Dags att förkovra mig lite

Jag har haft möte nu på morgonen med en från Ginsten, Decibels resursskola.
Vi har haft lite teoriprat och så är det planering och hantering, tips och trix på schemat också.
Idag pratade vi lite om stress och överbelastning. M hade en bok med sig som vi dskuterade kring. Den verkar riktigt bra.

 Författaren Bo Hejlskov Elvén är psykolog och jobbar med handledning för vårdpersonal, och lärare som arbetar med barn med bl a funktionsnedsättningar inom autismspektrat.

 
Bokens beskrivning: Problemskapande beteende stör det normala samspelet mellan människor, och förekommer ofta vid psykiska eller neuropsykiatriska störningar av olika slag. Det kan vara allt från relativt beskedliga tics till vredesutbrott, olydnad, självskadande beteende eller bisarrt uppträdande, och är ett stort problem i många pedagogiska verksamheter. Även föräldrar till barn med särskilda behov kan ha svårt att veta hur man ska handskas med beteendeproblem. Denna bok ger dels en ram för förståelse av olika typer av problemskapande beteende, dels enkla metoder för att förebygga och hantera dessa beteenden. Metoderna tar utgångspunkt i vad som kännetecknar personer med ADHD, autismtillstånd, Tourettes syndrom och andra neuropsykiatriska funktionshinder samt utvecklingsstörning.
Boken riktar sig till blivande och yrkesverksamma psykologer, pedagoger och omsorgspersonal, men i lika hög grad till föräldrar och andra anhöriga. Bokens fallexempel rör både barn och vuxna, och är lika relevanta i skolan som i omsorgsverksamheter för vuxna.

Det ska bli intressant när den kommer i brevlådan. Författaren ska visst ha liknande tankar/arbetssätt som Ross W Greene som skrivit boken Explosiva barn. Den boken står ju redan i bokhyllan så kanske jag skulle ta en badkväll eller tre och läsa lite i den. Det är längesen nu och det är inte fel att friska upp tankarna ibland. Det är lätt att man blir hemmablind och bara kör på. Dumt egentligen fast jag har å andra sidan inte läst böcker på väldigt länge. Jag har inte haft ork att koncentrera mig på det. Kanske jag kan hitta lite? Kanske som sagt.

Inte nu alltså. Nu ska jag ta tag i mitt liv och fortsätta plocka här hemma. Jag har fortfarande ett enormt tvättberg och kläder att sortera. Suck i kvadrat upphöjt till stön. Fast det är skönt när det är gjort

Hur många liv har en mus?

Musen som MaxMorris kom in med igår morse levde ju som sagt. Han lekte en stund med den just som katter gör men när musen låg döende tröttnade han och gick ut. Kvar låg musen.
Medan jag lämnade Hoppochstuds i skolan hade Villeman fått nys på den stackaren och när jag kom hem var han i full färd att försöka få musstackaren att förstå det roliga i lek. Men musen förstod inte alls hans lekinviter.

Promenaddags för mig och Villeman, jag hittade kapseln till bajspåsehållaren. Bra det.
När vi kom hem gav jag Villeman sin frukost. Men han skulle bara först… Jodå, han också, det lät ju från rummet intill och sånt måste undersökas. Han var borta kanske en minut, max. Jag såg något i ögonvrån och under den minuten hände detta

Först brydde han sig inte men sen ville han väl ha tillbaka sin mat. Musen sprang iväg och kom tillbaka flera gånger. Jag filmade det hela men kan tyvärr inte lägga in det här, jag måste uppgradera bloggen i såna fall. Och 700 kr per år eller vad det var känns lite mycket för mitt amatörskrivande så filmerna får vara.

Men musjakt blev det. Det smällde i stolar och väggar när Villeman försökte få fatt i den lille stackaren. Han är ju inte så liten och smidig som han själv tror…

Sen hittade jag musen, döende, den låg ihoprullad och konstig men jag vågar inte peta på den, inte heller ta död på den.
Sen hojtade Mister. Högt. MAMMAAA. MaMMAaaAA. Musen! Den springer hitåt, den är i hallen. Mister gillar INTE möss.

Den hade ”återuppstått” igen. Men ännu en gång fick den törnar. Villeman bonkade till med sin stora tass och då såg den död ut. Äntligen. Jag trodde iallafall det.

Sen kom MaxMorris in. Hälsar på Villeman och gosar lite. Sen hör jag ett pip igen. Då sitter katten i hallen, med musstackaren som ännu en gång kommit till liv igen. Den springer runt i huset, blir fångad, släpps och springer iväg, blir fångad. Sen var jag tvungen att åka hemifrån, långmöte, och när jag kom hem på kvällen låg musen äntligen död. På riktigt. Stel och jättedöd.

Men man undrar ju, hur många liv har en liten näbbmus? Att hjärtat överhuvudtaget höll.

Möte ja. Nätverksmöte med skolan. Inte för något av mina barn utan jag var med som stöd mest, någon som känner eleven ifråga. Orsaken är att skolan inte funkar och npf-problematik. Lite kanske jag hade att komma med förutom att jag känner familjen liksom.
Men först åkte vi till blomsterhandeln, jag och barnets föräldrar. Köpte lite vårblommor, både till mig och till BobboLiten. Det är den 31 mars på fredag, hans födelsedag. I år skulle han blivit tonåring, hela 13 år. Men… Ja, -nu får jag sätta blommorna på kyrkogården istället.

Vad om mötet, jo det gick nog bra fast… Alltså… Jag har en gnagande känsla i kroppen, känslor brukar man skulla lita på, som säger att jag inte ”uppfört” mig. Jag har pratat för mycket, avbrutit, gått på… Lite besserwissertendenser. Inte okej. Ingen har ju iofs sagt nåt men hur ofta är det någon som säger nåt.
Jag blir nog lite för upp i det tror jag. Kom på mig själv med för mycket prat. Tänkte tyst nu munnen men så bara ploppade det ut flera ord och tankar och påståenden. Usch!
Jag skulle ju kunna skylla på att jag inte tagit min medicin Fast vad hjälper det när de på mötet antingen inte vet om att jag överhuvudtaget har medicin och den som vet men inte vet hur jag blir med medicin så vet ju dom inte ändå. ju.

