Dags att förkovra mig lite

Jag har haft möte nu på morgonen med en från Ginsten, Decibels resursskola.
Vi har haft lite teoriprat och så är det planering och hantering, tips och trix på schemat också.
Idag pratade vi lite om stress och överbelastning. M hade en bok med sig som vi dskuterade kring. Den verkar riktigt bra.

 Författaren Bo Hejlskov Elvén är psykolog och jobbar med handledning för vårdpersonal, och lärare som arbetar med barn med bl a funktionsnedsättningar inom autismspektrat.

 
Bokens beskrivning: Problemskapande beteende stör det normala samspelet mellan människor, och förekommer ofta vid psykiska eller neuropsykiatriska störningar av olika slag. Det kan vara allt från relativt beskedliga tics till vredesutbrott, olydnad, självskadande beteende eller bisarrt uppträdande, och är ett stort problem i många pedagogiska verksamheter. Även föräldrar till barn med särskilda behov kan ha svårt att veta hur man ska handskas med beteendeproblem. Denna bok ger dels en ram för förståelse av olika typer av problemskapande beteende, dels enkla metoder för att förebygga och hantera dessa beteenden. Metoderna tar utgångspunkt i vad som kännetecknar personer med ADHD, autismtillstånd, Tourettes syndrom och andra neuropsykiatriska funktionshinder samt utvecklingsstörning.
Boken riktar sig till blivande och yrkesverksamma psykologer, pedagoger och omsorgspersonal, men i lika hög grad till föräldrar och andra anhöriga. Bokens fallexempel rör både barn och vuxna, och är lika relevanta i skolan som i omsorgsverksamheter för vuxna.

Det ska bli intressant när den kommer i brevlådan. Författaren ska visst ha liknande tankar/arbetssätt som Ross W Greene som skrivit boken Explosiva barn. Den boken står ju redan i bokhyllan så kanske jag skulle ta en badkväll eller tre och läsa lite i den. Det är längesen nu och det är inte fel att friska upp tankarna ibland. Det är lätt att man blir hemmablind och bara kör på. Dumt egentligen fast jag har å andra sidan inte läst böcker på väldigt länge. Jag har inte haft ork att koncentrera mig på det. Kanske jag kan hitta lite? Kanske som sagt.

Inte nu alltså. Nu ska jag ta tag i mitt liv och fortsätta plocka här hemma. Jag har fortfarande ett enormt tvättberg och kläder att sortera. Suck i kvadrat upphöjt till stön. Fast det är skönt när det är gjort

Joanna Gästbloggar om att leva med ett dolt funktionshinder, Aspergers Syndrom

Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!

När jag kom i kontakt med AS första gången så var jag 14 år och hade aldrig någonsin hört talas om det förut.
Aspergers syndrom?
Vad är det?
Är det en sjukdom?
Smittar det?
Dör man av det?

Jag frågade mamma men hon hade heller ingen aning om vad det var så jag började forska i saken.
Jag slog upp AS i ett lexikon och förstod inte ett dugg av det jag läste.
Jag sökte på internet och förstod lite mer.
Jag blev “besatt”, jag ville veta ALLT som fanns att veta om AS.
Jag lånade alla böcker som fanns på biblioteket och bad dem beställa hem fler från andra bibliotek.
Efter en vecka hade jag fått min bild av vad AS var och då visste jag.

Jag har aspergers syndrom!

Jag hade vid den här tiden redan kontakt med barnpsyk för när jag började 7:an blev jag djupt deprimerad och tillslut även självmordsbenägen.
Alla vet ju hur 14 åriga tjejer är, att de umgås i grupp och det är grupperingar hit och dit och det funkade inte alls för mig och jag blev mer och mer utanför.
Men nu i efterhand när jag tänker efter så inser att jag egentligen vart utanför under hela uppväxten jag hade alltid vänner omkring mig men jag kände aldrig riktigt att jag passade in och jag hängde bara på för att slippa vara själv.
Under hela min uppväxt hade jag uppfattas som det snälla blyga lilla barnet.
Jag satt längst bak i klassrummet och gjorde det jag skulle och väntade snällt på min tur att få hjälp, i bland önskar jag att jag i stället hade vartit ett ”Adhdbarn” och flugit runt i klassrummet och stört de andra så kanske någon hade lagt märke till mig och mina ”problem” tidigare.
Flera år efter att jag fått min diagnos frågade jag en gammal lågstadielärare om de någonsin tänkte tanken att jag kanske inte var som de andra barnen och jag fick svaret ”Ja jag vet att vi pratade om det men jag minns aldrig att vi gjorde någonting åt det”
Och så här är det nog ofta i skolan men jag blir så besviken för hade de reagerat så hade jag kanske gått min diagnos mycket tidigare och då även kanske sluppit bli djupt deprimerad.

Mina svårigheter har förändrats under åren, jag har trots allt haft min diagnos i 6 år snart och jag har gått i specialklass för personer med AS så jag har ju lärt mig att hantera vissa situationer som jag inte kunde hantera när jag var 14 år och jag har utvecklas enormt, personer som kände mig när jag var 14 och inte träffat mig på några år tror inte att det är samma person som de träffat nu.

- Min största svårighet är nog relationer till andra människor.
Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom irl men aldrig fört ett samtal med honom men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat mer eller mindre alla mina killar på detta sättet.
Och jag blir ofta alldeles för intensiv med andra människor, jag har svårt att avgöra vad som är “lagom” i relationer till andra det finns ju tex ingen regel på hur många sms man “får” skicka till en person varje dag och jag kan säga att mina 3000 gratis sms tar slut snabbt varje månad.
Jag har lätt för att få vänner men svårt för att hålla kvar dem.
- Jag har en förmåga att bli “besatt” av saker, i bland kan det vara bra och ibland dåligt beroende på vad det är jag fastnar för.
Som tex som när jag bestämde mig för att gå ner i vikt då la jag verkligen ner 110% på det och åt Inget onyttigt.

Eller när jag tävlade i skytte och la ner allt på det och då gick det väldigt bra med.
Men under en period i mitt liv var det en person jag fastnat för, jag ville vara hans vän men inte han min.
Jag höll på att älta det där fram och tillbaka i hela 6 år tills han gick med på att prata ut om det med mig och jag fick göra ett “riktigt” slut på det själv.

-I bland har jag svårt att förstå varför folk blir arga på mig.
Men om de skulle göra samma sak mot mig som jag gjort mot dem så skulle jag bli vansinnig.
och jag har även svårt att sätta mig in i andras perspektiv vid bråk och konflikter.

- Om jag inte förstår eller vet exakt vad jag ska göra i skolan så kommer jag inte i gång.

