Det är nåt visst med pojkar och traktorer.

Ännu roligare när det finns melodier i dom. Det är lite svårt bara, att köra och dansa samtidigt.

Vi har tvättat golvet också. Funkar det med.

Smygtitt

Jumjum ska sova men plötsligt hörs det prata. Jag kikar genom nyckelhålet och inte sover pojken inte. Da da aaa mnää ee da da

Men pratig eller inte, naturlagar har sina regler. Är man trött så somnar man. Det tog inte många minuter.

Återvinningsvandalist, -javisst.

Det är Jumjum och Villeman. Villeman och Jumjum. Är det inte den ena rumpan man ser i skåpet så är det den andra.
En mjuk och len, en annan mjuk och hårig.

Det är Jumjum och Villeman. Jumjum kräks och Villeman, *bluärk* slickar gärna det från hans kläder och händer.
Det är Villemans leksak som Jumjum gärna stoppar i munnen.

Villeman hårar ner sin bädd och Jumjum tvekar inte att krypa i den. Fyy vuxna människor som stoppa
Jumjum kastar nappen på golvet och Villeman vill gärna ha den i munnen.
Villeman pussar gärna och nosar nära på Jumjum och Jumjum slår honom i huvudet med leksaken.

Jumjum lånar gärna tuggben och grejer och Villeman delar med sig. Fyy vuxna människor som stoppar

MEN. När dagens minsta återvinningsvandalist hittade lördagens smartiesrör i återvinningsskåpet så passar det minsann inte att dela. Det ville Jumjum ha själv. Det luktade choklad. Han tuggade och sög och smaskade tills kartongbitarna släppte. Gnällde vackert som för att skvallra för mamma när jag plockade gegget ur munnen. Däremot kunde han gärna ta hand om den fint ihopvikta toarullen med hundgodis inuti.
Den håriga återvinningsvandalisten fick ett torkat grisöra att gnaga på, det var inte heller till utlåning. Han la sig på sin plats och gnagde. Jumjum kom efter och ville vara med. Villeman verkade inte störd av det heller. Fyy vuxna människor som stoppar Men såna är reglerna lille pöjk, inga barn på bädden när det är godsaker.

Allt ditt är mitt?

Jag och söstrami var och handlade. Inne på gekås blev det som vanligt alldeles för mycket extra och givetvis alldeles för dyrt. Därför är det extra tur att det finns högkostnadsskydd för mediciner. Vi når ju dit rätt snabbt med tre barn som alla medicinerar sin adhd. Plus lite andra mediciner också ju. Jag hämtade ut ett antal burkar, precis som vanligt alltså. Tyvärr fanns inte Minimonsters, inte Jumjums heller så vi bestämde att åka hem, jag tar hand om Jumjum så åker söstrami till falkenberg och hämtar medicinerna.

Villeman hittade en tågbanebit. Den ville Jumjum ha så den tog han. Inte nog med det, han tog dessutom Villemans matskål. Inte för att den lurviga brydde sig så värst Sötgrisar

En födelsedag utan tårtkalas

Jag vet inte vad som hände, jag hade råkat få inlägget bland utkasten, men en födelsedag är en födelsedag. Nämligen Bobbolitens födelsedag.

Barn nummer två föddes den 31 mars. Han råkade bli till en kväll i juni av slarvande föräldrar. Som ryckte på axlarna och sa, mensen kommer ju i morgon… Och det gjorde den. Men snart därefter började jag känna en bekant känsla, nåt som inte gick att ta på men jag visste ändå. Jag är gravid. Köpte hem gravtest och kissade. Negativt. Vaaa? Jahaa. Nu hade man så smått vant sig vid tanken och blev en aning besviken. Känslan ville däremot inte ge med sig, jag testade igen. Negativt. Och igen negativt. Inte förrän i början på augusti kom svaret vi allaredan visste. Dags att byta bil. EN liten Celica och två barnvagnsbarn är ingen jättehit, det är det inte ens med ett barn. Vagnen fick plockas i smådelar varje gång vi skulle någonstans. Men nu var det alltså dags för bilbyte.

Jag hade förvärkar och foglossning under graviditeten. Klåda pga förhöjda levervärden. Men den 31 mars kom han som sagt.
Jag hade extra värkar den morgonen, de började vid 06.00.
Jag gick ner till Genbanken och sa att kanske han kunde stanna hemma en stund extra för säkerhetsskull så att han inte behöver komma till jobbet och vända. Själv tänkte jag att det är nog inget. Genbanken tänkte annorlunda och skickade mig att packa den opackade BBväskan så ringde han mina föräldrar till barnvakt.
De kom och vi satt och pratade tills mammi skickade iväg oss att föda barnbarn. Jag ringde förlossningen 07.15 ca och var välkommen in.