Nä, det hjälper inte att skylla på det, jag får kanske sitta med skägget i brevlådan lite. Fast egentligen. Bryr jag mig. Jag tror inte att mötet blev värst annorlunda för att jag inte kunde hålla mun
Fast någon idé jag hade blev ju faktiskt godtagen så vadå. Och varför ska jag bry mig om vad folk jag knappt känner har för åsikt om mig?? Nä, jag kliar lite till på den gnagande känslan och sen släpper jag det. Blir bäst så.
Jag har annat att underhålla mig med idag. Massor. Storarumsmöblingen. Plantera mina blommor. Visst ja, Genbanken måste fixa hem jord när han ändå handlar. Annat mycket fixande har jag så det börjar bli dags att dra näven från bakdelen nu.

 

För många pillerburkar!!

Vi har för många pillerburkar här, jag blir småtokig typ jämt. Medicinskåpet som numera måste bli fler än ett är som en adhd-hjärna. Kanske inte helt fel då att största delen av det som ramlar ut så fort man öppnar är just medicin för adhd.

Men hur irriterande måste det egentligen vara?
En burk Concerta till exempel har 30 tabletter. Dessa skrivs oftast ut med tre styck/recept.

Mister har 3+3 vilket blir 6
Decibel har 3+3 vilket blir 6
Jag har också 3+3 vilket blir 6

Tillsammans är det 18 jävla pillerburkar. Som allihopa (om nu apoteket hade alla hemma vill säga) tillsammans med Minimonster tabletter och antidepressiva, ångesttabletter och sömnhjälpstabletter ramlar ur det förbannade medicinskåpet. Till det lägger vi värktabletter, vitaminer, magtabletter, plåster, smörjor, fan och hans lärljungar.
Och ”ansvarsfull” som man är vill jag gärna ha dessa inlåsta. Man vet ju aldrig.
Visst kan jag lägga de oöppnade in en påse, det gör jag också. Men så måste jag ta ut påsen så fort jag ska ha något annat, en värktablett eller vad som helst. Gissa vad som händer när man lyfter i påsen?
Japp. Just det. Halva jävla medicinskåpet ramlar ut och jag får tuppjuck.

Varför undrar jag, varför, kan inte tabletterna finnas i hundraburk. En burk per utskrivning. Oh härliga tanke.

Jag funderar allvarligt på att skriva till tillverkaren och fråga.
Är det någon som är på?
Det måste väl finnas fler som svär både galla och gammal ost över alla burkar och grejer.

Änu lite gladare hade jag blivit om hundrapacken med Ritalin 10mg och Medikinet 10mg hade kommit i burk istället för de eländiga blisterförpackningarna. De är INTE det minsta roliga.

Kan undra om jag kan be om det också?
Är det någon som är på?

Hempatent funkar bra

Finns det mycket mer irriterande när man ska sova, att täcket glider ner och hamnar i en boll i påslakanet?
Ja, det gör det. Definitivt.
Ett bolltäcke som glider ner och hamnar i en bollhög längst ner.
Ett boll täcke väger sju kilo. Det är inget man bara drar upp, framför allt inte mitt i natten när man är trött.
Iallafall inte jag. JAg vaknar, fryser, drar i täcket och nä… Det var visst inget täcke där, bara påslakan och den väntande irritationen är ett faktum. Morr.
Alltså har vi fått använda bolltäckena utan påslakan. Känns inte jättetrevligt och dessutom ser det stökigt ut i sängen. Oavsett renbäddning eller inte så ser det aldrig renbäddat ut. Alltid ofärdigt liksom.

Men hur gör man då? Det hjälper ju inte att stänga till hålet i fotkant på påslakanet. Det håller ju inte bättre där uppe för det. Tänka tänka. Man borde ju kunna… Det skulle finnas… Hmm… Ja jo, jag får la testa.

Jag tog en frans eller tre av en fransgardin som blivit misshandlad. Virkade två bitar, för att det skulle bli starkare, de två andra orkade jag inte virka just då, jag bara vek dessa dubbelt. Jag knöt in en boll med påslakanet i varje hörn. Alltså, jag satte påslakanet som vanligt. I uppehörnen måste ju påslakanet sitta fast och då knöt jag runt bollen.
Nu räcker ju inte det så jag knöt runt två bollar mellan hörnbollarna också.

Detta var igår och inatt har jag testat.

Det funkade! Det bra var ju också att när jag vaknade och frös så gick det lätt att dra till sig täcket, jag fick ju tag i en boll ju
Nnu måste jag ju fnula ut något smidigare sätt, att knyta knutar varje renbäddning känns ju sisådär. Framför allt när jag måste klippa upp dom. Det är ju dubbelknutar som gäller om det ska hålla.

Nåt i stil med påsklämma, fast med god plats, en rund påsklämma. Finns det tro?

Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Idag är en sån dag.
Jag vet inte riktigt varför jag ska gråta för man kan ju inte gråta för ingenting?

Eller? Kan man gråta för att man får ingenting gjort och för att man ingenting verkar kunna för att ändra på det.

Det verkar mest vara brand i proppskåpet i dag. Mycket ström men kortslutning. Inga tankar färdigtänkta. Inga sysslor gjorda. Inte ens påbörjade.

Jag har två bilar fulla med växter som måste bäras ut. Okej, allt klarar jag inte ensam då det är för tungt men en del.
Jag har jordgubbsplantor och vita smultronplantor att gräva ner. DET kan jag. Men då måste jag hämta ut spannen från bilen.
Det måste ändå göras, växter behöver vatten och jag tror inte Genbanken blir glad om jag tar vattenslangen i bilen. Fast tanken är frestande.

Tvätt.
Röja rent i hönshuset.
Möbla… Äh, listan är lång, jag orkar inte skriva den. Jag blir bara ledsen i ögat.

*censurerar svordomar*

Dagens måsten är många

Jag har massor att göra men vet inte var jag ska börja. Boendestöd har varit här idag och när vi gick igenom ”listan” verkade det så enkelt. Det VAR enkelt. Men det gick över.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte, men inte det jag borde
Var ska jag börja? Jag vet inte, men med det viktigaste kanske
Vilket är viktigast? Jag vet inte. Allt.
Vad vill jag börja med? Allt. Inget.
Hur ska jag börja? Jag vet inte, med vad ska jag börja?
När ska jag börja? Nu? Jo. Mmm…jag ska bara…. Först… Ta tabletten kanske?

