Mister då? 14 oktober, 2009

Ja hur blev det med Mister då? Han har ju bytt skola och allt.

Det gick väl sisådär kan jag säga. Han åkte väl till skolan som vanligt i början. Kortare dagar och en ledig dag i veckan. Vad vi förstår utefter kontaktboken och Mister själv så verkar det funka i skolan. Så plötsligt totalvägrar han att hoppa in i taxin. Mer än så, han springer ut i skogen.

Vad gör vi nu? Givetvis är det nåt? När Genbanken tidigare har pratat med en ur personalen så har det visat sig att han vill ingenting göra och gör därför ingenting heller mer än att läsa Fantomen. Detta stör ju givetvis de andra eleverna som tycker det är orättvist. Det har varit lite konflikter därav samtalet.
Vi menade ju då att lite måste han ju göra. Men man måste tala om för honom. Det går inte att säga att nu jobbar vi i matteboken och sen gå därifrån, han klarar inte det.
Då började dom att göra så och det blev bättre. Ett tag…

Vi har förstått att något är frågan om men inte vetat vad. Själv har han inte fått ord på det. Mer än att det är för höga krav på honom. Då visade det sig att han var liksom piskad att göra detta. Hade kunnat fungera om det inte varit så att vissa dagar är såna när han verkligen inte KAN få nåt gjort. Det hänger upp sig och får han krav på sig så går han i baklås alldeles. Vissa saker hade han missuppfattat osv.

En dag sa jag till honom, igen, att det viktigaste är att han kommer till skolan. Sen om han fått något gjort på lektionerna det lägger jag mig inte i. I nuläget är det oviktigt, då är kompisarna viktigare. Skriver i kontaktboken att jag sagt så till Mister så att de inte ska pressa honom.

Kvart i elva ringer pojken. Hämta mig mamma, du måste komma nuuuu. Jag vill hem, jag orkar inte.
Frågar lite och har Misters schema framför mig och får inte ihop det han säger med scemat. Frågar varför. För att schemat ändras varje dag, det där är ett gammalt schema.
Så varje morgon har jag går jag igenom schemat med honom och sen har han nåt helt annat.
Frågar vad han gör nu och vad han har gjort. Han vet knappt VAD han har i uppgift att göra.
Jag undrar så klart vad lärarna sagt. Det vet han inte. K var där inne och han minns inte vad han sa och M var där och ändrade hans schema….

Frågade ang kontaktboken. Den är ännu inte läst…
Kan du se till att någon läser den?
Pojken vet inte var lärarna är någonstans och klarar inte av att lämna tryggheten i sitt lilla rum.
Jag får honom att skriva en lapp att lägga utanför dörren där han vill att M ska komma in.

Tiden går, klockan blir elva och det är lunch. Ingen har kommit. Fem över elva. Han tror M kan vara i lärarrumet och det är närmare ytterdörren. Men M måste väl hämta de andra eleverna för lunch? Nä de gick förbi innan.
Så alla har alltså gått på lunch utan att ens informera honom.

Där sitter han, ensam. Vet inte vad han ska göra, vet inte vart han ska bli av, vet inte hur han ska bete sig.
Så här upplever han sina skoldagar. Fem timmars frågetecken…
Ber om fem minuter att ringa Genbanken. Genbanken ringer genast rektorn. Jag säger till Mister att vi ordnar detta, gå bara ut och vänta så hämtar jag honom.

Så nu är han hemma tills han kan få en fungerande skoldag. I min värld är ett schema det som gäller ända tills man får ett nytt. Skolpsykologen har tyckt till och schemat har ändrats, men så länge vi har det gamla här hemma hjälper det ju inte honom. Han får ju då ett nytt schema hela tiden…
Men så är det ju inte säger M. Precis så är det i Misters uppfattning svarar jag.
Men det kan ju inte vi veta…

Va??! En resursskola. Alla har NPF av något slag. Och de kan inte veta?!

Genbanken tar kontakt med LSS-teamet eftersom vi redan diskuterat ett möte ang Misters skola. Det rings fram och tillbaka och vi hade ett möte ganska snart med skolan och skolpsykolog.
Vi gick igenom hur han funkar och vissa saker som krävs för att överhuvudtaget komma framåt.
Att man måste skilja på ”kan-inte”dagar och ”vill-inte”dagar. Är det bara vill inte så kan man kanske ändå sätta lite press men är det kan inte så förstör det mest.

Efter det har det funkat, över förväntan faktiskt. Men han tycker det är för stort. Det är en mycket större skola än tidigare med fler elever och fler byggnader. Även om hans klass med sina två grupper har ett hus för sig så är det mycket.

Vi ska få till ett studiebesök på en specialskola. Mest för intressesmurfen. Man vet aldrig när det vänder. I tisdags hade han haft allt annat än sin bästa dag i skolan. De hade inte haft lätt med honom. Allt var illa tyckte han. Hemma var det inte bättre igår och på kvällen drog han igång…

Så vi får väl se hur det blir i framtiden. fortsättning följer…..

I väntan 14 oktober, 2009

Under grannens äppelträd kunde vi se dessa vackra djur medan vi väntade på Misters taxi.

Jag har fortsatt baka 14 oktober, 2009

Ja faktiskt, det är helt otrolig. Och kul är det dessutom. Kanske mest för att det är så lätt att tom jag kan få till det. Utan att glömma av tiden och plåtar och jäsning plus allt annat man glömmer.

Det roliga är ju också att även om man gör efter samma recept så blir brödet annorlunda varje gång. Det beror väl på surdegsgrunden antar jag. Och den funkar minsann. Har hela spisplattan nersölad av överbubblad surdeg. Ska strax skura bort det tror jag bestämt. Innan det börjar lukta finfint i köket. Om det ska göra det eller om det bara är min konstiga så fortsätter den att bubbla upp lite, även efter att den kommit in i kylen. Helmysko. Ändå ställer jag den längst in i kylen, precis vid kylelementet eller vad det nu heter. Kanske tur det förresten, anars kanske den hade bubblat upp ännu mer.

