Hur många liv har en mus?

Musen som MaxMorris kom in med igår morse levde ju som sagt. Han lekte en stund med den just som katter gör men när musen låg döende tröttnade han och gick ut. Kvar låg musen.
Medan jag lämnade Hoppochstuds i skolan hade Villeman fått nys på den stackaren och när jag kom hem var han i full färd att försöka få musstackaren att förstå det roliga i lek. Men musen förstod inte alls hans lekinviter.

Promenaddags för mig och Villeman, jag hittade kapseln till bajspåsehållaren. Bra det.
När vi kom hem gav jag Villeman sin frukost. Men han skulle bara först… Jodå, han också, det lät ju från rummet intill och sånt måste undersökas. Han var borta kanske en minut, max. Jag såg något i ögonvrån och under den minuten hände detta

Först brydde han sig inte men sen ville han väl ha tillbaka sin mat. Musen sprang iväg och kom tillbaka flera gånger. Jag filmade det hela men kan tyvärr inte lägga in det här, jag måste uppgradera bloggen i såna fall. Och 700 kr per år eller vad det var känns lite mycket för mitt amatörskrivande så filmerna får vara.

Men musjakt blev det. Det smällde i stolar och väggar när Villeman försökte få fatt i den lille stackaren. Han är ju inte så liten och smidig som han själv tror…

Sen hittade jag musen, döende, den låg ihoprullad och konstig men jag vågar inte peta på den, inte heller ta död på den.
Sen hojtade Mister. Högt. MAMMAAA. MaMMAaaAA. Musen! Den springer hitåt, den är i hallen. Mister gillar INTE möss.

Den hade ”återuppstått” igen. Men ännu en gång fick den törnar. Villeman bonkade till med sin stora tass och då såg den död ut. Äntligen. Jag trodde iallafall det.

Sen kom MaxMorris in. Hälsar på Villeman och gosar lite. Sen hör jag ett pip igen. Då sitter katten i hallen, med musstackaren som ännu en gång kommit till liv igen. Den springer runt i huset, blir fångad, släpps och springer iväg, blir fångad. Sen var jag tvungen att åka hemifrån, långmöte, och när jag kom hem på kvällen låg musen äntligen död. På riktigt. Stel och jättedöd.

Men man undrar ju, hur många liv har en liten näbbmus? Att hjärtat överhuvudtaget höll.

Möte ja. Nätverksmöte med skolan. Inte för något av mina barn utan jag var med som stöd mest, någon som känner eleven ifråga. Orsaken är att skolan inte funkar och npf-problematik. Lite kanske jag hade att komma med förutom att jag känner familjen liksom.
Men först åkte vi till blomsterhandeln, jag och barnets föräldrar. Köpte lite vårblommor, både till mig och till BobboLiten. Det är den 31 mars på fredag, hans födelsedag. I år skulle han blivit tonåring, hela 13 år. Men… Ja, -nu får jag sätta blommorna på kyrkogården istället.

Vad om mötet, jo det gick nog bra fast… Alltså… Jag har en gnagande känsla i kroppen, känslor brukar man skulla lita på, som säger att jag inte ”uppfört” mig. Jag har pratat för mycket, avbrutit, gått på… Lite besserwissertendenser. Inte okej. Ingen har ju iofs sagt nåt men hur ofta är det någon som säger nåt.
Jag blir nog lite för upp i det tror jag. Kom på mig själv med för mycket prat. Tänkte tyst nu munnen men så bara ploppade det ut flera ord och tankar och påståenden. Usch!
Jag skulle ju kunna skylla på att jag inte tagit min medicin Fast vad hjälper det när de på mötet antingen inte vet om att jag överhuvudtaget har medicin och den som vet men inte vet hur jag blir med medicin så vet ju dom inte ändå. ju.

Nä, det hjälper inte att skylla på det, jag får kanske sitta med skägget i brevlådan lite. Fast egentligen. Bryr jag mig. Jag tror inte att mötet blev värst annorlunda för att jag inte kunde hålla mun
Fast någon idé jag hade blev ju faktiskt godtagen så vadå. Och varför ska jag bry mig om vad folk jag knappt känner har för åsikt om mig?? Nä, jag kliar lite till på den gnagande känslan och sen släpper jag det. Blir bäst så.
Jag har annat att underhålla mig med idag. Massor. Storarumsmöblingen. Plantera mina blommor. Visst ja, Genbanken måste fixa hem jord när han ändå handlar. Annat mycket fixande har jag så det börjar bli dags att dra näven från bakdelen nu.

 

Det blir inte lättare…

Jag har just tittat på Sofias änglar där de hjälper en familj vars dotter drabbats av leukemi.
Redan bland kommentererna visste jag ju hur det skulle sluta. Ändå trycker jag på playknappen.
Behöver jag tala om att pappersrullen kom till användning?
Den stackars fina flickan lever inte längre, hon är bland änglarna nu

Det är självplågeri att göra så. Kanske inbillar jag mig att någon gång blir det lättare. Det gör det inte. Vill jag egentligen det?

