Dags att förkovra mig lite

Jag har haft möte nu på morgonen med en från Ginsten, Decibels resursskola.
Vi har haft lite teoriprat och så är det planering och hantering, tips och trix på schemat också.
Idag pratade vi lite om stress och överbelastning. M hade en bok med sig som vi dskuterade kring. Den verkar riktigt bra.

 Författaren Bo Hejlskov Elvén är psykolog och jobbar med handledning för vårdpersonal, och lärare som arbetar med barn med bl a funktionsnedsättningar inom autismspektrat.

 
Bokens beskrivning: Problemskapande beteende stör det normala samspelet mellan människor, och förekommer ofta vid psykiska eller neuropsykiatriska störningar av olika slag. Det kan vara allt från relativt beskedliga tics till vredesutbrott, olydnad, självskadande beteende eller bisarrt uppträdande, och är ett stort problem i många pedagogiska verksamheter. Även föräldrar till barn med särskilda behov kan ha svårt att veta hur man ska handskas med beteendeproblem. Denna bok ger dels en ram för förståelse av olika typer av problemskapande beteende, dels enkla metoder för att förebygga och hantera dessa beteenden. Metoderna tar utgångspunkt i vad som kännetecknar personer med ADHD, autismtillstånd, Tourettes syndrom och andra neuropsykiatriska funktionshinder samt utvecklingsstörning.
Boken riktar sig till blivande och yrkesverksamma psykologer, pedagoger och omsorgspersonal, men i lika hög grad till föräldrar och andra anhöriga. Bokens fallexempel rör både barn och vuxna, och är lika relevanta i skolan som i omsorgsverksamheter för vuxna.

Det ska bli intressant när den kommer i brevlådan. Författaren ska visst ha liknande tankar/arbetssätt som Ross W Greene som skrivit boken Explosiva barn. Den boken står ju redan i bokhyllan så kanske jag skulle ta en badkväll eller tre och läsa lite i den. Det är längesen nu och det är inte fel att friska upp tankarna ibland. Det är lätt att man blir hemmablind och bara kör på. Dumt egentligen fast jag har å andra sidan inte läst böcker på väldigt länge. Jag har inte haft ork att koncentrera mig på det. Kanske jag kan hitta lite? Kanske som sagt.

Inte nu alltså. Nu ska jag ta tag i mitt liv och fortsätta plocka här hemma. Jag har fortfarande ett enormt tvättberg och kläder att sortera. Suck i kvadrat upphöjt till stön. Fast det är skönt när det är gjort

Om jag ändå kunde..

Göra en massa saker. Måla till exempel, då hade jag haft fint att sätta på väggarna. Nu är saker och ting som de är. När ska jag hinna måla. Var ska jag måla? Mest troligt blir det där jag just då befinner mig och det blir färg och kladd överallt och inte en enda tavla färdig.

Baka. Kan jag väl iofs. Ibland. Ibland blir det inte så bra. Köket blir värst. Det ser ut som ett bombnedslag efter mig. Jag har tröttnat, glömt bort och befinner mig mest troligt någon annanstans. Har jag tur får det i ugnen bara en något hårdare och mörkare yta än tänkt…

Sy. Så himla kul det hade varit att kunna sy. Eller. JAg HAR faktiskt sytt nåt i slöjden, till och med färdigt. Åtminstone nästan, pricken över i saknades men det blev bra ändå. Jag har sytt gardiner. Svurit, klippt fel, slängt tyget, sprättat upp, svurit mera, klippt fel igen, svurit ännu mer, nästan bankat sönder symaskinen. Hade det varit min kanske jag hade gjort det… Lämnade hem symaskinen till svärmor igen. Hon fick förresten gardintyget med sig också. Hon gjorde snabbt klart och rättade till det jag inte skulle ha gjort.
En gång gjorde jag faktiskt klart gardiner också. Tänk. OCh den otroliga idén jag hade, det som blev så bra, -i huvvet, blev så inte bra när det skulle göras- Tänk om. Tänk rätt men ändå fel, tänk inte alls nästa gång. Gör aldrig om det igen.
Ännu fler gånger har jag tagit fram symaskinen och inte kommit längre. Jag glömde mig på vägen tillbaka med tyget eller när jag letade nålar eller hur det nu var. Eller. Jag syr och glömmer allt det andra. Mat? Barn? Städning? Va? Har jag familj också?
Att sy är nog inte bra.