 

 

 

Det är svajigt med lugnet. Alltså mer än innan…

Det närmar sig vanligvardag och skolstart. I morgon börjar Genbanken jobba igen efter semester och det är sista dagen innan skolan börjar. Åtminstone för pojkarna.

Minimonster är spänd, både av förväntan och nervositet, -han ska ju börja förskoleklass. Mister är också uppjagad och inte alls nöjd med skolstart.

Decibel ska ju byta skola och är så klart helnervös. Det gick inte så bra förra terminen, hon orkade inte alls och det blev förändring på förändring, möten och samtal. Det verkar inte finnas någon barndiagnos som heter utmattningssyndrom men det var väl i princip det hon hade. När hon mådde som sämst stackarn, satt hon skrikande, skakande, gråtande på sängen och visste inte hur hon skulle klä av sig kläderna. Hon klarade inte ens att lägga sig ner. Först fick vi bokstavligen förbjuda henne att vara hemma från skolan, själv kunde hon inte för hon hade ju lovat fröken… Sen fick jag klä av henne och lägga flickan i sängen och lägga täcket på henne. När hon väl tagit in att hon skulle vara hemma så gick luften ur henne helt och hon somnade efter några minuter. Det behövdes efter flera timmars utbrott och ångestattacker.

Till slut gick hon i skolan en lektion varje dag, mer orkade hon inte.  Vi hade massa möten med skolan och BUP. Specialpedagogen på BUP och jag mailade nästan dagligen hur läget var. Det bestämdes att inga förändringar överhuvudtaget får ske utan att både hon och vi har fått veta.
Det dröjde inte länge innan det blev svårare med skolan igen. Plötsligt blev det tvärstopp och utbrott och ångest varje kväll och varje morgon. Hon sov jättedåligt igen och blev blå under ögonen.
Efter en kväll med utbrott i flera timmar så mailade jag specped mitt i natten. Jag skrev att nånting är väldigt fel igen…
Morgonen efter började utbrottet så fort Decibel vaknade. Innan hon ens kommit ur sängen vrålskrek hon att hon inte ska till skolan.
Jag stoppade skolan och väntade tills hon hade vaknat, ätit och framför allt varvat ner. Sen ville jag prata allvar med henne. Det räckte att säga ordet skola för att få henne i atomer som studsade mellan köksväggarna. Men efter många om och men så kröp det ju fram att det förändrades massa grejer hela tiden, läraren försvann i tid och otid, den lilla gruppen på MAX 3 elever var nu ofta 4. Något vi redan diskuterat att det får inte hända.

Jag fick en halv depression och blev vansinnigt arg och helt jättetrött. Skrev ett mail till specped på BUP. Hon blev INTE glad och pratade med J, -hennes chef och Decibels ”man’/psykolog på BUP. Han blev inte heller glad. Inte det minsta.

Möte. Igen.  J tyckte att nu är det nog. Nu har skolan fått många chanser och försök och Decibel som faktiskt verkade må lite bättre en period blev sämre igen. Det måste få ett slut.
Vi har själva funderat i skolbytebanor, oavsett nu så i högstadiet.
Den skola som man först tänkte på hade specped kollat upp. Ingen ledig plats förrän hösten 2013. Tidigast.
Vi fick frågan om en så kallad behandlingsskola och ligger inom landstinget. Det är längre att åka och därmed jobbigare men å andra sidan, är hon redan på botten är väl också det en förbättring?

Skolan är riktigt perfekt. Vi har tittat. Decibel följde med. På bygget finns max 4 elever, alla med npf, två styck i varje klassrum. Det fanns vilorum med bolltäcken, tv rum med soffor där varje elev har speciell plats. Cyklar med hjälmar för utflykter. Trädgård och en enorm altan. Maten lagas på plats och en dag i veckan får en elev vara med i köket och laga mat och duka osv.

Decibel verkligen älskade skolan. Vi tackade ja till platsen men Decibel stökade fortfarande runt och utbrottade. Vi förklarade att hon skall gå i den nya skolan, vi hade möte med rektor osv. Stöket fortsatte.
En dag frågade hon om det är bestämt nu och om hon kunde berätta för kompisen. Men kära du, det ÄR sant.
På ett möte bestämdes att eftersom Decibel inte vågade lite på skolbytet skulle lärarna från nya skolan skicka ett välkomstbrev till henne.
Undra på att hon inte vågade lita på det när allt annat gått så fel så länge.

Så kom brevet. Decibel öppnade och läste. Det kom nästan tårar i ögonen, axlarna sjönk samtidigt som hon blev alldeles uppspelt.
-Mamma. Jag SKA verkligen börja i ny skola.

Hon läste brevet igen, högt för mig. Vek ihop det och höll i handen och sa:
-Du mamma. Det här brevet ska jag spara.

Hon har lite andra läsårstider än pojkarna så hon börjar inte på tisdag.
Hon är spänd. Av förväntan och nervositet. Men hon har inga ångestattacker eller utbrott bara man säger ordet skola.
Som sagt. Nu har hon nuddat botten, nu kan det bara bli bättre.
Det är dessutom redan förvarnat och diskuterat att när högstadiet närmar sig så skriver rektor en ansökan till Zeta, en klass för högstadieelever med npf. Hon behöver inte oroa sig för det heller.

Joanna Gästbloggar om att leva med ett dolt funktionshinder, Aspergers Syndrom

Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!

När jag kom i kontakt med AS första gången så var jag 14 år och hade aldrig någonsin hört talas om det förut.
Aspergers syndrom?
Vad är det?
Är det en sjukdom?
Smittar det?
Dör man av det?

Jag frågade mamma men hon hade heller ingen aning om vad det var så jag började forska i saken.
Jag slog upp AS i ett lexikon och förstod inte ett dugg av det jag läste.
Jag sökte på internet och förstod lite mer.
Jag blev “besatt”, jag ville veta ALLT som fanns att veta om AS.
Jag lånade alla böcker som fanns på biblioteket och bad dem beställa hem fler från andra bibliotek.
Efter en vecka hade jag fått min bild av vad AS var och då visste jag.

Jag har aspergers syndrom!

