Mysturer i skogen

De senaste dagarna har ju varit kanonväder. En förmiddag i veckan hade vi ”studiebesök” i ridledet. Det var väninnans son som skulle rida på skoltid, någon idrottsdag av nåt slag.
Vi blev alltså tre stycken, en stackare blev lämnad i hagen. Stackaren var Newt, han hade en jobbig stund och gnäggade högt och länge när vi red iväg.
Fast… Frågan är om han hade det värst? Visst, ledaren vill vara med flocken så han hade all rätt att vara hojtig. Men Vilna? Sicket liv hon förde. Och så illa hon gick. Långa stunder gick hon inte alls faktiskt. Och när hon faktiskt rörde sig gick hon baklänges och den hästen har talang till baklängessprint!
Det går fort, sätt ner i diket knatade hon på, jag fick henne på andra tankar just som hon var på väg in i ett träd.
Upp på stigen och ner i andra diket. *än slank hon hit och än slank hon dit och än slank hon ner i diket*
Till slut kunde hon tänka sig att gå framåt, hon såg ut som en krampa ungefär, lika böjd. Hon tittade bakåt som att snart kommer han minsann, snart.
Mellan krampgången, krabbgången och baklängesgången gnäggade hon, skrek så hela jag skakade.
Oj, har det blivit så viktigt med ledaren tänkte vi. Fast visst, han går fram där de andra fegar ur, aldrig några större grejer. Han är väl klippan som behövs tänkte vi.

Vi kom runt till slut. En aning mindre koncentrerat
Väl hemma och ut till hagen fick vi svaret. Vilna gör slutspurten av brunsten och höll sig nära Newt, svansen i högläge och särade ben. Usch Vilna!!
När Newt kom nära så blev hon glad

Inte okej alls. NEWT!! HRRMM!!
Jag tog i från djupet så att det skulle låta riktigt bestämt
Han vände sig och blängde på mig, liksom funderade lite. Sen gick han vill Hilda.
Vilna stod kvar, lurad på sin stund.
Märkligt ändå, hon har inte visat minsta brunsttecken sen hon kom och nu krävdes det en ridtur. Jaja. Det går över.

Hilda tyckte det var skönt att komma till hagen och rufsa till pälsen efter all borstning.

Det kom en besökare till gården en dag. Han undrade vad det var för mössor vi satt på hästarna. De stackarna ser ju ingenting. Sant eller inte så har Newt löst problemet.

Igår red vi igen. Kanonväder. Passade bra för lite klättring i bokskogen. Upp och ner, över stock och runt sten gick det.
Vilna gick bättre idag, nu visste hon vad jag förväntade av henne. Hon var också lättare att få en annan väg än de andra. Hon är flockbunden.
Hon var märkbart irriterad av nåt flygfä och jag försökte med pisken men det gick inte. Jag försökte ställa henne mot Fabian så kunde M försöka med sin pisk. Det ville Vilna inte alls och Decibel tänkte komma med Newt i stället. Han kom för nära hennes bakdel och där är det inte tillträde längre. Det talade hon om med att kicka till honom.
Ojojoj, vilket humör. Och ojojoj vilken reaktion hon fick. På ett ögonblick la Newt öronen bakåt och på en femkrona slängde han runt bakdelen. Ingen spark men budskapet gick fram. Passa dig!!
Ledar”hingsten” muckar man inte med, otillgänglig eller ej.
Jodå, Decibel satt kvar.

Vi travade för första gången. Jag fick några steg i hyfsad takt men hon har inte muskler för det. Ruskigt tung och gungig trav. Men jag kanske vänjer mig. Inte som Newt precis som har kanontrav. Man skulle inte kunna tro att han är fd travhäst faktiskt.
Men Vilna då, ja hon orkade inte så mycket utan försökte snart att galoppera. När hon inte fick det blev hon lite grinig så det var bara att ge upp. Orkar hon inte så orkar hon ju inte. Galoppera får hon göra när hon kan trava ordentligt. Men roligt att testa lite. Humör har hon också, förstår hon inte eller inte orkar eller vill så blir hon lite grinig. Ställer man krav som hon inte förstår eller nåt annat så backar hon. Fort. Haha. Spännande

När vi var nästan hemma så tog jag ett par härliga bilder. Det är Decibel och M som rider upp bredvid varandra och gör någon klappramsa. Efter några försök klarade de faktiskt hela.

När vi var klara så kom Genbanken och Hoppochstuds dit. Ja Mister också faktiskt, både oväntat och roligt. Iallafall så har Hoppochstuds tjatat mycket om att han vill rida, nu blev ju en bra tid för det. Hästarna väntade mer än gärna, det finns mängder av gräs i dikena längs vägen till hagen.
Först skulle han upp på Newt men han var så stor och ville inte stå riktigt stilla, där fanns ingen mat och det ville han ha. Men han kunde ju prova Vilna eller Hilda? Nja jo okej då. Upp med honom på Vilna.

Hon var fullt upptagen med att mula i sig allt hon kom över. Det är nåt alldeles så tokig hon är i mat.
Hon tog ett steg framåt och då ville Hoppochstuds komma ner, läskigt!! Jag fick ta ett kort åtminstone, bättre än så blev det inte, jag kunde inte backa mer, det stod en Hilda där och gå ifrån var inte aktuellt. Men han fick prova iallafall. Barbacka är inte hans grej. Nästa gång kan han prova med sadel

Det som inte glöms

Det drar ihop sig för Göteborgs Horse Show äntligen, så klart ska vi dit i år också. Samma lilla gäng som alltid, två vuxna, två barn. Två mammor, två döttrar. Två väninnor, två vänner. Vi, oss och vårt. Gubbar och pojkar får hålla ställningarna hemma den dagen.
Den dagen är bokad för häst, skoj, shopping och lite motivationsspark i våra mjuka sittvänliga rumpor.

När det blir tal om hästar och ridning finns det vissa händelser som sticker ut lite extra. Ganska mycket faktiskt, såpass att vi aldrig lär glömma. Vi har lärt oss på det också, som att vi människor inte alltid är rätt ute hur gärna vi än vill tro det och hur säkra vi än är.