Sticka då? Det är roligt. Om man kan. Jag HAR stickat också. Faktiskt ett par sockor i slöjden. Fråga mig inte hur jag gjorde, det har jag glömt. Otroligt nog blev de klara också. Jag var glad som en speleman. Ett par bebissockor faktiskt, Tyckte det var jättekul att leta fram de när första bebis låg i magen. Då hade Shivas, kattungen vi hade, letat fram dessa och tuggat sönder ena sockan. Det är inte jätteofta bebisar föds med bara en fot så jag slängde den andra stackaren också.
Sticka var det. Jo, rätstickning kan jag nog, men det är också allt. Man ska ju lägga upp, lägga till, maska på, maska av, resår och allt möjligt. Kan jag inte.

Virka då. Jo, jag kan virka dukar till exempel. Men jag vill inte ha virkade dukar. Inga gardiner heller. Jag gjorde massa blommor till en sjal i somras. Det var jätteroligt. Genbanken tyckte det inte, han svor över garn och blommor överallt. Ja ja…
Blommorna är klara. Nu ska de bara sys ihop också. Det var pilligt. Tråkigt. Inte klart alltså.

 

Jag har så många idéer. Planer. Önskningar. Fan. Antingen kan jag inte. Eller har jag inte tålamod. Eller så får jag det inte gjort. Eller så blir det bara halvgjort. Ligger och skräpar för att bara slängas sen. Jag önskar att man kunde ta alla dumma jävla idéer och lägga i en kartong. Slänga upp kartongen på vinden i sällskap av fladdermössen. De kan skita på den, jag bryr mig inte.
Sen kan jag titta ner i idésamlingen när jag hinner/orkar/kan/x/Y/rx3=a-h/…
Kanske jag kan få lite lugnare i huvvet då. Lite plats för annat. Lite mindre du-vet-att-du-inte-kan-det-är-inte-lönt-att-försöka-känsla. Lite mindre dåligt samvete och vad-var-det-jag-sa-känsla om jag försöker ändå.  Lite mindre ofärdiga saker liggande och måstetankar för att de ska bli klara fast jag inte orkar kan eller vill. Lite mer av det och lite mindre av annat.

Tänk om jag ändå kunde…
Få gjort det jag faktiskt ska någon gång.

Tänk om jag ändå kunde…
Hålla mig till en sak i taget någon gång.

Tänk om jag ändå kunde…
Hålla mig till flera saker någon gång när jag håller mig till en sak någon gång.

Tänk om jag ändå kunde…
Vara så där perfekt någon gång som alla andra verkar vara

Tänk om jag ändå kunde…
Hinna med allt det där alla andra gör. De som hinner hem, arbete, fritid, förhållande, barn, djur. You name it

Tänk om jag ändå kunde…
Allt jag skrivit och mer ändå. Undrar vem jag hade varit då.
Det hade ju inte varit jag. Då hade ju jag varit någon annan. Vem hade då varit jag?
Jag tror ändå att ska någon vara jag så är det nog bäst att jag är det. Det kan jag!

Det talas, sägs, skrivs, pratas

gnälls, skälls, kommenteras, tycks, åsiktas väldigt mycket om att bla ADHD är ett påhitt. En modenyck. En periodarediagnos. En skräpdiagnos där de som läkarna inte hittar fel på ska hamna.

Ja och många med högt blodtryck har det kanske inte heller, de bara råkar ha det. Läkaren visste väl inte bättre eller insåg inte själv hur snygger h*n var. Inte konstigt blodtrycket ökade liksom.  Och de med glasögon kanske inte alls behöver glasögon, ett par flaskbottnar att se igenom kunde kanske räckt. Funkar det så fanns ju inget synfel heller. Liksom. Astmatiker ljuger säkert också, missljuden är troligtvis bara magen som kurrar. Hemoröjderna beror självklart på gårdagens lek med russinen. Att inte läkaren fattade det? Så var det säkert. Och h*n med adhd var bara stökig och tyckte det var roligt att retas. Smidigt att glömma bort viktigheter. Att ofta missförstå och hamna i konflikter var dagens nöje? Att bli arg och välta stolar och ta sönder saker så att andra skrattade, pekade och pratade, det var väl också bara på kul. Eller den som aldrig fick gjort nåt. Aldrig kom igång. Aldrig avslutade. Glömde bort. Alltid tjatades på. Allt var väl för att det var kul?

Alla tyckare. Som ska tycka och påpeka saker. Lägga sig i andras val. Klaga. Varför gör hon så? Hur kunde hon. Skyll dig själv, hade du inte gjort på det viset. För mycket. För lite. För fint. För fult. Alltid nåt att tjata om. Skvallra. Sprida rykten. Skapa trist stämning. Jag är trist stämning. Nu.

Om detta finns mycket att säga. Det gör mig upprörd bara av att tänka det alltså är det närmast oskrivbart. Lämpar sig inte för bokstäver så att säga.

MEN! och ett stort *pip* MEN!

