Vi har ett par armeringsnät liggande ute på gräsmattan. Alltså ett rutmönster av armeringsjärn för den som inte vet. Armeringsjärn är det på bilden.
Jag satt och gjorde inte mycket alls när sonen kom upprusande ifrån källaren, vilt skrikande Hjälp Hjälp mig. Hjäääälp mig mamma.
Jag hann tänka en snabb tanke om att han sågat sig i benet eller huggt sig i foten där nere… Ylar ut i köket och möter honom. Ögonen är som tefat och det rinner blod ur foten…
Han har sprungit ut i mörkret. Barfota. Han har alltså sprungit rakt in i armeringsnätet så en ände har gått in i trampdynan och ut på andra sidan. Ett fint inte så fint köttsår alltså. Det blödde ordentligt, sonen var chockad och skrek och hade sig, gapade och svor men jag hade inte mycket val. Jag var så illa tvungen att skölja av foten ordentligt. Det vet ju ingen hur mycket smuts det har kommit in i såret. Sen hade jag inte mycket val mer än att trycka över såret och stoppa den värsta blödningen, foten i högläge, precis enligt skolboken 
Genbanken ringde sjukvårdsupplysningen för det behöver kanske sys? Penicilin kanske? Han och sonen åker iväg i lånad bil. Jag och barnen får åka till stallet. Jag går upp och ska väcka Minimonster som däckat i soffan. Jaha, han verkar ha fått feber igen. Men han vill med till stallet. Fast glad var han inte alltså…
Det behövde inte sys. Men en penicilinkur och en McDonalds på hemvägen blev det. Som det ska alltså 
Oh aj aj aj stackars, stackars Mister! Det gör ont bara att läsa om det, så hur ont kan det inte ha gjort i hans stackars fot!