jag ett infall att springa in på Granngården också. Där hittade jag stora tuggknutar till Villeman, halva priset. Och en aktivitetsboll man fyller med godis. Och en skylt till ytterdörren.

Ja jag hittade förresten en bra flaskdiskborste, den verkar bra för det fanns en liten borste för småsaker också. Det kan man ju behöva ibland.

Så kom jag då till kassan. Och vad ser jag där om inte Skumtomtelådor.
Hallå, ser jag inte, såna vill jag ha. Som sagt, lyssna till mig själv var det så en låda skumtomtar alltså.

Jaha, vad kan man säga? Oavsett om jag lyssnar inåt eller inte gör det så kostar det pengar ändå. :-/

Villeman har iallafall haft roligt med bollen. MaxMorris ville vara med men det var inte lika uppskattat.

Och om nu någon stört sig på rubriken och tänkt att människan ska ju inte skriva om hon inte vet hur hon skriver. Men jodå, det vet hon. Jag vet att det inte slår dyrt, även om det gör det men hoppochstudsmaskinen säger slår och det är ett bra ord. Det är ett slag mot min plånbok i varje fall

Ja just det. Typ

Så är det. Hoppochstudsmaskinen har löst mysteriet om hur bebisar blir till.
Innan hoppochstudsmaskinen föddes så var han ingenting. Han fanns inte alls. Sen blev han en pungkula som pappa la i musen, för så gör man och sen blev han kastrerad.

Hmm. Jomenvisst.

Återinflytt och omflytt

Sängbytena är gjorda. Decibel ville inte vakna i morse, hon sov så gott i nya sängen och ville stanna kvar.

Mister behövde lite extra tid och sov ännu en natt i soffan. Inte alls oväntat, ibland behöver saker och ting mogna.

Hoppochstudsmaskinen var glad som en speleman över nya sängen och var helt okej med att jag går in till mig när han somnat. Han har ju sovit så bra det sista, även när jag har gått därifrån.
Tidigt tidigt i morse kom en liten knatte tassande in i sovrummet. ”mamma, jag vaknade iallafall…” 
Jag lyfte på täcket bara så kröp han inunder och somnade om.
Ikväll gör vi ett nytt försök. Alla timmar i egen säng i eget rum är bra timmar.

Fast det är visst nåt konstigt med hans sovplats. Det luktar illa under täcket säger han. Jag gissade på fis. Men nej. Icke. Det luktar minsann pungsäck.

Planerar för nyinflyttning och omflytt

För vilken gång i ordningen?

Mister har blivit för lång för sin säng, han sparkar runt och ligger inte stilla så nu det sista har ribborna i botten ramlat ner. Han har inte kunnat sova på madrass på golvet utan har legat på soffan istället. Dags för ny säng alltså, dvs begagnat från Blocket.
Genbanken var i Gislaved i eftermiddags och köpte en.

Väl hemma så fikade vi och Genbanken gjorde sin dagliga Blocket-titt, vi behöver en bättre dubbelsäng. Den vi har är många år nu. Så klart hittade han en och åkte en sväng till Halmstad. Nu har vi också ny säng.

Alltså, Hoppochstudsmaskinens säng ska bäras ut. Misters gamla ska in till Hoppochstuds. Min säng som står jämte hoppochstudsmaskinens säng ska bytas ut mot gästsängen som Decibel sover i. Genbankens halva bär vi väl ner i källaren kan jag tro. Dessutom måste jag bära upp expedithyllan från tvättstugan till Misters rum. Eftersom sängen försvinner, försvinner också förvaringen av alla hans Kalle-pocketar.

Men nyinflytten då? Ja så klart betyder det att jag återtar min plats som kung. Eller iallafall flyttar tillbaka kudden till sovrummet. Tanken är att jag ska ligga på gästsängen till hoppochstudsmaskinen somnat och sen vandra över. Den sista veckan har han faktiskt kunnat sova ett tag även efter att jag inte är kvar.
Det är jobbigt med självskräck.