Det är några år sen nu, när gamle Joy fanns i stallet, före Hildas tid. Jag hade Newt, då som nu.
Det var jag och Lotta, Joy och Newt ute på tur i skogen. En runda vi ridit förut även om det var längesen.
Vi svängde av vägen för turen genom skogen, det låg nysnö men visst är det här vi ska in…

Hästarna var inte alls så säkra på det, faktum är att de ville definitivt inte dit. Vi körde operation övertalning och in kom vi. En bit…
Jag vet inte vem som reagerade först bara att Lotta han vända först. Hästarna sjönk.
Under nysnön doldes en mosse, lätt frusen i kanterna men som nu gav sig till känna.

Jag visade Newt vänd håll och gav honom fria tyglar, satte mig djupt och bokstavligen åkte häst. Jag tror egentligen aldrig jag hann bli rädd, det fanns liksom inte tid till. Newts ben sjönk men han skuttade upp, landade, sjönk lite, ett hopp upp igen och vidare in mot därifrån vi kom. Vi kom för nära ett träd och mitt i hoppet höll jag på att bli hängande i en utstickande gren. Då högg jag tag i tyglarna, sa förlåt till Newt och drog mig tillbaka upp på hästen. Jag hamnade bakom sadeln.

Utan att störa i onödan kom jag på plats och ser framåt. Under mig känner jag Newts muskler när han tar spjärn för att komma ur den sugande mossen. Framför mig ser jag Joy som sjunkit skrämmande långt ner. Jag ser honom liksom slappna av, sen spänns alla muskler och han skjuter sig framåt och upp. När han landar slappnar han av igen en liten stund innan alla muskler spänns igen, framåt och uppåt.
En imponerande syn men i helt fel förhållande, jag misstänker att Newt såg ut detsamma men jag kunde själv inte bedöma hur långt nere han varit.

Efter vad som kändes som en evighet ser jag Joy ta det avgörande kraftsprånget och kom ur dragsuget. Jag och Newt slöt upp precis bakom. Nu var det ganska mörkt ute och vi borde egentligen varit nästan hemma.
Vi slösade ingen tid att stanna utan ville hem med hästarna så att de fick värme och vila.

Hemma hade Roger hunnit att börja undra och mötte oss på gården. Fram kommer vi, smutsiga, genomblöta, reflexskrittäckena var blöta och hängde på trekvart. Benskydden var söndertrasade. Vi var med andra ord en bedrövlig syn.
Vi gick in i stallet, sadlade av, linimentade och la varma täcken på hästarna. Vi valde att låta de stå inne en stund och äta lite gott.
Roger gick in och satte på te åt oss. Vi behövde det. När vi satt där i köket och berättade kom alla tankar.
Alla tankar på vad som kunde ha hänt om vi inte kommit tillbaka, om inte hästarna orkat, om någon skadat sig, om någon hade ramlat av om…

Oro, dåligt samvete, rädsla, lättnad. Allt for igenom och vi lovade oss själva, varandra och hästarna att aldrig någonsin övertala dem om de totalvägrar igen. Vi lovade, dyrt och heligt att hädanefter lyssnar vi ännu mer på hästarna. De vet saker som vi inte förstår..
Vi klarade oss, alla fyra men det var inte vår förtjänst även om vi nog hjälpte till bara genom att inte bli hysteriska utan lämnade över görandet till de som kunde sköta det just då.

En annan minnesvärd händelse är också vintertid men när Hilda kommit till stallet.
Det såg ut att vara ridbart efter lång väntan. För oss som har barfotahästar blir väntan längre innan det är det. Men nu äntligen.
Nu red jag inte Newt utan Nubbe, Decibel hade Newt, Lotta på Hilda och M på sin häst.

I början av rundan var det helt okej att rida, men sen… Vi var hela tiden beredda att vända men plötsligt kunde vi inte ens det. Allt var blankis och farligare att styra runt fyra hästar än att gå över.
Jag och Nubbe gick först och en bit bakom kom resten, jag på vänstersidan och de andra på höger.
Ännu en gång fick vi sätta all tillit till hästarna och samtidigt både få tjejerna att inse allvaret och att våga lita fullt på hästarna. Sitta tungt i sadeln och inte störa mer än absolut nödvändigt. Inte helt lätt när vi själva verkligen insett allvaret.
Nubbe var då dessutom en allt annat än lugn häst. Han hade blivit betydligt säkrare men nervös så det räckte till. Så fort han blev osäker så rusade han på bara och försökte fly från det jobbiga. Inte läge för det där och då kan jag säga…

Det gick sakta sakta. Små trevande steg.
Vi funderade ett tag på att hoppa av och leda hästarna men kom fram till att det blir nog snäppet farligare.
Så vi satt som ljus i sadlarna och talade lugnande till hästar, barn och oss själva.

Jag hoppades i hela kroppen att Nubbe skulle nöja sig med min trygghet och inte få panik och vilja över till de andra hästarna. Det hade betytt brutna ben, ingen diskussion.
Jag hoppades i hela kroppen att han skulle nöja sig med min trygghet och inte få panik och bryta sig ut. Enda stanset att springa som inte var is var åt vänster. Tät tät granskog där antingen jag eller han hade blivit skadade på ett eller annat sätt. Där var trångt.
Jag hoppades i hela kroppen att han skulle känna att jag litade på honom, att han gör det omöjliga, fast han egentligen inte vågar.
Han gick sakta. Han smög faktiskt. Nåja, nästan.
De andra hästarna också, men det var spänt läge.

Vi kom igenom. Över isen och kunde rida hemåt. Då släppte spänningen i hästarna och de blev stökiga. Vi var tvungna att stanna och då bröt stackars Newt ihop. Han orkade inte stå kvar, han fick inte gå hemåt, han visste inte var att göra av sig så han reste sig halvt på bakbenen. Decibel satt kvar och fick honom lugnare.
Vi kom hem, in i stallet och gav hästarna täcke och gott att äta.

Vi lovade oss att aldrig mer chansa på att det ska gå bra att rida. Det löftet har vi hållit. Det har inte varit svårt alls. Inte en gång till. Aldrig.

Sen har vi ju historien när Hilda oförklarligt gick ner på knä. Inte bara en gång utan tre.
Ridningen började ju med en rivstart när Nubbe sköt iväg som en kanon innan jag ens hunnit upp i sadeln. Vi fattade ingenting.