08.15 skrevs vi in på förlossningen. Grav.v 39+3
Bebis fixerad i bäckeningången
Fosterljud 136
Öppen 3 cm

Jag krävde så klart ”bajsalätt med väldig fart” och
09,45 fick jag äntligen lustgas. Den susade till ordentligt och i yran så virrade jag till det.
Genbanken hade lika färg på byxorna som på första förlossningen och golvet var detsamma. Dessutom hade vi samma barnmorska och jag hörde samma ljud i huvudet. Då fick jag lite smått panik och talade om för Genbanken att vi MÅSTE åka hem. Vi är ju på FEL förlossning, fattar han inte det. Detta är ju den första förlossningen och då kan vi inte stanna…

…Ja, som tur är så andades jag ut den där gasen rätt snabbt och kunde fortsätta föda barn.

10.30 togs det hål på fosterhinnan och vattnet gick

11.20 fick jag krystvärkar och

11.27 föddes en liten rumploppa med snopp. Vilket jag redan visste nånstans inom mig och hade bara förslag på pojknamn. Tjejnamn var ju onödigt att tänka på då.
Rumploppan var 49 cm lång och vägde 3055 gram. Även han hade navelsträngen ett varv runt halsen.

För mig var det bara att vänta på att trycka fram moderkakan så att bm kunde få sitt symöte efteråt.
Sen kunde vi vila, fira, ringa hem och till sist komma upp på BB-avdelningen.

Hur det gick där är en annan historia…..

Jag har fått bebis

Ja, äntligen har det blivit bebis. En hyfsat lång väntan i mitt tycke, Genbanken var inte lika hiad förstås..
Men satt på Blocket och såg en sån fin tik. Lite för gammal iofs men. Det var nåt, bilden talade liksom. Visade så klart Genbanken som höll med om att den var fin. Dagen efter så pratade han om att vad tror vi Mowgli säger om vi skaffar hund?

Bilden talade älltså även till honom. Fast som utmaning måste jag ringa på den… Dubbelsuck. Jag och telefoner.. Fobi tror jag det kallas, jag kan ju inte ringa.. Fast jag tog tag i mig till sist och ringde till slut..
Hmm… Det kändes sisådär alltså. Bilden var gammal. Tre raser, jag försökte få fram vilken som var övervägande men det var inte lätt. Närmare bestämt, det gick inte. Ögonbrynen kommer ju från den rasen, svansen är av den rasen och sen har vi det busig som är av den rasen. STOPP och hallå här. Det busiga? Det är ju en unghund vi talar om för bövelen.
Den tredje rasen fick jag dessutom två olika ”förslag” på. Den hade dessutom dragit ägarens barn i pulka. Är det något vi INTE chansar på igen så är det ”överträning”. Så nä. Det blev inget med det. Nu var det iofs spekulanter redan, en var t om på väg för att titta men hon skulle höra av sig. Det gjorde hon också men vi ville fundera vidare

Jag hade ju några sparade talande bilder, tog fram och visade Genbanken som faktiskt höll med. Och t om ringde
Den vi mest fastnat för var redan såld men vi ville titta på de andra underbaringarna också. Bestämde att komma förmiddagen efter.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Vi skulle titta mest på en mörk tikvalp men föll pladask för en gulvit hane. Gjorde inget alls för Genbanken har sagt hela tiden att han vill ha en hanhund. Sen hur länge den kommer att vara det på riktigt är nåt annat det

Se hans underbara öron med lockarna längst ut
Kan det bli mycket sötare?

Lite kvällsmys med Genbanken

Medan jag väckte barnet som sov i soffan (Man måste ju vara nära första natten ) så passade Villeman på att vila en stund. Mina fötter blev bra att ligga på.

 Och medan Villeman vilade passade jag på att ta några bilder

Årets första födelse…dag

Ja i vår familj så klart. Nu är det hela sex år sen allas vår Minimonster/Hoppochstudsmakin föddes.

Han flaggade redan den 1 februari faktiskt att det började bli dags. Det hade ju varit i ropet länge faktiskt, i vanlig ordning så hade jag kraftiga och många förvärkar. Barnmorskan sa att jag ska inte bli jätteförvånad om det sätter igång en aning tidigare än tänkt.