När Elsa fick diagnosen startade hennes mormor en insamling till Barncancerfonden där hon skrivit små uppdateringar om hur flickan mår.

Efter att ha gråtit över alltings jävlighet, över Bobboliten, Elsa och alla andra barn, snörvlat klart och torkat ögonen är det dags att ta tag i mig själv igen. Jag har en ommöbling att avsluta. Även om jag inte är värst motiverad just nu. Men även det kunde jag ju räknat ut i förväg. Egentligen.

en stråle av ljus

Jag sitter och laddar lite inför mer plock och tvättande. Lite ”Det okända” passar fint.
En av människorna berättar om en begravning med en lugnande känsla. Jag hamnade genast dryga 12 år tillbaka…

Bobbolitens begravning. En grå och småregnande dag. Jag minns att jag sa att till och med änglarna gråter en dag som denna.
Men så, under ceremonin i kyrkan letade sig en liten solstråle in genom ett fönster och visade upp den dammiga atmosfären som kyrkan har.
När det var klart i kyrkan och vi alla ska gå ut med kistan ner till gravplatsen så var det grått. Kanske det till och med duggregnade, jag minns inte.

Då. När jag och Genbanken går bredvid varandra men samtidigt så långt från varandra, var och en i egen bubbla känner jag, -samtidigt som jag ser. En stråle av ljus letar sig ner genom de tjocka molnen och jag känner i hela mig, jag utbrast högt till Genbanken ”Han är här nu, jag känner honom”
Genbanken bara tittade på mig, störd i sina tankar. ”Han är här sa jag. Nu. Jag känner honom.

 

Om någon annan fått samma känsla vet jag inte men efteråt när vi alla samlades för lite stöd och tröst kom solstrålen på tal flera gånger. Alla hade reagerat över den klara stålen som visade sig just när det var så tungt. Det var en svår väg att gå, så alldeles för kort.

Talar för döda öron?

Minimonster har tittat en hel del på en minnessak som vi köpte till Bobboliten. Den är ju så fin tycker han.

Han kom glatt springande med den och talade om hur fin den är och hur gärna han ville ha den.
-Humhum. Den är ju faktiskt Sebastians, ett minne liksom.

Ja, fast han äj ju död ju och då haj han ju ingen nytta av den ändå och jag levej och vill gärna ha den.
Föj jag haj aldjig tjäffat honom näj han dog innan jag föddes och då behövej jag nåt föj att minnas.
Och näj jag hållej den gjejen i handen och sittej ensam så kan jag se dom döda och pjata med dom. Så jag tyckej jag kan få ha den och kunna pjata med dom.

Vi säger så här. Du kan låna den ibland. Om du frågar först.

-Hujja. Fåj jag ha den nu?
Jag ska vaja jädd om den.

En födelsedag utan tårtkalas

Jag vet inte vad som hände, jag hade råkat få inlägget bland utkasten, men en födelsedag är en födelsedag. Nämligen Bobbolitens födelsedag.

Barn nummer två föddes den 31 mars. Han råkade bli till en kväll i juni av slarvande föräldrar. Som ryckte på axlarna och sa, mensen kommer ju i morgon… Och det gjorde den. Men snart därefter började jag känna en bekant känsla, nåt som inte gick att ta på men jag visste ändå. Jag är gravid. Köpte hem gravtest och kissade. Negativt. Vaaa? Jahaa. Nu hade man så smått vant sig vid tanken och blev en aning besviken. Känslan ville däremot inte ge med sig, jag testade igen. Negativt. Och igen negativt. Inte förrän i början på augusti kom svaret vi allaredan visste. Dags att byta bil. EN liten Celica och två barnvagnsbarn är ingen jättehit, det är det inte ens med ett barn. Vagnen fick plockas i smådelar varje gång vi skulle någonstans. Men nu var det alltså dags för bilbyte.

Jag hade förvärkar och foglossning under graviditeten. Klåda pga förhöjda levervärden. Men den 31 mars kom han som sagt.
Jag hade extra värkar den morgonen, de började vid 06.00.
Jag gick ner till Genbanken och sa att kanske han kunde stanna hemma en stund extra för säkerhetsskull så att han inte behöver komma till jobbet och vända. Själv tänkte jag att det är nog inget. Genbanken tänkte annorlunda och skickade mig att packa den opackade BBväskan så ringde han mina föräldrar till barnvakt.
De kom och vi satt och pratade tills mammi skickade iväg oss att föda barnbarn. Jag ringde förlossningen 07.15 ca och var välkommen in.