Har dessutom satt en vetesurdeg. Den verkar vara bra. Lotta ska få sin del idag, nymatad och bubblad. Tänkte jag ska testa göra kanelbullar. Oh jo. Måste ju testa. När barnen är i skolan…. hehe.
Och ett ljust bröd kanske till och med Mister vågar sig på att smaka. Han äter inte det andra. Nejnej.
Decibel äter gärna surdegsbröd, men det får inte vara morot i. Däremot Minimonster, han äter bara brödet med morot i. Genbanken äter vad som finns och min favorit är ett jag testade med en krydda jag hittade på Lidl. Man kunde visst göra som pastasås med den. Det är torkad tomat, örter, mest basilika tror jag. Kanske vitlök också. Det brödet bli fantastiskt gott iallafall så det ska jag göra fler gånger.

Jag letade ju fram ett par lerkrukor. Bröden blev väldigt fina tycker jag.

Bröden ovan är ju givetvis inte gjorda i lerkrukor. Om nu någon inte ser det…

Frågade mamsen om hon inte hade en lergryta jag kunde låna. Jodå, det hade hon. Till och med två så jag fick den ena. Det blev fin form på det brödet. Ordentliga skivor kan man säga.

Idag måste jag bestämma vad jag ska baka imorgon. Eftersom jag måste ju sätta grunden. Ska det bli ett kanelbulletest? Eller bara bröd? Eller kanske rentav båda? Så kan ju brödet gräddas medan bullarna bakas.
Ska jag göra vetesur eller rågsur? Båda? Hinner jag det? Orkar jag det? Funderar vidare en stund..

Man ska inte klaga alltså men… 14 oktober, 2009

ibland är det lite mycket måste jag säga. Både bra och mindre bra. Ibland rent tråkiga grejer.

Här har ju varit lite bekymmer med barn och skolor.
Decibel var ju hemma ganska länge innan sommarlovet började. Sen ägnade hon de första veckorna till att panika om att den hemska skolan börjar snart och sommarlovet är ju så kort, det är ju bara tio veckor liksom och hon tänker minsann inte börja skolan så redan. Oh nej…

Vi funderade här hemma, hur löser vi detta då? Ett möte så klart. Humhumtänktänk. Så hade jag mina hjälpare från familjecentrum här och så fick A en idé. En väldigt bra idé. Det finns ju nätverkscentrum, folk som specialiserat sig på att hjälpa människor med möten. De sköter inbjudningarna och ser till att alla får tala, att man håller sig till ämnet, ställer relevanta frågor osv osv. Bra, det kollar vi upp. Så gjorde vi och bokade träff. Gick igenom vilka från skolan som ska vara med. Sen någon som känner Decibel väl. Vi valde Genbankens kvinnliga genbank. Hon jobbar ju nära på i skolan också. Sen valde vi moster dvs SöstraMi och Lotta. Hon känner både Decibel och känner till både det ena och det andra om oss allihop
L & A från familjecentrum skulle också vara med. Så klart. Nåja, det var det inte alls utan det var vi som ville ha dom med. Bra det, de är jättebra. Dessutom tyckte de från nätverket att det är bra med någon som kan prata som stand in för oss. Man vet ju aldrig, ibland blir det väldigt känsligt eller privat och då kan de fråga typ: Om Nollkoll får frågan på detta, vad tror du att hon svarar då?
Sen kan ju jag dementera om det är fel ju.

Sommarlovet gick ju och sen hade Decibel inget val än att börja skolan. Givetvis berättade vi ju att vi skulle ha ett möte och gå igenom en massa, för att det ska bli lättare för henne. För att göra det lite positivt menade jag att det är ju faktiskt ändå lite bra att hon hinner gå en vecka i skolan. Då kan hon känna efter på riktigt vad hon tycker är jobbigast, vilket som kanske funkar osv. Hon höll inte riktigt med…

På mötet som var tre timmar långt kom vi fram till en massa. Saker att tänka på i klassrummet. I matsalen. Vad hon behöver. Information rent allmänt. Annat viktigt och många tankar.

Igår var det återkoppling. Hur har det gått och vad ska man göra.
Decibel har ju ett bakslag här nu. Orolig. Kvällarna är 550 varv per minut. Hon har klåda över hela kroppen och kliar sig fördärvad. Den mystiska allergin verkar vara psykiskt betingad, precis som för Mister. Igår fick jag henne inte till skolan, hon stenvägrade totalt. Igår kväll var hon igång igen så det blir hemmadag även idag.
Visst kan man kämpa i alla oändlighet men hur vi än gör så är det hon som får plikta.

Tyvärr kunde jag inte vara med på mötet. Minimonster var hemma. I måndags var han alldeles kladdig i ögonen. På natten också, plus att han ylade och skrek och hade ont i örat… Oh vad jag som mycket… Hmm.
Sova förresten. Det var längesen jag sov i min säng. mister har också en downperiod verkar det som och har sovit hos oss några nätter. När han gör det så är det något. Han ligger INTE stilla. Ibland har Decibel kommit. Då har jag lagt mig i hennes säng. Om det inte har varit de nätterna när Minimonster varit igång och jag fått ligga hos honom. Så de senaste veckorna har jag vandrat mellan rummen och sängarna.
Visst hade vi väl kunnat förbjuda barnen att komma till vår säng men varför? Vad vinner vi på det? Vad hjälper det dem? Det är ju när det är något som oroar inuti de kommer, inte annars.
Ett bra test på hur illa det är är att förbjuda läsning i vårt rum. Lampan SKA vara släkt. Går de in på sina rum och läser var det mest sällskapet de ville ha. Stannar de så var det närheten och vår säng.

Iallafall så var Minimonsters ögon osmetiga igår men han klagade över grus i dem. Var lite små snorig och mosig, men allt annat än sjuk. Däremot med tanke på ögonen så ville jag inte sätta honom på dagis. Hade ju varit fint om det är ögoninflammation. Smitta alla. Tänkte han får bli hemma även idag, för säkerhetsskull.

Mötet hade iallafall gått bra, fast det var lite bortfall på folket. Lotta var sjuk, SöstraMi hade nog jag glömt at påminna ja, skolpsykologen var dubbelbokad och jag fick vara hemma med knattarna.
Men. Även om mötet gick bra och saker och ting ändras på, så hjälpte ju inte det att Decibel åker till skolan… Åh nej… Så hon blir hemma idag. Men imorgon. Då minsann får hon till skolan.