Jag hade vid den här tiden redan kontakt med barnpsyk för när jag började 7:an blev jag djupt deprimerad och tillslut även självmordsbenägen.
Alla vet ju hur 14 åriga tjejer är, att de umgås i grupp och det är grupperingar hit och dit och det funkade inte alls för mig och jag blev mer och mer utanför.
Men nu i efterhand när jag tänker efter så inser att jag egentligen vart utanför under hela uppväxten jag hade alltid vänner omkring mig men jag kände aldrig riktigt att jag passade in och jag hängde bara på för att slippa vara själv.
Under hela min uppväxt hade jag uppfattas som det snälla blyga lilla barnet.
Jag satt längst bak i klassrummet och gjorde det jag skulle och väntade snällt på min tur att få hjälp, i bland önskar jag att jag i stället hade vartit ett ”Adhdbarn” och flugit runt i klassrummet och stört de andra så kanske någon hade lagt märke till mig och mina ”problem” tidigare.
Flera år efter att jag fått min diagnos frågade jag en gammal lågstadielärare om de någonsin tänkte tanken att jag kanske inte var som de andra barnen och jag fick svaret ”Ja jag vet att vi pratade om det men jag minns aldrig att vi gjorde någonting åt det”
Och så här är det nog ofta i skolan men jag blir så besviken för hade de reagerat så hade jag kanske gått min diagnos mycket tidigare och då även kanske sluppit bli djupt deprimerad.

Mina svårigheter har förändrats under åren, jag har trots allt haft min diagnos i 6 år snart och jag har gått i specialklass för personer med AS så jag har ju lärt mig att hantera vissa situationer som jag inte kunde hantera när jag var 14 år och jag har utvecklas enormt, personer som kände mig när jag var 14 och inte träffat mig på några år tror inte att det är samma person som de träffat nu.

- Min största svårighet är nog relationer till andra människor.
Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom irl men aldrig fört ett samtal med honom men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat mer eller mindre alla mina killar på detta sättet.
Och jag blir ofta alldeles för intensiv med andra människor, jag har svårt att avgöra vad som är “lagom” i relationer till andra det finns ju tex ingen regel på hur många sms man “får” skicka till en person varje dag och jag kan säga att mina 3000 gratis sms tar slut snabbt varje månad.
Jag har lätt för att få vänner men svårt för att hålla kvar dem.
- Jag har en förmåga att bli “besatt” av saker, i bland kan det vara bra och ibland dåligt beroende på vad det är jag fastnar för.
Som tex som när jag bestämde mig för att gå ner i vikt då la jag verkligen ner 110% på det och åt Inget onyttigt.

Eller när jag tävlade i skytte och la ner allt på det och då gick det väldigt bra med.
Men under en period i mitt liv var det en person jag fastnat för, jag ville vara hans vän men inte han min.
Jag höll på att älta det där fram och tillbaka i hela 6 år tills han gick med på att prata ut om det med mig och jag fick göra ett “riktigt” slut på det själv.

-I bland har jag svårt att förstå varför folk blir arga på mig.
Men om de skulle göra samma sak mot mig som jag gjort mot dem så skulle jag bli vansinnig.
och jag har även svårt att sätta mig in i andras perspektiv vid bråk och konflikter.

- Om jag inte förstår eller vet exakt vad jag ska göra i skolan så kommer jag inte i gång.

- Den linjen jag jag gick senast var väldigt individuell och man fick ett tema varje vecka och man fick mer eller mindre bestämma själv vad man ska göra, det fungerar inte för mig.
Så lärarna får hjälpa till att sätta i gång mig.
Men handlar det om något jag gillar tex fotografera så blir jag fast direkt och gör klart uppgiften vi skulle jobba med hela veckan på en dag.

- Jag har svårt att förstå ordspråk och underliggande budskap eller när folk inte säger det dom egentligen inte menar.

- Jag tycker om att veta i förväg vad som ska hända och jag tycker inte om hastiga förändringar.

- Jag har ett annorlunda sätt att tänka jag tänker ofta i färg och olika situationer och personer har olika färger för mig.
- Jag misstolkas ofta som egoistisk.

- Ofta känner jag att folk inte förstår sig på mig.

Även om det är jobbigt i bland så är det inte alltid negativt att ha Aspergers syndrom.
Men en sak som är viktig att komma i håg är att alla människor med Aspergers syndrom är unika precis som alla andra människor också är!

Vill ni läsa mer och Aspergers syndrom och se hur ett ”aspergerliv” kan se ut besök min blogg: www.domkallarmighannes.com
För frågor och funderingar är jag kontaktbar på info@joannahalvardsson.se

Tack Joanna för att du vill skriva här och dela med dig!

Kramp kan tyda på npf

Den artikeln finns att läsa HÄR

I Minimonsters fall skulle det ju kunna vara så. Han har haft feberkramp och har både Aspergers och ADHD.
Han har sekundkorta ”retningar” i hjärnan som tyder på ”Ep-verksamhet”. De är så få att de räknas inte kan man väl säga, men de finns.
Vi var inne senast i förrgår och gjorde sömn-EEG och då såg vi ett par stycken då det kluddade ihop sig på EEG-kurvan. De verkade ändå färre än på förra EEG’t. Detta verkar ha utlöst av just feberkrampen. Länge efteråt, något år eller mer faktiskt märkte man att han ”försvann” en liten stund. Ögonen öppnades upp och stirrade rakt ut i ingenstans och när han ”kom tillbaka” så fortsatte han som att inget hade hänt. Miniep-anfall kan man säga, en Abscencer sk frånvaroattacker.

Han är ju för söt Minimonster. Han fick sina Melatoninkapslar och en filt och fick lägga sig på britsen. Läkaren satte dit alla elektroder på huvudet och Minimonster låg en stund och sen åkte ögonen igen. Oj, vad han somnade bra tyckte vi. Kanon ju. Men när alla elektroder var på plats och vi såg på kurvan så stämde det inte riktigt. Han var inte helt nöjd, pojken sov inte ordentligt… Vi väntade, pojken låg så stilla och blundade men enligt datorn så var det inte helt bra… Så plötsligt, nästan en halvtimme senare, -Minimonster slår upp ögonen och säger:
-Jag haj inte somnat än.