08.15 skrevs vi in på förlossningen. Grav.v 39+3
Bebis fixerad i bäckeningången
Fosterljud 136
Öppen 3 cm

Jag krävde så klart ”bajsalätt med väldig fart” och
09,45 fick jag äntligen lustgas. Den susade till ordentligt och i yran så virrade jag till det.
Genbanken hade lika färg på byxorna som på första förlossningen och golvet var detsamma. Dessutom hade vi samma barnmorska och jag hörde samma ljud i huvudet. Då fick jag lite smått panik och talade om för Genbanken att vi MÅSTE åka hem. Vi är ju på FEL förlossning, fattar han inte det. Detta är ju den första förlossningen och då kan vi inte stanna…

…Ja, som tur är så andades jag ut den där gasen rätt snabbt och kunde fortsätta föda barn.

10.30 togs det hål på fosterhinnan och vattnet gick

11.20 fick jag krystvärkar och

11.27 föddes en liten rumploppa med snopp. Vilket jag redan visste nånstans inom mig och hade bara förslag på pojknamn. Tjejnamn var ju onödigt att tänka på då.
Rumploppan var 49 cm lång och vägde 3055 gram. Även han hade navelsträngen ett varv runt halsen.

För mig var det bara att vänta på att trycka fram moderkakan så att bm kunde få sitt symöte efteråt.
Sen kunde vi vila, fira, ringa hem och till sist komma upp på BB-avdelningen.

Hur det gick där är en annan historia…..

Decibel fyller år.

Idag för tio år sen föddes vår Decibel äntligen.
Vi hade väntat länge, det är tungt att vara gravid. Ungefär 25 kg närmare bestämt. Foglossning och dåliga levervärden som gav klåda över hela kroppen. Det kliade liksom inuti, under huden så det hjälpte inte hur jag kliade.

Just den tionde pratade jag i telefon. Länge. Vi sågs så sällan så vi pratade desto mer, jag passade på att skura toaletten och annat nyttigt så klart.
Så knackar det på dörren och pappi kommer in. Hojtar och undrar vad jag jag gör och hur jag mår.
Han har ju ringt flera gånger. Barnmorskan har ringt flera gånger utan att få svar, till sist hade hon ringt till pappi. Det var viktigt och bråttom att jag ringer henne. Genast.
Ojdå, säger hejdå och ringer genast upp Barnmorskan. Hon var alldeles uppe i atomer. Svaret på mina leverprover jag tagit någon dag tidigare var höga. Farligt höga. Jag måste in till förlossningen för kontroll och nya prover. Är värdena för höga så måste bebis ut. I värsta fall kan det gå illa.
Vi hade ju redan förlorat vår bebis ett år tidigare och det vill man inte göra om. Det var väl också därför hon var så stressad och orolig.

Jag fick iallafall ringt till Genbanken så han kunde komma hem. Och barnvakt till storebroren. Sen var det bara att packa ner lite kläder och kamera i en väska. Nej, den var inte packad ännu, den skulle jag göra dagen efter, på lördagen för bebisen kommer på söndag. Det var jag säker på.

Vi skrevs in 13.35. Väl inne togs proverna. De satte den sedvanliga CTG som var bra. Undersökte. Det var faktiskt en av barnmorskorna på mödravården som arbetade. Bebis fixerad och öppen 2 cm. Oj då. Det hade jag inte räknat med minsann.

Leverproverna såg bra ut. Eftersom jag redan öppnat mig och levervärdena kan vända snabbt igen så tyckte man att jag kunde sättas igång. Jag skulle vara kvar ett tag och om inget händer så tas fosterhinnorna hål på kl 17.oo.
Var då öppen 3 cm.

Jag ville prova akupunktur men fick jätteont av det. Kunde inte använda händerna heller. Inte kul när vattnet rinner och man vill torka sig. Genbanken? Vill du ge mig ett torkande handtag? haha, vi var inte riktigt bekväma med det där någon av oss.

Eftersom inget hände av sig självt så sattes värkstimulerande in 19.15. Sen dröjde det inte länge innan jag ville ha den kära vännen lustgasmasken.
Öppen 5 cm. De sätter skalpelektrod på bebis.

Värkarna tar i ordentligt, 90 sek intervall enligt papper.
Värkstimulerande sänks från 30 ml/h till 5 ml/h

Fosterljuden går ner till runt 75-80
Öppen 7-8 cm

Värskstimulerande stängs av. Fosterljud 70-80 trots lägesändring.
Åh så arg jag var. Satt som en strandad val och hade ONT, helt borta i dimmorna. Jag hade inte förstått att bebis inte mådde bra och fattade så klart inte varför de drog mig hit och dit. Lägg dig hitåt. Vänd dig på andra hållet. Personalen baxade mig fram och tillbaka i sängen. Plötsligt behövde Genbanken gå in på toaletten.
Han mådde inte bra, det blev för mycket när bebis inte mådde bra med tanke på vad som hänt innan.
Blev arg och skrek efter han att han kan ju inte lämna mig här. Jag har ju ONT!!