Nu hade jag inte sån tur, det hade varit skönt. Jag slutade ta arbetstimmar i september pga foglossningen, från oktober fik jag havandeskapspenning. Jag var inte det smidigaste man sett om man säger så… Eeh. Inte det minsta heller faktiskt. JAg startade graviditeten på ~54 kg och avslutade på 90 ungefär. Rätt mycket till mina 163 cm. haha.

Iallafall så gick jag natten den 1 februari ännu en gång på toa. Väl klar och påklädd så blev det blött. Ojdå. Nåja, det behöver ju inte betyda något. Jag tog med ett badlakan i sängen och la mig för att sova. Vem orkar bli uppe kl 4 liksom?

Förvärkarna liknade mer och mer vanliga värkar men bara 10-minuters intervall ännu. men kändes gjorde dom ändå.
Det gick inte att sova, jag gick ner till Genbanken istället, han gjorde sig klar för jobb.
Bestämde att ringa till förlossningen och kolla. Jo, det var bara att komma in.

Blev inskriven 07,40 i v39+3för att vara exakt.
Undersökningen visar att allt är som det ska.
Pojken? (klart det är en pojk, vi har bara funderat på pojknamn ) ligger med huvudet ner. Fixerat.
CTG: Normalt
Fosterljud: Normalt

Jag får en binda för att kolla fostervattnet eftersom värkarna inte ändrar sig.
Det händer ingenting med vattnet heller. Jag känner mig rätt fånig faktiskt. Vad gör jag här liksom.
Har jag inbillat mig? Nä, jag har ju varit med förr. Det är inte första barnet.
Senare undersöker dom och då ser dem att det faktiskt är så, jag luras inte.
Värkarna är fortfarande på 10 minuter.
Man bestämmer att avvakta i 2 timmar så får vi se vad som händer.

Ja… Det hände ingenting. Tvärtom. Värkarna avtar istället. Suck, nu kan vi åka hem tycker jag.
Helt meningslöst detta.. Hållit Genbanken hemma från jobb helt i onödan liksom. Skaffat barnvakt till syskonen lika mycket i onödan. Blä.
En läkare kommer iallafall och gör en undersökning. Jodå, det är fostervatten men eftersom det inte finns värkar längre och inget öppnat så åker vi hem. Vi ska däremot komma in morgonen efter för kontroll av framför allt vattennivån.

Genbanken åker på jobb och flodhästen stannar hemma och väntar. Nu med jätteont efter undersökningarna.

Dagen efter samma sak. Genbanken hemma. In för kontroll. Allt okej men inga sammandragningar ens.
Tur är att vi fått höra hjärtljuden och vet att bebis lever för så lugnt har det inte varit i magen under hela graviditeten.
Jag har ju haft förvärkar i princip hela tiden. Men bebis lever och mår bra.
Vi åker hem igen. Imorgon ska vi komma tillbaka för kontroll. Eller så klart om det sätter igång av sig självt. Det är vad jag hoppas på för annars lät det som att det blir igångsättning…

Genbanken åker på jobb och flodhästen stannar hemma och väntar.

Under natten drar det ihop sig till slut. Halv fem med 10-minutersintervaller. Det kommer mer fostervatten och jag är säker. Idag är det!
Vi är tillbaka på förlossningen 7.15. Det gör ont och jag har andats, andats, andats hela vägen dit.
Vi talar om att en viss bm vill vi inte ha. Vi har haft henne förut och vill inte göra om det. Usch.
Det ska vi slippa. Inga problem. Den barnmorska som tagit emot oss verkar kanon!
De sedvanliga undersökningarna görs och det ser bra ut. Fosterhinnan ligger för men det rinner massa vatten ändå.
Jag vill testa EDA igen, kanske det funkar denna gången, jag vill ha den i god tid också, så att jag får den alls.
Det har ju de två senaste gånger varit att när jag verkligen inte stått ut längre och ber om EDAn så får jag veta: Du är öppen tio så nu är det bara att köra…
Sen har man ju fått höra att man måste vara öppet tre-fyra cm innan man får EDAn. Men nej då, den lägger vi så fort allt är klart säger bm. Jag ser att det brukar gå rätt fort för dig nämligen.
Värkar med 5-6 minuters intervall.
-Dessutom, sa barnmorskan så tror jag att du har betydligt ondare än vad du ser ut att ha?!
-Jasså? Hur?
Det räckte att titta på apparaten som mäter hur starka värkarna, det var höga siffror…
Undra på att det gjorde ont

Jag vill i vanlig ordning göra det berömda toabesöket. I vanlig ordning instruerar jag Genbanken, han kan stanna en stund men när jag går på toa då går han UT i korridoren eller nån annanstans. Punkt. Jag säger till när han får komma.
En dusch efteråt och sen rullar vi in i förlossningssalen.
Där väntar den härliga gasen och den väntande ryggbedövningen.