- Den linjen jag jag gick senast var väldigt individuell och man fick ett tema varje vecka och man fick mer eller mindre bestämma själv vad man ska göra, det fungerar inte för mig.
Så lärarna får hjälpa till att sätta i gång mig.
Men handlar det om något jag gillar tex fotografera så blir jag fast direkt och gör klart uppgiften vi skulle jobba med hela veckan på en dag.

- Jag har svårt att förstå ordspråk och underliggande budskap eller när folk inte säger det dom egentligen inte menar.

- Jag tycker om att veta i förväg vad som ska hända och jag tycker inte om hastiga förändringar.

- Jag har ett annorlunda sätt att tänka jag tänker ofta i färg och olika situationer och personer har olika färger för mig.
- Jag misstolkas ofta som egoistisk.

- Ofta känner jag att folk inte förstår sig på mig.

Även om det är jobbigt i bland så är det inte alltid negativt att ha Aspergers syndrom.
Men en sak som är viktig att komma i håg är att alla människor med Aspergers syndrom är unika precis som alla andra människor också är!

Vill ni läsa mer och Aspergers syndrom och se hur ett ”aspergerliv” kan se ut besök min blogg: www.domkallarmighannes.com
För frågor och funderingar är jag kontaktbar på info@joannahalvardsson.se

Tack Joanna för att du vill skriva här och dela med dig!

Kramp kan tyda på npf

Den artikeln finns att läsa HÄR

I Minimonsters fall skulle det ju kunna vara så. Han har haft feberkramp och har både Aspergers och ADHD.
Han har sekundkorta ”retningar” i hjärnan som tyder på ”Ep-verksamhet”. De är så få att de räknas inte kan man väl säga, men de finns.
Vi var inne senast i förrgår och gjorde sömn-EEG och då såg vi ett par stycken då det kluddade ihop sig på EEG-kurvan. De verkade ändå färre än på förra EEG’t. Detta verkar ha utlöst av just feberkrampen. Länge efteråt, något år eller mer faktiskt märkte man att han ”försvann” en liten stund. Ögonen öppnades upp och stirrade rakt ut i ingenstans och när han ”kom tillbaka” så fortsatte han som att inget hade hänt. Miniep-anfall kan man säga, en Abscencer sk frånvaroattacker.

Han är ju för söt Minimonster. Han fick sina Melatoninkapslar och en filt och fick lägga sig på britsen. Läkaren satte dit alla elektroder på huvudet och Minimonster låg en stund och sen åkte ögonen igen. Oj, vad han somnade bra tyckte vi. Kanon ju. Men när alla elektroder var på plats och vi såg på kurvan så stämde det inte riktigt. Han var inte helt nöjd, pojken sov inte ordentligt… Vi väntade, pojken låg så stilla och blundade men enligt datorn så var det inte helt bra… Så plötsligt, nästan en halvtimme senare, -Minimonster slår upp ögonen och säger:
-Jag haj inte somnat än.

Suck… En kapsel till och ett nytt försök. Han kämpar och kämpar för att somna, för det har ju doktorn sagt att han ska göra, men det är svårt. Jag sätter mig jämte honom och håller på honom.. Så ser jag att han ligger liksom i nerförsbacke med huvudet och spänner sig. Troligen är han väl osäker med alla elektroderna på huvudet så han vågar inte lägga huvudet på sidan. Jag lägger min hand över kinden som ett stöd så han kan luta sig mot den. Det var det som behövdes, snart somnade han fint.

Tydligen var det en alldeles lagom tupplur för sen var han väldigt studsig och hoppade genom korridoren. Han höll mig i handen hela tiden och kan man inte springa så hoppar man istället. Pigg och glad var han iallafall.
Ännu lyckligare blev han när vi kom hem och tittar i brevlådan. Där ligger Bakugan jag lovade i ett svagt ögonblick men aldrig fått glömma. Det blev ett paket på Blocket istället och en mer än överglad pojke
Dessa Bakugans får följa med överallt, vid matbordet, i bilen, ut och i sängen så klart.
Man kan inte beskylla honom för att bara vilja ha grejer och låta dom ligga

…’round ’round baby right ’round, like a record baby right ’round…

Here we go again. Decibel började tidigare ikväll med att tala om att hon ska inte till nån skola, aldrig att hon tänker gå dit osv.

Vi var på väg ut i skogen för en liten runda med Villeman. Han behövde springa av sig lite överskott. Så börjar det, hon hugger och käftar emot och börjar på. Vi lyckas avstyra det hela och kommer iväg.
Sen håller hon sig hyfsat lugn fram till att kvällsmaten är nästan avklarad och avdukad. Jag gör iordning Minimonster för sängen och hör hur hon drar igång. Nu börjar det bli spinn på snurran. Man hör det på rösten att nu…  Jag kan inte säga exakt hur det hörs men det hörs. Nyansen, tonfall, ja allt. Plus att hon blir värre en den ettrigaste pitbull som världen skådat. Hon hugger på ALLT! Precis allt och hittar hon inga fel så hittar hon på fel som i hennes just då förrvirrade hjärna tolkar som absolut rätt.
Går det riktigt i spinn så håller hon på i flera timmar. Svårigheten med Decibel är att det finns INGET som lugnar eller bryter. Lyckas en avledning så betyder inte det att man lyckats nå henne eller avstyrt det hela. Det betyder bara uppskov och ett uppskjutande av det som kommer. För det kommer. Oj oj. Man kan inte ta tag i henne för att antingen få kontakt eller stoppa. Eller kan och kan. Hon är som en ål som slingrar och har sig. Fast jag har aldrig hört en ål som låter som hon. Hon låter värre än julslakten. Den har jag visserligen heller aldrig hört…

Så långt är vi inte nu. Hon har kommit i säng och jag funderar på om jag ska förstöra kvällen med att försöka komma till rätta med skolproblemet, eller om jag ska förstöra morgondagen.

Vi funderade lite på om det kan vara att hennes lärare, resurslärare är det väl egentligen, ska flytta. Måste fråga runt lite. Ikväll eller imorgon tro?

Sen har det ju redan blivit ändring i det bestämda ang skoldagen. I det bestämda var bla inga förändringar utan info före. Nu är det på tisdagar vi har en utökningslektion, rörelse med annan lärare. Mellan lektionerna är det lunch. Decibel får tillsammans med två kompisar hämta mat i intlliggande fritids/dagislokal och äta inne i lilla klassrummet. Så är det bestämt.

Nu plötsligt förra gången (hon har bara ätit två gånger i skolan) fick de inte sitta vid H’s bord. Inte heller K’s bord. Båda har autism/asperger så det är inget konstigt att de inte vill ha någon på sina platser. På Decibels bord gick det inte plats för de tre barnen och vid lärarens fick de inte heller sitta.
De fick gå in till fritids istället.