Det är då *pip* ingen som nämner alla de ännu odiagnostiserade. Men det ska jag tala om, att jag kan sätta en stämpel i pannan på många och ännu fler som faktiskt verkar ha BAD/GI. (Bara Allmänt Dum/Generell Idioti)

Och det är ingen modegrej,  och det gör mig nästan mörkrädd när man tänker på det stora antalet. Kanske de hade mått bättre om de också fått en diagnos och får veta var felet består i.

Det har sagts att adhd är en luddig diagnos trots att diagnoskriterierna är många och gäller över hela världen. Inte så luddiga alltså. Värre är att utforma kriterierna för BAD/GI. Tyvärr blir det nog svårt att få dessa godkända.

Den siste är inte född än. Brrr.

Avslappnad shopping med hoppochstudsmaskinen

Jag och SöstraMi var på Gekås idag. Igår blir det ju eftersom idag har blivit idag.  Nu är det ju lördag liksom. Jummi var så klart med. Decibel och Hoppochstudsmaskinen också. Vi gick och strosade runt länge och tittade på grejerna.

…var det någon som trodde på det? Strosa omkring, med en hoppochstudsmaskin? Jo, eller hur.
Redan utanför dörrarna körde han en dans. Vi funderade lite på att ge honom en burk och ställa honom i vinkrutan för att tjäna in lite pengar. Men han slapp.
Väl innanför ropade hann: ”Hej säkejhetsvaktejna. Däj ståj ni och tittaj sej jag. Hejhej.”

Försök strosa runt i lugn och ro med någon som sitter, ligger, snurrar, hoppar, står, hänger i, på, under, utanpå kundvagnen. Med en Hoppochstudsmaskin som plötsligt får för sig att klättra ur och åka på ”ledstången” ner för rulltrappan. När han bli tillsagd har han ludd i öronen så jag tar tag i skinnjackan och drar bort honom.

-Aaj. Mitt skinn. Aj aj.
…suck.

Nåja. Hoppochstudsmaskinen studsar vidare. Står på vagnkanten, sitter på kanten, hänger utanför kanten, står upp i vagnen osv. Han surfade. Alltså, stående i vagnen, lätt böjda ben och skrålar ”Nu är det jul igen nu är det jul igen och julen varar hela påsken. Nu är det jul igen nu är det jul igen och julen varar hela året.”

Lugnt och avslappnat var det ja. Med en kille som pillar på det mesta, pratar om det mesta och inte som de flesta.
När de flesta sitter still i vagnen då knölar han in sig under. Snurrar, vänder, fastnar, hojtar, ligger under vagnen och ”går” fram vagnen med händerna för att sen plötsligt vara på väg därifrån.

Stående vid pålägget. Minimonster säger till en som jobbar: ”Åh, vilka snygga glasögon du har” 
-Är de? Tack svarar han. Du är rätt snygg du också, fast du inte har några.”
-Tja. Jag vet. Jag äj jätt cool.
-Mamma, jag vill ha kalkonklubba, finns det kalkonklubba mamma? Han vänder sig till han med de snygga glasögonen och frågar, vaj finns kalkonklubboj, haj ni kalkonklubboj?

Precis just då kommer det ännu en arbetande man som hör Minimonsters fråga. Ja, det gör det, du har kommi helt rätt, jag har en hel pall du kan ta

-Hujjaaa. Kalkonklubboj. Huj många fåj jag ta, fåj jag den, äj den baja min, kan jag ta en till?
-En, ja , den är din, nej, en räcker.
-Hujjaaa, baja min. Yesss!

Sen snurrhoppskuttstodsatt han lite till. Ända tills vi kom till kassan. Då rann han ur vagnen och klättrade på mitträckena som skilde kassorna åt.
När vi kommit så långt som till nerpackning studsade han och kollade läget.
-Mamma, titta, en hög med svedjedemokjatej. Titta. De haj blåa och gula ballongej.
”Nej. Det är inga sverigedemokrater.”
-Men hallå, de haj ju ballongej ju. Blå och gula. Haj inte svedjedemokjatejna det?
-Hm. Nä. Tror inte det. Detta är några som säljer lotter. Förresten vet du väl inte vad en sverigedemokrat är?
-Nä. Vad göj en sån?
Decibel har svar.
-Det är en hope folk som vill ta över Sverige och få bestämma. Men de trodde fel.

Därefter följde en nästan lika avslappnad resa hem. Minimonster talade om för SöstraMi att det är synd om Jummi och att han ska adopteras bort. Hans mamma har ju skällt på Minimonster i tje veckoj nu och han haj det bättje om han blij adoptejad. Så slippej han få så mycket gap och skjik.