9.32 kopplas EDA in. Lustgasen har jag haft en stund men oj så skönt det blir.
För första gången har jag kunnat prata med någon under förlossning.
För första gången har jag varit medveten om vad som hänt.
Jag tom somnade av lustgasen nån gång. Och vaknade av mina egna snarkningar och frågade vem det var? Jag?

Det ringde en del från andra salar så vi hade inte bm hos oss hela tiden.
När jag var öppen 7-8 cm skickade bm ut sköterskan till de andra för att säga att de får ta de andra salarna.
Hon sa att vi ska inte gå ut alls nu, enligt journalerna går det fort mot slutet för henne dvs mig.
Och det gjorde det, jag är tveksam om sköterskan hann komma in igen innan det blev dags för krystvärkar.
Barnmorskan hämtade en skål med ljummet vatten och en trasa. Hon svabbade och svalkade hela underlivet. Det var nog det bästa som hänt. Har aldrig hänt på någon av de andra förlossningarna faktiskt.
Jag kan dessutom minnas hur underbart det var. Det var som att få lite extra ork inför det som väntade…

Medan hon hämtade vatten instruerade jag Genbanken hur han skulle höja lustgasen.
Nej. Inte så! Andra hållet fattar du väl. Höj ordentligt nu! Mer!
Jag sög i den där masken konstant. Mer. Mer. Nu hade jag ont och märkte ingen större skillnad.

Krystvärkarna startade 12.40.
De var starka. Barnmorskan var förvånat imponerad över hur hårt livmodern drog ihop sig, för att vara fjärde förlossningen.
Därför gick det fort. För fort och vad hon såg är det en stor bebis.
Alltså, order: KRYSTA INTE!! Flåsa. Flåsa. Tryck inte.

Så utan att jag pressade en enda gång ”rann” bebis ut tolv minuter senare 12.52.

En pojke blev det. Visste jag väl Sen länge hade jag föreslagit XXX eller XXx för Genbanken. Han kunde tänka sig en XXX. Som ett tecken så i nästan alla böcker jag läste under graviditeten så fanns det en XXX.
Därmed bestämt

Så kom moderkakan och därefter dags för handarbete. Det fanns lite lagningar att göra också, både på insidan och utsidan.
Också för första gången så föreslog barnmorskan att jag kan ta lustgas medan hon syr, för det gör ju ont.
ja visst, hit med masken.
Barnmorskan tittar och menar att jösses, den där måste vi ju höja ordentligt, det där lilla räcker inte långt…
Jaa.. Tur jag visade Genbanken ordentligt åt vilket håll man höjer.

Jag andas på i masken. Hör barnmorskan säga till mig att ta lite gas nu. Jag nickar. Ler lite. Ganske borta nu.
Hon säger till Genbanken, detta gör ont. Är hon så smärttålig? Jag ska sticka nu, ska du andas lite först?
Jag ler vidare, tänker att de är tröga och borde väl fatta nåt. Ser en väldigt dimmig Genbank som lutar sig över mig. Hihi.
Så hör jag honom. Hon har nog fått tillräckligt redan så bara sy.
Så det var en fin upplevelse det symötet

Sen vill jag ha akupunktur mot eftervärkarna. Det har jag testat förut och det funkar fint.
Denna gången funkar det tom så bra så att när de ska plocka nålarna har jag tappat en.
Lite vila. Lite fika och sen upp på BBavdelningen. Senare kommer mormor och morfar med syskonen som gärna vill titta på lillebror.

Tänk. Hela 6 år sen. Det kunde man inte tro då. Att den för dagen lugna pojken skulle bli en sån tokstolle
Eller jo… Jag hade nog mina aningar ändå förresten.

Mister blir tonåring

Idag för 13 år sen var en riktigt lycklig dag. Då kom äntligen bebis som vi väntat så länge på.
Exakt på dagen faktiskt, även om det i papperna står att han är några dagar sen 40+2 eller nåt. Pffft, jag vet väl när han blev till och det var exakt på dagen han ville ut.