Alltså. Jag köper att det inte funkar att sitta vid H och K. Eller lärarens. Men det visste de ju från början! Det är ju ingen direkt nyhet. Tvärtom. Men det tar vi för givet att skolan tänker på. Det ska väl inte vi behöva fråga om? Så att det inte ändras fler gånger.
Jag frågade Decibel om hur det blir nästa tisdag och var de ska sitta då.
Det har hon ingen aning om…

Det är nåt, jag vet vad och det är inget bra.

Mister har det jobbigt i skolan. Han var märkbart orolig igår men på bra humör så vi kunde prata.
Det är visst problem med en klasskompis.
Mister har ju inga uteraster på sin skola, inte många av dessa eleverna har det utan de har datortid. Det är liksom deras sociala bit, att samlas med varsin dator Fast, alla har ju svårigheter inom npf så inte direkt konstigt.

Iallafall så sitter Mister kvar i sitt eget rum. Dit kommer en till två klasskompisar och de sitter där och spelar.
Men den kompisen som alltid kommer har börjat med elakheter. Han vill tvinga Mister till olika saker, det kan vara nåt så litet som att Mister ska ansluta hans datorsladd i kontakten. Om inte Mister gör som han säger trycker han ett finger eller två i halsen, helst en bit nedanför örat där det gör så fruktansvärt ont.
Igår hade han hotat med tortyr och grejer. Tortyr till döds. Mister är orolig, och vågar knappt gå till skolan.
Han vet inte hur han ska tackla klasskompisen och vad han faktiskt är kapabel till. Tänk om han faktiskt får stryk och plågor.

Personen i fråga har samma diagnoser Aspergers Syndrom/AD(H)D och tänker väl utifrån sin sida. Men det tillåter inte honom att ge sig på Mister med våld och hot.
Mister hade faktiskt upplyst honom om att det är olaga hot och faktiskt mobbing som han sysslar med. Och det är straffbart. Även för omyndiga. Så det så. Det trodde han inte det minsta på. Vadå olaga hot. Skulle det vara straffbart eller? Pyttsan.

I natt hade han visst gått ner efter att vi andra hade somnat. Efter tre någon gång hade han lagt sig hos Genbanken i dubbelsängen. Han var inte lätt att få upp i morse. Och han ska ha kompis i eftermiddag. hmm

I vilket fall så messade jag hans lärare om detta i morse. Mycket viktigt för Mister, att en lärare kommer in till honom och tar upp problemet och stoppar klasskompisen. Mister vill inte att han ska komma på rasterna på ett tag nu.
Han var märkbart nervös i morse. Han blir ofta det om det är nåt. Ibland märker man innan att det är nåt, han är arg och får utbrott på det mesta, när han berättat så lättnar det. Ibland är det som nu, man märker inget vidare märkligt i hans agerande före, när han väl berättar så river han muren och har inget som stöttar upp längre. Då märks det väldigt mycket.
Han som brukar ha murar och fasader i normala fall ändå, det är inte alltid lätt att ta sig bakom.

Känns kanske ändå som att jag borde väntat mig nåt, så här i efterhand. Han har varit väldigt låst vid datorn det sista samtidigt om han faktiskt följt med familjen när vi gjort nåt. Han var till och med med i Helsingborg i helgen, utan diskussion ens. Han har dessutom varit väldigt pratig en period, sista veckan eller så. Vi har pratat på morgonen, han pratar gärna och berättar lite när han kommer hem ifrån skolan. Fast jag har tolkat det som en bra period. Och det kanske det iofs är, som kanske hade varit ännu bättre om inte detta med klasskompisen mörkat.

Läraren var tacksam över infon, menade att så här får det absolut inte gå till. Han har tagit upp det med den andra läraren som arbetar med Mister och som Mister har förtroende för. De ska under dagen fundera och ta beslut att arbeta vidare med detta och låta Mister sitta ensam.
Tänk vad lättare det hade varit ibland om barnen har kunskap om att skvallra. Mister skvallrar inte. Han håller tyst, kan till och med ta straffet om han blivit beskylld för något men han säger inget. En liten portion skvaller kan faktiskt vara bra ibland. Eller egentligen är det väl inte skvallra han ska göra i detta fallet utan be om hjälp. Han har svårt för det. Mycket svårt. Men förhoppningsvis kommer den nu.

KBT för barn/ungdom?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för evidensbaserade former av psykoterapi med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi. KBT har nått särskilt goda resultat på vanliga ångesttillstånd, t.ex. fobier, paniksyndrom och tvångssyndrom, och på förstämningssyndrom, t.ex. depression. Terapin fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden för att hjälpa människor att leva ett bättre liv.//Wikipedia

Finns detta för barn och ungdomar? Någon som vet?
Jag ska till BUP snart med tonårsslyngeln och tänkte be om just detta. Vi pratade om det igår och han är helt öppen att försöka sig på nåt sånt. Han har ju så väldigt svårt med andra människor, grupper och annat. Eller svårt är ett lindrigt ord. Han får ångest. OCh går i spinn. Varvar ur. Blir arg och otrevlig, får utbrott. Ibland hänger han upp på att han måstemåste ha nåt speciellt. Köpa alltså. Funkar inte så bra alltid…

Visst hade vi kunnat träna till viss del själva. Som jag sa, vi hade kunnat ta bussen till Ullared, och bli hämtade där. Men grejen är, vad om det blir riktigt jobbigt? Då vill jag ha någon som pratat med honom, instruerat, hur kan han tänka, vad kan han göra. Självklart tar jag gärna del av detta för att kunna påminna på plats men jag vill ha någon som VET och KAN!

Han vill själv kunna lära sig att hantera folk. Han vill själv kanske få hjälp med ett mer positivt tankemönster. Allt är så negativt alltid. Usch ad tråkigt. Fy vad dumt. Helvete och fan också. Plus allt annat…
Blir det för mycket runtikring så ger han sig gärna på småsyskonen, framför allt verbalt men även fysiskt. Han vet ju själv att det är fel men han kan inte hejda det. Kan han få lite hjälp med detta så blir det lättare.

NÅgongång ska han flytta hemifrån dessutom. Då kan det vara bra att klara vissa saker. Säg som att klara gå in i en affär om man blir akutsugen på rostat bröd. För som vi sa, vi kan mycket väl handla åt honom men ibland kanske man vill själv. Det är han med på.
Tänk om det blir gymnasium, han är intresserad av någon datorlinje. Vad om det inte finns i närheten. Då måste han ju kanske flytta en period, till skolan. Hur löser han det då? Oj.. Panik… Så långt har han inte tänkt för han lever just nu. Inte i det förflutna, inte i framtid utan nu, för dagen. Jag sa att kanske han ska titta lite mer på framtiden, det kan vara värt det.
Just i det nuet, idag förflutet men just då, nu höll han med. Idag vet jag inte.