Att jag aldrig tänkt på det förut

Tur jag har Genbanken. Han vet vad jag kan bli när jag blir stor…

Jag skulle förklara nåt bra för honom.

-Stopp. Stopp. Vem? Vad? När? Hur? Gjorde vad? Vem? Stopp. Ta om..
Du kan ju få vem som helst mer förvirrad än vad som är möjligt?

-Nähää

-Joho. Det finns ingen som hänger med i dina berättelser. Du berättar om allt samtidigt, ingen vet vem som gör vad. Alla gör allt samtidigt. Eller förr. Kanske imorgon. Igår.
Sen plötsligt pratar du om nåt helt annat.

-Jodå. Jag vet exakt vad jag pratar om.

-Ja du ja. Fan. Du borde bli såpaförfattare. Du växlar handlingar och personer och tid som värsta såpoperan.

-Ha, nya Dallas…

-Suck. Det blir nog mer sallad än Dallas då… Men jag älskar dig ändå.
Kan du ta det från början. I ordning. Sakta?

För många pillerburkar!!

Vi har för många pillerburkar här, jag blir småtokig typ jämt. Medicinskåpet som numera måste bli fler än ett är som en adhd-hjärna. Kanske inte helt fel då att största delen av det som ramlar ut så fort man öppnar är just medicin för adhd.

Men hur irriterande måste det egentligen vara?
En burk Concerta till exempel har 30 tabletter. Dessa skrivs oftast ut med tre styck/recept.

Mister har 3+3 vilket blir 6
Decibel har 3+3 vilket blir 6
Jag har också 3+3 vilket blir 6

Tillsammans är det 18 jävla pillerburkar. Som allihopa (om nu apoteket hade alla hemma vill säga) tillsammans med Minimonster tabletter och antidepressiva, ångesttabletter och sömnhjälpstabletter ramlar ur det förbannade medicinskåpet. Till det lägger vi värktabletter, vitaminer, magtabletter, plåster, smörjor, fan och hans lärljungar.
Och ”ansvarsfull” som man är vill jag gärna ha dessa inlåsta. Man vet ju aldrig.
Visst kan jag lägga de oöppnade in en påse, det gör jag också. Men så måste jag ta ut påsen så fort jag ska ha något annat, en värktablett eller vad som helst. Gissa vad som händer när man lyfter i påsen?
Japp. Just det. Halva jävla medicinskåpet ramlar ut och jag får tuppjuck.

Varför undrar jag, varför, kan inte tabletterna finnas i hundraburk. En burk per utskrivning. Oh härliga tanke.

Jag funderar allvarligt på att skriva till tillverkaren och fråga.
Är det någon som är på?
Det måste väl finnas fler som svär både galla och gammal ost över alla burkar och grejer.

Änu lite gladare hade jag blivit om hundrapacken med Ritalin 10mg och Medikinet 10mg hade kommit i burk istället för de eländiga blisterförpackningarna. De är INTE det minsta roliga.

Kan undra om jag kan be om det också?
Är det någon som är på?

Hempatent funkar bra

Finns det mycket mer irriterande när man ska sova, att täcket glider ner och hamnar i en boll i påslakanet?
Ja, det gör det. Definitivt.
Ett bolltäcke som glider ner och hamnar i en bollhög längst ner.
Ett boll täcke väger sju kilo. Det är inget man bara drar upp, framför allt inte mitt i natten när man är trött.
Iallafall inte jag. JAg vaknar, fryser, drar i täcket och nä… Det var visst inget täcke där, bara påslakan och den väntande irritationen är ett faktum. Morr.
Alltså har vi fått använda bolltäckena utan påslakan. Känns inte jättetrevligt och dessutom ser det stökigt ut i sängen. Oavsett renbäddning eller inte så ser det aldrig renbäddat ut. Alltid ofärdigt liksom.

Men hur gör man då? Det hjälper ju inte att stänga till hålet i fotkant på påslakanet. Det håller ju inte bättre där uppe för det. Tänka tänka. Man borde ju kunna… Det skulle finnas… Hmm… Ja jo, jag får la testa.

Jag tog en frans eller tre av en fransgardin som blivit misshandlad. Virkade två bitar, för att det skulle bli starkare, de två andra orkade jag inte virka just då, jag bara vek dessa dubbelt. Jag knöt in en boll med påslakanet i varje hörn. Alltså, jag satte påslakanet som vanligt. I uppehörnen måste ju påslakanet sitta fast och då knöt jag runt bollen.
Nu räcker ju inte det så jag knöt runt två bollar mellan hörnbollarna också.

Detta var igår och inatt har jag testat.