Fastnat i surdegen 26 september, 2009

Jag fick en burk surdeg av Lotta för ett par veckor sen. Hon hade läst en artikel i en tidning och blev nyfiken. Vi pratade lite och klart man blir nyfiken ju. Så kom då burken.
Jag matade och bakade mitt bröd. Brödet blev över förväntan gott. Decibel älskade det och Genbanken berömde. Mister vågade så klart inte smaka, men det var ju väntat. Dessutom är hans smörgåsperiod över nu. Nu är det skorpor med smör som gäller.

Nå, iallafall så har jag nu ikväll dragit igång ännu ett surdegsbak. Ja igår kväll då alltså. Man tar alltså sin surdeg och matar på med rågmjöl och vatten. Sen låter man det stå framme över natten och det börjar jäsa.
Jag vet inte hur det hände men det är en stor skillnad på surdegsklutten jag fick och den jag gjort på nu. Skillnad blev det också på kladdet som står nu och förhoppningsvis snart bubblar på i bunkarna.

Jag har satt igång två olika bröd faktiskt. Ett likadant som jag testade förra veckan. I det tänkte jag denna gången slänga ner rostade och saltade solroskärnor. Att jag valde de som är saltade är för att Genbanken önskade ett något saltare bröd.
Det andra brödet blir ett ljusare bröd. Tänkte smaka det först innan jag blandar i massa grejjemojjer. Jag och Lotta var iväg och storhandlade tidigare i veckan. Det blev mycket mjöl hemköpt denna gången.
Har ju planen att baka varje vecka. Läs nu mellan både rader och bokstäver. Jag skrev att planen är sån, hur det blir i själva verket är en helt annan sak. Men visst tusan är det roligare att baka när det äts upp. Och jag är inte så road av hembakat annars, det är gott när det är nybakat sen blir det bara torrt och smuligt. Eller också är det väl jag som inte kan…. Skulle kunna vara så…
Att det är nyttigare och bättre för kroppen gör ju inte saken sämre heller. Näringen tas upp långsammare av kroppen och man får en jämnare blodsockerhalt. Det har också lågt GI om man nu tänker på det. Och det ska visst vara bra. Fast vänta nu, har inte det med blodsockernivån att göra. Eller? Nåja.

Brödet jag gjorde sist var väldigt ”fuktigt” liksom. Nästan lite kladdigt när man kände på det. Men gott. Två dagar senare var det fortfarande väldigt mjukt och lite fuktigt. Och ännu godare. Inte illa alltså.
Det har hållt länge tycker jag.

Men även ett surdegsbröd har sitt slut. Det blev Genbanken varse idag. Han berättade att han fick frukost av en jobbarkompis som förbarmade sig över honom. Jag tänkte han hade glömt men så var inte fallet. Smörgåsen han fått med sig var svartluden liksom. Eeh? Och hur har du lyckats få med en som är svart undrar givetvis jag. Alldeles chockad över en sån dumhet.
Fast han hade varit hyperstressad i morse, jobbarkompisen stor utanför, de skulle samåka, och inga smörgåsar gjorda ännu. Så han rafsade fram brödet, hittade två färdigskurna och slängde snabbt på smör och pålägg och sprang ut.

Han måste inte bara varit stressad. ögonen måste ju ha varit grusiga och näsan full med annat…
Jaja, så kan det gå. Det kommer snart mer bröd i huset.
Fick köpt två brödformar nu i veckan. Har fått rotat fram ett par lerkrukar, skålade. Dessa har jag ställt i vatten så att de drar åt sig. Imorgon tänkte jag smörja dem med olja och baka bröd i dom. Blir nog fina bröd tror jag.

Om jag och Lotta nu inte hade något att prata om tidigare så har vi lite mera nu. Vi har våra projekt hela tiden. Handlar det inte om hästar och träning och utrustning och hovar så är det våra oljor och örter. Jodå, jag har minsann fått med henne i mina idéer också. hehe. Det är planteringar och fröer och kransen vi måste göra i det snaraste, oktoberfesten som vi ska på och vilka kläder vi ska, tjejernas ridning och annan ridning och vänner och fränder och kanske någon ovän också. Vi vrider och vänder på både svårigheter och idéer, analyserar och filosoferar. Roligt och tråkigt. Till hela långa listan kan vi nu lägga surdeg och bakmetoder och formar och annat. Hur gör vi si och hur gör du så. Inte för att vi hade svårt att få tiden att gå förut….

Nu väntar vi förresten på föreläsningen om Dr Bach’s blomsterterapi och Salvor o Oljor. Nu i början på oktober ska vi dit och förkovra oss.

Privat med Patrick 10 september, 2009

Jag och Lotta var ju som bekant på clinic med Patrick Allori, fick blodad tand och bokade in en privatlektion.
Det var det värt.

Men en väldigt speciell man. Han talar om spirit och expression. Att europeer och då svenskar är så tillbakahållna i sitt kroppsspråk osv. Att vi inte visar vår spirit och exspression.
DET gör han, han är liksom spirit. Helt av sig självt liksom. Han har en auktoritet utan dess like, utan att egentligen göra något speciellt. Jag kan liksom inte ta på det men något är det. Han är bara så.

I vilket fall fick vi mer att jobba med. Newt är så spänd i musklerna, speciellt när man kommer nära. Vi fick speciella övningar att göra i rundcorallen. Men först får vi göra det vi gjorde på clinicen.

Jag hade kunnat skriva massor men det tröttar nog mest ut den som kanske läser. Men några bilder på fina fina Newt har jag ju

Förra gången vi skulle rida ville Newt inte ta bettet. Och det hör inte till vanligheterna. Bortsett från den allra första tränsningen då jag just köpt honom så har han aldrig protesterat. Och då var det ingen protest utan tvärvägran. Och det kan jag mycket väl förstå….
Men nu ville han inte gärna ta det. Bytte till det förra betet men inte heller det var bra. Då är det något. Kollade i munnen och då hade han ett litet sår på tungan.
Men det löste sig det också, Lotta hade ett sidepull hängande i sadelkammaren. På med det bara. Ja, det hade så klart löst sig ändå, jag hade väl fått rida i repgrimman. Men nu fanns sidepullet.
Det gick väldigt bra. Överförväntan bra. Nu hade vi en annan ryttare med oss, som inte tidigare varit med och det var lite annat att hålla koll på så jag fick inte känna riktigt. Men vilken skillnad.

