Skylten är nerplockad

Jo, just så illa är det. Jag har tidigare skrivit om en del problem vi haft med Villeman. Jag ska inte säga att jag undanhållit sanningen, jag har bara inte skrivit hela.
Han har ju alltid varit lite egen, osäker och mycket reserverad mot främlingar. Fast inte mot alla. Det var ändå inga stora svårigheter, inte förrän han var med Genbanken på jobb. Han blev som förbytt och morrade och skällde och ingen fick komma nära.
Samma när en man knackade på hemma efter mörkret hade lagt sig. Han kom vid fel dörr och försökte klappa Villeman. En främmande mans hand över huvudet, -big no no. Han gjorde ett skenutfall.

Händer överhuvudtaget har han haft svårt för. Speciellt på män.
Men. Så hände nåt. Han bet en liten pojke. Det kunde gått riktigt illa men det gjorde det inte. Jag skriver inte mer om det, det är jobbigt nog ändå. Vi var båda klara att ringa veterinären men han fick en chans till.

Nu ändrade vi på det mesta. Han fick inte träffa någon annan än familjen och de närmsta vännerna. Vi känner de såpass att de i det fallet nästan räknas till familjen. Annars ingen. Vi slutade ta promenader bland folk eller där det kan tänkas komma någon. Vi började om nästan från valpstadiet. Men det blev bättre. Han blev lugnare. Efter den hemska incidenten blev han mer än labil. Han morrade och skällde på allt, till och med när Genbanken kom hem. Han använde synen väl mycket kom vi fram till i samråd med ägaren för hundpensionatet. Ja en hel del mycket annat också förresten. Han fick träna upp nosen, mycket godisletande blev det. Som sagt, bättre blev det.

Så småningom började vi röra oss mer mot samhället och mötte folk men ingen som han fick lov att hälsa på. Mer och mer. Glädjen blev stor när han en dag själv valde att hälsa på inte bara en människa utan hennes man också. Någon vecka senare hälsade han på en till och luktade intresserat på en annan. Då kändes det som att äntligen går det fint framåt. Allt vi arbetat med har gjort nytta. Då vet vi att vi ska fortsätta i samma spår.

Men. Så var det dags igen. Det var folk hemma, som han hälsat på/känner. Allt väl tills han utan förvarning gör utfall mot en pojke. Två gånger med godisavledningsmanöverpaus mellan. Genbanken var i närheten och kunna hugga honom och förvisa honom.

Ett par timmar senare var Genbanken iväg för att hämta Hoppochstuds hos en kompis. När de kommer hem och innanför dörren kommer Villeman som en lag vet inte vad, trängde sig förbi Genbanken och bet Hoppochstuds i bröstet. Genbanken tog honom och försökte få kontakt med honom men han försökte en gång till. Ännu en gång blev han förvisad, denna gången ut i hundhuset. (gamla hönshuset)

Efter det bestämde vi oss… Det här funkar inte. Vad händer nästa gång, hur illa blir det?

Fy vilket beslut att behöva ta. En familjemedlem. Men vad ska vi göra? Ha en hund ute i hundgården? Nänä, då kan vi lika bra vara utan. Han en hund vi aldrig kan lita på? Vi kanske kan börja om från början, igen, men sen då? Börja om igen, och igen och igen? Nä, vi hade inte mycket alternativ…

Jag skrev ett meddelande till M-L, hundpensionatägaren, och informerade henne. Vi har fått ovärderlig hjälp förut och han skulle varit där drygt en helg snart.

Svaret kom… Vilken ångest jag fick. Ett erbjudande som skulle kunna låta honom leva. Men det innebär ägarbyte. Tänk om det händer något mer? Det vill vi inte riskera. Tänk om han blir vandringspokal. Och inte bara det, jag är väl för egoistisk kanske men jag kan inte leva med alla frågor. Hur har han det? Hur mår han? Är de snälla? Lever han? Osv. Vi älskar ju honom. Så mycket att vi hellre avlivar honom. Trots att det kan låta konstigt. Men ingen älskar honom som vi. Ingen. Han är vår.
Vi tackade nej till erbjudandet…

På förmiddagen ringde Genbanken hem. Vi ville ha en tid rätt snabbt. Vi fick en samma dag. Han sa att 15.10 slå vi vara i Varberg. Det var som en box i magen. Så himla jättetungt allt blev. Och jobbigt. Och blött av alla tårar.

Jag, Genbanken och Decibel åkte. Pojkarna ville inte med. De var hos vännerna.

Villeman var jätterädd hos veterinären. Precis som förra omgången reagerar han på allt och alla. I korridoren till rummet satt någon med mörka kläder. Villeman blev rädd och la sig platt ner. Försökte krypa tillbaka men då kom en hund med en stor tratt på sig från andra hållet. Det var också farlig så han smetade sig mot väggen och kom rätt till slut. Väl inne på rummet fick han skrämselhicka av en stor rostfri papperskorg.