Suck… En kapsel till och ett nytt försök. Han kämpar och kämpar för att somna, för det har ju doktorn sagt att han ska göra, men det är svårt. Jag sätter mig jämte honom och håller på honom.. Så ser jag att han ligger liksom i nerförsbacke med huvudet och spänner sig. Troligen är han väl osäker med alla elektroderna på huvudet så han vågar inte lägga huvudet på sidan. Jag lägger min hand över kinden som ett stöd så han kan luta sig mot den. Det var det som behövdes, snart somnade han fint.

Tydligen var det en alldeles lagom tupplur för sen var han väldigt studsig och hoppade genom korridoren. Han höll mig i handen hela tiden och kan man inte springa så hoppar man istället. Pigg och glad var han iallafall.
Ännu lyckligare blev han när vi kom hem och tittar i brevlådan. Där ligger Bakugan jag lovade i ett svagt ögonblick men aldrig fått glömma. Det blev ett paket på Blocket istället och en mer än överglad pojke
Dessa Bakugans får följa med överallt, vid matbordet, i bilen, ut och i sängen så klart.
Man kan inte beskylla honom för att bara vilja ha grejer och låta dom ligga

…’round ’round baby right ’round, like a record baby right ’round…

Here we go again. Decibel började tidigare ikväll med att tala om att hon ska inte till nån skola, aldrig att hon tänker gå dit osv.

Vi var på väg ut i skogen för en liten runda med Villeman. Han behövde springa av sig lite överskott. Så börjar det, hon hugger och käftar emot och börjar på. Vi lyckas avstyra det hela och kommer iväg.
Sen håller hon sig hyfsat lugn fram till att kvällsmaten är nästan avklarad och avdukad. Jag gör iordning Minimonster för sängen och hör hur hon drar igång. Nu börjar det bli spinn på snurran. Man hör det på rösten att nu…  Jag kan inte säga exakt hur det hörs men det hörs. Nyansen, tonfall, ja allt. Plus att hon blir värre en den ettrigaste pitbull som världen skådat. Hon hugger på ALLT! Precis allt och hittar hon inga fel så hittar hon på fel som i hennes just då förrvirrade hjärna tolkar som absolut rätt.
Går det riktigt i spinn så håller hon på i flera timmar. Svårigheten med Decibel är att det finns INGET som lugnar eller bryter. Lyckas en avledning så betyder inte det att man lyckats nå henne eller avstyrt det hela. Det betyder bara uppskov och ett uppskjutande av det som kommer. För det kommer. Oj oj. Man kan inte ta tag i henne för att antingen få kontakt eller stoppa. Eller kan och kan. Hon är som en ål som slingrar och har sig. Fast jag har aldrig hört en ål som låter som hon. Hon låter värre än julslakten. Den har jag visserligen heller aldrig hört…

Så långt är vi inte nu. Hon har kommit i säng och jag funderar på om jag ska förstöra kvällen med att försöka komma till rätta med skolproblemet, eller om jag ska förstöra morgondagen.

Vi funderade lite på om det kan vara att hennes lärare, resurslärare är det väl egentligen, ska flytta. Måste fråga runt lite. Ikväll eller imorgon tro?

Sen har det ju redan blivit ändring i det bestämda ang skoldagen. I det bestämda var bla inga förändringar utan info före. Nu är det på tisdagar vi har en utökningslektion, rörelse med annan lärare. Mellan lektionerna är det lunch. Decibel får tillsammans med två kompisar hämta mat i intlliggande fritids/dagislokal och äta inne i lilla klassrummet. Så är det bestämt.

Nu plötsligt förra gången (hon har bara ätit två gånger i skolan) fick de inte sitta vid H’s bord. Inte heller K’s bord. Båda har autism/asperger så det är inget konstigt att de inte vill ha någon på sina platser. På Decibels bord gick det inte plats för de tre barnen och vid lärarens fick de inte heller sitta.
De fick gå in till fritids istället.

Alltså. Jag köper att det inte funkar att sitta vid H och K. Eller lärarens. Men det visste de ju från början! Det är ju ingen direkt nyhet. Tvärtom. Men det tar vi för givet att skolan tänker på. Det ska väl inte vi behöva fråga om? Så att det inte ändras fler gånger.
Jag frågade Decibel om hur det blir nästa tisdag och var de ska sitta då.
Det har hon ingen aning om…

Det är nåt, jag vet vad och det är inget bra.

Mister har det jobbigt i skolan. Han var märkbart orolig igår men på bra humör så vi kunde prata.
Det är visst problem med en klasskompis.
Mister har ju inga uteraster på sin skola, inte många av dessa eleverna har det utan de har datortid. Det är liksom deras sociala bit, att samlas med varsin dator Fast, alla har ju svårigheter inom npf så inte direkt konstigt.

Iallafall så sitter Mister kvar i sitt eget rum. Dit kommer en till två klasskompisar och de sitter där och spelar.
Men den kompisen som alltid kommer har börjat med elakheter. Han vill tvinga Mister till olika saker, det kan vara nåt så litet som att Mister ska ansluta hans datorsladd i kontakten. Om inte Mister gör som han säger trycker han ett finger eller två i halsen, helst en bit nedanför örat där det gör så fruktansvärt ont.
Igår hade han hotat med tortyr och grejer. Tortyr till döds. Mister är orolig, och vågar knappt gå till skolan.
Han vet inte hur han ska tackla klasskompisen och vad han faktiskt är kapabel till. Tänk om han faktiskt får stryk och plågor.

Personen i fråga har samma diagnoser Aspergers Syndrom/AD(H)D och tänker väl utifrån sin sida. Men det tillåter inte honom att ge sig på Mister med våld och hot.
Mister hade faktiskt upplyst honom om att det är olaga hot och faktiskt mobbing som han sysslar med. Och det är straffbart. Även för omyndiga. Så det så. Det trodde han inte det minsta på. Vadå olaga hot. Skulle det vara straffbart eller? Pyttsan.