I vilket fall hoppas vi att det finns för barn/ungdom. För man kan inte bara medicinera i all evighet. Eller jo, det kan man ju men det hjälper ju inte att hantera det som är svårt.

EDIT: Nu har vi varit på BUP. Jag bad om detta och sköterskan vi var hos var inte helt säker på hur det funkar. Hon hade lite för sig att det kan finnas en åldersgräns, kanske 15 år för att vara mottaglig. Samtidigt så har ju Mister stora svårigheter och har haft i hela livet hittills. Och det blir INTE bättre.
Hon ska iallafall ta upp det med de andra, läkare och psykologer på BUP och höra av sig.

Ganska trött på livet..

Idag är ingen bra dag. Idag är dålig dag. Den började hyfsat, jag gick ner när barnen fortfarande sov. Pojkarna har ju hemmadag på onsdagar och Decibel börjar kl tolv. Jag gjorde en balja morgonkaffe och tog lite värktabletter. Gick ut med hunden. Tystnad.

Minimonster kom ner först och satte sig vid tvn. Jag ropade några gånger på Decibel som inte svarade. Gick upp och hon vaknade på dom annan planet. Tyken, uppkäftig och otrevlig. Vägrar gå till skolan. Vägrar definitivt att medicin. Det blir ju inte enklare att prata med henne. Sen slår hon mig med en kudde, då jävlar. Jag ger fan i det nu. Då är klockan kvart i tolv, jag kommer ju ändå inte få henne klar till kl tolv.

Snart kommer Mister ner. Det snabbaste sättet att få ut sin tonåring är att säga: starta inte datorn, du har saker på ditt rum att fixa först. Men börja med frukost.
Han gick ut. Och kom inte in för frukost.
Decibel kom ner, jag påminde om tabletten och fick en mördande blick innan hon gick ut. Sen hämtade hon hjälmen och startade fyrhjulingen. De körde båda men kom in till slut.

Då. Vid köksbordet drar Mister igång. Uppkäftigare än fan och börjar hota med att kasta grejer på mig. Till slut får jag honom att ta fram frukost, han är väldigt känslig för lågt blodsocker och det sätter sig på huvvet direkt. Då gapar han om att det inte finns mjölk vilket det gjorde. Fel mjölk, fel mejeri, fel färg, fel allt. Han drog igång ordentligt minst sagt. Började rycka och slita i saker. Skulle hälla ut mjölken. Gick ut. Sparkade och slog sönder pinnar. Kastade saker på rutorna.
Nej, jag har inte tagit väg i honom, inte heller sänkt honom men jag hade just en stund.

Ganska trött på livet.. Så satans trött på att oavsett vad eller hur man gör så blir det fel. Så satans trött på onödiga bråk. På satans in i helvete trött på att saker slås sönder jämt. Sist han hade utbrott drog han sönder både mina halsband och armband. Nu väntar jag nästan på klirrade rutor. Med en yxa gjorde han hack i terassräcket.
Så jävla trött på att han alltid ska förstöra så fort nåt inte passar. Så trött att aldrig veta vad att göra. Så trött på att vara dåliga mamman som inte ens kan hitta nåt som funkar.

Känns som den lediga onsdagen inte funkar längre, han mest förväntar sig att kunna sitta vid datorn hela dagen med mig som springpojke. Nä just det, springflicka är jag ju. Det sa han ju. Jag köper inte det och han blir sur. Blir han surare blir det liv. Blir det liv blir det bråk. Bli. Det bråk går saker sönder..
Fast att få honom till skolan lär aldrig gå.
Korttidshem funkade inte. Ett möjligen med parentes om man hade haft fritids. Men fritids för att använda korttidshem. Nja.
Avlösarservice funkar ju knappt heller, vi måste ju ändå fixa barnvakt till de två andra så.. Nä det kostar mer än det ger. Samtidigt är det ju inte den lediga onsdagen som är problemet. Fast just idag är den det. 
Vad finns mer? Ingenting.
Mer än den här spiralen som just nu gör mig ganska trött på livet..

Livet är ju det som pågar just nu, hela tiden. Jodå, kul liv.. :-/

Gårdagens lyckan var stor, dagens ”olycka” är större

Igår hörde vi den välkända melodin, Hemglassbilen var i samhället. Var? Inte en aning, vi gick in på hemsidan för att titta men det stämde inte alls med tiden…
Bara någon dag tidigare hade vi fått reklambladet i brevlådan, där fanns lite intressant men inga tider. JAg tänkte jag skulle kolla upp det men… Jag ska bara… Så var det borta. Och plötsligt hörs signalen…

Genbanken och Decibel tog bilen för att kolla och fick faktiskt både hittat och stannat glassbilen.
Det blev lite smått och gott och Minimonster lycka var stor när det kom fram en låda med hans favorittvprogram.
BAKUGAN. En liten bägare med glass och en liten leksak i.

För övrigt så hinner la jag inte sitta här. Fast… Tja… Jag och Mister har röj på hans rum. Så bad jag honom att medan jag kör Decibel till skolan så kan han gå ut med hunden så kör vi på sen. Jajemen. Det var längesen han var så villig och så snabb att gå ut med Villeman. Men som inte svåruträknat så har han ännu inte kommit in igen… JAg ropade på honom men fick standardsvaret. Vänta… Jag…
Han uppfinner idag. Och undersöker. Aldrig finns det så mycket att undersöka som när det vankas städning.

Minimonster vaknade idag, kom ner och öppnade frysen.
Eh. Vad ska du göra? Stäng frysen unge man!
Pappa sa igår att jag skulle få en glass imorgon. Och nu har jag sovit och då är det morgon.
Fast vi äter aldrig glass före frukost så stäng frysen.
Det sa han inget om. Så då får jag.
Nej. Du får en glass när jag säger att du får.

Snabbt åt han frukost. Får jag glass nu? Nej. När jag ger lov.
Han dukade av. Talade om vad duktig han varit. Får jag glass nu? Nej. När jag säger att du får.
Han ville ha ett exakt antal minuter. Nej. När jag ger dig lov. Ju mer tjat desto längre väntan.
Han talade om att det är sol ute. Då är det glassväder. Nej, du får ingen glass.
Han lekte med Lego en stund. Talade om att man blir väldigt sugen på glass när man leker med lego. Nej. Du får ingen glass ännu.

Han tjatar fortfarande. Eller, inte riktigt. Jag sa att när Decibel kommer från skolan så kan vi ta varsin glass.
AAAAAAAGGGGGGGGRRRRRRRRR!! *ILLVRÅL*
Jag sa att du får gärna vänta till pappa kommer hem om det är bättre?
Hur länge ska hon vara i skolan? När hämtar du henne?