Hoppochstudsmaskinen kan inte sova på sitt rum för han kan inte vara ensam.
Decibel kan inte sova på sitt för hon känner att hon INTE är ensam.

Vi har att göra imorgon. På eftermiddagen ska vi på möte på BUP, vi ska diskutera Decibels mer och mer autistiska drag. De har reagerat väldigt på skolan och vi har våra funderingar. Var det landar vet man inte.

På kvällen är det BodyCombat. Fullt ös men att bära sängar bör väl vara en fin uppvärmning

Snö. Sol. Vackert. Skoj och helt fantastiskt.

Villeman älskar snö. Redan när han kom in efter kissrundan ville han ut igen. Han tittade längtansfullt ut genom fönstret.

Äntligen blev det gåutdags. Både Decibel och Hoppochstudsmaskinen följde med. Hoppochstudsmaskinen var ju tvungen att testa åkplattan ordentligt.

Villeman sprang iväg som en skogstok så snön sprutade. Men jag fick lite fina bilder ändå.

Så klart följde MaxMorris med, högljutt pipande när han kom för långt efter.

Att fånga snöbollar är inte alltid så lätt. Men kul.  
                     

Sen finns det så klart lite tyngre bitar med snön. Inte bara för den som skottar utan också för de långhåriga. Det känns nog inte jättekul att gå runt med men en stund jämte Villeman så blev det snart lättare i kroppen.

Vis av erfarenheten?

Jaa, säger Genbanken. Vi går på bio ikväll. Finns det ingen bio? Vi lånar en traktor och fixar för att gjuta grunden…

Inte nu igen, suckar han. Djupt och länge.

Jag är böjd att hålla med. Jag borde tänkt på hur det gick förra gången jag tröttnade på mitt hår och gjorde själv. Då tog jag trimmern. Över hela.
Nu drog jag ihop håret i en tofs i nacken och klippte. Det åkte nog en fyra fem centimetrar. Håret var så slitet kom jag på. Så kan jag ju inte ha det.
Andra kanske hade väntat till på måndag och ringt till frisören och det borde jag också ha gjort. Fast så långt hann jag inte tänka innan håret var avklippt. I min tanke skulle det gå snabbt och lätt att fixa till. Eller hur!

Nu måste jag nog ringa frisören ändå på måndag och tala om hur jag fixat till.  Jag behöver väl knappt säga att jag gav upp försöket att jämna till. Jag dammsög ur behån på en halv peruk och sen gick vi till skogen istället, jag, Genbanken och Villeman.
Ojojoj så lycklig han blev att få rusa runt i snön. Han rusade runt så att snön sprutade och hann sladdade runt, fram och tillbaka. Han älskar snö och hade nog kunnat vara ute hela dagen men innan vi har fått tag i stängsel så är det uteslutet. Han blir ju aldrig kvar på tomten ju.

Det började snöa i förmiddags och har snöat sen dess och det är så fantastiskt ute.

Så här blir fotot när det kommer en snöflinga precis framför mobillinsen när fotot tas.

Inte direkt buskablyg

Jag har varit barnvakt idag av Jumjum. När hans mamma kom var han jättetrött så vi kom på den briljanta idén att byta blöja innan bilresan hem.

Hoppochstudsmaskinen kommer förbi tar en titt och säger: vilken liten snopp han har.

Ja, jo, svarar jag. Liten pojke – liten snopp, större pojke – större snopp och fortsätter blöjbytet.

Jaha. Hoppochstudsmaskinen hänger ut sin och informerar: så här ser min ut. B-)

Ridå!

I simbassängen

Kan man göra mycket, som tusen meter bröstsim.
Men. Om man simmar bröstsim, vore det inte enklare att använda armarna?

*ser lustiga bilder framför mig*

Fina vänner. Bra vänner. Värda vänner.

Jodå, så är det, jag har fina vänner och de har ställt upp mer än tillräckligt, både tidigare och nu i detta med hästen.