I natt hade han visst gått ner efter att vi andra hade somnat. Efter tre någon gång hade han lagt sig hos Genbanken i dubbelsängen. Han var inte lätt att få upp i morse. Och han ska ha kompis i eftermiddag. hmm

I vilket fall så messade jag hans lärare om detta i morse. Mycket viktigt för Mister, att en lärare kommer in till honom och tar upp problemet och stoppar klasskompisen. Mister vill inte att han ska komma på rasterna på ett tag nu.
Han var märkbart nervös i morse. Han blir ofta det om det är nåt. Ibland märker man innan att det är nåt, han är arg och får utbrott på det mesta, när han berättat så lättnar det. Ibland är det som nu, man märker inget vidare märkligt i hans agerande före, när han väl berättar så river han muren och har inget som stöttar upp längre. Då märks det väldigt mycket.
Han som brukar ha murar och fasader i normala fall ändå, det är inte alltid lätt att ta sig bakom.

Känns kanske ändå som att jag borde väntat mig nåt, så här i efterhand. Han har varit väldigt låst vid datorn det sista samtidigt om han faktiskt följt med familjen när vi gjort nåt. Han var till och med med i Helsingborg i helgen, utan diskussion ens. Han har dessutom varit väldigt pratig en period, sista veckan eller så. Vi har pratat på morgonen, han pratar gärna och berättar lite när han kommer hem ifrån skolan. Fast jag har tolkat det som en bra period. Och det kanske det iofs är, som kanske hade varit ännu bättre om inte detta med klasskompisen mörkat.

Läraren var tacksam över infon, menade att så här får det absolut inte gå till. Han har tagit upp det med den andra läraren som arbetar med Mister och som Mister har förtroende för. De ska under dagen fundera och ta beslut att arbeta vidare med detta och låta Mister sitta ensam.
Tänk vad lättare det hade varit ibland om barnen har kunskap om att skvallra. Mister skvallrar inte. Han håller tyst, kan till och med ta straffet om han blivit beskylld för något men han säger inget. En liten portion skvaller kan faktiskt vara bra ibland. Eller egentligen är det väl inte skvallra han ska göra i detta fallet utan be om hjälp. Han har svårt för det. Mycket svårt. Men förhoppningsvis kommer den nu.

Det är nåt, men jag vet inte vad.

Helgen har varit lite smått mycket. Decibel var med kompis på fredagen och stannade över natt. På lördagförmiddagen åkte vi iväg för att kolla på bil. Decibels attityd hade hög decibel. Hade förresten hela dagen. Visst är hon trött efter fredagens bravader men så här? Vi försökte få fram om nåt hänt, om nån sagt nåt, om hon är ledsen för nåt. Det var ungefär lika lätt som att hämta en stjärna från himlen. Så lördagsmys slutade med lördagsmos eller nåt. Pannkaka kanske.

Söndagen sov hon länge och sen blev det fel. Igen. Så den dagen var också hyfsat instabil. Onsdagen och torsdagen stenvägrade hon gå till skolan, varför vet vi inte men försökte lura ut nåt. Försökte sa jag va? För vi fick inte fram nåt.
Måndagen och tisdagen skulle hennes lärare vara ledig och bortrest vilket innebär två hemmadagar. Med andra ord kan det inte vara skolan hon bråkade om i helgen.
På kvällen skulle jag på Zumba, avslutning med dubbelpass. Då varvar hon ur igen, ordentligt. Jag får inte åka, jag måste. Vara hemma, jag får inte får inte får inte.
Det slutade med att hon fick följa med, genbanken har ju två hemma som också behöver tas hand om, inte bara en utbrottande Decibel.

Måndagen rullade på. Minimonster på dagis, boendestöd, snabbrunda till banken och mysbesök av SöstraMi och gosnosiga Jumjum. Han är så underbar att man nästan vill äta upp honom

Sen blev det till att låna bil. Genbanken tog Ponti-jaken till Göteborg för att se på två bilar till och Mister skulle till frisören. Som vanligt blev vi lite sena så det blev att köra in lite tid. Vägen är lite sisådär så när vi kom fram var visst Minimonster inte alls i form Faktiskt var det såpass att han satt stilla hela tiden. Knäpptyst dessutom Det var till och med så att frisören reagerade och sa att hon har aldrig sett eller hört honom så tyst och stilla. Hehe, sist vi var där och jag färgade håret fick Genbanken rasta både hund och barn

När vi var klara och hemma, bilen lämnad så var Genbanken fortfarande kvar i Göteborg, det blev lite försenat. Fixade mat och otroligt nog åt Mister mycket. Och av allt. Har inte hänt på länge. Nu är det pommes-period, gjord i stekpanna. Så det måste jag fixa nya.
Någon som strimlat potatis själv till pommes? Blir det bra? Ska den förkoka lite först?

Så blev det dags för Minimonster att komma i säng. Svårsomnat var det. Han ska, tillsammans med en blivande klasskompis och en dagisfröken hälsa på i skolan idag och äta lunchen där. Han äj nejvös!

Genbanken kom hem och ungefär där hände det nåt.  Hon gick i spinn ordentligt och innan kvällen var slut hade jag fått både en spark på bemet och några smällar. Men vad orsaken beror på har jag ingen aning om för skola blir det ingen idag heller så det kan det knappast vara.
Det är nåt. Jag vet det men jag vet inte vad.

KBT för barn/ungdom?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för evidensbaserade former av psykoterapi med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi. KBT har nått särskilt goda resultat på vanliga ångesttillstånd, t.ex. fobier, paniksyndrom och tvångssyndrom, och på förstämningssyndrom, t.ex. depression. Terapin fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden för att hjälpa människor att leva ett bättre liv.//Wikipedia

Finns detta för barn och ungdomar? Någon som vet?
Jag ska till BUP snart med tonårsslyngeln och tänkte be om just detta. Vi pratade om det igår och han är helt öppen att försöka sig på nåt sånt. Han har ju så väldigt svårt med andra människor, grupper och annat. Eller svårt är ett lindrigt ord. Han får ångest. OCh går i spinn. Varvar ur. Blir arg och otrevlig, får utbrott. Ibland hänger han upp på att han måstemåste ha nåt speciellt. Köpa alltså. Funkar inte så bra alltid…

Visst hade vi kunnat träna till viss del själva. Som jag sa, vi hade kunnat ta bussen till Ullared, och bli hämtade där. Men grejen är, vad om det blir riktigt jobbigt? Då vill jag ha någon som pratat med honom, instruerat, hur kan han tänka, vad kan han göra. Självklart tar jag gärna del av detta för att kunna påminna på plats men jag vill ha någon som VET och KAN!