Jag tror egntligen inte det är glassen som är det viktiga utan LEKSAKEN!! Mer grejer till samlingen som han tycker är alldeles för liten. Det finns så många grejer han vill ha. Fast med min ”lön” har inte råd att köpa alla. Det tycker han är dumt. Han tycker jag kan börja jobba då. När jag upplyste om att då blir det mer tid på dagis och sen när skolan börjar blir det fritids istället så kom han fram till att han har rätt bra grejer ändå. Men det är himla många som jag önskar mig…

Det finns ju fördelar och nackdelar med att ha en mamma som inte jobbar. Borta alltså.
Minimonsters mamma har ett tråkigt jobb säger han. Han tycker synd om mig som får tvätta och tömma diskmaskinen och vara elak mot sina barn. Och det får man faktiskt inte vara. Man får inte skälla på dom heller. Och inte säga till dom.
När han tyckte jag var dum som inte gjorde som han ville sa jag att det är mammor och pappors jobb att tala om vad som är rätt och fel. Det är föräldrars uppgift. Jahaa, och vem har gett er den då? Du har ju ingen chef ju!

Fastvuxna lurar en dag?

Så här ser man vanligen Minimonster.
Sittande vi köksbordet framför datorn. Gungande på stolen. Ständigt. Betongstol kanske? Tittar mest troligt på Bakugan eller Pokemon. Eller Dinosaur King. Lyckan är stor på lördagarna när det kommit ett nytt avsnitt av Bakugan. Dödstråkigt nog låser ju tv4 programmen till premium så ohyfsat snabbt.

En favorit just nu är tuttifrutti. Det heter ju så klart Risifrutti men det vill han inte höra talas om. Tuttifrutti vill han ha. Varje dag. Med hallonsylt. Först äter han risröran och sen äter han sylten för blandar gör man INTE.

Så klart har han lurarna på. Han trivs med dom och kan stänga ute oss andra.
När han kommer från dagis har han kört slut på sig. Han skriker TYST. NI FÅR INTE PRATA MED MIG!!! TYST SA JAG!!
Sen sätter han sig vid datorn, tar på lurarna och ser ett avsnitt eller tre. SEN kan vi prata.
Nu har det varit mycket för pojken tror jag. Med påsk och annat. Det börjar märkas när han pratar: han hämtar luft på ett konstigt sätt, hakar upp sig och tar om. Och fort går det så blir det fel och han får ta om igen.
Det är så det brukar märkas på honom att det är för mycket. Dags att bromsa så han inte får sån där ”andningsångest” igen. Inte vill han till dagis imorgon heller. :-S Inte ens fast det är gymnastik, eller ”jonastik” som han själv säger. Då blir man fundersam för han älskar jonastik.

För en stund sen bad han om att få mycket och kallt vatten. Han ska se på Kalle Anka och i början på filmen är det öken och då blir han så törstig. Så nu sitter han med en petflaska vatten i soffan, TROTS att det står en flaska påskmust på bordet
Men är det öken så är det.

Ett vågat inlägg…

Det jag skriver nu kommer nog få en del människor att undra om jag är fullständigt dum i huvudet. Hur kan jag låta det gå till på det viset. Undra hur det är ställt rent allmänt. Och det gör man kanske, eller mest troligt, troligen om man inte har en liknande familjesituation. Det hade kanske jag också gjort, vad vet jag.

Detta är alltså ett inlägg som jag faktiskt fick fundera länge om jag ska skriva eller inte. Just med tanke på ovanstående. Men då jag googlade efter lite tankar så hittade jag inget. Det MÅSTE ju finnas familjer med liknande undringar? Kanske inte dessa heller vågade skriva… Därför gör jag det trots allt.

Den stora frågan är, Var går gränsen och när?

Det jag menar är när äldsten med Aspergers syndrom/ADHD och numera även tillägget tonårs/pubertetssyndrom.
En självdestruktiv och lättretlig tonårsslyngel som lätt får utbrott. Många är de gånger vi har fått hålla fast honom för att han inte ska skada varken sig själv eller andra, självmordstankarna har varit många och ”försöken” eller ropen på hjälp likaså.

Men nu då? Han är tonårsslyngel som sagt som blir arg lika lätt fast desto fler gånger. Ovillig som aldrig förr och allmänt ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Tonåring? Attityden är mördande och gör mig rosenrasande. Det finns gränser alltså för hur man beter sig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, barn som Mister borde få dispens från pubertetshormoner osv.

Det är här min stora fundering kommer in. Nu är ”lille” Mister drygt 170 cm lång och väger dryga 45 kg. Sist han vägde sig. Själv är jag kortare och plus tio kg. Hur det nu kan gå ihop då han är grövre än vad jag är.
Igår fick slyngeln ett utbrott de lux. Det gick bokstavligt åt helvete och slutade med, ja man kan väl kalla det för brottningsmatch. Dessa utbrott är inte så ofta förekommande men de finns. Men hur långt kan det gå?
Han slår mig, om det är omedveten spärr eller inte ska jag låta vara osagt men han drar inte i för allt han kan även om han gör det. Han nyper, gnager med naglarna, sparkar och bits. Jag brukar lyckas få det att inte bli så illa men hur länge?

Vad händer när han vuxit tio cm till och lagt på sig en tio-femton kg? Det märkte jag igår att det kommer nog inte bli lätt. Han ger sig inte förrän han har vunnit och det är när jag ger mig vilket jag inte gör. Enda är om man kan få honom att inse att det inte leder någonvart och att båda förlorar på det. Ingen vinner.

Men vad händer om han verkligen slår i för allt vad han är värd? Ringa polis? Hur, jag är troligtvis sänkt då.
Enda är att jag sänker honom först men det skulle jag aldrig kunna. Vem sänker sina barn med en käftsmäll liksom? Ja som alltså har hyfsat med vett bakom pannbenet. Att man närapå vill i stundens hetta är en sak, att ha spärren en annan.
Mitt enda hopp är att Mister också har den spärren… Men vad om inte? Sänka eller sänkas? :-S

Idag har jag ont i lederna, som vanligt alltså. Men det blir inte bättre efter brottningsmatcher…

Ni utan en liknande familjesituation behöver inte sätta varken kaffe mjölk eller grogg i fel strupe, det är inte er jag frågar.
Ni behöver inte dumförklara mig, jag ställer bara en viktig fråga.

Ni som däremot har en någorlunda vardag får mer än gärna svara mig. Eller bara tipsa eller egentligen ingenting. Bara finnas tror jag. Det känns rätt ensamt faktiskt ibland och det är inget man frågar vem som helst.

