Tankar i natten.

för ett tioal år sen hände det sig att jag blev adopterad. I vuxen ålder. Av pappi. Det hade sina orsaker…
En mycket viktig punkt i det hela var att min biopappa godkände det hela. Godkände han det inte så skulle det aldrig bli nåt överhuvudtaget.
Han tillfrågades alltså och ville ha lite betänketid.
Självklart, inga problem.

Efter en eller två veckor utan svar försökte vi att nå honom utan att lyckas. Jag vill minnas att vi ändå lyckades till sist men fick inget svar. Vi avvaktade ett tag till. Tiden gick och ingen hörde av sig. Till slut måste ju ändå beslutet tas och papperna skickas in. Efter att papperna skickats in skulle han ändå få möjlighet att yttra sig så vi skickade in papperna. Inte heller då hörde han av sig men adoptionen gick igenom så några invändningar verkade inte finnas.

Men sen blev det oro i lägret.
Kontakten med syskonen eller andra släktingar på biopappas sida har ju varit sisådär i många år. Till och med obefintlig. Det blev inte bättre. Av en syster fick jag ett brev som jag inte förstod så mycket av.

Flera år senare förstod jag mer. Det har tydligen pratats och svurits en stor del. Vad jag fått höra även ljugits en massa. Det kändes iallafall som att jag i princip blivit förskjuten helt. Medan jag tycker att det är bara ett papper ju. En biopappa är allltid en biopappa, -hmm, nåja…. Biofarföräldrar är biofarföräldrar osv. Men alla tänkte nog inte så…

Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag kan lita på och hur mycket eftersom det lovats en hel del annat men som aldrig inträffat sen. Jag måste vara riktigt blåögd för jag har alltid litat på löften och alldeles för ofta stått där med lång näsa. Med stödhjul till.
Vad är sagt och inte? Av vem? Jag vet inte, jag vet bara att jag blev väldigt besviken på det hela. Ta reda på fakta? Fråga hur tänker du?

Det senaste är att jag fick reda på att min biofarfar var döende. Så klart sist, något annat hade jag inte väntat mig men jag är glad att jag ändå fick reda på det.
Syster K lovade att höra av sig när de kom till platsen.
Ett besök på sjukhus planerades, med syster L som stöd. Dagen efter info gick inte att lösa utan dagen efter det blev bestämt, på fredagen alltså.

Sent på torsdag kväll fick jag ett mail via Facebook av en ”ingift halvsyster?” med info om jag inte fått veta, att farfar gått bort vid 22-tiden.
Nej, ingen info, jag tackade för den. Messade syster L för säkerhets skull.
Fick svar morgonen efter och planerade in ett besök till farmor. Jag har haft svårt med barnvakt och vi skulle höras av på lördagen. Hörde inget och ännu inget från syster K som var på plats.
Messade idag till syster L men inget svar…

Jag vet, jag skulle kunna åka själv men… Tja, jag skulle kunna skriva ett antal bortförklaringar också men… Nä, sanningen är att jag är för feg. Det är ett par år seDan jag träffade farmor och farfar, på ett födelsedagskalas. Farmor kanske inte ens känner igen mig. Kanske jag inte är välkommen? Fast de verkade väldigt glada på kalaset efter alla år… Men…
Som sagt, det tar emot. Jag är för feg. Jag är till och med pinsam ju men så är det.

Jag känner mig lite som en utböling. Ofta. Jag har till exempel aldrig haft den där täta kontakten med biopappa och familj. Ett tag jo, men…
Inte heller med pappis, min andra farmor och farfar. Som liten men inte sen. Inte med mormor och den sidan heller.
Händer det något så är det inte alltid jag får veta, möjligen som sista person.
Är det någon det has åsikter om så är det också mig. Visserligen om de andra syskonen också men ändå.
Det känns som att jag står vid sidan om och inte hör till fast jag ändå hör till. En inte alltid trevlig känsla…

Ibland undrar jag, har jag fel verklighet jämfört med resten. Hur uppfattar de andra det hela tro. Kanske jag tänker fel, fast, en känsla är väl inte fel. Eller?