Klockan är 20.50 och läkare tillkallas.
Han kommer bara ett par minuter senare. Undersöker och sänker öppningen till 6-7 cm.
Försöker att ta ett litet blodprov från huvudet på bebis men misslyckas. Han försöker flera gånger men det går inte.
Han sitter kvar en liten stund men det är ju flera cm kvar att öppna så han reser på sig.

Under tiden är det skiftbyte på avdelningen. De nya är inne hos oss på jobb. De som går av är också inne hos oss för de vill veta hur det går. Det är ju hyfsat nära ändå. ”Bara” 3 cm ju…

Jag känner att jag måste krysta. Nej, inte ännu, du är inte öppen helt ännu. Vänta.
Jovisst, stoppa en krystvärk du. Fast jag öppnade mig 3 cm på tio minuter ungefär så det var helt okej att krysta.
Fick väl två krystvärkar och snuvade läkaren på nöjet att ta emot en bebis.
En flicka
Med kolsvart hår. Ögonbrynen växte ihop med hårfästet och i svanken hade hon en vad jag kallar ”libanestriangel”

Decibel skrek inte alls när hon kom ut. Fast det har hon tagit igen senare så det blir över. Hon frotteras och får lite extra syre men mår bra.

Sen kom moderkakan. Den ställde till med ståhej minsann. Den hade visst ”livsträdet” i sig. Jag tror de kallade det så. Det var blodkärlen som var formade på ett speciellt sätt, som ett träd som grenar ut sig.
Barnmorskan ropade in kollegan för att visa upp den fina moderkakan. Oj, så mycket för en köttklump.
Sen var det en stunds syjunta. Inte mycket men otrevligt.
Sen kom eftervärkarna som inte var av denna värd. Fick smärtstillande som inte hjälpte. Då fick jag akupunkturnålar satta också.

Eftersom Bobboliten hade hjärtfel så är barnläkare redan informerad och kommer och undersöker flickan.
Flickan är född 001110
Kl 21.16
51 cm lång
3595 g

Sen ska ju alltid någon komma och klämma på magen för att se att livmodern drar ihop sig.
AAAJJ. Där kom blödningen som inte kom förut. Fick värkstimulerande injektion och ännu mer värkar.
In på salen för lustgas igen.
Klockan är nästan 24.00 och jag har haft ont länge. Då kommer läkaren igen, kollar men allt är bra.
Får T Apozepam och en knapp timme senare mår jag bättre.

Bebis ligger i Genbankens famn och sover så gott. Han ser väldigt nöjd ut också.
Jag är jättetörstig och när de kommer in med brickan med smörgås och pommac så tömmer jag glaset.
För att känna att det var mousserande vin. haha. Men det var nog gott

Till sist flyttas vi upp på BB-avdelningen. Genbanken åker hem till storebror och vi flickor gör natten.

Den tolfte kommer barnläkaren och gör ännu en undersökning av flickan. Hon märker inget konstigt men vi har blivit lovade av Bobbolitens cardiolog att han gör ett ultraljud innan vi åker hem ifrån BB.
Den trettonde får vi en tid. Får permission från BB och åker till Halmstad.
Sjuksköterskan börjar med att ta ett EKG. Där tänds min larmklocka. Vi har varit inne för ett antal EKG på BboobLiten och jag tyckte hon behövde väldigt många ark… Fick en känsla av att någonting ser hon.
Så var det doktor Sven’s tur. Fram med glidgelén och en titt på skärmen. Jag kände mer och mer att det är nåt.
Han blev klar och sa: Jag skulle gärna vilja säga att det är helt i sin ordning, men det kan jag inte. Men jag kan säga att det inte är allvarligt. Flickan har en VSD, en Ventrikel Septum Defekt. Hål mellan kammrarna alltså. Vardagligt benämnt blåsljud. Hon ska kollas upp vidare…

Jaha. Så var det alltså. Fast jämfört med BobboLiten så är ju detta ingenting ju. Nu åker vi till BB.

Decibel var en väldigt trött bebis. Hon luktade aceton hela hon. Blev lite orolig, har hört att diabetiker gör det när blodsockret blir lågt. Nu vet jag att det räcker att ha druckit för dåligt för att lukta aceton ur munnen.
Hon somnade ju hela tiden. När hon vaknade och skulle ha mat så somnade hon. Det blev att jag fick väcka henne för mat och killa henne under fötterna för att inte somna om hela tiden.
Så var hon de första tre veckorna. Sen var det som att trycka på en knapp och sen fick vi veta vem Decibel verkligen är.

Hennes namn hade jag redan funderat på men trodde inte att Genbanken skulle gilla det.
Något pojknamn hade jag inte på förslag, helt enkelt därför att det blir ingen pojke. Och det stämde ju fint
Nämnde mitt namnförslag när vi satt och slöbläddrade i en namnbok. Han tyckte det var ett jättefint namn. ÄR ett fint namn. Så vi valde det och ännu ett fint namn. Väl passande till den finaste flickan. Vår fina flicka.