Jag fick hjärtklappning så fort jag pratat med veterinären. Jag visste ju att det inte var bra med hästen och var det riktigt illa skulle det inte bara betyda jobbigheter utan också ett telefonsamtal till Nubbes ägare.
Och det blev inte bättre, när det talades om att ringa henne så… Ja. Nära nog ångest, så nära man kan komma åtminstone.
Ingen har väl missat min hemska telefonfobi. Usch.

Men. Då var vännen Lotta där och erbjöd sig att ringa. Ja för den delen, veterinären pratade också med henne.

Och vännen Roger, som ringde jordbrukstjänst vad det nu hette. Och som hade jagat fram veterinären när planerna grusades. Han var med under själva avlivningen, annars hade Genbanken åkt ifrån jobb men det behövde han inte. Och han var med under hämtningen..

Hur fint är inte detta??

Inte nog med det, det skulle betalas direkt vid hämtning också ett antal tusen. Det krånglade minst sagt och ägaren förde inte över pengar.  Lotta och Roger hade att lägga ut, tills mina pengar kommit in idag. Annars hade jag fått ringa Mammi och Pappi tror jag. Eller någon annan. Men ikväll har jag fört tillbaka pengarna.

Nu när jag skriver får jag ju dåligt samvete ju. De har ju tagit hand om allt, vad har jag gjort? Inte ett skit :-/
Hur känns det då? Inget vidare, att bara ha tagit emot och… Tja, gjort ingenting. Just snyggt det.
De hade ju inte behövt göra något av det liksom, det är ju egentligen inte deras problem.

Men. Jag är inte otacksamt, tvärtom, -jag har inte ord nog. Jag kan bara säga TACK. För allt. Jag glömmer det inte! Det är mer uppskattat än ni tror misstänker jag.
Hur värt som helst. <3

Vi börjar om har jag kommit fram till

Nej, ingen separation eller nyförlovning. Inget sånt. Jag tänker på Villeman. Han som just nu är rädd och hyperstressad för precis minsta lilla. Allt främmande gör honom hmpfff.

Alltså har jag kommit fram till att först och främst, byta tillbaka till torrfodret. Jag/Villeman har varit jättenöjd med färskfodret, det är egentligen inte det jag misstänker heller. Men samtidigt som Villeman blivit värre så har vi också börjat mer och mer med just färskfoder. Eftersom han har snedtänt och blivit hyper på vissa foder förut så är det värt ett försök, om inte annat för att utesluta och se om han blir lite lugnare.
Inte heller tror jag att det är fodret i sig som gör honom som han är utan möjligen förstärker det som redan är jobbigt. Lättstressad har han alltid varit men blir han då hyper och konstig av fodret blir det ju dubbeleffekt på det hela.

Jag har tänkt mig att han ska få ”bli valp” igen. Börja från början liksom. En liten valp i en stor kropp.

Jag har bestämt att han ska hållas borta från främlingar och gärna andra barn än våra egna, så långt det är möjligt så klart. Att jag tar barn också är för att barn är stressande, det kan man inte komma ifrån. Högljudda, springande och opålitliga Åtminstone för en orolig stor liten hund. Och ja, så långt det går även barn han känner väl, med vissa undantag. Bara för att och fortfarande så långt det är möjligt. Främlingar kommer ju att knacka på dörren ändå det är jag medveten om. Jag funderar på att sätta en grind mellan entrén och hallen. Då kan han sitta i säkerhet men ändå kunna ta in vem som knackade på dörren. Om han kan hålla sig lugn såpass förstås.

Jag har bestämt att några nya promenadrundor blir det inte tal om. Vi tar de gamla vanliga, framlänges och baklänges men ändå vanliga.
Eftersom han stressar upp blir det i stället mer träning hemma. Istället för att ha gå-fintträningen på rundorna så blir det mer sånt i trädgården. Mycket sitt och ligg. Hoppa lite, leta godis både här och där. Ja lite blandat. Idag lyckades vi till exempel klura ut de första krypstegen. Mycket korv gick det åt men han var jätteduktig.