Jag gör ett tillägg, det står visserligen bland kommentarerna men kanske behöver ge lite mer info…

Jag svarar på: ¨Vidrig inställning till er son. Det kanske där förklaringen ligger till hur han beter sig.
Du skriver:
En ”lättretlig och självdestruktiv tonårsslyngel”.
Jag mår illa

Mycket kan man anklaga mig för men att vad jag tolkar som att inte älska mina barn såsom de är det gör mig upprörd.
Det är just därför jag funderade på om jag ska våga fråga alls, just för att få det som en käftsmäll och en anklagelse.

”Det är fakta, tonårsslyngel är för mig inget negativt. Jag ser framför mig en gänglig tonåring, målbrott och början till eller med akne. Just sån är min pojke.

Han ÄR lättretlig, har alltid varit. Ibland räcker det med ett hej vid fel tillfälle för att han fräser till.
Han ÄR självdestruktiv, och har ALLTID haft dålig självkänsla och negativ självbild. OAVSETT hur mycket vi berömmer och ger positiv kritik. Ända sen han var i dagisåldern har han haft fruktansvärda utbrott då han varit bokstavligen okontaktbar.
Han har ångest och har varit hemma i långa perioder för ångest/depression. Ticsar när han blir stressad osv.
Att jag ens nämner det är för att tydliggöra att han faktiskt gör sig själv illa, därför måste vi ibland gå in i ”närkamp”. Många gånger har jag fått knyta loss rep som han knutit runt halsen… Mest är det ett rop på hjälp med sin ångest men jag kan ju knappast låte det bero? Vad om det går snett?
När man väl får honom lugn så gråter han all världens tårar i mitt knä så nej, jag lämnar honom inte men ibland ÄR det SVÅRT att få honom lugn. Därför vill jag ha andras åsikter, tips, råd, stöd, tröst. Vad som helst.

I några år har han ätit antidepressiv medicin och har både bolltäcke och lugnande inför natten.
I långa perioder sover han, en 13-åring hos oss föräldrar. Jag vet inte när jag sist låg i min egen säng. Där ligger barnens pappa och båda pojkarna.
Det är kanske också en vidrig inställning?

Han är ju inte alltid sån, ofta är han väldigt gosig och trevlig på alla sätt och vis.
Men det är inte dom gånger jag ber om råd. Det är när det går åt helvete och jag inte vet hur jag ska göra.

En tonåring är en tonåring. Min har Asperger/ADHD, han är samtidigt enstörig, samtidigt impulsiv och alla andra saker. Det krockar MYCKET. Han tar saker bokstavligt. När han fick tag i en lärobok sen jag gick i skolan om tonårstiden så läste han den och tog efter vad som stod i boken. Han rabblade vissa saker ordagrant, ord han inte hade en aning om, de fick han ju fråga vad de betyder, och trodde att så ska en tonåring bete sig…”

Minimonsters betraktelser

Minimonster satt och såg på Barnkanalen. Själv slösurfade jag lite med mobifonen. Roade mig vid tillfället åt Aspergaren och hans klockrena kommentarer.

Då skrattar Minimonster till. Hihi, lägga benen på ryggen sa dom. haha
Jag frågade om han förstår vad dom menar med det?
-Eh ja. Att lägga benen på ryggen.

Slutdiskuterat. Inte mer med det. Ja. Jo, just så menade dom nog.

Känslorna finns där, trots allt

Så många gånger man funderat, oroat sig, ja faktiskt förtvivlat. Så många är de gånger som Mister säger massa nedsättande ord till Decibel. Så många gånger han talar om att han inte tycker om henne, att hon borde säljas osv.
VI vet att han inte menar allt egentligen, att det är just nu när upprördheten är stor.
Men vad hjälper det stackars Decibel som får ta emot allt?

Men så finns det de gånger som Mister visar sina känslor. Inte medvetet egentligen och han säger inget som jag tycker om dig Decibel. Utan i nöden prövas vänner heter det så fint. Och sant också förresten.
Idag är en sån dag, när han visar hur mycket han faktiskt bryr sig om henne.
Precis en sån dag hon så väl behöver för att uppväga alla de andra…

Jag hörde taxin komma på gården. Jag hörde Mister slängiga dunssteg på väg in. Dörren rycks upp och han kastar in sin skolväska och ropar något. Jag hinner inte höra vad för han är redan ute.
Jag tar på mina skor och följer efter. Han har redan sprungit ner till Decibel och hämtat posten hon har i handen, väskan tar han i sin andra. Han springer tillbaka till huset, när han får syn på mig så hojtar han. Hon har slagit sig, hon kan inte resa sig. Hon har ONT! Vänta på mig. Jag sa vänta på mig. Strax kommer han rusande tillbaka.

Decibel ligger i naturstenstrappan. Hon har sluntit på ett löst trappsteg och slagit knät i kanten. Sånt gör verkligen ONT!
Det blir att kavla upp jackärmen som inte sitter på, lyfta upp Decibel och hoppas att inte jag också ramlar i snöslasket.
Mister ger hennes onda ben en stöttande hand och försöker bana väg.
Berättar att han såg henne ligga där när de körde förbi med taxin ju.

Väl inne så tänker vi henne till soffan och klä av henne där. Mister FRÅGAR faktiskt om han måste kränga av sig skorna vilket han inte måste. Jag gör det inte heller själv ju.
Vi tänker det kan vara skönt med en kudde under knät som avlastning. Han hämtar 2 (TVÅ?) av SINA! kuddar som hon gärna får låna. Ingen får låna hans kuddar i onödan… Sen springer han ännu en vända upp till övervåningen för att hämta en filt åt henne. Hon är blöt och kall efter att ha suttit i snön.

Då kunde man ju tycka att jag skulle ha koll. Och det hade jag haft, om det inte varit så att hon bestämt att gå ensam hem idag och inte ta bussen. En disträ Decibel kan ta väldigt lång tid på sig hem…

Nu ligger hon i soffan och inte nog med att hon har sitt Nintendo DS i knät, hon fick dessutom låna Misters DSi.

Så visst bryr sig Mister om sin syster. Och visst har Mister en stor portion empati.
Detta TROTS att han har Aspergers och är en pontentiell våldsman och psykopat. Det vet ju alla att Aspergers inte kan det där med empati och känslor.
Eller hur var det nu det var?

Jag har närt en mördare-to be vid min barm…

Obs: Detta inlägg innehåller fakta men också ironi. Skäll inte på mig genast utan läs det igen om du tror att jag tror på allt jag skrivit.

Kanske t om två. Skulle lika gärna kunna bli tre. Åtminstone om man ska lita på media som gärna spekulerar ang olika diagnoser på personer som begår olika våldsbrott. Nu senast var det ” den nye lasermannen” som visst misstänktes ha någon psykiatrisk diagnos. Det visade sig visst vara Aspergers syndrom.
Och jag har ju tre rumploppor med diagnoser. Och det vet vi ju hur dom är. Våldsamma och potentiella mördare och allmänt otäcka. Eller? Vet vi det egentligen?
Varför skulle mina barn vara värre än dina? Varför skulle andra med lika svårigheter vara värre än du?