Måste nog ha känt på mig något redan dagen innan för jag langade fram heeela min stora strykhög som jag inte tagit tag i på alltför länge. Genbanken tyckte det var väl också ett onödigt göra såpass sent på kvällen. Men jag sa att du måste ju ha ordentliga jobbartröjor. Du kan ju inte se ut som en luffare och jag kanske inte hinner stryka på ett tag….
(nuförtiden ser han för övrigt alltid ut som en luffare eftersom jag inte stryker längre. Hinner inte med sånt… )
När hela strykhögen låg vikt och i prydliga högar i skåp och lådor så packade jag min BB-väska. Den hade jag inte heller haft funderingar på att packa tidigare. Helt onödigt liksom. Men den kvällen var en bra kväll.

Snart kommer Alexander. Ja, det visste jag redan. Nej, vi hade inte kollat könet innan. Jag visste bara att det blir en Alexander. Det namnet hade jag för övrigt bestämt redan när jag lekte med dockor. Något flicknamn hade vi inte ens funderat över. Det behövs inte menade jag, det är en Alexander…

Det var en bra kväll. Någon gång efter tre när jag gått min sedvanliga kisserunda, det blir många de sista månaderna, och skulle upp i sängen igen så… Men shit! :-S Kissade jag på mig?? :-S Nä, det kan jag ju inte ha gjort… Eller? Bäst att gå till toaletten igen. Kom strax fram till att jag inte hade förlorat kontrollen över urinblåsan, det var vattnet som gick
Några vidare värkar hade jag inte så jag hade inte alls bråttom. Fast det hade ju barnmorskan talat om att när vattnet går så ska jag ringa förlossningen. Ja ja, jag väcker väl Genbanken då, så att han är vid någorlunda medvetande om ifall vi ska åka.

Haha, När jag först ruskade lite på honom så var han knappt kontaktbar, stönade mest. Men när jag nämnde att vi kanske måste åka i natt så han jag knappt tala till punkt innan han satt rakt upp i sängen. Va? Vad? När? Nuu??Jag måste ha kaffe först. Hinner jag?
HejjeGud, ta det lugnt, det är ingen panik, jag har inte ringt ännu..
Det gjorde jag då och vi skulle åka in. Då tänkte jag ta en tur in i duschen men nähä, det satte Genbanken stopp för. Vi åker. Nu. Jo, han var allt en aning stressad
jag tog min nypackade BB-väska och gick ut till bilen. Men va fan?! Jag kom inte in?
Genbanken hade dagen innan varit duktig och tvättat bilen. Under natten hade det frusit på och hela bilen igenfrusen…
Genbanken in som ett skott, fyller en hink med varmvatten och slänger över dörren… på förarsidan…
Åh nej hojtade han. Kan du komma in?
Ska försöka. Att klättra in i en Toyota Celica, med mage som en flodhäst, smidig som ett kylskåp och med vatten rinnande nertill…. Inte det lättaste kan jag upplysa om. Men in kom jag

04.30 skrevs vi in och då hade värkarna börjat bli regelbundna.
Bebis var fixerad och allt såg bra ut.

06.20 satt jag i duschen. Eller låg. Nu hade jag fruktansvärda värkar.
Blir föreslagen en ryggbedövning, -EDA och den tar jag gärna emot.
Bara öppen 2 cm…
In på förlossningsrum och får kanyler satta osv. Bara att vänta på narkosläkaren.
Andas lustgas undertiden. Vid första andetagen var inställningen visst inte kontrollerad. Det var nog en väldigt stor mängd lustgas… De talar om för mig att andas. Jag ligger där i min lilla bubbla och tycker de är ju heldumma. Klart som fan att jag andas, jag lever ju. Andas säger dom, både Genbanken och barnmorskan. Jag tror jag ler åt dom, jag har det fint, jag andas, lever och stå inte där och se dumma ut. Tröga människa!
Så slår någon mig i ansiktet… Sen andas jag visst. På riktigt. Inte i min bubbla som inte stämde med verkligeheten.

06.45 är EDA lagd. Är kissnödig hela tiden, går med den där droppställningen fram och tillbaka mellan sängen och toaletten.
Till sist ser barnmorskan lite fundersam ut och undrar om det kommer något? Njaa, lite.
Medan jag bedövar mig med lustgasen tömmer de mig med en kateter. Det behövdes!

07.45 Öppen 4 cm. Jag har ont och är inte vidare imponerad över EDA’n.
Dessutom har jag ruskig klåda av EDA’n. Får påfyllningar och mediciner mot klådan.
Barnmorskan sätter skalpelektrod på bebisen. Han mådde bra.