På ridturen tog vi vägen in i en rätt öppen plats men med träd lite här och där. Perfekt plats för lite mjukgörande övningar för hästarna och träning att lyssna till våra hjälper. Styrträning är bra att göra runt träd.
Hästarna är allmänt okoncentrerade och tramsar och plötsligt går Hilda ner på knäna, det ser ut som hon tänker rulla sig. Hon gnider istället huvudet mot frambenen. Hon reser sig, går några steg och gör samma sak igen. Detta upprepas ännu en gång, Lotta försöker störa så lite som möjligt och vi andra står runt och tittar på. Den sista gånger säger Lotta att det låter som om något surrar någonstans.

Jordgetingar!!!
Tjejer, rid ut till vägen genast! Vi kommer efter.
Så fort Hilda rest sig kommer vi efter och vi bestämmer att rida hemåt. Ingen visste hur hästar reagerar på stick och blir det nåt är det inte kul att vara långt ute i skogen. Hemåt alltså.

In i stallet, sadla av och undersöka Hilda. Vi räknade in många stickbulor på henne. Huvud, hals och mage var värst. Vi kladdade på massa Aloe Vera och hoppades att det inte skulle bli någon reaktion.
Vi fick också svaret på Nubbes explosiva start. Just där stiglädret ligger, eller mitt ben i uppsittningsläget är en stor bula. Just en sån som Hilda har flera.
Han hade blivit getingstucken, just när jag suttit upp halvvägs.

Ibland ska man ha lite tur. Det verkar vi ha lite då och då. Och en hel del spänning i tillvaron

En välanvänd röd grimma

Blev ett minne vid sängen för Decibel.

Gårdagen blev inte riktigt som det var tänkt från början. Det visade sig att jordbrukstjänstbilen som skulle ta hand om det hela hade kört sin tur redan dagen innan och skulle inte komma förrän på torsdag.
Fast så länge kunde ju inte den stackars hästen vänta så det blev ett snabbt samtal till veterinären igen. Han hade fullt så han bad om en timma för att hinna komma. Alltså blev det han som tog själva avlivningen, Genbanken lånade föräldrarnas traktor för att få honom ur hagen och lägga på ett bra ställe tills kroppen kunde omhändertas.

Det var en del frågetecken innan allt blev klart, vi fick mess om vi kommer bort en stund för fika och prat. Jag hade ingen chans att få iväg Decibel till skolan men det var ju förståeligt. Strax innan tio på förmiddagen ville hon åka bort med en sista morot. Jag visste att veterinären skulle komma när som helst och messade bort. Vi hann inte så långt innan svaret kom: Han är här nu….

Vi bestämde att åka bort för pratet och fikan och fick stanna på grusvägen fram. Veterinärens bil stod utanför hagen.
Nu är det en tidsfråga. Jag skickade ett mess och frågade om det är färdigt och om vi kan komma in, Decibel ville se honom en sista gång… Ett mess till svar: Nu är han borta…

Vi tog några andetag och gick in i hagen. Men, vad konstigt, han var inte där vi förväntade oss. Jag gick in en bit och hörde röster. Oj, där nere… Vad gör han där? Nedanför backen? Vi gick dit och mötte Roger och Torbjörn. Fick rapport och pratade lite.

Veterinären var lite bland i ögonen såg jag, undra på det, sånt kan aldrig vara trevligt att göra hur rätt det än är.

Att han ens tagit sig dit ner är ett mysterium men mest troligt har de andra börjat stöta bort honom, så illa var det alltså ställt med honom.
Allt hade gått bra. Han fick lugnande och huvudet sjönk direkt och han slappnade av. La sig gjorde han inte, jag tror inte han kunde faktiskt så fruktansvärt stel som han varit förut och så mycket tyngd han lagt på bogarna både innan och nu när det gjort så ont.
När slutet kom la han sig. Snabbt. Veterinären sa att nästan alltid rycker det i benen och kroppen men inte nu, kroppen var redan så slut att reserverna var tömda. På så kort tid…

 

Hästarna var i hagen under hela tiden. Torbjörn menade att det är viktigt, även för dom. Hästar är intelligenta djur och förstår. Det är bättre att de ser och får förstå och ta avsked än att inte veta. De får absolut inte jagas eller hållas undan.

Sen hände något, vi blev tagna allihopa.
Under tiden Roger och Torbjörn varit hos Nubbe nedanför backen stor Newt precis uppe i backen och tittade. De två andra stod bakom. När vi kom och gubbarna kom upp gick Newt runt oss och ner. Han gick fram till Nubbe, ställde sig ca 1½ meter framför huvudet och sänkte huvudet. Så kom Hilda, ställde sig strax bakom och sänkte huvudet och sist kom Fabian och gjorde detsamma. De stod en stund, luktade, tittade och gick till slut en bit bort. De lämnade inte platsen men var inte alldeles nära.
Vi sa hejdå till Torbjörn och så blev det vår tur. Vi stannade en stund och hörde Genbanken komma med traktorn. Då gick jag och Decibel till huset. Hästarna följde med åt samma håll och höll sig där framme medan Nubbe blev hämtad och lagd på plats. Där var de också när jordbrukstjänstbilen turligt nog kom, han ringde och sa att han fått en större körning i allafall och kommer inom på vägen.

Vilken lättnad. Det känns varken bra eller avslutat att ha en kropp liggande. Vi var ute hos honom igen, täckte av kroppen och tjejerna sa hejdå. De samlade minnen från manen, svansen var redan klippt på, de tittade, frågade och klappade. Så var det då dags, vi gick in i huset och väntade. Snart åkte lastbilen och Nubbe är borta.

Kvar finns minnena och en välanvänd röd grimma hängande vid Decibels säng.

Nubbe är fri nu. Fri att springa hur han vill på de evigt gröna ängarna.
Som han kämpat och troligtvis mer än vi vetat om. Han ville ju så mycket.

Som Torbjörn sa, Han har fått de bästa sista åren han har kunnat få. Han har haft det bra här.
En välförtjänt pension där han fått göra vad han kan och velat. Han har fått sluta sina dagar tillsammans med sin flock in i det sista. Han har det bra nu. Han får vila. Han är fri.