Det är tio år sen nu. Det känns som så lite sen. Samtidigt som så mycket har hänt under åren.
Hon har hunnit med en del vår Decibel, både av ålder och ohejdad vana

Lite om mycket

Jag har som vanligt ännu inte kommit i säng.
Decibel fyller 10 år i övermorgon och vi tänkte ha lite kvällsfika här. Testade ett nytt bröd i helgen och det tyckte Genbanken vi kunde ha. Nja, jag gör ett nytt isåfall. Jag använde utgången jäst och för säkerhetsskull tog jag några gram extra. Eller åtminstone tre. Men jag behövde inte oroa mig för jäskraften…
Mina tänkta två limpor blev en enorm brödrumpa. Ja jag menar just det som står. Det såg ut som en rumpa, de växte ihop till två stora skinkhalvor. Det enda som saknades var skriket när jag satte termometerspetsen i den ena.

Så tänkte jag testa ett annat också och måste mata på surdegen. När jag letade upp brödreceptet så kom jag till brödpinnarna. Igen. Jag har tittat på dom länge nu. Genbanken och Decibel var iväg så jag tänkte att va fann, jag drar igång. Brödpinnar it is. När de var på plåt allihopa hade suren börjat bubbla upp ordentligt så jag drog igång degen.
Nu är den klar och insatt i kylskåpet för nattjäsning.
Själv är jag nersatt på stolen och fastnade vid en blogg. Jag hittade http://wetterholm.bloggplatsen.se/ som med sin familj var med i Familjen Annorlunda. Jag gillade hennes familj mycket. De andra också så klart men i denna familjen fanns ett lugn, avslappnande attityd och så mycket kärlek, både mellan föräldrar och syskon. Så den http://wetterholm.bloggplatsen.se/ och http://blogg.mama.nu/familjenannorlunda/ och familjens hemsida var jag ju tvungen att rota runt i.

Imorgon blir det bak på förmiddagen. Minimonster börjar senare på dagis imorgon. Jag hädanefter faktiskt. När jag var på familjecentrum innan idag så pratade vi om hur vi kan underlätta. VI vet ju inte om det var stressrelaterat det som Minimonster var igenom. Vad vi vet däremot att han tycker det är jobbigt med dagis och alla barn. Men roligt. Under lovet har han klarat sig utan medicin ganska hyfsat. Han och Decibel skulle behöva delas på lite… När hon kommer från skolan är hon så slut att hon redan går sig på nerverna. Men dra igång Minimonster funkar bra. Eller lika ofta tvärtom. Ingen av de mår bra av det. Så kom Annica med tanken att skulle det inte vara möjligt att ha tid med honom på förmiddagarna istället. Så kan han vara på dagis på eftermiddagen och låta de andra varva ner under tiden.
Hmm, ja. En bra idé, har aldrig tänkt så långt faktiskt. Ska nog höra med personalen.

Sagt och gjort, vid hämtningen frågade jag hur de ställer sig till det och det är inga problem för deras del. Han missar ju förstås en del aktiviteter som gympa osv. Vi bestämde att jag kollar med Minimonster själv om vad han tycker. Vägrar han att missa gympan så får vi bromsa lite. Så jag frågade. INGA problem alls, han missar gärna gympan och börjar senare på dagis. Så vi börjar redan imorgon. Så slipper han dessutom stressen som blir när vi ska till stallet till exempel. Det blir ju också jobbigt. Bättre han är på ett och samma ställe så mycket det går.
Imorgon blir det stallet igen. Ridning eller hovar, det beror på vädret. Det ska ju komma snö. Lotta såg vädret tidigare och det ska bli blåst och 10 cm blötsnö. Hmm. Inspirerande värre. Men som sagt, hovar finns ju också att fixa.

Bäst att preparera redan ikväll med mediciner. Det brukar kännas i händerna efteråt. Och det gör det ju redan nu.
Genbanken var iväg innan ikväll och hämtade fälla. Tyvärr fick det bli en slagfälla iallafall. Trots katterna. Men vi kom på att där är aldrig katter i hönsgården annars. Tror det har hänt två gånger och då har Mållgan följt med mig in. Mowgli var med en gång inne i hönshuset men det var inget skoj för någon av dom. Har aldrig sett andra katter heller. Så imorgon är det dags att titta till fällan. Då får vi se ordentligt vem som dödar och hämtar mina djur.

Jag köpte ett mosshjärta idag. Och lite pynt att göra fint med. Tänkte att BobboLiten vill ha det. Hittade ett stenhjärta också med texten ”saknar dig” på. Stämde lagom eftersom vi såg att hans sten med text var sönderfrusen. Tar en bild när det är klart. Var på kyrkogården i söndags kväll. Satte dit hans sten med en gravmarchall och hans lykta så klart. Det är så vackert med alla tända ljus på kyrkogården. Minimonster tog med BobboLitens leksaksflygplan och satte dit.
Så mycket lättare och finare det blev sen vi la dit de vita prydnadsstenarna. Det var en av de bättre idéerna jag fått.