Ja att de får sina utbrott och så vidare det har jag ju skrivit om förut men från ett utbrott till ett mord är rätt långt. Även folk utan npf får utbrott. Det händer hela tiden. Fast det kanske inte är något för förstasideslöpet. Vad säljer mest? Mördaren har Aspergers? Mördaren har ADHD? Mördaren anses normal? Mördaren är stadsbo? Eller kanske Mördaren är grisbonde? Jodå, även grisbönder blir arga. Andra bönder också förresten. De kan också få utbrott.

Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention i Göteborg har skrivit i Aftonbladet ang detta, att Aspergers löser inga mordgåtor.
En bra artikel väl värd att läsas.

Det är inte bra med alla spekulationer, människor är lite avvaktande rent allmänt ibland tycker jag. Osäkra. Rädda ibland.
När Mister fick sina diagnoser så valde vi att med hjälp av en psykolog från BUP, att informera föräldrarna på skolan. Detta gjordes i samband med ett föräldramöte. Man kan undra om inte detta pekade ut honom i och med detta men vi kände att det gör det inte. Pojken var redan såpass udda som han var och det hade skett så många incidenter redan. Han var ökänd och omtalad skulle jag vilja säga. Så vi ville att andra skulle få information, veta lite om vad diagnoserna innebär, lite förståelse och att alla får veta: Vi föräldrar är medvetna om problemen, vi skiter inte i dom utan jobbar hela tiden. Fast det märker inte föräldrarna…

Så hur blev det då? Både och. Vissa kom fram och tyckte det var ett jättebra initiativ. Andra drog sig undan, jag vet inte om några trodde det smittar eller nåt. För pojkens del blev det ju viss skillnad, jag tänker på födelsedagsinbjudningar. Förut hade han ju fått såna och kunde välja själv om han ville gå eller inte. Oftast blev han hemma men han hade åtminstone blivit bjuden. Efter denna informationen uteblev alla inbjudningar helt. Jo, han fick en men valde att bli hemma.
Det kändes inte kul när lillasyster fick inbjudan på inbjudan och han frågade varför inte han får några….
Nu efterfrågar han det inte alls, har själv inte haft några kalas på flera år.
Detsamma gäller lillasyster. Det blev för mycket även för henne och de sista kalasen hon haft har det varit runt 4 bjudna.

Då var pojken liten. Nu är pojken större. Det finns fortfarande fördomar. Han får fortfarande utbrott. Det kommer han få som vuxen också. Jag får också utbrott och slår sönder saker ibland.
Det sägs att personer med Aspergers inte kan känna empati… Vissa tror att de inte har känslor. :-O
Kom då och tala om för mig varför Mister ibland sitter med ett rep om halsen och vill dö. Han har ju Aspergers, han har inga känslor och då kan han inte bli ledsen… Eller?
Han, som inte har känslor klarade inte av att följa med när vår hund avlivades. Inte heller begrava honom. Han klarade inte det. Men hur gick det till när han inte har känslor?
Ingen empati heller. Han hade säkert läst något fint i en bok, när jag var sängliggande i migrän och han kom in till mig, satte sig på sängen, klappade mig på kinden och sa: Stackars dig som har så ont. Hade jag kunnat så skulle jag gärna bytt med dig.
Visst har han känslor och empati, bara han får veta. Det är inte självklart för honom däremot. Om jag sitter och gråter så kanske andra barn undrar varför jag gråter. Kommer Mister till bordet kanske han frågar efter en frukt. Han ser inte att jag gråter. Säger jag att jag är ledsen och gråter, då undrar han varför. Får han reda på varför då kan han börja känna. Men utan information är det inte självklart.

Personal på hans skola, tvivlar på hans Aspergerdiagnos. Han kan ju skämta.
Ehm. Så att han uppfyller varenda diagnoskriterie och några till redan som 7-8-åring och är välutredd av psykologer är bara bullshit? Av den orsaken att han kan skämta?
Han älskar ordlekar och vitsar. Har alltid gjort. Även då han gick under utredning….
Att fördomar är utbredda är välkänt….

Jag har spårat ur fullständigt nu känner jag. Men det finns så mycket att skriva om ang fördomar och folks åsikter ang npf. Jag har för många tankar nu, de snurrar runt runt. Jag får nog avsluta detta. Kanske tvätta golvet istället.
Eller gå och slå mina barn. För alla med Adhd är våldsamma…. Det är sant, det har jag läst i tidningen.

Obs: Detta inlägg innehåller fakta men också ironi. Skäll inte på mig genast utan läs det igen om du tror att jag tror på allt jag skrivit.

Edit 001110: Här kan man läsa en artikel från den ”andra sidan” alltså en person som själv har Aspergers Syndrom och vad han tycker om medias spekulationer.

Lite om mycket

Jag har som vanligt ännu inte kommit i säng.
Decibel fyller 10 år i övermorgon och vi tänkte ha lite kvällsfika här. Testade ett nytt bröd i helgen och det tyckte Genbanken vi kunde ha. Nja, jag gör ett nytt isåfall. Jag använde utgången jäst och för säkerhetsskull tog jag några gram extra. Eller åtminstone tre. Men jag behövde inte oroa mig för jäskraften…
Mina tänkta två limpor blev en enorm brödrumpa. Ja jag menar just det som står. Det såg ut som en rumpa, de växte ihop till två stora skinkhalvor. Det enda som saknades var skriket när jag satte termometerspetsen i den ena.

Så tänkte jag testa ett annat också och måste mata på surdegen. När jag letade upp brödreceptet så kom jag till brödpinnarna. Igen. Jag har tittat på dom länge nu. Genbanken och Decibel var iväg så jag tänkte att va fann, jag drar igång. Brödpinnar it is. När de var på plåt allihopa hade suren börjat bubbla upp ordentligt så jag drog igång degen.
Nu är den klar och insatt i kylskåpet för nattjäsning.
Själv är jag nersatt på stolen och fastnade vid en blogg. Jag hittade http://wetterholm.bloggplatsen.se/ som med sin familj var med i Familjen Annorlunda. Jag gillade hennes familj mycket. De andra också så klart men i denna familjen fanns ett lugn, avslappnande attityd och så mycket kärlek, både mellan föräldrar och syskon. Så den http://wetterholm.bloggplatsen.se/ och http://blogg.mama.nu/familjenannorlunda/ och familjens hemsida var jag ju tvungen att rota runt i.