Höger vänster höger vänster höger höger höger väns… Äh. Jag ger mig.

Ikväll har det varit Bodycombat igen. Innan jag åkte tyckte jag det är bra med en smörgås eller två, annars blir jag ju illhungrig.

In i kylen och rotar fram lite grejer. Jag blev sugen på prickig korv med massa gurka. Gör i ordning två smörgåsar och ska just ta ett bett. Ost. Varför är det ost på min smörgås? På båda? Jag ville ju ha korv. Jag gav bort mina ostsmörgåsar och gjorde två nya. Med korv. Fast den var inte god så jag tog ost iallafall.
Det känns bra att ha koll på läget faktiskt.

Just nu sitter jag i duschen. Det var ett jobbigt pass idag. Träningsvärken Göte har jag redan sen gårdagens ridtur. Nubbe får arbeta ordentligt nu, jag MÅSTE få honom att lägga tyngd bak. Han lägger all tyngd fram och det blir precis som han gör det. Illa. Speciellt som han säkert gjort det i alla år. Det kanske funkade på travet min i ridning funkar det inte. I vilket fall gör det nytta, framstegen är små men de finns. Fast jag får jobba hårt för att han ska jobba. Därav träningsvärken Göte.

Jag lovar. Imorgon kommer broder Göran också och lägger sig i. Fan. Två mot en. 
Innan vi började var jag kaxig och menade att nu får vi fixa formen så vi kan börja med military fitness. Låter tufft och lagom att klafsa runt i vattenfyllda diken och annat jävligt.
Efter passet kom jag fram till att det är lång bit kvar till militaryform.

Nu. Efteråt. I duschen. Jag tror jag rullar runt i gegga hemma. Utan stockar och flåsande jag. Det verkar för jobbig.

Fast allvarligt. En gång i mitt liv skulle jag vilja testa gyttjebrottning. Det verkar roligt.
Större mål har jag visst inte. Andra ska hoppa fallskärm eller klättra upp för mount everest, -jag vill gyttjebrottas

Mitt knäveck börjar bli fint igen. Snart ett minne bara i huvudet. Så det finns inte kvar så länge till.

Vem är du och var är min Villeman?

Vi åkte till stallet igår, jag, Decibel, Minimonster och Villeman. Jag fick med mig Decibel och Minimonster hem men vem som hoppade in i bagaget det vette sjutton… Jag vill minnas att jag åkte med en vit hund.

Den som kom hem var verkligen inte vit. Mutation?

Halsbanden jag beställde i förra veckan kom igår. Jättefina blev de. Ett till mig och ett till Genbanken med alla fyra barns namn ingraverat.

Vid läggdags kröp Mowgli upp för lite kärlek. Fick ett par fina bilder och en där han ser riktigt risig ut. Minimonster tyckte han såg ut som en varulv och det ligger lite i det, eller vad tycks?

Äntligen lagad!

Genbanken åkte iväg på ärenden idag och vidare för inställning för jourvecka. Hos skjutverket som Minimonster kallar det

Så ringer han hem och berättar den glada nyheten att han siter och läser följesedeln för min mobifon. Den har kommit tillbaka nu äntligen Hurra.
Det var visst lite blandat som blivit fixat. Men som jag saknat mobifonen.

Blev lätt besviken när jag måste vänta flera timmar extra, för att han ska vara borta så länge. Suck. Det vore väl bättre att han inte sa något alls.
Gobbafan

För att ”tänka på annat” åkte vi till stallet och behandlade hästen istället. Eller, nåja, det skulle göras ändå minsann.

Och det funkade. Jag tänkte knappt på mobifonen. Inte mer än en gång när jag skulle berätta den glada nyheten men det glömde jag. Vi hade så mycket annat att prata om och göra.
Newts sår såg lite bättre ut tycker jag. den kuddiga lymfkörteln mellan ganascerna var fortfarande lika stor men inte så kuddig och hård. Vilket ju är positiv. Mer positivt är att han inte hade feber idag heller.
Hoppas nu det fortsätter så här. Imorgon blir det stalldag. Städning och duschning och mest troligt lastträning också. Kanske jag hinner och orkar med lite hovar om jag inte har för ont.

På kvällen ska vi och L och R med familj äta lite gott och prata strunt.
Det är konstigt. Det verkar inte spela nån hur ofta eller sällan man träffas för nog fan kan vi prata käkarna glappiga ändå Vi behöver inte vara oroliga för någon pinsam tystnad iallafall

Jag har påbörjat lite tvätt inför morgondagen. Jag tog hem alla ryktborstar och grejer och slängde in i tvättmaskinen. På skontvätt ska det ju inte kunna hända värst mycket. Ja mer än att de blir rena förstås.

Stackars Newt är tapper och jag är lugnare

Newt hade en liten obetydlig sårskorpa för ett tag sen.
En kväll fick jag ett telefonsamtal från R. Det är bäst du kommer hit, det blöder från Newt och det ser inte bra ut. Ta med förbandslådan så ska vi försöka få fatt i honom. Det är ju inte alltid det lättaste.

Jag bytte om snabbt, plockade med mig antibiotikasalva och åkte iväg. Newt hade de inte oväntat INTE fått tag i. Vi tog ut de andra tre ur hagen och plötsligt blev han så lätt att ta. Två hästar fick komma ut i hagen och en in i stallet som sällskap.

R hade inte överdrivit. Såret var allt annat än fint. En stor inflammerad bula vid sidan om nosryggen. Vi pillade bort skorpan och lite gojs, sköljde rent och klämde. Jag spolade samtidigt som R klämde ut innehåll. Och Newt stod som ett ljus, kanske var det skönt att det som tryckte och spände där in under släppte, fast man tycker det borde gjort superont.
Vi funderade en hel del på vad detta har orsakats av, speciellt som det var massa vitt. Och vitt brukar betyda död vävnad.
När vi var nöjda torkade vi torrt och R som är bra mycket längre än jag sprutade in salva i hålet som blivit. Sen täcktes hela sårområdet också. Runt hela detta smorde jag in Silonsalva med gurkmeja, så att inte flugorna skulle få fritt tillträde.