När vi var tillbaka i stallet hade jag en helt annan häst. Mycket lugnare och avslappnad att borsta av. Fortsätter det så här så är jag hyperglad. Han måste ju må bra min pånke.

Tillbaka igen. Ett tag… 9 september, 2009

Borde nog börjat med att lägga in bilder från Norgeresan och tala om hur fantasktiskt det var. Men gör det vid senare tillfälle. Hinner inte med det idag. För idag blir det roligheter.

I lördags var vi iväg, Jag och Lotta och hade med oss Newt och Amadeuz. Vi åkte till för en clinic med Patrick Allori
Oj vilken människa, hade jag kunnat en liten tusendel av det han kunde skulle jag varit nöjd.

Vem är då Patrick Allori? Inte alldeles lätt att förklara. Hästtränare låter för fattigt. Horsewhisper låter lite smålöjligt. En hästen talesman? Inte långt ifrån. För att komma lätt ifrån så säger jag, han lär oss människor att möta hästen på hästars vilkor. Vi är rovdjur medan hästar är flyktdjur. Bara där är ett problem. Oavsett hur gärna vi vill eller oftare kräver att vara hästens boss så kommer vi aldrig att bli en ledarhäst. Däremot kan vi få få hästens förtroende att vara en ledare för den när det är dags att ”umgås”.
Men ledarskapet är inte taget i en handvändning. Patricks pappa är cheyenne så på indianers vis och med cheyennernas tänk och hästhantering så lär han oss ett sätt att ta ledarskapet.

Och varför hade jag Newt dit då? Mycket för att det är så svårt att ta honom i hagen. Ibland går det jättebra, andra gånger går det inte alls. Och vi får ut ut alla hästar för att han ska komma efter. Sånt är inte roligt.
Sen har han sina rädslor. Huvudet är en väldigt känslig bit. Förr kunde jag knappt röra honom, nu kan jag men riktigt bekväm är han inte alltid. Han är inte bekväm med nya människor. Är jag där så kommer han till mig, nästan som att jag ska skydda honom. Eller tala om att det är okej.

Så var det Newts tur att gå in i rundcorallen med Patrick. Vad Patrick visste var att han är svår att ta i hagen och är så rädd om huvudet. Efter att ha sett hur han kört runt de andra hästarna ganska ordentligt blev det nu alldeles tyst i princip. Han rörde sig inte mycket och när han gjorde det var han väldigt försiktig.
En viss övning var svårare på ena hållet och lättare på andra.

Han sa högt, så alla hörde att hästen innan, (Amadeuz) var en häst som inte är rädd för något, en tuff häst. Bryr sig inte om mycket alls. Medan detta är en skygg häst. Känslig och som bryr sig för mycket.
Jag fick testa själv och sen pratade vi lite efteråt. Han sa att något har hänt tidigare i livet som gör att han har så svårt att lite på människor. Just med rädslan och huvudet. Eftersom det var så mycket svårare att komma nära honom från höger trodde han att hästen varit med om något trauma som sitter.
Det kan ju stämma, och i vilket fall så har det varit mycket mycket värre ställt. Det sa jag, och då såg han bekymrad ut. Sa att vissa människor behandlar djur som… Sen sa han inte mer…
Häftigt var också när Newt inte vågade följa mig riktigt. Han sa, gå till honom, klappa och låt honom lukta på repet och sen går du. Jag gjorde som han sa och Newt kom efter.
Magic rope log Patrick. Det var ett rep gjort helt av hästtagel.
Tyvärr finns det inte att köpa i Sverige. Annars hade jag beställt ett genast.

Jag har ju iofs jobbat en del med just rädslor. Ju säkrare han blir kommer det fram mer känns det som. Men nu har han mer självförtroende, det märker jag. Men så är det just att få tag i honom…
Han kommer ju allt som oftast fram, men när man ska ha fast honom eller visar fram grimman… Det är då han vänder och går.
Jag frågade just om att han kommer ibland och då har jag inga problem att ta honom medan andra gånger det inte funkar allt. Svaret är stress. Ibland kan det vara jag som är stressad och då känner han av det genast. Det kan också vara annat runt om, för mycket bilar, hästarna som springer fram och stör, ljud, eller annat. Man kan väl säga att stressen blockerar honom och fast han vet att han kan lita på mig så har han just då glömt det. Men nu vet man mer om orsaken, för efter Newts beteende under dessa två år och hur han faktiskt också förändrats, till det bättre så köper jag vartendaste ord denna Patrick sa.

Vi blev så taggade och intresserade och allt jag och Lotta så vi kunde inte motstå. Dagen efter så bestämde vi oss, eller nåja, vi fick ju frågat därhemma såklart. Vi beställde en privatlektion. Så idag åker vi dit igen. Med Newt och Amadeuz för att träffa ”Hästarnas Talesman”
Så nu ska jag förbereda lite. Får inte glömma nåt.

På rätt håll nu. 9 september, 2009

Bloggmotivationen har varit låg nu en lång period. Eller, inte motivationen i sig, för jag ville nog skriva men har inte haft ro eller engagemang nog. Eller nåt.

Kom hem ifrån stallet i måndags. Kände mig lite frusen men inte mer med det. Så nös jag en! gång och sen var jag snorförkyld. Vad är detta??
På tisdagen mådde jag sisådär på förmiddagen och på eftermiddagen fick jag ge mig. Det var bara att krypa i sängen, huvudet höll på att gå i bitar så fort jag rörde mig. Bihålorna hade sånt tryck att jag är förvånad att de höll. Så kom febern… Blää. Men jag har ju inte tid med detta, jag ska ju ha privatlektion på onsdag.

Bäst att kurera mig alltså. Salviaté modell starkt blir det. I massor. Genbanken fick instrutioner och han gjorde det, -fast han tycker det luktar vidrigt. Visst luktar det det starkt men det smakar inte så illa. Fast nu ville jag inte ha socker. Socker odlar bakterier och det vill jag inte. Faktum är att det hade kunnat smaka hur som helst för jag kände absolut ingenting.
Så tog jag fram Tigerbalsamet. Här ska minsann smörjas. Under näsan, över bihålorna och på tinningarna. Så höll jag på. Fram mot kvällen fick jag ha mer huvudvärkstablett och då sjönk febern äntligen. Då blev jag riktigt vrålhungrig, käkade lite och tog med mig godispåsen till sängen också. Akut godissugen! Svalde ner allt med Salviaté. Men den där värdelösa nässprayen jag köpt. Värdelös. Fast det var med menthol i…
Hmm… Det hade nog funkat bättre om jag hade öppnat ögonen och använt den lilla hjärncell som inte dunkade.