En bild från i somras. Jag fick den av bror min så det är hans hund.

Bobboliten

Idag är det elva år sen vi förlorade Bobboliten. Elva år kunde lika väl varit två år. Jag saknar honom. Jag saknar hans skratt. Jag saknar oron när det var varmt ute och han inte mådde bra, då vi oroades för att det var hjärtat. Jag saknar funderingarna över den kommande operationen. Jag saknar han som hade ont och som vi bar på i skift hela nätterna. Jag saknar alla mil jag trampat i takt med musiken när han hade ont.

Jag saknar alla minnen vi aldrig fick. Första stegen. Första födelsedagen. Första dagisdagen. Första skoldagen. Första skolavslutningen. Första telefonsamtalet från läraren som har klagomål. Jag saknar nog tom första fyllan.

Jag har minnen. men inte tillräckligt… Ingen förälder ska  behöva begrava sitt barn. Jag har minnen av det också…

Jag borde egentligen sova

Har sovit dåligt i helgen alltså. Suttit uppe länge och skrotat. Funderat, skrivit och gjort ingenting. Jag skulle kunna läsa en bok istället men kommer mig inte för. Orkar inte koncentrera mig. Eller kanske det egentligen är tvärtom. Tar jag mig för att läsa en bok så vet jag att jag är fast. Och det har jag varken tid eller ork till.

I helgen har vi äntligen fått åkt till tippen. Vi lånade svärmors bil eftersom vi inte har något drag på vår. Fast det är ju positivt det också. Med tanke på att det är en automatare så vet vi ju att den tidigare ägaren inte frestat på med den saken iallafall. Fast Genbanken beställde en dragkrok igår faktiskt. Det är inte vidare kul att behöva låna bil om vi ska dra något efter. Iallafall så lånade vi inte bara svärmors bil, utan visst svärmor själv också. Hon och Genbanken åkte till tippen tillsammans så slapp vi packa in barnen.  De sov förresten.

Vi fick också slängt in en del ved som legat ute alldeles för länge. In och in förresten, under tak för att fortsätta torkas. för vissa vedträn betyder det att torkas om. Det kändes i mina handleder och fingrar. Idag tog jag med mig Decibel ut till vedhögen och tänkte slänga in några bitar åtminstone. I början gick det tungt, vänsterhanden ville inte alls. Den liksom krampade utan att dra ihop sig, låste sig så jag kunde inte hålla i vedträna. Fick lägga de i handen med högerhanden och försöka hålla handen rak. Men till sist hade jag leat upp den så det gick fint. Slängde faktiskt in väldigt mycket. Duktiga jag. Men det fick jag igen senare. Nu har jag ont i fingrar och händer.

När jag och Decibel var i Falkenberg sist så köpte vi två änglar. En vit som satt på ett klot, hållande ett litet klot/diamant. Och en svart barnängel. Den satt så sött. Den vita satte jag i planteringen jag gjort. Framför la jag den lilla blå ”stenen” med fotavtrycken. Små fötter gör djupa spår… Så tar ängeln över vakten liksom. Vi var på kyrkogården med det nu ikväll. Det blev jättefint. Måste ta tag i det där måstet att få dit sparvarna. De flesta har ju sparvarna på själva gravstenen men det vill inte vi ha, där har vi ju den vita duvan. Våra sparvar sitter där nere, framme på stenramen som är runt planteringen. Men det höll inte sist vi försökte. Måste, måste fixa det nu!    Jag har en fundering också på att ha små vita prydnadssten över jorden. Ja alltså täcka jorden. Det är ju bara att plocka bort när vi behöver plantera ju. Funderar vidare.

Would you know my name…

… if I saw you in Heaven?

Jag kommer till en plats jag aldrig förr har varit på. Jag vet inte hur jag kom dit och jag vet inte varför Jag känner mig lätt. Går långsamt och ser mig omkring.

Då ser jag. Det är han. Min egen lille pojke. Hans ålder och storlek är svårbestämd. Han är bebis och vuxen. Han är alla åldrar. Samtidigt. Han kryper inte. Går inte heller. Svävar är det närmaste ordet. Eller skrider. Långsamt, värdigt och med självförtroende. Men… En bebis kan väl inte skrida? Eller?

Han talar till mig. Inte med ord. I tanken. Jag hör honom, jag hör hans röst men ändå inte. Den hörs inuti mig. Jag bara vet. Han säger -Hej mamma. är du redan här?

-Redan? Det har ju gått så lång tid. Vad jag har saknat dig. Vad vi har saknat dig allihopa.

-Här går tiden fort. Här är det redan.

Jag talar med honom. Även jag talar med tankar. Det behövs inga ord. Ord och känslor kommer fram ändå.