Igår var L gullig och kollade till och gjorde rent. Jag och Genbanken var med Villeman på första gången på hundkursen. Decibel var hos L o R, hon skulle våra med att titta till hästen.
Söta SöstraMi och hennes kompis var hemma och vaktade Minimonster. Mister var hemma också så klart men hade stängt in sig på sitt rum.

Det känns så himla bra med kursen, vilken kanonbra ledare alltså. Det kommer bli kanon. Till och med Genbanken var helt inne i detta. Han var med första gången, kanske nån mer. Jag tänker det är bra om han också har lite jokk på vad som görs och sägs.
Han kollade på klockan i mellantid för kanske det blev en liten paus, då visade det på tio minuters övertid. Han förstod inte riktigt vart tiden blev av.

Jag är så glad att jag anmälde till Vardagslydnad för henne också. Detta var ju Bra Relation, vilket jag tyckte blir perfekt eftersom jag inte gjort någon valpkurs. Så blir det ju lite smygträning före.

Idag var vi till stallet igen. Rengöring och insmörjning. Vi tyckte allt att han kändes febrig men när jag tog tempen fick jag bara till 38 grader. Tog igen men det blev 38 igen. Såret såg iofs lite finare ut men han var väldigt bullig mellan ganascherna. Det finns ju lymfkörtlar och de bör ju svullna men… L hade hört om Kvarka och då blir man ju orolig även om det jag läst inte stämmer alls.

Jag tog en bild och beskrev det hela och vad vi gjort och messade iväg till veterinären. Så hoppades vi på svar, men Torbjörn är så himla bra, antingen messar han tillbaka och är det nåt så ringer han.

GIVETVIS när det är något med hästarna så var han precis som andra gånger på semester i Dalarna. Vi har en underlig förmåga att pricka in just då.
Torbjörn skrattade lite när jag påpekade detta och sa att han ska ge mig datumen då jag ska linda in hästarna i bomull haha

Iallafall så frågade han om han äter och verkar vara okej rent allmänt och jo det gör han ju. Han tyckte inte såret var fint, han misstänkte antingen en pinne eller kanske ett ormbett, just med tanke på vävnadsdöden, det vita alltså. Ang den svullna lymfkörteln så reagerade hästen precis som han ska, den kunde bli stor som ett hönsägg och ändå vara helt i sin ordning. Så blir det. Som läget är just NU så ska det hållas öppet som vi har gjort, rengöras med koksalt, gärna två gånger per dag beroende på hur det ser ut, tempas varje dag – får han uppemot 39.5 så ska jag ringa direkt så skriver han ut antibiotika. Han ville förresten att jag skulle ringa oavsett, antingen bu eller bä som han sa, bara för att få veta hur det går.
Kvarka var ganska uteslutet, då borde han vara betydligt sjukare än nu, mer feber, mer hosta och framför allt snuvig.

Genbanken som var med i stallet idag, att någon håller hästen är bra. Vi har ännu inte behövt bremsa utan klarat det ändå. Han är tapper Newt. Så mellan pillet har Genbanken stått och klappat om honom. När man smeker över ena näsborren så blir Newt trött och hänger mer och mer med huvudet. Till slut blev det tungt på Genbankens axel

Så himla mycket bättre det känns nu efter att ha pratat med honom. Nu känns det som att man har mer kontroll, märker vi att tempen stiger så är det bara att ringa och då får vi medicin direkt.

Tänk vad det är bra med kameramobiler En hyfsat bra bild och ett samtal. Så behöver man inte åka till vet i onödan, det stressar en hel del bara det.

Jag kanske ska tillägga att både vi i stallet och hästarna är väl kända av Torbjörn, vi diskuterar en del och pratar när han är i stallet. Han vet vad vi gör, hur vi gör och hur hästarna är. Han vaccinerar alla hästarna varje år. Därav att han kan tänka sig att skriva ut medicin. Misstänker han annat så talar han om det direkt och säger att det får man åka iväg med osv. Så det är inget ”fuskande” eller vad man ska kalla det. Om nu någon satte kaffet i halsen.

Nubbe är ju rolig också. Han fick följa med in som sällskap. Både för lite koll och att testa nya flughuvan jag köpte igår. Passade fint. Sen satte jag mig på en pall jämte honom när jag skrev till Torbjörn. Han la mulen i håret på mig, och slappnade av. Det blev tyngre och tyngre. När jag tittade upp stod han med slutna ögon , undra på att det blev tungt.
Jag fortsatte skriva och så blev det plötsligt blött i nacken. Nubbe hade en stund innan fått ett lite surt äpple och det drog väl igång saliven. När han stod och hängde glömde han svälja och roppade rätt i nacken på mig. Hahahha.

Tur i oturen för Decibel

Jag körde Decibel till kompis idag. Och ridning. Så satt vi vuxna och pratade innan jag åkte hem. Tjejerna hade så klart gått ut till hästarna i hagen.
Plötsligt kom dom tillbaka, kompisen med armen om en framåtböjd Decibel. -Hon har blivit sparkad av hästen. och kunde inte andas en stund..

Vi satt en stund, jag tittade under tröjan men det syntes inget. Decibel var inte pigg på att gå ut till hästarna igen. Inte pigg på nåt. Jag tog en titt igen, det såg svullet ut, det tyckte de andra också. Kom fram till att det är nog bäst att hon åker med hem igen och vidare till akuten i Halmstad istället.

Så blev det. Genbanken åkte med henne dit och jag lämnade Minimonster till en kompis.

Efter en skiktröntgen och lite klämning så kunde det konstateras att det inte blivit några skador. Decibel har verkligen haft tur. Det kunde ju blivit betydligt värre.

För sent.. Det kunde jag ju listat ut själv förstås

Kikade in på Brukshundsklubbens hemsida. Decibel har ju slutat ridskolan nu, hon orkar inte längre utan vill satsa på ridning hemma istället. Det går jättebra än så länge. Det är så klart mycket roligare att kunna rida utan oss mammor ibland.
De är så duktigt tjejerna, hämtar själva in hästarna i hagen, borstar och gör rent, sadlar och fixar. Sen kommer de upp på hästarna och rider ensamma. Precis som dom gör de iordning efteråt och släpper ut de fyrbenta till vännerna som väntar otåligt. Himla kul att se.