Tog fem-sex sprayningar i varje hôl. Fick på fingrarna och tyckte det kändes märkligt kladdigt. Fick läst på flaskan. Nozeoil Jag har bara sett z och översatt till Nezeril…
Inte underligt att det inte funkade det minsta. Fick ner och rota fram en nässpray och spraya på för allt jag missat. Mer Salviaté. Mugg efter mugg. Det värsta är att efter ett par muggar blir man som öken i munnen. Men skit samma.

Imorgon är det kurs och jag skall dit, även om Lotta måste köra mig i skottkärra.

På onsdag morgon kom Genbanken upp med min medicin i vanlig ordning. Såg mitt Salviaté som Genbanken kommit med kvällen innan. Det stod fortfarande och drog sig.Tog en ordentlig klunk för det smak känner jag ju ändå inte. Eller, det var igår för idag smakade det mycket!! Bläää. Det var starkt!
Jag känner smak så då måste jag ju vara bättre.
Och det var jag faktiskt. Inte riktigt samma tryck över bihålorna. Inte riktigt sån huvudvärk. Ingen feber. Men huvudet var nog inte mitt förstås. Det kändes inte så. Oavsett så lär den som bytt ut det ångra sig snart…

SJ-buss nästa. Eller möjligen en hästtransport? 10 juli, 2009

Det skulle vi nästan behöva för att få med allt vi behöver. Och ändå ska vi bara vara iväg i en vecka.
Det blir en del matvaror medlastat eftersom vi ska bo vad det verkar väldigt avsides. Vem vet hur det står till med affär och oavsett så är det inte det vi har lust att utforska det första vi gör. Med den långa resan måste vi ha mycket godsaker att hålla oss vakna med under natten, framför allt för den som styr.

Mister och Decibel är upp i varv nåt alldeles. Mister blev tokarg redan klockan ett. Han var klar att åka då. Inget var packat och ingen var klar men det var ju förstås alldeles för många timmar att vänta. Nu närmar det sig och jag känner stressen komma på riktigt, måste ju hinna klart. Kände ändå jag behöver en minipaus innan jag fortsätter. Börjar bli dags att fixa i ordning kvällsmatsmörgåsarna. Barnen får kvällsmat på McDonalds sen hoppas vi att dom somnar fort. Vi andra får tanka kaffe och smörgåsar helst i farten. Pissa gör vi i en burk och behöver vi göra annat så ut med röva genom fönstret. Vinden torkar torrt Eller också behöver vi inte ha riktigt så bråttom upp. Vi hinner stanna med bra marginal. Tror jag

Minimonster har dônat in för någon timme sen, helt färdig. Genbanken likaså. Jag har just duschat. Måste dammsuga också. Så ska barnens täcken och kuddar ut. Bara två styck bolltäcken tar ju halva bilens utrymme, men är ett måste att ha med. Åtminstone för barnens skull. Det blir att köra som folk. Bara bilen väger ju 1900 kilo. Utan varken last eller folk. Så det blir rätt tungt. Det märks när jag och L månadshandlar, det är inte så att man gör omkörningar för omkörningarnas skull precis. Men nu har vi bilarna fulla med barn och då är det bäst att köra därefter. Många kilo att tvärnita om det skulle behövas, troligen ganska lång stoppsträcka också.

Jag har lång startsträcka så det är väl bäst att jag sätter igång nu om jag ska hinna bli klar till kl åtta. Då kommer den andra bilen hit och vi rullar gemensamt vidare norrut.

Inbillad inbillning 9 juli, 2009

Nu är jag här igen, Jag har haft en bloggpaus. Eller närmare bestämt så inbillade jag mig ett tag att jag hade ett annat liv. Som sagt, en ren inbillning. Bakom den inbillade inbillningen är sanningen att jag har inte orkat skriva. Jag har haft hundra olika bloggidéer men har inte fått skrivit så mycket som en bokstav. Nu har alla idéer blåst bort. Inget ovanligt.

Jag och Tina var på hallaballoo i lördags. Oj oj OJ så sköj vi hade. Vi dansade i princip från det att bandet började spela tills den sista av alla extranummer tystnat. Vi vilade när bandet tog paus och sen var det upp igen.
Det fanns mystifistiskt folk där, verkligen knäppa människor. En halvläskig typ kom fram och kommenterade min tatuering. En annan kom och kliade mig på ryggen. Jo, faktiskt. Det är egentligen inte så konstigt som det låter. Jag hade just varit utanför dansbanan och knotten tuggade upp mig, Tina kliade och denna knepiga människa hjälpte till. Ja tills lillebror som satt jämte såg det. Oj, att två så blå ögon som hans kan bli så svarta så fort. Han vevade med händerna och väste försvinn, gå bort, stick…. Han är söt lillebror ibland

Kvällen fortsatte med att konstiga killar ur detta sällskapet kom och betedde sig underligt. Tjugo minuter innan dansen skulle sluta kom den kliande mannen fram, sa att om tjugo minuter är jag mer än välkommen till oss på poolparty.
Jo det kan du tro sa jag. Nejnej, här ska inte poolas minsann. Jag har nog med polare ändå.

Ett ännu fullare del av sällskapet kom fram och kladdade och var allmänt störig. Faktiskt så störig att folk reagerade och hjälpte mig. Bra det. Nackdelen med att inte vara full. Hade jag haft lite mer innanför västen så hade han ju kunnat få sig en vänstersving men äsch, orka liksom. Dessa kromosomfel var såpass obehagliga att jag och Tina gick iväg ganska osett. Vilket vi gjort rätt i fick vi veta någon timme senare. Vi följde med lillebror och hans sambo hem en sväng. Dit kom två andra när vi var på väga hem. De hade varit på ”poolparty” och grillat korv. Där hade varit tiotalet killar som var väldigt påstridiga ang ”hon med fjärilen på patten” Va fan, ska de ha patte får de la ha koll på detaljer eller, jag har ju för tusan två fjärilar!