09.20 Läggs en ny EDA
Ännu mer medicin mot klådan.
Jag har fruktansvärt ont. Får inte alls till det med lustgasen och oftast slutade det med att jag var inne i lustgasruset mellan värkarna och hade ingen alls vid värkarna.
Började nog att varva upp rätt ordentligt av allt ont skulle jag tro.
EDA’n tog väl sisådär.

10.30 får jag krystvärkar. De kändes!
Barnmorskan instruerar: Tryck på som när du ska bajsa. Å nej, jag ska INTE bajsa. Just det där var min stora skräck. Man har ju hört att vissa faktiskt bajsat ner sig under förlossning. Men inte jag!
Ja följden blev ju att det blev inte mycket till tryck heller.
Ont gjorde det och paniken rullade på. Det hände ingenting heller mer än att stackars bebis åkte hiss. Jag tryckte och knep ihop samtidigt. Inget bra sätt alls faktiskt.

Tillslut fick barnmorskan bli lite bestämd. Nu måste bebis ut. Fram med benstöden, hon Och Genbanken höll i varsitt ben.
TYST och tryck allt vad du kan!
11.33 kom en liten bebis ut med navelsträngen ett varv runt halsen.
3775 gram och
50 cm lång.
En pojke En Alexander. Jag sa ju det
Fast det sa jag inte då. Jag var inte så mycket med alls och förstod knappt att det faktiskt var klart. Men jag hade ju en bebis på magen och en Genbank som grät av lycka. Då måste det ju vara klart. Men jag orkade inte.

En stund efter kom moderkakan och då var det dags för symöte.
Efter en stunds vila och lite i magarna så ringde vi hem till våra familjer. Som så klart blev så glada så.
Det jag var mest rädd för inför förlossning var en ev ryggbedövning och att spricka.
Ryggbedövningen som blev två tog jag mer än gärna och att jag gick sönder märkte jag inte av.
Man är ju inte sämre än man kan ändra sig

Tänk att det är 13 år sen. Nu är pojken tonåring. Och besvärlig. Det blir alla tonåringar. Det har jag läst i både tidningar och böcker Det kommer liksom över en natt. Barnen lägger sig som snälla beskedliga tolvåringar och vaknar upp som fullfjädrade fotbollshuliganer. Visst är det jobbigt. Och i flera år är det så. Tur tiden går så fort

Decibel fyller år.

Idag för tio år sen föddes vår Decibel äntligen.
Vi hade väntat länge, det är tungt att vara gravid. Ungefär 25 kg närmare bestämt. Foglossning och dåliga levervärden som gav klåda över hela kroppen. Det kliade liksom inuti, under huden så det hjälpte inte hur jag kliade.

Just den tionde pratade jag i telefon. Länge. Vi sågs så sällan så vi pratade desto mer, jag passade på att skura toaletten och annat nyttigt så klart.
Så knackar det på dörren och pappi kommer in. Hojtar och undrar vad jag jag gör och hur jag mår.
Han har ju ringt flera gånger. Barnmorskan har ringt flera gånger utan att få svar, till sist hade hon ringt till pappi. Det var viktigt och bråttom att jag ringer henne. Genast.
Ojdå, säger hejdå och ringer genast upp Barnmorskan. Hon var alldeles uppe i atomer. Svaret på mina leverprover jag tagit någon dag tidigare var höga. Farligt höga. Jag måste in till förlossningen för kontroll och nya prover. Är värdena för höga så måste bebis ut. I värsta fall kan det gå illa.
Vi hade ju redan förlorat vår bebis ett år tidigare och det vill man inte göra om. Det var väl också därför hon var så stressad och orolig.

Jag fick iallafall ringt till Genbanken så han kunde komma hem. Och barnvakt till storebroren. Sen var det bara att packa ner lite kläder och kamera i en väska. Nej, den var inte packad ännu, den skulle jag göra dagen efter, på lördagen för bebisen kommer på söndag. Det var jag säker på.

Vi skrevs in 13.35. Väl inne togs proverna. De satte den sedvanliga CTG som var bra. Undersökte. Det var faktiskt en av barnmorskorna på mödravården som arbetade. Bebis fixerad och öppen 2 cm. Oj då. Det hade jag inte räknat med minsann.

Leverproverna såg bra ut. Eftersom jag redan öppnat mig och levervärdena kan vända snabbt igen så tyckte man att jag kunde sättas igång. Jag skulle vara kvar ett tag och om inget händer så tas fosterhinnorna hål på kl 17.oo.
Var då öppen 3 cm.

Jag ville prova akupunktur men fick jätteont av det. Kunde inte använda händerna heller. Inte kul när vattnet rinner och man vill torka sig. Genbanken? Vill du ge mig ett torkande handtag? haha, vi var inte riktigt bekväma med det där någon av oss.