Iallafall tänkte vi som så att har vi inte ridskolan som tar flera timmar varje vecka så kan vi ju gå en hundkurs istället.
Det hade varit både roligt och lärorikt. Jag har väldigt svårt att bara gå ut och träna, jag behöver lite uppstyrning på det.Gör detta, gör detta. Tänk på det där och Bra så. Annars är de så lätt att det inte blir av.
Och Unge herr Vill(d)man skulle nog tycka det är tokroligt också.

Givetvis har ju valpkursen redan startat. I mars. Dubbelsuck med en pust uppepå.
Och typiskt nog kommer det säkert inte att start upp någon ny innan hösten. Hoppas kan man ju men…

En alldeles perfekt dag

Morgonen började lugnt och ganska trött. Strax före middag ringde M, Decibels kompis. Hon undrade om Decibel ville komma och rida. Igår var vi där, jag och L försådde lite fröer, tog ett glas vin och sen åt vi middag ihop. Tjejerna fick ta in hästarna och göra iordning och sen red de barbacka i paddocken och lite på grusvägen. De växte några cm av att klara av själva och fick blodad tand. Jag körde dit Decibel vid ett. När jag hämtade efter fem då satt de på hästarna ännu. De hade haft inne och borstat efter ridningen och tänkte rida till hagen. Med en omväg om paddocken först…

Hemma hade vi under tiden haft fullt upp. Jag rensade odlingslådor och Genbanken tände fyr i rishögen. Den enorma efter avverkningen av de stora granarna. Så fick vi besök av goda vänner som tog en promenad. De hade några cider och Genbanken hängde på, jag skulle ju hämta Decibel sen.
Vi gjorde en balja kaffe, barnen lekte, Villeman gjorde vad han kunde för att vara i vägen och ”hjälpa” till att dra ris. För det fick vi stor hjälp med av besöket, vi hann med jättemycket. Det finns en hel del kvar men det som är gjort är kanon.

Vi satt i solen och drack kaffe och när Decibel var hämtad tog jag en Bailey’s till kaffet. Det var så skönt.
Till sist var det dags för hejdå och vi förflyttade oss in. Villeman var nu rätt trött och la sig att vila ganska omgående.

Nu tar jag ett varmt bad. Lite ätbart väntar och sen är det dags för lördagsmys. Typiskt nog har vi missat att köpa lördagsgodis men chips är också gott. Mums. Vi pratade om att kanske göra lite chokladbollar också. Också gott.   

Som Bambi på hal is

Äntligen har det försvunnit såpass mycket snö och is att vi vågade på oss en tur på skogavägarna.
Det lär ju dröja ett väg innan det blir dags igen.
Maj gadd så halt. Många sträckor var massa is och vi fick gå sick sack emellan.
Det gick ändå förvånansvärt bra. Fast visst undrade man om det var vi som litade mest på hästarna eller tvärtom. Det var verkligen att sitta beredd, både att bromsa in eller att släppa hästen fri. Eller att bara ge stöd faktiskt.
Kanske är det just för att vi litar så på hästarna som det gick så bra?

Vi kom till en lång lång sträcka med ren blankis. Newt ville gå höger men vi tyckte det såg säkrast ut på vänster sida och Decibel försökte få honom dit. Han slant och halkade och jag gav nya körorder. Vänd tillbaka och låt honom bestämma. Han halkade tillbaka och det tog stopp. Han låste sig.
Då plockade vi fram Nubbe att gå, lite extra stöd. Jag styrde in på vänster, Newt valde höger.
Längre från insåg jag att jag skulle gjort detsamma..
Inte mycket att be för just då utan bara hoppas att inte Nubbe får ett bryt och rusar.
Längre fram fanns en liten passage för mig att komma över.
Ibland sjönk hästarna djupt i snön eftersom vi var beroende av dikena.

Till sist, efter ännu en ändring av vägen, vi vågade inte chansa mera, på närmade vi oss hemma. Hästarna kände igen sig och både Newt och Nubbe fick fast på benen. FÖR mycket, för det var bara stress.
Vi behövde stanna till och vänta in de två andra ekipagen som kommit efter. Då varvade Newt ur och mådde inte riktigt bra. Backade runt, vände, vred och var på väg upp på två ben. Decibel klarade det fint, jag hjälpte till så gott jag kunde. Inte lätt med bara rösten. Tösen satt kvar och Newt lugnade sig med lite klappar och röst. Han var dock på väg att bryta lite senare igen.
När vi kom ut på vägen däremot och det kom en bil då pallade han inte mera. Han backade mer i diket och upp mot träden. Han var alldeles svettig när vi kom hem. De andra tre var inte torra dom heller. Hilda hade skakat av nervositet. Fabian hade tvärstannat nånstans. Men vi kom hem. Till slut.
Vi tänkte att de blir nog glada för lite betforgott men inte ens det. 

Det dröjer som sagt innan vi ger oss ut igen.
Men vi klarade det. Tillsammans.
Vi är bra team, vi och hästarna. Vi litar på varann. Och kommer långt på det. Inte genom eld och vatten men väl över is.

Folk, hästar, saker, mer folk, mer saker, pengar som rullar

Göteborgs Horse Show alltså. Där var vi igår. Det var mycket folk och mest troligt ännu fler idag. För att inte tala om imorgon. Vi såg faktiskt ovanligt mycket inne på själva showen. Å andra sidan blev det mycket tid på mässan också eftersom vi tog det mesta efteråt. Klockan blev mycket, ryggsäcken jag hade blev tyngre och tyngre, kassarna blev fler och armarna längre. Men roligt hade vi.

Så klart handlade jag lite gott åt Villeman. En burk med godis och 10 kycklingtuggben. Han blev alldeles stollig när han kände hur gott det luktade i påsen. Halsbandet jag köpte var han inte jättenöjd över till att börja med men han vande sig fort. Det är något stort ännu men han växer fort. Jag hittade ett brett halsband i läder, precis vad jag ville ha.

Decibel har länge velat ha ljusblå skydd till Newt. såna hittade vi också till ett bra pris så inte kunde jag säga nej igen?