Would you feel the same, if I saw you in Heaven?

Jag går fram mot honom. Säger att jag saknat dig. Väntat. Längtat. Kom och ge mamma en kram. Låt mamma ge dig en kram. Sträcker fram armarna mot honom.

….då backar han. Sakta och omärkligt, men han backar. Säger -Nej, det är inte din tur ännu… Så vänder han om och går.

Jag skriker. Ropar efter honom. Lämna mig inte. Inte en gång till…

Jag vaknar i en säng. Genbanken sitter jämte med tårarna rinnande. Jag hojtar, skriker, gråter. Jag såg honom. Jag pratade med honom. Jag bad om en kram. Och han gick!! Sa att det är inte min tur??!! Det vet väl inte han eller!!??!!??

Jo. Det vet han. Det var inte min tur. Jag minns ändå ångesten jag kände. För att det inte var min tur ännu. Jag minns känslan, paniken över att inte få krama honom. Jag minns hur jag kände när jag berättade för Genbanken och önskade att han varit med mig. Jag minns…

En dröm. en vanlig fast för min del ovanlig dröm. Men den sitter i bakhuvudet som ett minne. Som om det faktiskt har hänt. Jag kan känna känslan. Höra tankarna. Allt. Och ändå bara en dröm. Det var inte min tur ännu i vilket fall. Det är jag glad för…

I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven…

Jag vet att den dagen det är min tur så väntar han på mig. Han säger -Hej mamma. Är du redan här?

Redan? säger jag. Det har ju gått så lång tid. Vad jag har saknat dig. Vad vi har saknat dig allihopa.

-Här går tiden fort. Här är det redan.

Sen får jag min kram. Han får kramen av mig. Min tur har kommit….

Du skulle levat, du skulle levat, du skulle levat uti hundrade år

Jag köpte en fin mörkblå kruka igår. Och gula krokus med mörkblålila ränder på. Mörkblå scilla. Minipåskliljor och en vit pensé med mörkblålila i mitten. Passade jättebra ihop alla färgerna.

Planterade detta idag i krukan. La prydnandssten ovanpå, och en påskkyckling. Det blev jättefint. Den körde vi upp till kyrkogården. Sa Grattis på födelsedagen till Bobboliten. Han skulle blivit tio år idag om han fått levat. Om han fått…

Undrar hur det hade varit? Undrar hur han hade varit. Vad han gillat. Inte gillat. Om han varit lik de andra. Eller alldeles speciell på annat sätt. Undrar hur.

En sån födelsedag känns märklig. En födelsedag ska ju vara glädje. Och det är det ju. Jag minns när han föddes, hur glada och stolta vi var. Är fortfarande förresten, för den pojken gjorde vi bra Men samtidigt så finns ju sorgen där. Över det vi hade och det som vi kunde haft. Det som skulle blivit om det hade varit rätt. Och då blir man ledsen och nerslagen. Samtidigt som man ändå har en glädjens dag.

En ängels födelsedag är en märklig dag. Man vet inte hur man ska vara. Så man bara är.

Precis som alltid….

Men vad i *#¤*#!!!!

Var på kyrkogården idag.
Vi hade ju som sagt två hjärtan, ett vitt och ett rött uppe på gravstenen.
Det röda blev borta, stulet?
Det vita har legat kvar i väntan på att det ska komma till ett nytt rött.

Idag när vi var där, var det vita hjärtat också borta!!! Nu finns där inget!
Ska vi inte kunna ha några små glashjärtan på lillpojkens grav ens.
Och vem går och plockar såna??
Det är ju egentligen skitgrejer, men vackra ändå. Och framför allt, de är Bobbos.

Är ruggigt ordentligt upprörd. Igen.

 

 

LegoBiten F31 Från Huskvarna, Fredag 27:e oktober 2006 12:54 ”lipar* mer nu igen.. va e det för jävla idoit som gör sånt då? Klart han ska få ha sina hjärtan ifred..

Hur fan tänker folk! Hur fan kan man med….

Var på kyrkogården nu i helgen, hos Bobboliten.

Plockade iordning på några grejer, Mister sa: Hjärtanen har ramlat ner. Vi har två små hjärtan som ligger på stenen, ett frostvitt och ett rött.

Vi letade och till slut hittade vi det vita men det röda är och förblir borta.
Det måste ju vara någon som har tagit det, vart skulle det annars ha tagit vägen? Glashjärtan brukar ju inte bara försvinna.

Okej, det kostar inga pengar egentligen att köpa nytt, men det är grejen. Det var Bobbos hjärta, ingen går väl och stjäl från ett litet barn. På kyrkogården dessutom, en grav!!!

Åh, vad arg jag är!!