Eftersom inget hände av sig självt så sattes värkstimulerande in 19.15. Sen dröjde det inte länge innan jag ville ha den kära vännen lustgasmasken.
Öppen 5 cm. De sätter skalpelektrod på bebis.

Värkarna tar i ordentligt, 90 sek intervall enligt papper.
Värkstimulerande sänks från 30 ml/h till 5 ml/h

Fosterljuden går ner till runt 75-80
Öppen 7-8 cm

Värskstimulerande stängs av. Fosterljud 70-80 trots lägesändring.
Åh så arg jag var. Satt som en strandad val och hade ONT, helt borta i dimmorna. Jag hade inte förstått att bebis inte mådde bra och fattade så klart inte varför de drog mig hit och dit. Lägg dig hitåt. Vänd dig på andra hållet. Personalen baxade mig fram och tillbaka i sängen. Plötsligt behövde Genbanken gå in på toaletten.
Han mådde inte bra, det blev för mycket när bebis inte mådde bra med tanke på vad som hänt innan.
Blev arg och skrek efter han att han kan ju inte lämna mig här. Jag har ju ONT!!

Klockan är 20.50 och läkare tillkallas.
Han kommer bara ett par minuter senare. Undersöker och sänker öppningen till 6-7 cm.
Försöker att ta ett litet blodprov från huvudet på bebis men misslyckas. Han försöker flera gånger men det går inte.
Han sitter kvar en liten stund men det är ju flera cm kvar att öppna så han reser på sig.

Under tiden är det skiftbyte på avdelningen. De nya är inne hos oss på jobb. De som går av är också inne hos oss för de vill veta hur det går. Det är ju hyfsat nära ändå. ”Bara” 3 cm ju…

Jag känner att jag måste krysta. Nej, inte ännu, du är inte öppen helt ännu. Vänta.
Jovisst, stoppa en krystvärk du. Fast jag öppnade mig 3 cm på tio minuter ungefär så det var helt okej att krysta.
Fick väl två krystvärkar och snuvade läkaren på nöjet att ta emot en bebis.
En flicka
Med kolsvart hår. Ögonbrynen växte ihop med hårfästet och i svanken hade hon en vad jag kallar ”libanestriangel”

Decibel skrek inte alls när hon kom ut. Fast det har hon tagit igen senare så det blir över. Hon frotteras och får lite extra syre men mår bra.

Sen kom moderkakan. Den ställde till med ståhej minsann. Den hade visst ”livsträdet” i sig. Jag tror de kallade det så. Det var blodkärlen som var formade på ett speciellt sätt, som ett träd som grenar ut sig.
Barnmorskan ropade in kollegan för att visa upp den fina moderkakan. Oj, så mycket för en köttklump.
Sen var det en stunds syjunta. Inte mycket men otrevligt.
Sen kom eftervärkarna som inte var av denna värd. Fick smärtstillande som inte hjälpte. Då fick jag akupunkturnålar satta också.

Eftersom Bobboliten hade hjärtfel så är barnläkare redan informerad och kommer och undersöker flickan.
Flickan är född 001110
Kl 21.16
51 cm lång
3595 g

Sen ska ju alltid någon komma och klämma på magen för att se att livmodern drar ihop sig.
AAAJJ. Där kom blödningen som inte kom förut. Fick värkstimulerande injektion och ännu mer värkar.
In på salen för lustgas igen.
Klockan är nästan 24.00 och jag har haft ont länge. Då kommer läkaren igen, kollar men allt är bra.
Får T Apozepam och en knapp timme senare mår jag bättre.

Bebis ligger i Genbankens famn och sover så gott. Han ser väldigt nöjd ut också.
Jag är jättetörstig och när de kommer in med brickan med smörgås och pommac så tömmer jag glaset.
För att känna att det var mousserande vin. haha. Men det var nog gott

Till sist flyttas vi upp på BB-avdelningen. Genbanken åker hem till storebror och vi flickor gör natten.