Imorgon blir det bak på förmiddagen. Minimonster börjar senare på dagis imorgon. Jag hädanefter faktiskt. När jag var på familjecentrum innan idag så pratade vi om hur vi kan underlätta. VI vet ju inte om det var stressrelaterat det som Minimonster var igenom. Vad vi vet däremot att han tycker det är jobbigt med dagis och alla barn. Men roligt. Under lovet har han klarat sig utan medicin ganska hyfsat. Han och Decibel skulle behöva delas på lite… När hon kommer från skolan är hon så slut att hon redan går sig på nerverna. Men dra igång Minimonster funkar bra. Eller lika ofta tvärtom. Ingen av de mår bra av det. Så kom Annica med tanken att skulle det inte vara möjligt att ha tid med honom på förmiddagarna istället. Så kan han vara på dagis på eftermiddagen och låta de andra varva ner under tiden.
Hmm, ja. En bra idé, har aldrig tänkt så långt faktiskt. Ska nog höra med personalen.

Sagt och gjort, vid hämtningen frågade jag hur de ställer sig till det och det är inga problem för deras del. Han missar ju förstås en del aktiviteter som gympa osv. Vi bestämde att jag kollar med Minimonster själv om vad han tycker. Vägrar han att missa gympan så får vi bromsa lite. Så jag frågade. INGA problem alls, han missar gärna gympan och börjar senare på dagis. Så vi börjar redan imorgon. Så slipper han dessutom stressen som blir när vi ska till stallet till exempel. Det blir ju också jobbigt. Bättre han är på ett och samma ställe så mycket det går.
Imorgon blir det stallet igen. Ridning eller hovar, det beror på vädret. Det ska ju komma snö. Lotta såg vädret tidigare och det ska bli blåst och 10 cm blötsnö. Hmm. Inspirerande värre. Men som sagt, hovar finns ju också att fixa.

Bäst att preparera redan ikväll med mediciner. Det brukar kännas i händerna efteråt. Och det gör det ju redan nu.
Genbanken var iväg innan ikväll och hämtade fälla. Tyvärr fick det bli en slagfälla iallafall. Trots katterna. Men vi kom på att där är aldrig katter i hönsgården annars. Tror det har hänt två gånger och då har Mållgan följt med mig in. Mowgli var med en gång inne i hönshuset men det var inget skoj för någon av dom. Har aldrig sett andra katter heller. Så imorgon är det dags att titta till fällan. Då får vi se ordentligt vem som dödar och hämtar mina djur.

Jag köpte ett mosshjärta idag. Och lite pynt att göra fint med. Tänkte att BobboLiten vill ha det. Hittade ett stenhjärta också med texten ”saknar dig” på. Stämde lagom eftersom vi såg att hans sten med text var sönderfrusen. Tar en bild när det är klart. Var på kyrkogården i söndags kväll. Satte dit hans sten med en gravmarchall och hans lykta så klart. Det är så vackert med alla tända ljus på kyrkogården. Minimonster tog med BobboLitens leksaksflygplan och satte dit.
Så mycket lättare och finare det blev sen vi la dit de vita prydnadsstenarna. Det var en av de bättre idéerna jag fått.

En bild från i somras. Jag fick den av bror min så det är hans hund.

Från botten till toppen.

Lördagen började inte så jättebra. Vi hade bestämt innan jag och Mister att vi ska ta tag i hans rum nu. Det såg ut som någon har släppt en bomb på en soptipp. Han skulle bara och måste bara. Jag blev lite sur och hans surare. Han bråkade med Decibel och jag talade om ett och annnat för dom. Han bankade och slog på det mesta här hemma. Vi har inte råd med mer trasigt nu. Han gick och la sig i Minimonsters säng, trots att jag sa att det är sista natten för honom i det rummet. Att han inte ligger i sin egen säng beror på att där är för stökigt och det fixar han inte. Det är bara det att jag hade städat Minimonsters rum. Med Minimomnsters hjälp förstås. Nu var det rummet lika illa som hans eget :-O. När jag kom in efter honom så sparkade han mig. DÅ blev jag vansinnig. Baxade honom ur sängen och ledde in honom på sitt eget rum. Han började kasta saker och hotas som vanligt. Jag tänkte att inte göra honom mer upprörd och gick ner.

Då kommer Minimonster och säger att Mister försöker hänga sig i trappan. Jag går dit, talar om att det där är inget bra. Han har ett skärp om halsen som är knutet i ett snöre. Jag drar av hela snöret och han tackar för att jag förstör hans självmordsredsakp. Varsågod sa jag. Det var ett nöje. Du har då aldrig förstått dig på ironi säger han då… Så går han ut. Jag undrar vad han ska göra men han skriker att det ska jag skita i. Han gör som han vill osv.

Jag går in i tvättstugan och tittar genom fönstret. Ser honom med min tvättlina knuten runt halsen och försöker skära av den i lagom längd. Antagligen för att gå iväg till ett träd eller så. Jag går ut och ber honom sluta upp med det han gör. Varför skulle jag, skit i det du svarar han argt.
Jag fiskar upp tvättlinan samtidigt som jag pratar med honom.
För att jag vet att du mår inte bra just nu. För att jag vet att det är just nu det är som värst, det kommer att bli bättre. Bara han får sansa sig. För att jag ska hjälpa dig att knyta upp alla knutarna. För att jag inte vill att du ska hänga dig. För att jag vet att just nu är du jätteledsen. För att…
Samtidigt knyter jag loss honom, jag har redan sett första tåren. Jag tar honom om axlarna och sätter mig i trappan. Han lägger huvudet i mitt knä och storgråter. Hela han skakar. Så sitter vi en stund. Jag frågar om han följer med in och dricker ett glas o’boy och pratar lite. Det är okej. Han kommer med in, vi pratar men han kan inte sätta ord på det som är värst. Just då är allt värst. Jag ger honom lite paus från städ, vi ska nog hinna ändå.

Senare på eftermiddagen så tar vi tag i rummet. Sängen är ju redan nerplockad. Vi plockar, slänger och sorterar. Jag kommer med ommöbleringsförslag. De är godkända och vi möblerar om. Tar in gästsängen som han ska ha tills vi köpt en ny. Sen ska jag sy hans draperi. Vi varken hinner eller orkar damma och putsa fönster. Inte torka golv heller. Men resten gjorde vi. Mister undrar hur jag kunde veta att han blir orolig av stöket. Hmm… Det behöver man ju inte fundera så mycket på.
Han var glad att vi gjorde detta. Han tackade för det. Förstod inte hur han kunnat leva i detta. Han var stolt över alla mogna beslut han tog. Vi ställde undan lite saker. Inte för alltid, bara för nu. Inga problem. Till sist bäddade vi sängen. Han sov i sitt rum inatt. Han sov som en prins på ärten. Eller, öm var han, men det var för att han somnat på sin Kalle Ankapocket.