Så idag ska jag städa ur nere i hönshuset och inreda lite bättre. Bära ner en dyna och leksaker, tuggben och mat.
Imorgon ska jag passa Jumjum och Hoppochstuds ska ha en kompis. Stressande för en Villeman så han ska få vila iställlet. Det blir nog tyvärr inte sista gången där ute heller men… Vi måste börja någonstans.

Efter att ha läst runt på internet har jag kommit fram till att stressade och oroliga hundar ska inte ha en massa buslekar. Lite måste de ju ha såklart men inte hur mycket som helst. Inte heller massa långa rundor utan mer av huvudträning. Alla tips på bra grejer vill jag ha.

Det finns ju aktivitetsplattor och grejer, hur är erfarenheterna? Vissa menar att de är stressande medan andra säger tvärtom. Tankar?

Sen var det någon hundexpert som tog upp det här med mat, en orolig hund ska helst inte äta bara två gånger om dagen utan till och med upp till fem gånger. Men Villeman är ju kinkig som katten. Nä, katten äter bättre. Vad blir bäst då tro? Ha maten framme alltid?

Tankar, idéer, vad som helst. Ge mig. Jag vill inte anse min hund för hmpfff för att vara kvar. Det måste finnas något sätt att få honom på banan igen. Han är ju en i familjen. Men det är också nästan bara där han funkar just nu….

En välanvänd röd grimma

Blev ett minne vid sängen för Decibel.

Gårdagen blev inte riktigt som det var tänkt från början. Det visade sig att jordbrukstjänstbilen som skulle ta hand om det hela hade kört sin tur redan dagen innan och skulle inte komma förrän på torsdag.
Fast så länge kunde ju inte den stackars hästen vänta så det blev ett snabbt samtal till veterinären igen. Han hade fullt så han bad om en timma för att hinna komma. Alltså blev det han som tog själva avlivningen, Genbanken lånade föräldrarnas traktor för att få honom ur hagen och lägga på ett bra ställe tills kroppen kunde omhändertas.

Det var en del frågetecken innan allt blev klart, vi fick mess om vi kommer bort en stund för fika och prat. Jag hade ingen chans att få iväg Decibel till skolan men det var ju förståeligt. Strax innan tio på förmiddagen ville hon åka bort med en sista morot. Jag visste att veterinären skulle komma när som helst och messade bort. Vi hann inte så långt innan svaret kom: Han är här nu….

Vi bestämde att åka bort för pratet och fikan och fick stanna på grusvägen fram. Veterinärens bil stod utanför hagen.
Nu är det en tidsfråga. Jag skickade ett mess och frågade om det är färdigt och om vi kan komma in, Decibel ville se honom en sista gång… Ett mess till svar: Nu är han borta…

Vi tog några andetag och gick in i hagen. Men, vad konstigt, han var inte där vi förväntade oss. Jag gick in en bit och hörde röster. Oj, där nere… Vad gör han där? Nedanför backen? Vi gick dit och mötte Roger och Torbjörn. Fick rapport och pratade lite.

Veterinären var lite bland i ögonen såg jag, undra på det, sånt kan aldrig vara trevligt att göra hur rätt det än är.

Att han ens tagit sig dit ner är ett mysterium men mest troligt har de andra börjat stöta bort honom, så illa var det alltså ställt med honom.
Allt hade gått bra. Han fick lugnande och huvudet sjönk direkt och han slappnade av. La sig gjorde han inte, jag tror inte han kunde faktiskt så fruktansvärt stel som han varit förut och så mycket tyngd han lagt på bogarna både innan och nu när det gjort så ont.
När slutet kom la han sig. Snabbt. Veterinären sa att nästan alltid rycker det i benen och kroppen men inte nu, kroppen var redan så slut att reserverna var tömda. På så kort tid…

 

Hästarna var i hagen under hela tiden. Torbjörn menade att det är viktigt, även för dom. Hästar är intelligenta djur och förstår. Det är bättre att de ser och får förstå och ta avsked än att inte veta. De får absolut inte jagas eller hållas undan.