Annars i stort var det en otroligt lyckad kväll. Vi var i stort sett nyktra men det förvånar inte om ryktet går om hur fulla vi städade mammor var. hahaha, bara att räkna med.

Imorgon åker vi till Norge. Klockan 20.00 rullar vi nerför backen. Imorgon eftermiddag beräknar vi vara framme. Enligt Eniro har vi nära 14 timmars körning. Då är inga raster inräknade. Med två familjer och sju barn måste vi räkna med ett antal stopp.
Vi har hyrt ett stort hus i Har(norskt-ö)ysund tror jag det hette. Geiranger ligger i närheten. Såklart blir det en tur på Trollstigen. Kameran och bikinin kommer att vara ständiga följeslagare. Vi har bestämt jag och Tina att oavsett väder så skall vi minsann ha bikinibilder. Precis som det ska vara på semester. Hittar vi snö så bikinisar vi oss i snö. Ösregnar det så gör vi detsamma. Haglar det så gissa vad vi gör?

Barnen har haft en svår tid nu det sista. Mycket oro och spänning, ingen vet hur det ser ut mer än bilderna vi sett på nätet, vi kan inte detaljplanera eftersom vi inte vet hur lång tid det tar att köra osv. Men nu ska vi snart åka och bara vi kommer iväg så hoppas jag det lugnar sig. Eftersom vi åker nattetid så somnar de väl så småningom. Imorgon gäller det att packa klart allt. Försöka få in allt på ett smart sätt i bilen och sen är det bara att tuta och köra. Vi har bestämt att jag kör på svensksidan och Genbanken på norsksidan. Innan bergen tar vi långrast och promenerar ett tag för att väcka kropparna ordentligt. Dricker kaffe och pissar i kors.

Jag har haft en inte-sova-på-nätterna-period nu så jag måste lägga mig i tid ikväll. Typ för en timme sen eller så. Inte blir det bättre när jag glömmer mina mediciner och petar i mig när jag kommer på det. Givetvis kommer jag inte ihåg att titta på klockan innan. Batteriet till min medicinpåminnare har jag fortfarande inte hittat. Vi har massor av batterier överallt men vilket som funkar och inte är det ingen som har koll på. Jag orkar inte leta i allafullafall. Men kanske snart börjar bli aktuellt… Det ska fan till att vara smart.

Nu tar jag tag i mitt inbillade liv och lägger mig. Tror jag… Åtminstone inbillar jag mig det…

Att våga eller inte våga, -det är frågan 30 juni, 2009

Och den egentliga frågan är väl om jag vågar ta ut spiralen själv eller om jag vågar ta ut spiralen själv inte.

I söndags fnulade jag till ordentligt. Gjorde en sökning på inernet om vad som skrivits. Vissa ansåg det despera, andra smärtsamt och andra som en fis i rymden. Men jag vill göra det under mens vilket är nu. Gå till gyn under mens? Nej tack, inte i min kofot. Kvar blir själv då.

Tänkte, bävade för smärtan. Bara att sätta in den tyckte jag var jobbigt och då gjorde jag det tillsammans med både smärtstillande tabletter och  lustgasmasken på KK. Hmm.

Jaja, bra karl reder sig själv och den dålige får ingen brukar Genbanken säga. Slängde i mig 2 Panodil Zapp och en Alindrin. Väntade ett tag och sen… Tur man har fött barn och fått ett litet hum om hur mycket andningen kan göra mot ont.

In genom näsan, ut genom munnen. Leta upp trådarna men hittar bara en. Iallafall vad jag får fatt i. In genom näsan ut genom munnen. Drar sakta. Andas. När det spänner till andas jag lite mer effektivt och vet att det funkar det här. De som spände försvann lika fort igen och sen var det klart.

Kan själv! Så nervös för det lilla, vojvoj. Vilken skillnad på att sätta in och ta ut. Självklart visserligen. Man trycker inte upp barn där heller.

Det verkar redan ha gjort nytta, redan idag blöder jag mycket mindre. Så jag hoppas att detta och järntabletterna ska göra snabb nytta.

Själva beslutet var inget att diskutera, inte för Genbanken heller, bara självklart. Han var ju klart tvungen at fråga hur vi gör på semestern nu? Jaa du sa jag. Det är upp till dig. Svaret? Vi runkom…

Stallet hela dagen. Nästan iallafall. 30 juni, 2009

På söndagen var det finfint väder. Vi hade bestämt att duscha hästarna. Tjejerna skulle rida så klart. Vi började med ridningen. En promenad i skogen är mysigt. Nåja, på skogsvägar närmare bestämt. För att komma den rundan måste vi gå en liten bit på asfaltväg. Att bilister ska ha så svårt att lätta på gasen. Förstår inte detta. Ändå sträckte vi ut handen för att bromsa ner i tid. En bil körde så fort så L gick ut i vägen och tvingade honom att släppa på gasen. Men så fort han var jämsides vrålade han igång v8′an igen. suck.

Väl tillbaka så ville tjejerna gå lite i paddoken. Det ville inte hästarna. Det var varmt, svettigt och tråkigt. Hästbyte i två varv. Men hästarna ville inte. Newt är ju roligt han, när det kom en annan ryttare blev han fundersam och parkerade hos mig. När jag gick följde han efter, när jag stannade så stannade han. På kursen har vi tränat hästarna att gå framför oss, att våga gå före. Detta kom väl till pass nu för jag fick driva honom framför mig och tala om att varsågod, du går själv nu. Då gick det bättre men inte blev det roligare. Efter ett par varv så kom han fram till mig och såg så bedrövad ut som en häst bara kan. Någon annanstans stod ponnyn, minst lika uttråkad och bedrövad. Det kändes som hundra grader så vi gav pållarna fritt. Duschen nästa. De verkade gilla det. Nubbe som duschades sista omgången njöt storslaget av det. Stod som ett ljus, rörde inte på sig alls, bara hängde med huvudet. Han är ju svart också så han måste varit varm.