Det funkade! Det bra var ju också att när jag vaknade och frös så gick det lätt att dra till sig täcket, jag fick ju tag i en boll ju
Nnu måste jag ju fnula ut något smidigare sätt, att knyta knutar varje renbäddning känns ju sisådär. Framför allt när jag måste klippa upp dom. Det är ju dubbelknutar som gäller om det ska hålla.

Nåt i stil med påsklämma, fast med god plats, en rund påsklämma. Finns det tro?

Aajaajaa, vi säger inget till Genbanken om det här va? Okej?

SöstraMi kom på besök. Sitter och tjatar om allt och inget när hon frågar: -Ska inte vi åka och sätta ett smycke i ansiktet? En Dermal Anchor.
Ååh.. Det är ju precis det jag har velat ha så länge. Men jag vågar inte. Aldrig. Eller? Nä. Men varför inte. Äh va fan, när åker vi? Imorgon, ring och kolla… JApp japp, så blir det.

MEN. Vi ska bara åka till Varberg och hämta lite grejer, bara så att du vet. Annars kommer jag aldrig komma ur huset
Jag sa en gång till Genbanken att ååh vad jag vill ha en Dermal.
NEJ. ALDRIG. Det vill du INTE!! Ungefär där var det slutdiskuterat, vi är inte av samma åsikt. Eftersom jag aldrig vågar göra en själv och han aldrig följer med så är det bara att acceptera att jag aldrig kommer att göra en.

Förrän nu. Så på dagen D preparerar jag ordentligt med Emlakräm. Ska jag göra en sån hemsk grej så ska jag känna så lite som möjligt. Jag är skiträdd för såna grejer. Usch. Men det blir ju snyggt. Fast ååhh…
Aajaajaa, vi säger inget till Genbanken om det här va? Okej?

Det är visst på gott och ont med att Emla området. Det bra är att det kändes knappt alls. Det mindre bra är att det blöder lätt. Och det gjorde det, det bara rann blod. Fast, å andra sidan kanske det hade gjort det ändå, det händer lite då och då. Vid ett blodprov i armen blev det en stråle rakt ut på sköterskans fina vita rock… Den var inte bara vit sen.
På SöstraMi blödde det ingenting, fast det gjorde det lite senare istället vilket det inte gjorde på mig

På eftermiddagen åkte vi. In på stället och jag blev inte mindre nervös. Men jag gjorde den.
Impulsivt eller bara tillfällig sinnesförvirring? Både och kanske

Det var inte lätt att få en bild för vi skrattade mest. Första bilden blev sisådär.

Så här blev det. Snyggt.

Istället för nattmössa Plåster är HETT!!

Dagen efter syntes det att jag bedövat ordentligt. Han varnade för det eftersom jag Emlat mig men och?! Jag kan leva med det. Dessutom får jag lätt blåmärken.

Efter vi var klara åkte vi och handlade. Det var fruktansvärt varmt och kvavt. SöstraMi blev trött i benen. Jag vill åka, du ska köra mig. Snälla snälla

Jag hade inte alls lust att köra. Jag var varm och min nacke gjorde massa ont. Så nej, du får gå själv. Minsann.
NEJ, jag vill inte. Jag VILL åka..

Vad Genbanken sa? Han sa inte så mycket, han undrade mest hur man får bort den Han blev nog mest putt för att jag inte sagt nåt, samtidigt som han erkände att om jag hade sagt nåt så hade han tagit både kort, pengar, bilnycklar och troligtvis låst in mig. hahahha.
Kanske inte värt att säga att jag redan funderar på en till. Aajaajaa, vi säger inget till Genbanken va? Okej?

jag har koll när det trilskas och det funkar ju bra.

Idag var det inte lätt att få upp barnen minsann. De var så trötta så trötta. Decibel tyckte jag skulle ringa och avboka skoltaxin för hon orkar inte. Jag menar att det funkar inte på det viset. Och dessutom så har taxin redan lämnat basen och är på väg. Varför? Redan?
För att de räknar med att ha 45 minuter körtid.

Då lägger sig Mister i det hela:
-Ja, 45 minuter. Om de kör lagligt ja. Om morsan kör räcker det med en halvtimme…

Vet inte riktigt vad jag ska säga till mitt försvar…

Ner snabbt iallafall, på med kaffe och fram med frukost till barnen. Fixa klart och skicka iväg. Först Decibel och sen Mister. Minimonster kvar. Jag hade ropat upp ett tag men inget svar. Upp och väcka honom.
-Jag äj tjött, jag ojkaj inte idag.
-Du måste, nu är det dags. Kom upp nu.
-Han satte sig upp. Aaaj… Ooh.. Ooj. Mitt öga, det göj ont i mitt öga. Han la sig ner igen…
Det äj nog bäst jag vilaj idag näj jag haj ont i ögat.
-Nej. Nu är det dags. Kom upp nu.
-Kan undja… Haj jag höjt det däj föjut tjo?
-Ja, det har du. Skynda dig upp.
-Vill du att det ska bli så däj igen? Att jag bjåkaj och blij jätteadj. Jag äj tjött, jag ojkaj inte idag.
-Jo idag också. Upp nu.