Sen hände något, vi blev tagna allihopa.
Under tiden Roger och Torbjörn varit hos Nubbe nedanför backen stor Newt precis uppe i backen och tittade. De två andra stod bakom. När vi kom och gubbarna kom upp gick Newt runt oss och ner. Han gick fram till Nubbe, ställde sig ca 1½ meter framför huvudet och sänkte huvudet. Så kom Hilda, ställde sig strax bakom och sänkte huvudet och sist kom Fabian och gjorde detsamma. De stod en stund, luktade, tittade och gick till slut en bit bort. De lämnade inte platsen men var inte alldeles nära.
Vi sa hejdå till Torbjörn och så blev det vår tur. Vi stannade en stund och hörde Genbanken komma med traktorn. Då gick jag och Decibel till huset. Hästarna följde med åt samma håll och höll sig där framme medan Nubbe blev hämtad och lagd på plats. Där var de också när jordbrukstjänstbilen turligt nog kom, han ringde och sa att han fått en större körning i allafall och kommer inom på vägen.

Vilken lättnad. Det känns varken bra eller avslutat att ha en kropp liggande. Vi var ute hos honom igen, täckte av kroppen och tjejerna sa hejdå. De samlade minnen från manen, svansen var redan klippt på, de tittade, frågade och klappade. Så var det då dags, vi gick in i huset och väntade. Snart åkte lastbilen och Nubbe är borta.

Kvar finns minnena och en välanvänd röd grimma hängande vid Decibels säng.

Nubbe är fri nu. Fri att springa hur han vill på de evigt gröna ängarna.
Som han kämpat och troligtvis mer än vi vetat om. Han ville ju så mycket.

Som Torbjörn sa, Han har fått de bästa sista åren han har kunnat få. Han har haft det bra här.
En välförtjänt pension där han fått göra vad han kan och velat. Han har fått sluta sina dagar tillsammans med sin flock in i det sista. Han har det bra nu. Han får vila. Han är fri.

Räknar minuter, timmar, -men vet inte ännu hur många

Det är beställt nu. Snälle rare Roger har ringt nu på morgonen. Alltså om avlivning och hämtning av vår vän.

Det kommer närmre och närmre. Jag har bestämt att inte vara med. Jag fixar det inte. Men hur som helst kommer jag att gå här hemma och våndas. Vi har inte fått någon tid ännu så jag vet inte hur länge jag ska oroa mig innan jag måste oroa mig på riktigt.

Vi sa farväl igår, jag och min vän. På kvällen ville Decibel åka dit. Genbanken följde med henne. Jag kände att åker jag dit och gör om det igen så blir det inte bra. De tog med kameran och tog några sista bilder.

Här hemma i skåpen är det fullt av alla hans trasiga täcken som väntar på lagning. Det känns ruskigt motigt att ta tag i det, till vilken nytta liksom? Samtidigt behöver jag platsen.
Kanske jag ska försöka vända på det, att laga dem som ett avslut på nåt sätt. Att packa undan hans saker hela och rena.

Jag räknar minuter, timmar. Men jag vet inte hur många…

MaxMorris mår däremot betydligt bättre idag än igår. Igår var hans sista dag som kulkatt, efter den för honom väldigt dimmiga, för att inte säga medvetslösa ceremonin är han numera avkulad. En inte så hanig hankatt längre.

Veterinären sa att han kan springa iväg ett par dagar ändå, men det är för att lämna återbud
Idag är han pigg och har redan försökt sätta gamle Mowgli på plats, för vilken gång i ordningen? Han lyckades inte det minsta denna gången heller.

Villeman blev vaccinerad igår. Så nu är det avklarat också. Skönt.
Han har förresten inte kommit upp ännu. Konstigt. Och kissade inte när Genbanken var ute i morse. Ännu märkligare.