På ett bord låg många olika tröjor. Kvalisorten känns bra och de var jättefina allihopa. Tyvärr fanns det en enda kvar av den jag fastnade mest för och i storlek XL. Något stort… Men denna är inte illa den heller. I verkligheten är den mer vinröd, bilden är något mörk. Decibel köpte en mörkblå med annat tryck. Mister gillade den och undrade om det inte finns med varg, för det vill han ha. JAg får väl leta upp deras hemsida och beställa en. Såklart ville ju Minimonster också ha.

Ingen mässa utan böcker i kassen. Det blev två denna gången. Boken är skriven av Lisbeth Johnsson och skivan som ligger med var ett gratisprov, en Demo om Säker Hästhantering. I mässpaddoken hade Lisbeth en liten clinic i säker hästhantering. Himla intressant. Lite hästmassage och stretch är aldrig fel

Jag hittade en jacka i en fantastiskt mjuk och go kvalité i ett tjockt tyg. Fastnade genast och köpte en. JAg köpte en till Decibel också faktiskt men när de kostade 75 kr st så är det inte mycket att fundera på.

Sen löste sig lite strumpproblem. mister sliter strumpor som jag vet inte vad, hittade ett antal som jag tänkte han gillar. Även till Decibel och det blev ju några var när man kunde välja 14 par för 100 kr. Så blev det. Jag hade nog kunnat köpa 14 par till Tyvärr var det bara i tunn modell vilket gör mig allergisk, jag vill ha tjocka strumpor så jag fick bli utan.

Jag och Decibel hittade varsitt par ridhandskar också. Och ett underställ till Genbanken.

Dagens roligaste Decibel.

Decibel tjatade om en Heliumballong. De är ju så fina och jag vill ha en.
Nej svarade jag. Det blir ingen ballong, de är dyra och håller inte ändå. Helt onödigt.
Nästa gång vi kom vid ballongerna så börjar hon igen. Och igen.
Så gick vi förbi bara en stund innan vi skulle åka hem.

-Snälla snälla mamma, jag kan väl få köpa en ballong.
-Nej.
-För egna pengar?
-Nej, det är kallt ute och då lär den inte ens hålla hem knappt.
-Men om jag andas i den här inne då?

Hahaha, det bästa hittills. Jag som trodde hon ville ha den för ballongen.
Jag sa åt henne att gå och fråga försäljaren om hon kunde få andas lite direkt i slangen istället, men det vågade hon inte..

En trött jag idag

Just nu är jag mer än trött. Det har varit en långa dag. Kul, men fattig. Vi har varit på Göteborgs HorseShow. Det blev som vanligt en del handlat.
Lite till hästen, halsband och godis till Villeman och lite annat.
Hade man haft en större plånbok hade det blivit ännu tyngre att bära så rent fysiskt är det bra med den tunnare modellen.
Vi var inte hemma förrän halv elva. Strax blev det ju såklart dags för läggning och det slutade som vanligt den senaste dryga veckan. Mister fick ett utbrott modell stort. Igen. Det slutade med en fasthållning. Igen. Så himla tråkigt detta, varenda kväll är det likadant.
Jag hade ändå sån tur att hunden skulle ut och göra sitt inför natten. Just nu är det iallafall lugnt och ögonlocken börjar bli tunga.

Vad nytt i Riddermark?

Nja, ridder var väl att ta i. Jag är ingen riddare och med en häst på rehab så blir det inte mycket ridning heller. Framför allt inte i tre decimeter is. med ett minst lika tjockt lager snö ovanpå. Fast nu är det på tillbaka gång, det har varit milt ett tag nu. Ett par dagar med 1-2 minus så small det till i natt med minus tolv. Ja iallafall på morgonen. I natt sov jag ju.

Var iväg hos vår husgud kiropraktorn. Det fanns ju att göra i vanlig ordning. Jag var denna gången misstänkt lik en banan i ryggen :-S Men efter några, -denna gången smärtsamma knäck så var jag som det ska igen. Vad gjorde man utan allas vår Dragisa. Han sysslar med hästar han också. Det visade sig att han varit hos Pat Perelli men vi menar att när vi testat detta så är det något som fattas. Detta något fann vi hos Patrick Allori. Han blev så klart intresserad och hastigt och lustigt kom vi in på djurkiropraktik. Jag är inne att ta Nubbe till en kiropraktor. Vi fick lite matnyttiga tips och tricks faktiskt och en häst med Nubbes skada ska röra på sig. I snö är riktigt bra.
Eftersom jag och Lotta pratat redan i bilen så kom vi fram till att jo, så gör vi. Vi släpper Nubbe i rundcorallen. Mycket snö, inte vidare stor plats men möjlighet att röra sig. För både hans och Fabians skull släppte vi in Fabian där också.
Stackars Fabian har en syster i flocken som inte är snäll just nu när de är tre i hagen. När det är alla fyra går det bra.

Nubbe blev så lycklig. Han hävde sig i snön och rullade och rullade och rullade. Upp på benen, trampade runt lite och dök ner igen. Han rullade och rullade. Pustade och stånkade stönade och frustade. Åh så skönt det var. Han tröck ner hela huvudet i snön och gned runt. Jag ljuger inte om jag säger att han rullade runt i tio-femton minuter.

Under tiden han njöt så hämtade vi Fabian. Så himla söta dom var när de träffades. Fabian gick fram till en väntande Nubbe, de luktade varandra på mulen och gned varandras manke. Så stod dom så en stund. Sötgrisar.

Igår hade jag hovslagaren hemma. Jag måste ju erkänna att det var lite nervöst, just med tanke på att jag raspar hovarna själv på hästarna. Jag väntade mig några valda ord kanske. Fast ändå inte. Dessutom är Nubbes hovar ett kapitel för sig, skeva och asymmetriska men det är nästan aldrig något att raspa på. Bara korta tårna. Jag fick inga konstiga ord, tvärtom faktiskt. Lite extra tips och trix för fortsatt underhåll. Nubbe fick sina pjux, hovslagaren var trevlig, lätt att prata med och noggrann. Jag är mycket nöjd. Nubbe var lite uttråkad. Han gjorde ingenting men lyfte inte överdrivet gärna på sina ben. Jag sa att han är lite omedgörlig idag. Hovslagaren sa att han tyckte tvärtom att han var väldigt medgörlig. Där ser man. Fast han har väl testat alla möjliga varianter kan jag tro
Han gillade travare överhuvudtaget, lugna trevliga hästar överlag. Jag kan inte annat än att hålla med. Även om just lugn kan diskuteras, lugnet kan vara bedrägligt och bara en fasad ibland. Det vet jag ju från de två jag hanterar.