Han vill själv kunna lära sig att hantera folk. Han vill själv kanske få hjälp med ett mer positivt tankemönster. Allt är så negativt alltid. Usch ad tråkigt. Fy vad dumt. Helvete och fan också. Plus allt annat…
Blir det för mycket runtikring så ger han sig gärna på småsyskonen, framför allt verbalt men även fysiskt. Han vet ju själv att det är fel men han kan inte hejda det. Kan han få lite hjälp med detta så blir det lättare.

NÅgongång ska han flytta hemifrån dessutom. Då kan det vara bra att klara vissa saker. Säg som att klara gå in i en affär om man blir akutsugen på rostat bröd. För som vi sa, vi kan mycket väl handla åt honom men ibland kanske man vill själv. Det är han med på.
Tänk om det blir gymnasium, han är intresserad av någon datorlinje. Vad om det inte finns i närheten. Då måste han ju kanske flytta en period, till skolan. Hur löser han det då? Oj.. Panik… Så långt har han inte tänkt för han lever just nu. Inte i det förflutna, inte i framtid utan nu, för dagen. Jag sa att kanske han ska titta lite mer på framtiden, det kan vara värt det.
Just i det nuet, idag förflutet men just då, nu höll han med. Idag vet jag inte.

I vilket fall hoppas vi att det finns för barn/ungdom. För man kan inte bara medicinera i all evighet. Eller jo, det kan man ju men det hjälper ju inte att hantera det som är svårt.

EDIT: Nu har vi varit på BUP. Jag bad om detta och sköterskan vi var hos var inte helt säker på hur det funkar. Hon hade lite för sig att det kan finnas en åldersgräns, kanske 15 år för att vara mottaglig. Samtidigt så har ju Mister stora svårigheter och har haft i hela livet hittills. Och det blir INTE bättre.
Hon ska iallafall ta upp det med de andra, läkare och psykologer på BUP och höra av sig.

Ett vågat inlägg…

Det jag skriver nu kommer nog få en del människor att undra om jag är fullständigt dum i huvudet. Hur kan jag låta det gå till på det viset. Undra hur det är ställt rent allmänt. Och det gör man kanske, eller mest troligt, troligen om man inte har en liknande familjesituation. Det hade kanske jag också gjort, vad vet jag.

Detta är alltså ett inlägg som jag faktiskt fick fundera länge om jag ska skriva eller inte. Just med tanke på ovanstående. Men då jag googlade efter lite tankar så hittade jag inget. Det MÅSTE ju finnas familjer med liknande undringar? Kanske inte dessa heller vågade skriva… Därför gör jag det trots allt.

Den stora frågan är, Var går gränsen och när?

Det jag menar är när äldsten med Aspergers syndrom/ADHD och numera även tillägget tonårs/pubertetssyndrom.
En självdestruktiv och lättretlig tonårsslyngel som lätt får utbrott. Många är de gånger vi har fått hålla fast honom för att han inte ska skada varken sig själv eller andra, självmordstankarna har varit många och ”försöken” eller ropen på hjälp likaså.

Men nu då? Han är tonårsslyngel som sagt som blir arg lika lätt fast desto fler gånger. Ovillig som aldrig förr och allmänt ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Tonåring? Attityden är mördande och gör mig rosenrasande. Det finns gränser alltså för hur man beter sig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, barn som Mister borde få dispens från pubertetshormoner osv.

Det är här min stora fundering kommer in. Nu är ”lille” Mister drygt 170 cm lång och väger dryga 45 kg. Sist han vägde sig. Själv är jag kortare och plus tio kg. Hur det nu kan gå ihop då han är grövre än vad jag är.
Igår fick slyngeln ett utbrott de lux. Det gick bokstavligt åt helvete och slutade med, ja man kan väl kalla det för brottningsmatch. Dessa utbrott är inte så ofta förekommande men de finns. Men hur långt kan det gå?
Han slår mig, om det är omedveten spärr eller inte ska jag låta vara osagt men han drar inte i för allt han kan även om han gör det. Han nyper, gnager med naglarna, sparkar och bits. Jag brukar lyckas få det att inte bli så illa men hur länge?

Vad händer när han vuxit tio cm till och lagt på sig en tio-femton kg? Det märkte jag igår att det kommer nog inte bli lätt. Han ger sig inte förrän han har vunnit och det är när jag ger mig vilket jag inte gör. Enda är om man kan få honom att inse att det inte leder någonvart och att båda förlorar på det. Ingen vinner.

Men vad händer om han verkligen slår i för allt vad han är värd? Ringa polis? Hur, jag är troligtvis sänkt då.
Enda är att jag sänker honom först men det skulle jag aldrig kunna. Vem sänker sina barn med en käftsmäll liksom? Ja som alltså har hyfsat med vett bakom pannbenet. Att man närapå vill i stundens hetta är en sak, att ha spärren en annan.
Mitt enda hopp är att Mister också har den spärren… Men vad om inte? Sänka eller sänkas? :-S

Idag har jag ont i lederna, som vanligt alltså. Men det blir inte bättre efter brottningsmatcher…

Ni utan en liknande familjesituation behöver inte sätta varken kaffe mjölk eller grogg i fel strupe, det är inte er jag frågar.
Ni behöver inte dumförklara mig, jag ställer bara en viktig fråga.

Ni som däremot har en någorlunda vardag får mer än gärna svara mig. Eller bara tipsa eller egentligen ingenting. Bara finnas tror jag. Det känns rätt ensamt faktiskt ibland och det är inget man frågar vem som helst.

Jag gör ett tillägg, det står visserligen bland kommentarerna men kanske behöver ge lite mer info…

Jag svarar på: ¨Vidrig inställning till er son. Det kanske där förklaringen ligger till hur han beter sig.
Du skriver:
En ”lättretlig och självdestruktiv tonårsslyngel”.
Jag mår illa

Mycket kan man anklaga mig för men att vad jag tolkar som att inte älska mina barn såsom de är det gör mig upprörd.
Det är just därför jag funderade på om jag ska våga fråga alls, just för att få det som en käftsmäll och en anklagelse.

”Det är fakta, tonårsslyngel är för mig inget negativt. Jag ser framför mig en gänglig tonåring, målbrott och början till eller med akne. Just sån är min pojke.