Sen fick de gå i solen och torka lite grann, sen in och göras klara. Vi var tvungna att kolla över hovarna på Amadeuz och Nubbe. Kollade Newts lite också. Han somnade ju till i värmen så han sjönk ner i famnen på mig. Något obehagligt och tungt. Amadeuz är inte imponerad över verkningen. Det var mycket att ta så vi nöjde oss med framhovarna och fortsätter på onsdag eller torsdag. Även han välte ner i famnen på mig. Märkligt. Läskigast var däremot Nubbe. Han är stor och tung. Höll inte upp hovarna för att hjälpa direkt. Gjorde först fram och kollade bak sedan. Tyngre och tyngre blev han. Sen såg jag en ojämnhet fram så jag gick dit. Lyfte upp hoven, började på och hade nästan hela hästen i knät. Han ramlade inte helt men det skramlade runt lite. Vi blev lika rädda allihopa tror jag. Jättetrött var han. Stod och halvsov. Men när vi tittade så vknade han liksom inte till så fort. Dimmig i ögonen. Men inte varm och ingen feber. Vi tittade honom i munnen så färgen såg bra ut men inget konstigt där heller. Vi satte en slickesten mellan läpparna på honom som han fick slicka lite på sen tog vi fram en spann vatten och lite hö. Gjorde bara klart det mest nödvändigaste på hovarna så det inte spricker eller så. Han var inte ens pigg på att äta. Drack lite grann bara. Vi tog lite foton på honom och sen verkade han piggare så han fick komma ut i hagen. Fotade resten av hästarna. Sen fick de komma ut dom också.

Nubbe

Amadeuz

Hilda

Newt

Hilda och Newt

The Joker

Som bonus kommer kärleksparen, med kläder på, och joker i leken. Vi tappade bort en flughuva och fick snabbt fram en annan i rätt storlek. Men var det egentligen det?

Röntgen, poliskontroll, kalas och stugbesök, snäckor och vildsvin. 30 juni, 2009

Lördagen var innehållsrik. Det började med en tur till Falkenberg med Minimonster och hans hand. Igår var jag och barnen hos L o R. R var så klart på jobbet med kidsen var hemma så det blev lite lek. Jag fick tyvärr köra hem Mister efter ett tag när han inte klarade av varken sig själv eller andra. SöstraMi hämtade Decibel efter jobbet. Decibel skulle vara hos mormor på eftermiddagen, kanske de skulle handla eller bara hitta på något. SöstraMi skulle vara med. Minimonster däremot stannade med mig och i leken när de körde varandra på en elbil utan el, den är sönder alltså, så välte bilen och han gjorde illa handen. Han var ledsen en stund men sen gick det över. På kvällen däremot var den dubbelt så tjock, stel och gjorde massa ont.

Så en tur till Falkenberg blev det. Men vad kan de göra där en lördag mer än att titta, klämma och skicka en remiss till röntgen i Halmstad? Precis, ingenting så Halmstad blev det. Blev tillsagd att gå in på akuten så ordnar de resten. Bra, okej. Dit kör inte jag så jag ringde SöstraMi. Hade sån tur att hon och Mange var i stugan inte långt därifrån. Så jag brummade dit efter hennes instruktioner. Satt i tankar och svängde av för tidigt. Ner till stranden ska jag ju inte, måste svänga av och ut på stora vägen igen. Hoppsan, poliskontroll. Körkort och nykterhet. Körkortet låg men och nykterheten var det lilla problemet. Bara att blåsa. En trevlig polisman var det iallafall. Det gillas. Första gången sen jag tog körkort som jag blivit invinkad för kontroll.

Väl i Halmstad så satt vi både länge och väl på akuten och väntade. Och väntade. Och väntade. Till sist frågade vi om vi hinner leta upp kaféet. Fick komma in på ortopeden. Där undrar de om vi kommer från röntgen. Eh, nä. Vi har inte varit där ännu…. Då visar det sig att vi skulle kommit dit direkt eftersom det redan fanns en remiss. suck. Upp på röntgen och nu gick det undan i krökarna minsann. Snart var vi klara, det fanns inget allvarligt i handen. Ev skulle det kunna finnas en spricka i handen, ligger den stilla så syns det inget på röntgen. Blir inte handen bättre på en fyra, fem dagar ska vi tillbaka igen.

Sen körde vi hemåt, SöstraMi stannade i stugan och jag och Minimonster körde hemåt. De andra var ju redan på kalas så snabbt hem, kissa och ta några skallebankpiller och vidare sen. Kom lagom till kaffet och det behövdes ska jag säga. Supergott var det.

Sen ringde SöstraMi och frågade vad vi skulle göra ikväll. De skulle grila och ville gärna ha sällskap. Frågade barnen vad de tyckte och åka blev det. Hem och hämta lite extrakläder och sen vidare till Falkenberg igen. Grillade, prata massa strunt och på kvällen blev det en tur till stranden. Barnen gillade det. Minimonster badade faktiskt, Decibel samlade snäckor och Mister höll till i klitterna. Det var ju knappt något folk så till och med han gillade detta.

På kvällen satte vi på en film till barnen, fram med lite godis och mysade lite. Det blev Galenskaparna. Dom är roliga. På vägen hem på natten fick jag testat bromsarna på lånebilen också. Vi hade bytt bil med L o R redan på morgonen. De hade bestämt att åka till stranden allihopa med kvällen innan så kom hastigt och lustigt tjejen de är stödfamilj åt. Då blev det svårt att få plats i Volvon. Så vi bytte, de tog vår bil så tog vi deras. Bromsarna funkade på den också. mister som höll på att somna otroligt nog vaknade ganska ordentligt. Hela familjen vildsvin, stod på led över hela vägen. Mamman stod väl i diket kan jag tänka. Att det var ett tiotal kultingar, ganska så stora.
Sen stod en hjort över vägen. En bit bortanför sprang ett rådjur och till sist en hare. Ovanligt lite harar tycker jag.

Väl hemma somnade faktiskt barnen utan några som helst konstigheter. Helt troligt. En väldigt lyckad dag måste jag säga.

Tur och retur gånger två. 25 juni, 2009

Idag har jag inte fått gjort vidare här hemma. Trött och har väldigt ont i mina händer idag. Och fötterna. Så onte det gjorde när jag kom ur sängen och ställde mig på fötterna. När jag sen var tvungen att gå på dom. Irriterande sånt. Stelt och värkande.