Snart är det dags att beställa en tid för Nubbes återbesök. Jag hoppas att allt ser fint ut och man kan sätta igång honom. Han är säkert bra sugen nu.
Så ska jag leta reda på en bra hästkiropraktor också. Det finns ju diverse olika och har man en husgud själv så vill jag ju att hästen ska ha detsamma ju.
Det sa hovslagaren också, att jag ska kolla upp ordentligt. Det finns så många som åker runt och kallar sig kirpraktor…
Så sant så sant.

Sitesajting till Travkliniken

Just så blev det. Halte Nubbe blev bättre. Jag hade honom ut på promenad och han gick mycket bättre. Han fick komma ut i hagen. Det funkade i två dagar sen var det bara att ta in honom igen.
Lotta hade fått tag i ägaren, jag vill ju så klart ha hans försäkringspapper om det blir aktuellt med veterinärbesök.
Det finns ingen försäkring kvar på honom.
Shit. Vad gör man nu? Tänk om det är allvarligt? Operation? Var ska jag få dessa pengar ifrån?
Tragiskt nog hade det kanske bara funnits en utväg om så vore fallet. Ägaren blev informerad om detta och höll med. Hon hade gjort detsamma… Ja ja… Då vet man vad man ska rätta sig efter iallafall.

Nubbe själv blev installad igen. Fick lite butta mot smärtan. Han verkade inte må vidare dåligt. Det kändes lite skumt att åka till stallet och fodra inne varje dag plötsligt. Nu när vi drog igång utedriften på allvar så har man ju sluppit den biten.
I julhelgen tyckte jag han svullnade igen. Verkade inte heller som vanligt, mer dämpad och åt sämre. Bara att ringa för en tid alltså. Bestämde att ringa djursjukhuset direkt. Dels med tanke på att måste det röntgas så kan inte distriktsvet göra det och med tanke på att det inte finns försäkring vill jag ju så klart slippa den extrakostnaden. Fick en tid på onsdagen. I vanliga fall åker vi till Slöinge som är närmast men det fanns ingen tid så det fick bli Travkliniken i Halmstad.

Så kom då dagen. Nubbe har ju tre friska ben och dessa var alldeles fulla med hopp och studs. Stressad var han också. Det blev INTE bättre när han förstod att han skulle på transporten. Ännu värre blev det när hästarna i hagen kom springande, väldigt nyfikna alla tre.
Efter många om och men och kast och frust så kom Nubbe på transporten och jag och Genbanken åkte mot Halmstad.
Vi höll tummarna hårt att det inte skulle vara något allvarligt, väl medvetna om hur utgången skulle kunna bli. Fast just då kändes det ändå rätt okej.

Väl framme fick vi träffa veterinär Marjaana.
Jättetrevlig och duktig. Hon kände igen honom och kom fram till att det måste ha varit från Åby. När jag sa ägarens namn så visste hon precis vem det var, hon hade träffat många av hennes hästar.
Efter böjprov blev det röntgen. Han fick det stora julruset i sprutform och blev väldigt vinglig. Då, när han stod där, hängande med huvudet kom det smygande. Känslan av att det är inte bra när hon börjar med röntgen, det bådar inte gott….
Tankarna på hur det kan sluta… Hur inte jag vill det… Blev ordentligt nervös. Orolig. Kände att nä-ä, så FÅR det bara inte vara. Man kan inte göra så, inte för småsaker. Men vad ska jag göra? :-S Det går inte riktigt att förklara allt som for genom huvudet..

Till sist var det klart. En ordentlig vrickning har han råkat ut för. Leden har roterats och ligamenten är med stor säkerhet avslitna. Helt hundra kunde hon inte vara i nuläget, det blev inget ultraljud för att hålla kostnaderna nere.
Det blev medicin, både som oralt och som spruta i blodet. Dessutom boxvila i fyra veckor då det blir återbesök.
Hovarna bak som jag bekymrat mig över var inte bra heller, han ska skos snarast tills det blivit bra. Små promenader får han också ta men försiktigt. Positivt nog såg hon inget som tyder på att det inte läker och blir bra detta.
Jippee, ropade jag tyst och drog en lättnadens suck.

Till sist kunde jag täcka honom igen, säga tack och hej och gå ut därifrån. Lastningen gick mycket bättre denna gången och snart kunde vi rulla hemåt, sakta med säkert i halkan.
Helnervig för transporter är han men på är han som ett ljus. Det är nästan att man får stanna för att se om han är kvar. Rör sig knappt alls så det gick så bra att köra honom. Nu blir det transportträning framöver, bara han blir bättre.
Han är väl förunnad att få en genomgång av Linda Tovek där Newt fick behandlig för inte så längesen. Han mådde som en prins och man såg nästan hur det dimmade till i ögonen på honom och sen somnade han närapå.
Nubbe lägger all tyngd på fram just nu så det lär vara ännu större behov nu än tidigare. Och då var det verkligen behov då också.

Nu mår Nubbe redan bättre med några dagars medicin och tre sprutor. Aptiten har ökat betydligt och ögonen är piggare. Dessutom är han lugnare. Med mindre smärta och med mätt mage är det väl inte konstigt. Sen är han inte heller ledsen när jag kommer dit och mockar åt honom. Lite klapp och gos. Han nästan till och med öppnar munnen frivilligt när jag ska ge medicin, men han tycker inte vidare om det. Undra på det förresten, det luktar mög. Att spruta honom går kanon. Roger var lite orolig att han skulle varva upp (det är Roger som sprutar alltså) men han rör inte ens på öronen. Ingen reaktion alls. Märkligt. Men bra. Imorgon tänkte jag försöka ta ut honom en liten sväng. Om man kan gå utan att halka omkull förstås.