Han kom upp. Han var jättetrött. Han fick ju ingen sovmojjon idag hellej ju…

Tillsist kom vi iväg till skolan. Hem och ut med hunden.
Då slår det mig. Kaffet jag satte på vid sju i morse, det drack jag aldrig. Hällde visst aldrig upp det heller.
Det står kvar på bryggaren alltså, på värmning. Inte gott. Nära trätjära.. Bara att göra nytt när jag kommer in.
Men det är så tråkigt att sätta på kaffe. Varför?

Jag hade tur. Jag hade visst glömt att sätta på kattet alls och kunde bara trycka på knappen

Nu har jag lite medicinbeställningar och sånt att fixa.
Genbanken ringde för att påminna. Och det var ju snällt…
Men så hade han synpunkter på i vilken ordning och prioriering jag kunde ha.
Så blev jag sur. ”Talade” lite. Han skrattade och la på luren. Blev om möjligt ännu lite surare.

Ny dator betyder saknade saker. Inget bankID kvar alltså. Bara att dra hem nytt.
Genbanken säger att det gör man på internetbanken. Jaja, vad jobbigt det blev då..
Men det behövdes ju inte alls, jag drog hem programmet ändå. Haha, där fick han.
Eller inte… Det gick ju inte alls att logga in.
Jaja, in på banken igen då. Med Genbankens dosa. Det insåg jag snabbt aatt det gick ju inget vidare, det är ju inte hans ID jag ska ha, jag vill ha ett eget. Jag måste alltså använda min bankdosa. Jaja, suck.

Men alltså… Den la jag… Just det. Jag la undan den… Kan undra var jag la den tro?

Ja precis. Var har jag gjort av min bankdosa??

Tar väl och säkerhetskopierar mobifonen istället då. Precis i den ordning som Genbanken tänkte ut.
Åh nej. Kanske jag ska hänga tvätten först. Bara för att jävlas

Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Idag är en sån dag.
Jag vet inte riktigt varför jag ska gråta för man kan ju inte gråta för ingenting?

Eller? Kan man gråta för att man får ingenting gjort och för att man ingenting verkar kunna för att ändra på det.

Det verkar mest vara brand i proppskåpet i dag. Mycket ström men kortslutning. Inga tankar färdigtänkta. Inga sysslor gjorda. Inte ens påbörjade.

Jag har två bilar fulla med växter som måste bäras ut. Okej, allt klarar jag inte ensam då det är för tungt men en del.
Jag har jordgubbsplantor och vita smultronplantor att gräva ner. DET kan jag. Men då måste jag hämta ut spannen från bilen.
Det måste ändå göras, växter behöver vatten och jag tror inte Genbanken blir glad om jag tar vattenslangen i bilen. Fast tanken är frestande.

Tvätt.
Röja rent i hönshuset.
Möbla… Äh, listan är lång, jag orkar inte skriva den. Jag blir bara ledsen i ögat.

*censurerar svordomar*

Nog för att det är gott men…

Det finns gränser även för gott.
Jag blev hungrig. Hittade spagetti sen igår. Och sallad. Lite curry på det blir gott tänkte jag.

Till minneslistan:
Curry är gott. Men håll koll på hur mycket curry det sitter i locket innan jag skakar av det över maten.
Mycket curry blir lätt starkt.

OCH
Tar jag mer mat. Titta igen!

Dagens måsten är många

Jag har massor att göra men vet inte var jag ska börja. Boendestöd har varit här idag och när vi gick igenom ”listan” verkade det så enkelt. Det VAR enkelt. Men det gick över.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte, men inte det jag borde
Var ska jag börja? Jag vet inte, men med det viktigaste kanske
Vilket är viktigast? Jag vet inte. Allt.
Vad vill jag börja med? Allt. Inget.
Hur ska jag börja? Jag vet inte, med vad ska jag börja?
När ska jag börja? Nu? Jo. Mmm…jag ska bara…. Först… Ta tabletten kanske?

 

 

 

Det är svajigt med lugnet. Alltså mer än innan…

Det närmar sig vanligvardag och skolstart. I morgon börjar Genbanken jobba igen efter semester och det är sista dagen innan skolan börjar. Åtminstone för pojkarna.

Minimonster är spänd, både av förväntan och nervositet, -han ska ju börja förskoleklass. Mister är också uppjagad och inte alls nöjd med skolstart.