Efter att ha bråkat och skällt på en käftande Decibel, som jag dessutom fick släpa och dra ur sängen och dra och bära ner för trappan, så kom vi iväg. Hon skulle minsann inte alls åka till tandläkaren och om hon nu mot all förmodan åker med i bilen så tänker hon INTE öppna munnen! Så det så. Hon hann inte äta någon frukost utan det var bara att hoppa i kläderna och borsta tänderna. Så köre vi Minimonster till Laxen och brummade vidare. Men vi hann:-)
Inga hål fanns det heller. Decibel visade tänderna ändå. Sen var hon glad.

Hemma igen gjorde vi oss lite toast till lunch. Det har varit strålande sol och varmt idag. Det har blåst rätt ordentligt men vindarna har varit varma.

Snart var det dags igen. Min tur att åka till Ullared. Ja Decibel var ju med mig. Väl på vårdcentralen så fick jag tagit blodtryck och lyssnat på hjärta och lungor. Ja inte jag då, men doktorn. Ang blodbristen och min kopparspiral så tyckte han nog att vi skulle fundera på andra preventivmedel. Han menade att även om man äter järn och bra och nyttig mat så hjälper ju inte det om jag varje månad blöder som ett slakthus. Då kommer jag ju aldrig ifatt egentligen.
Hormonpreparat är ju uteslutet för min del, så då kan man ju utesluta hormonspiral, p-stavar och alla olika p-piller som finns. Så vad finns kvar? Kopparspiral, brandmannen, kondom och sterilisering. Brandmannen är uteslutet. Kondomen funkar väl bra egentligen. Det är bara det att de spricker ju jämt. Två av barnen är resultat av det. Oplanerat men mycket välkommet. Vi har ett missfall efter sprucket gummi och nu sist en abort, också av sprucket gummi. Kvaliteten på regnkläderna är dålig nuförtiden. Vojvoj

Återstår steriliseringen då. Men nä. Visserligen ska vi inte ha fler barn. Men, jag vill ändå kunna få en till. Känna att vill vi ha en sladdis om tio år så ska det finnas en chans till det, även om jag troligvis är för gammal då kanske. Men ändå. Genbanken skulle ju kunna göra det tänker någon. Javisst, det har han sagt själv också men inte heller det är en bra idé. TÄNK nu om vi skulle dela på oss. Han kanske träffar en och vill ha barn igen. Inte för att jag tillåter honom att skaffa en ny… hehe Eller också vill han ha en sladdis om femton år. Då är jag ännu äldre men det skulle kunna gå. Så nä, inget så definitivt.

Det ända rimliga är väl isåfall att köpa hem ett par akutp-piller och använda gummikläder igen. Fördelen är ju att man slipper yngla av sig en hel dag efteråt Luktar inte sex och snusk heller :-p

Tål att tänkas på

Lugnet innefinner sig 24 juni, 2009

Familjen i sängen och jag sitter här en stund. Varvar ner lite innan, ingen idé att lägga sig annars.

I förmiddags ringde arbetsterapeuten och sa att hon väntar på mig…
VAAA??!!
Jag skulle visst vara där. Ingen koll på det. Suck och pinsamt. Vi tog det aktuella på telefon istället. Funkade bra det också.

På eftermiddagen när Genbanken kom hem tog vi en snabb kopp kaffe sen svidade jag om. På med ridkläderna och bort till stallet. Decibel följde med också.
Jag visste att L redan gått ut men såg henne ingenstans, inte i hagen heller. Hmmm… Men sen kom hon iallafall från hagen. Hon måste varit utom synhåll, att jag såg träd istället eller nåt. Hon hade min häst med sig också. Det tar sig Han har aldrig velat komma med L förut. Knappt med någon förresten. Men vi mutar med godis. hihi. Inte varje gång, men han kommer ändå fram och vill titta efter. Vad gör man inte, förut gick det ju knappt att ens ta av eller på ett täcke. Men nu så.
Han och Hilda hade kommit galopperande och ville mer än gärna låta sig infångas. Härligt.

Vi tog en tur i skogen. Det funkar såpass bra med Hilda, hon musklar sig bra, så vi längde rundan med lite klättring. Hon var lite misstänksam de första metrarna. Visste inte hur hon skulle gå riktigt. Sen förstod hon att hon hade fria fötter och körde ner huvudet och sonderade terrängen. Alldeles uppenbart gillade hon det. Newt var mycket nöjd också, det är nåt av det bästa tycker han när vi ger oss in i lite svår terräng. Han drar ner huvudet och söker av bästa vägen. Öronen är spetsade framåt och han får raskare steg.
Roligt också är att jag och Newt lyckades med en öppna. Bara åt ett håll men man kan ju inte begära allt.

Tillbaka i stallet tog jag fram raspen och handskarna. Jodå, jag har lärt mig. Handskar är bra. Det är så dumt när blodet rinner nerför fingrarna…
Hildas hovar är på bättring. Nu har det varit ett uppehåll faktiskt sen förra gången men fortfarande syntes det precis där vi kortat av tårna för en överrullning. Hennes hovar växer inte alls så enormt fortofel längre. Härligt när man ser skillnaden
Är väldigt imponerad över hovslagare ändå. Vad tungt det är. Det bränner i ryggen och det frestar på mina onda händer. Men det är kul. Nu gör vi ju inga större grejer utan bara täta raspningar kan man säga.
Jag hade en egen teori eng Hildas ankfötter och L var helt inne på att vi testar. Tanken är att vi håller tån väldigt kort, verkar ofta, kanske helst varje vecka. På så vis får inte tån tillåtelse att ränna iväg i en ankfot och hoven måste balansera om sig på annat vis.
Och det verkar funka. Vi har fortfarande lång bit kvar men det går framåt.

Självklart har vi bett den ordinarie hovverkaren om lov och om han tror att vi klarar det själva. Han har fått visa hur mycket vi kan ta och hur man gör det. Sen översätter vi det på vårt sätt och det blir som det blir. Lite i taget, vi har inte bråttom och vill inte göra mer skada än nytta.

Till sist var det hemgång. Lite mat och annat. Barnen ska lägga sig osv. Och nu sitter jag då här. Ett tag iallafall. Mycket nöjd med dagen.