Han ÄR lättretlig, har alltid varit. Ibland räcker det med ett hej vid fel tillfälle för att han fräser till.
Han ÄR självdestruktiv, och har ALLTID haft dålig självkänsla och negativ självbild. OAVSETT hur mycket vi berömmer och ger positiv kritik. Ända sen han var i dagisåldern har han haft fruktansvärda utbrott då han varit bokstavligen okontaktbar.
Han har ångest och har varit hemma i långa perioder för ångest/depression. Ticsar när han blir stressad osv.
Att jag ens nämner det är för att tydliggöra att han faktiskt gör sig själv illa, därför måste vi ibland gå in i ”närkamp”. Många gånger har jag fått knyta loss rep som han knutit runt halsen… Mest är det ett rop på hjälp med sin ångest men jag kan ju knappast låte det bero? Vad om det går snett?
När man väl får honom lugn så gråter han all världens tårar i mitt knä så nej, jag lämnar honom inte men ibland ÄR det SVÅRT att få honom lugn. Därför vill jag ha andras åsikter, tips, råd, stöd, tröst. Vad som helst.

I några år har han ätit antidepressiv medicin och har både bolltäcke och lugnande inför natten.
I långa perioder sover han, en 13-åring hos oss föräldrar. Jag vet inte när jag sist låg i min egen säng. Där ligger barnens pappa och båda pojkarna.
Det är kanske också en vidrig inställning?

Han är ju inte alltid sån, ofta är han väldigt gosig och trevlig på alla sätt och vis.
Men det är inte dom gånger jag ber om råd. Det är när det går åt helvete och jag inte vet hur jag ska göra.

En tonåring är en tonåring. Min har Asperger/ADHD, han är samtidigt enstörig, samtidigt impulsiv och alla andra saker. Det krockar MYCKET. Han tar saker bokstavligt. När han fick tag i en lärobok sen jag gick i skolan om tonårstiden så läste han den och tog efter vad som stod i boken. Han rabblade vissa saker ordagrant, ord han inte hade en aning om, de fick han ju fråga vad de betyder, och trodde att så ska en tonåring bete sig…”

En måndagkväll på akuten

Ja så kan man också tillbringa kvällen. Som jag skrev igår så gjorde Decibel illa sitt knä.
Hon låg i soffan och spelade Nintendo DS och jag gjorde mitt. Tiden gick så klart men vem tänker på den hela tiden?
Tiden har ju som sagt gummibandseffekt ibland.
Decibel ropade efter lite glögg och annat då och då men jag funderade väl inte så mycket på det kan jag tro.
Så ropade hon om hjälp till toaletten. Oj, tänkte jag. Vad är klockan? Det borde väl ha gett med sig nu det där knät. Hmm.. Halv sex. Kom fram till att det kanske borde kollas upp och ringde 1177 Sjukvårdsupplysningen som kopplade mig vidare till närmaste vårdcentral.

Kvinnan som ringde upp var riktigt trevlig. Hon tyckte dock att det är lika bra att ta akuten direkt, för troligen kunde det bli frågan om röntgen och det kan inte göras där.
Hon påminde också om att äta ordentligt innan då väntan kan bli lång. Det kan också vara bra med en bok eller flera åt Decibel för det blir ju lätt tråkigt. Tell me about it.
Måste ju säga att det sitter lite långt inne att åka till akuten. Jag tycker att dit åker man om det är akut. Fast å andra sidan, vad vet jag om knän. Det skulle ju kunna vara nåt som definitivt inte är bra. Åtminstone kan det vara bra att veta innan jag tvingar upp henne på benet, nu är det dags för skola kära du…

Så jag fick ordnat lite mat till oss. Genbanken var inte hemma, skulle komma hem troligtvis sent. Vad gör man av Minimonster? Roger så klart. Han hade ringt tidigare när hans dotter sagt att Decibel behöver till sjukhus men Carlsson har ingen bil.
Han erbjöd mig att låna hans bil och att han kan vara barnvakt om det blir aktuellt.
Så jag tog honom på orden och strax efter sju lämnades Minimonster där. Jag och Decibel tuffade vidare. Temperaturen närmade sig nollan och det var vasst snöblandat i luften. Bäst att ta det försiktigt alltså. Fast när vi kom fram var det inte så mycket som en snöflinga varken i luften eller på marken. Bara regn. Så är det att komma till kusten

Efter en första undersökning blev Decibel tilldelad en rullstol. Vad gör en Decibel då? Sitter stilla och undrar hur den funkar?
Nej nej. Absolut inte. En Decibel kör runt runt i fina piruetter, ut i korridoren, lite fart, fickparkerar, mera fart i korridoren, fnular ut hur man gör där det är som svårast, backar, svänger osv osv.
Hon var fullt sysselsatt alltså. Hennes DS låg fint nerpackat hela kvällen, bortsett från tre minuter eller så.
Jag mitt smarthuvve hade kört ifrån plånboken så något att tugga på blev det inte mycket med.
Hittade en tia i jackfickan så Decibel kunde köpa en Dajm

Sen kunde hon köra ett antal varv till

Efter läkarundersökning och röntgen och väntan så var vi klara. Det var positivt nog inget allvarligt. En ordentlig smäll med svullnad och värme blev det ju men det ser ut som det ska i allafall. Hon fick en bandagelinda som stöd och rådet att ta det lugn och kanske använda kryckor. Det blir bara en, som vi har hemma. Den andra är nog utbrottad vill jag minnas…
Decibel tyckte det var bra dumt att hon inte fick låna hem rullstolen. Tänk så kul hon kunde haft med den. Jo jo..

När vi kom ut var det fortfarande regn, något hårda droppar visserligen. Ju närmare norrut och hemåt vi kom ju mer snöade det. Hemma var det fortfarande vitt, precis som när vi åkte.
Vi kom hem sent på natten, slängde i oss lite ätbart och stupade i säng.
Decibel fick vara hemma och vila idag, tyckte hon behövde det. Och det gjorde hon! :-O
Klockan är nu 13.10 och hon har ännu inte vaknat!! Tror aldrig det har hänt förut faktiskt att hon sovit så länge.

När man talar om trollen. Nu kommer hon ju stolpande
Säger: Vad mycket snö det är! Så tråkigt, då kan jag ju inte cykla!
Och det tänkte du göra annars eller? undrar jag
Med detta knät? Nähäää