Decibel ska ju byta skola och är så klart helnervös. Det gick inte så bra förra terminen, hon orkade inte alls och det blev förändring på förändring, möten och samtal. Det verkar inte finnas någon barndiagnos som heter utmattningssyndrom men det var väl i princip det hon hade. När hon mådde som sämst stackarn, satt hon skrikande, skakande, gråtande på sängen och visste inte hur hon skulle klä av sig kläderna. Hon klarade inte ens att lägga sig ner. Först fick vi bokstavligen förbjuda henne att vara hemma från skolan, själv kunde hon inte för hon hade ju lovat fröken… Sen fick jag klä av henne och lägga flickan i sängen och lägga täcket på henne. När hon väl tagit in att hon skulle vara hemma så gick luften ur henne helt och hon somnade efter några minuter. Det behövdes efter flera timmars utbrott och ångestattacker.

Till slut gick hon i skolan en lektion varje dag, mer orkade hon inte.  Vi hade massa möten med skolan och BUP. Specialpedagogen på BUP och jag mailade nästan dagligen hur läget var. Det bestämdes att inga förändringar överhuvudtaget får ske utan att både hon och vi har fått veta.
Det dröjde inte länge innan det blev svårare med skolan igen. Plötsligt blev det tvärstopp och utbrott och ångest varje kväll och varje morgon. Hon sov jättedåligt igen och blev blå under ögonen.
Efter en kväll med utbrott i flera timmar så mailade jag specped mitt i natten. Jag skrev att nånting är väldigt fel igen…
Morgonen efter började utbrottet så fort Decibel vaknade. Innan hon ens kommit ur sängen vrålskrek hon att hon inte ska till skolan.
Jag stoppade skolan och väntade tills hon hade vaknat, ätit och framför allt varvat ner. Sen ville jag prata allvar med henne. Det räckte att säga ordet skola för att få henne i atomer som studsade mellan köksväggarna. Men efter många om och men så kröp det ju fram att det förändrades massa grejer hela tiden, läraren försvann i tid och otid, den lilla gruppen på MAX 3 elever var nu ofta 4. Något vi redan diskuterat att det får inte hända.

Jag fick en halv depression och blev vansinnigt arg och helt jättetrött. Skrev ett mail till specped på BUP. Hon blev INTE glad och pratade med J, -hennes chef och Decibels ”man’/psykolog på BUP. Han blev inte heller glad. Inte det minsta.

Möte. Igen.  J tyckte att nu är det nog. Nu har skolan fått många chanser och försök och Decibel som faktiskt verkade må lite bättre en period blev sämre igen. Det måste få ett slut.
Vi har själva funderat i skolbytebanor, oavsett nu så i högstadiet.
Den skola som man först tänkte på hade specped kollat upp. Ingen ledig plats förrän hösten 2013. Tidigast.
Vi fick frågan om en så kallad behandlingsskola och ligger inom landstinget. Det är längre att åka och därmed jobbigare men å andra sidan, är hon redan på botten är väl också det en förbättring?

Skolan är riktigt perfekt. Vi har tittat. Decibel följde med. På bygget finns max 4 elever, alla med npf, två styck i varje klassrum. Det fanns vilorum med bolltäcken, tv rum med soffor där varje elev har speciell plats. Cyklar med hjälmar för utflykter. Trädgård och en enorm altan. Maten lagas på plats och en dag i veckan får en elev vara med i köket och laga mat och duka osv.

Decibel verkligen älskade skolan. Vi tackade ja till platsen men Decibel stökade fortfarande runt och utbrottade. Vi förklarade att hon skall gå i den nya skolan, vi hade möte med rektor osv. Stöket fortsatte.
En dag frågade hon om det är bestämt nu och om hon kunde berätta för kompisen. Men kära du, det ÄR sant.
På ett möte bestämdes att eftersom Decibel inte vågade lite på skolbytet skulle lärarna från nya skolan skicka ett välkomstbrev till henne.
Undra på att hon inte vågade lita på det när allt annat gått så fel så länge.

Så kom brevet. Decibel öppnade och läste. Det kom nästan tårar i ögonen, axlarna sjönk samtidigt som hon blev alldeles uppspelt.
-Mamma. Jag SKA verkligen börja i ny skola.

Hon läste brevet igen, högt för mig. Vek ihop det och höll i handen och sa:
-Du mamma. Det här brevet ska jag spara.

Hon har lite andra läsårstider än pojkarna så hon börjar inte på tisdag.
Hon är spänd. Av förväntan och nervositet. Men hon har inga ångestattacker eller utbrott bara man säger ordet skola.
Som sagt. Nu har hon nuddat botten, nu kan det bara bli bättre.
Det är dessutom redan förvarnat och diskuterat att när högstadiet närmar sig så skriver rektor en ansökan till Zeta, en klass för högstadieelever med npf. Hon behöver inte oroa sig för det heller.