 

2006-09-30 16:52:25

Ta bort

Juicys

usch vad man blir besviken på människor hur fan kan man bara göra en sån sak? Att man inte kan låta andras saker vara och låta dem som ej finns mer få vila i frid… förstår din upprörelse…

2007-01-13 00:07:15

Ta bort

Minnie88

Minnie88

Ingen stjäl Bobbos hjärta!!!! :´(

svårt, men mysigt. jobbigt och nödvändigt

Dagen började med städning, lite lagom spännande med dammsugning och golvsnoppning. Och matlagning förstås. Vi har haft besök här idag ju. Paret vi är stödfamilj åt har varit här, vi åt lite och pratade och sen plockade vi fram våra scrap-grejer. Vi håller på med minnesalbum för våra små änglabarn.

*** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** ***

Bara i tystnaden finns ordet,
Bara i mörkret finns ljuset,
I våra hjärtan finns minnet av dig.

Små öron, små fingrar, en kind så mjuk och fin
Som en liten docka vilar du nu.

Var inte rädd
Sov du så vakar vi.

Vår sorg är ordlös, vår smärta stor.
Vi skall alltid minnas dig.

*** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** *** ** ***

Det är mysigt och fint blir det också. Plötsligt tittade Pernilla på klockan och den var redan halv sju. Oj, när blev den det?? Dags att avrunda och hämta barnen hos barnvakten. Mister var hemma idag, men han ångrade sig nog lite grann, det var ju såååååå tråkigt. Vi vuxna bara tjötade och han kunde inte ens sitta vid datorn eller nånting. Suck, vilka snåla föräldrar han har… hehe

Barnen var hos SöstraMi och då också hos mormor och morfar. När vi kom dit höll dom på att grilla så vi blev bjudna på kvällsmat och kaffe och gott också.

Barnen var duktigt trötta när vi kom hem och somnade fort, skönt det Och nu är det min tur att hoppas isäng. Jag är också duktigt trött nu.

ja må han leva…..

Idag är det 7 år sen han föddes. En liten söt pojke, med fel på nåt av det viktigaste på människokroppen. -Hjärtat…

(¯`·´¯)(¯`·´¯) (¯`·´¯)(¯`·´¯)
… (¯`·´¯)· .·´ … (¯`·´¯)· .·´
(¯`·´¯)´(¯`·´¯)(¯`·´¯)´(¯`·´¯)
.` · .·´…. `· . ·´.` · .·´…. `· . ·´

Denna stackars pojke var för speciell för denna värld, en ängel kan inte leva här på jorden bland oss andra. Så denna ängel var tvungen att lämna oss när han var 6½ månad gammal. Så här sitter jag nu, med en pojke som skulle fylla sju men som jag inte får fira mer än att göra extrafint på graven… suck…

Jaa, pojken min. Jag hoppas du har det bra älskling, och att du blir firad på nåt sätt ändå. Att du ser oss här nere och att vi firar dig men framför allt hur vi saknar dig. Även om du kanske inte förstår varför, tiden inte är väl inte densamma hos dig. Du ska se att när jag kommer till dig, överlycklig efter alla år, då säger du till mig: Kommer du redan mamma…? Men tills dess, Pussar o kramar. Mamma älskar dig!!

They say that memories are golden,
well maybe that is true,
I never wanted memories,
only wanted you.

A million times I needed you, a million times I cried.
If love alone could have saved you,
You never would have died.

In life I love you dearly,
in death I love you still.
In my heart you hold a place,
no one could ever fill.

If tears could build a stairway,
and heartaches make a lane.
I´d walk right the path to heaven,
and bring you back again.

Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as God call us one by one,
the chain will link again.

---

 

 

 

Idag är hela Ätran fullt med bilar och folk. Det är Tovek som hålller jätteauktion igen. på stora ställen är det vardag att stå halvtimmavis i bilkö, jag stod tio minuter i korset och var vansinnig… grr… Det är nog till att va lite bortskämd, å andra sidan är det väl därför man bor så här. Mindre av bådefolk och fä!!

Har just våldtagit katten. Att det ska va så infernaliskt omöjligt att få i den rackarn lite maskmedel!!!! Han kräks upp maten hela tiden så han mår ju inte väl men medicin vill han inte ha!!!! Och vd ska jag göra när han vägrar att ta tabletter, som dessutom inte smakar nånting. Mållgan äter dom ju som godis. Men inte Mowgli inte! Så jag måste ju spruta det i munnen, med ett halvbra resultat. Jag hade maskmedel på både bänkar och skåpsluckor. hahaha. Kattskrälle! Och nu är det bara två dagar kvar av kuren…. suck, pust o stön! hehe

Måste ha en tid nu för mina naglar. Smarthuvvet knäckte en ordentligt igår. Snacka om att bära sig dumt åt. De är tejpad nu vilket inte är alltför snyggt.

Var på IKEA igår, tänk va mycket bra o ha grejer man bara måste plocka ner i vagnen… Köpte mig ett par grymt häftigt fula innetofflor. Illande orange… hahaha. Men goa, det är dom.