på nätet. Jag har nåt att bekän…
Det där var väl en hysteriskt lagom fånig rubrik. Precis i sin ordning för det som kommer faktiskt.
Som sagt, jag har en sak att bekänna. Något som suttit så långt inne att det finns inte.
Jag sa aldrig, aldrig, aldrig.
Fult, fult, fult.
Men sen liksom gick tanken i cirklar och jag tänkte, jomen om jag ändå skulle…
Nej, nej, nej, det ska jag inte.
Decibel gav sig och ville ha.
När jag ordnade till henne tänkte jag att jo, ska jag inte ändå?
Nej, nej, nej. Har jag sagt aldrig så här jag sagt aldrig. Så det så.
Tesåkkt e tesåkkt å tesåkkt gäller!
Ja. Ett tag. Sen hände visst nåt, tillfällig sinnesförvirring tror jag.
Jag har också en nu. En teletubbiekostym. Och jag gillar det. 
Jag måste ha en till faktiskt, så jag har nån att byta med. Dessutom är min något stor så jag får testa en storlek mindre ju. Så klart.
Jag har verkligen köpt en Onepiece. Jag planerar verkligen för nästa.
Helt sanslöst är det.
Jag är alltså inte sämre än att jag kan ändra mig. På en grej.
Onepiece är fortfarande fult, vuxna ska inte ha sparkdräkt. Så är det bara. Men, när blev jag vuxen liksom? 
hahahahaha
Jag måste erkänna jag var och kände på en oxå… men så svek modet mig ;o) annars hade det blivit en. Och med tanke på hur lång jag e så gissa hur gullig jag blivit då *asgarv*
Ha en bra dag! Kram
Haha, och hur lång tror du att jag är??
Inte värst. Och det ser ju så klart bättre ut på oss inte så långa, vi blir ju som gosiga nallar. Teletubbies 
Hahaha