Kramp kan tyda på npf

Den artikeln finns att läsa HÄR

I Minimonsters fall skulle det ju kunna vara så. Han har haft feberkramp och har både Aspergers och ADHD.
Han har sekundkorta ”retningar” i hjärnan som tyder på ”Ep-verksamhet”. De är så få att de räknas inte kan man väl säga, men de finns.
Vi var inne senast i förrgår och gjorde sömn-EEG och då såg vi ett par stycken då det kluddade ihop sig på EEG-kurvan. De verkade ändå färre än på förra EEG’t. Detta verkar ha utlöst av just feberkrampen. Länge efteråt, något år eller mer faktiskt märkte man att han ”försvann” en liten stund. Ögonen öppnades upp och stirrade rakt ut i ingenstans och när han ”kom tillbaka” så fortsatte han som att inget hade hänt. Miniep-anfall kan man säga, en Abscencer sk frånvaroattacker.

Han är ju för söt Minimonster. Han fick sina Melatoninkapslar och en filt och fick lägga sig på britsen. Läkaren satte dit alla elektroder på huvudet och Minimonster låg en stund och sen åkte ögonen igen. Oj, vad han somnade bra tyckte vi. Kanon ju. Men när alla elektroder var på plats och vi såg på kurvan så stämde det inte riktigt. Han var inte helt nöjd, pojken sov inte ordentligt… Vi väntade, pojken låg så stilla och blundade men enligt datorn så var det inte helt bra… Så plötsligt, nästan en halvtimme senare, -Minimonster slår upp ögonen och säger:
-Jag haj inte somnat än.

Suck… En kapsel till och ett nytt försök. Han kämpar och kämpar för att somna, för det har ju doktorn sagt att han ska göra, men det är svårt. Jag sätter mig jämte honom och håller på honom.. Så ser jag att han ligger liksom i nerförsbacke med huvudet och spänner sig. Troligen är han väl osäker med alla elektroderna på huvudet så han vågar inte lägga huvudet på sidan. Jag lägger min hand över kinden som ett stöd så han kan luta sig mot den. Det var det som behövdes, snart somnade han fint.

Tydligen var det en alldeles lagom tupplur för sen var han väldigt studsig och hoppade genom korridoren. Han höll mig i handen hela tiden och kan man inte springa så hoppar man istället. Pigg och glad var han iallafall.
Ännu lyckligare blev han när vi kom hem och tittar i brevlådan. Där ligger Bakugan jag lovade i ett svagt ögonblick men aldrig fått glömma. Det blev ett paket på Blocket istället och en mer än överglad pojke
Dessa Bakugans får följa med överallt, vid matbordet, i bilen, ut och i sängen så klart.
Man kan inte beskylla honom för att bara vilja ha grejer och låta dom ligga

Vad mor säger är inte alltid det rätta…

Men väldigt ofta

Bara någon dag efter Minimonsters blodiga cykeltur var det Decibels otur. Hon skulle bara cykla en liten bit på gräsmattan och tog inga skor. Ramlade och klämde foten med trampan på nåt sätt och fick styret i bröstet. Bara Mister kvar, tur att jag har skickat bort min cykel Annars hade jag kanske varit tvungen att ramla också men har kanske gjort mitt i den vägen. Hoppas jag.

Så här hittade jag Mister härom natten, handen ovanför huvudet håller om katten Det ser inte skönt ut men han sov gott så helt tokigt var det väl inte. Jag fick honom iallafall att lägga sig ordentligt under täcket.

Ibland undrar jag varför jag inte lyssnar mer på barnen. När vi ändå var iväg på sömn-EEG med Minimonster så gick vi inom apoteket, det var en massa saker jag skulle ha. Decibel tyckte jag skulle köpa mig en dosett så kanske jag kan hålla bättre koll på mina tabletter. jag brukar ju glömma dom… Nej, jag har ju en hemma, tablettufo’t. Fast jag gillar inte det, det piper så illa. En morgon för längesen nu pep det och pep, jag stängde av med det pep igen. Jag plockade ut batteriet. Jävla levande. Fast tabletten missade jag. Frågan är var batteriet blev av, jag hittade det aldrig igen. Svalde jag det istället?
Igår tänkte jag att ja ja, jag laddar väl min dosett. Extraboxen hittade jag inte, jag hoppas på att göra det idag. Annars kan det bli problem.
Det verkar som att nyckeln till att öppna ufolådan är inlåst i just ufolådan. Den går inte att komma in i… Hmmm
Jag skulle köpt en dosett, precis som Decibel sa.