Den tolfte kommer barnläkaren och gör ännu en undersökning av flickan. Hon märker inget konstigt men vi har blivit lovade av Bobbolitens cardiolog att han gör ett ultraljud innan vi åker hem ifrån BB.
Den trettonde får vi en tid. Får permission från BB och åker till Halmstad.
Sjuksköterskan börjar med att ta ett EKG. Där tänds min larmklocka. Vi har varit inne för ett antal EKG på BboobLiten och jag tyckte hon behövde väldigt många ark… Fick en känsla av att någonting ser hon.
Så var det doktor Sven’s tur. Fram med glidgelén och en titt på skärmen. Jag kände mer och mer att det är nåt.
Han blev klar och sa: Jag skulle gärna vilja säga att det är helt i sin ordning, men det kan jag inte. Men jag kan säga att det inte är allvarligt. Flickan har en VSD, en Ventrikel Septum Defekt. Hål mellan kammrarna alltså. Vardagligt benämnt blåsljud. Hon ska kollas upp vidare…

Jaha. Så var det alltså. Fast jämfört med BobboLiten så är ju detta ingenting ju. Nu åker vi till BB.

Decibel var en väldigt trött bebis. Hon luktade aceton hela hon. Blev lite orolig, har hört att diabetiker gör det när blodsockret blir lågt. Nu vet jag att det räcker att ha druckit för dåligt för att lukta aceton ur munnen.
Hon somnade ju hela tiden. När hon vaknade och skulle ha mat så somnade hon. Det blev att jag fick väcka henne för mat och killa henne under fötterna för att inte somna om hela tiden.
Så var hon de första tre veckorna. Sen var det som att trycka på en knapp och sen fick vi veta vem Decibel verkligen är.

Hennes namn hade jag redan funderat på men trodde inte att Genbanken skulle gilla det.
Något pojknamn hade jag inte på förslag, helt enkelt därför att det blir ingen pojke. Och det stämde ju fint
Nämnde mitt namnförslag när vi satt och slöbläddrade i en namnbok. Han tyckte det var ett jättefint namn. ÄR ett fint namn. Så vi valde det och ännu ett fint namn. Väl passande till den finaste flickan. Vår fina flicka.

Det är tio år sen nu. Det känns som så lite sen. Samtidigt som så mycket har hänt under åren.
Hon har hunnit med en del vår Decibel, både av ålder och ohejdad vana

Faster Noll-Koll

Jag har blivit faster. Den 1 april fick lillebroren och hans sambo en liten pojke.
I helgen var vi och tittade på underverket. Att vi inte gjort det tidigare är för att vi har varit så himla förkylda och Minimonster hade någon märklig kräktjohej. Det vågar man ju inte riskera att ge bort till Liten.

Nu var vi där i allafall. Oj så söt. Oj så liten. Det är konstigt, man blir lika förvånad varje gång av hur små de faktiskt är.
Jag fick hålla honom och klämma lite på honom. Och lukta liten bebislukt. Så sa jag att snart får han växa lite så han komma hem till mig och bli buren på och barnvaktad.

Minimonster sa att det är väl bara att sätta igång och låna honom.
-Hmm, jo men han måste ju äta lite ibland, jag har ju ingen mat åt honom ju.
Minimonster tittar på mig som om jag var dum eller nåt och säger: -Lasagne.
-Hihi, jo men bebisen äter inte Lasagne.
Minimonster verkar mest förvånad över det, Lasagne som är så gott. Tänker en snabb tanke och undrar: -Tycker han om tacos? :-s

En känsla av någonting litet.

Jag har haft en känsla, i kroppen, sånt där som man liksom vet men..

Känslan av en bebis. Att jag ska få bebis. Hålla mycket bebis. Bebisgos. Men, inte min bebis. För jag ska ingen bebis ha. Så hur går det ihop. Alltså måste någon i min närhet få bebis. Vem?

Ja då fick jag veta, det skulle bli bebis i närhet. Men nä, det stämde inte med känslan. Det är inte detta. Detta är fel. Inte hade det blivit så mycket bebis för min del heller då…  Det var inte rätt känsla, precis som min känsla sa. Något inträffade och det blev ingen bebis. Det är alltid tråkigt när sånt händer…

Men så. Då kommer det. Och där satt den. Där var känslan. Spiken i huvudet.

Jag ska bli moster. SöstraMi ska få bebis. Så då kommer jag också få bebis. Jag är en bra barnvakt ;-) Om jag får… hihi  Men där lugnade sig känslan, la sig till rätta i kroppen liksom. Det känns bra.

En liten känsla säger mig att det blir en pojke, men denna känslan är ännu svag så den kan ändra sig med tiden. Men min känsla har namngett alla våra barn redan i magen Nä, Decibel hade inget namn i magen, men vi funderade flicka. Samma med Bobboliten. Vi hade pojknamnsförslag, men ville se pojken först om vilket som passade. Men flicknamn var aldrig ens funderat på av någon anledning. Min känsla troligtvis.