Hur tänkte jag egentligen?
Att på allvar ställa jättespannen mitt i dörrahölet till växthuset. Och fylla den med vatten. Till brädden.
Det var iofs meningen. Men i ingången. Jag måste ju nästan klättra över den.
Det finns ju inga möjligheter att jag lyfter bort den själv liksom.
Kanske jag kan vattna lite så att det blir mindre och mindre. Annars blir jag blöt om jag försöker att lyfta.
Men ja, riktigt genomtänkt var det ju inte.
En som däremot tänkt till är Hoppochstuds.
Han behövde en polis-vad-det-nu-heter-pratare-komradio-stuk men hade ingen.
Han plockade bort taket på sitt polisbilsgarage för i det sitter just en sån han behövde. Sen tejpade han det på kroppen.
Han försökte tejpa till som en mask för att få den handsfree men med lite mammahjälp så löste vi det. Sen kunde han pratade i den där grejen med händerna fria.
Och en som inte är rädd för en spann vatten är ju Tiili. Här var så varmt och stackars Tiili visste inte riktigt var att göra av sig.
Jag hällde upp i baljan så kunde hon dricka också. En skål med vatten är helt meningslöst för den välter hon ut och lägger sig i det blöta. Fast nu fick hon bli blöt. Och lycklig.
Ett riktigt vattendjur är hon. Som en säl.
Roligast är hon när hon lägger näsan i vattnet och bubblar och snorklar.
Jag delade min Rosengeranium idag. Lotta vill gärna ha en snutt så jag passade på att dela och jorda om. Jag glömde de ute också men jag hoppas att de överlever. 
Imorgon tänkte jag så lite i mina lådor. Morötter och annat gott. Sen kanske jag bör offra till skördegudarna. Jag har redan samlat ihop nässlor som jag ska lägga i stora eldningskaret. Ett fint offer, fullt av näringsämnen.
Imorgon alltså. Imorgon.