Jag vet inte vad som har hänt med vår hund. Han är jätterädd för främlingar och skräckslagen för deras händer. Får han bara luktat igenom i lugn och ro är det ingen fara. Men när han börjar med att skälla och resa ragg och tala om på alla sätt att ”håll dig borta, rör mig inte” är det ju inte självklart att den främmande alls vill bli luktad på i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra och hur vi ska gå vidare. Jag pratar med en del, googlar och läser. Problemet är ju att ingen säger detsamma. Jag fortsätter och hoppas komma från till något bra.

Det har kostat på. Tålamod. Svett och envishet. Betalningen blev tårar

Ja, envis har jag varit. Kämpat och försökt. Försökt lite till. Börjat om, igen och igen. Ett steg framåt och fem tillbaka. Jublat för de minsta framsteg och gått vidare efter motgångarna. Som jag svurit, långa ramsor över mycket och lindat orden i rosaskimmer över annat.

Vi har tränat, kommit nära, blivit partners och jobbat tillsammans. Inte alltid av samma åsikt förstås men det har funkat.

Bakslag. Börja om. Igen. Det här tagit längre och längre tid men sämre förutsättningar men vi har kämpat. Ibland med både väl och ve på spel. Som vid uppsittning, ett ben i stigbygeln och ett i luften och pang, en explosion upp i luften och tjurrus. Jag hängde kvar men mest tur antar jag. Det visade sig vara ett getingstick på magen.

Eller när sadeln gled halvt av. Sadla om, leva reda på en hög stubbe och klättra upp. En fot i stigbygeln och en i luften och tjohoo ett jätteskutt över diket. Jag satt kvar då också, jag hade väl tur antar jag.

Alla arbetstravförsök. Med bockningar, passgång, ett sammelsurium av både pass, trav och galopp. Det funkar egentligen inte men han klarade det uppenbart.

Tålamod, envishet och massa tjurighet. Fast inte bara det, allt jag gav, allt jag fick. En vän. En bufflig och i början väldigt respektlös många gånger men vi kom till slut överens även där. En vän som gärna letade i fickorna och gjorde allt för en godsak. Som från början ständigt och jämt stressat slängde runt huvudet så fort han kom i stall. Som slutade med just detsamma. Efter massage, massage och ännu mer massage, liniment och skritttäcke.
En vän som var så sned att det inte gick att sitta rakt, men min kära bomfria och massa svett och arbete så blev det bättre.

Så många täcken som gått sönder, lagats, köpts nya, lagats igen. Så många gånger jag skakat uppgivet på huvudet, precis som alla rispor och småskador på benen. Alltid.

Nu blev det bakslag igen. Ett ordentligt. Han blev halt. Igen. Bara att ringa veterinären för att få det undersökt. Med tanke på annat så kände jag någonstans att nu är det nu. Nu är det nog. Inte en vända till. Han klarar det inte. Han är gammal, hans kropp är gammal. Jag kände det, visste det.

Så kom veterinären. Han ska hämtas, med huvudet djupt ner i ensilagebalen. Men där var det tvärstopp. Idag stödde han inte alls och så bara två dagar så kunde vi se hur han sedan gått ner.
Han som blivit så fin med en underbar vinterpäls.

Veterinären fick i stället komma ut i hagen. Det behövdes inte någon större undersökning för att få beskedet jag egentligen redan visste. Hit men inte längre.
Kroppen orkar inte mer, benen är slut. Det är snarast möjligt som gäller.
Han får vara kvar vid ensilagebalen, tillsammans med vänner under natten.

Imorgon kommer bilen. Han hämtas i hagen. Ett avslut någorlunda på topp. Slagen men inte ensam.

Allt kändes mycket lättare när jag själv kände sanningen. När jag fick den berättad blev den plötsligt så verklig och tung. Jag vet att beslutet är det rätta. Det finns verkligen ingen återvändo.