Till sist fick han en munkorg. Mest om ifall det gör ont när kanylen sattes. Veterinärerna var redan godkända så för den delen var det ingen fara men man vet aldrig…
Kanylen kom på plats under mycket gos, kramar och tårar. Under tiden sömnmedlet sprutades in satt han med huvudet på min axel. Vi kramades och jag viskade lugnande i hans öra och pussade honom i mungipan. Han blev tyngre och tyngre och till slut ville han han lägga sig ner. Vi hjälptes åt att lägga honom till rätta och veterinären fortsatte att spruta.
Stetoskopet kom fram, hon lyssnade och sa att nu är han borta…

På bänken brann stearinljuset.

Efter mer tårar fick han en färgglad linda till benet där kanylen suttit, vi la vi honom på en bår och bar ut honom i bilen. Det såg precis ut som att han bara vilade.
Decibel orkade inte sitta i baksätet så jag satte mig där och höll om honom.

Decibel ville vi skulle stanna vid en affär på väg hem. Vi måste ha blommor till graven. Och får han måste Aijo ha på sin grav.

När vi kom hem lastade vi ut Villeman och jag hämtade pojkarna. Mister mådde inte bra alls. Han har svårt med det ledsna. Hoppochstuds ville vara med tid begravningen och att gräva också.

Alla tre hjälptes åt att gräva. Sen la vi ner Villeman försiktigt. Hoppochstuds la den första jordskopan över honom och Decibel följde efter.
Det vita är filten, inte Villeman.

Därefter planterade Decibel sina blommor och ville göra kors. Vi hjälptes åt att hitta grenar till det och sen bankade hon med hjälp av Genbanken både till och ner dem.

Denna dagen är en sorglig dag. Mycket saknad och tårar. Någonstans gnager känslan av att vi inte gjort tillräckligt och att det är vi som förstört hunden. Men jag vet att så är det inte. Däremot kanske det inte varit tillräckligt, det vet jag inte. Men jag är inte beredd att  offra varken mina eller andras barn innan det ska bli tillräckligt.

~ ~ Vila i frid älskade Villeman ~ ~

Det går inte fort men det går långsamt

Att möbla alltså. Nej, det är fortfarande inte klart. Nu är det värsta gjort iallafall det är bara teven som ska hängas upp. Jag satt ju lite fast med tanke på att teven var i vägen. Mycket kan jag fixa men den är för dyr att kunna själv. Mister erbjöd sig iofs att hjälpa till när han kom hem ifrån skolan men nja, inte värt. Han fick hjälpa mig med bokhyllan istället. Den gick inte under valvet. Hade jag varit ensam hade jag gjort själv men när han ändå satt jämte så. Betydligt längre än jag så han ser bättre. Jag hade ingen lust med en bokhylla i huvudet.

Nu ska alla böcker in i bokhyllorna igen. Och dvdfilmerna. Och alla glas. Plus en del annat… Imorgon får jag förhoppningsvis gjort det.

Tvätten som jag äntligen kom ihåg att lägga i maskinen kom jag just ihåg. Den ligger fortfarande där.

På eftermiddagen kom Lotta en sväng så gick vi en promenad med hundarna och pratade massa.
Vi gick förbi ett ställe där N var ute. Vi har bytt några ord förut hon och jag men Lotta känner henne så vi stannade och pratade.
Lotta och Molly gick ändå fram så klart medan jag stannade ett par meter bakom med Villeman. Han tittade och luktade. N visste varför då vi pratat just om det, och nonchalerade Villeman helt. Sen sa hon, jaså det är dig män inte får hälsa på och gick fram en bit och satte sig på huk.
Tillräckligt nära för att Villeman skulle bli nyfiken men tillräckligt långt ifrån för att hålla avstånd.

Villeman smög fram och luktade på henne och blev närgången. Hon klappade honom utan problem.
Wow. Jag säger wow. Vilka framsteg. Men så rätt hon gjorde. Hon har iofs hundar själv och lite hum skulle jag tro.
Å vad glad jag blev. Villeman också för han skuttade nästan fram.

Han är ju så fånig när vi möter andra hundar. Då backar han så han liksom hamnar lite bakom mig som för att låta mig se om de är farliga. Så fort hundarna passerat så gör han allt för att vända och titta. Det går än att leka tuff när de är på väg bort liksom. Pfft, ikke!

Vi pratade lite om mötet och hon tyckte inte alls att jag varit massa besserwisser och pratat för mycket. Inget ovanligt alls liksom.
Jag hade tom fått beröm av en annan deltagare för mina idéer och infall. Kul kul. Jag har iofs redan skakat det av mig men kul är det inte att bli sedd som nån viktigpetter.

När vi kom hem skulle Hoppochstuds ha en kall korv. Ta du det. Sen blev det massa gråt.
Korvpaketet var visst oöppnat och har försökte med en potatisskalare. Den gled ordentligt och träffade hårt just ovanför ögonvrån. Jävla tur att den inte kom i ögat. Det blödde lite så klart och gjorde massa ont men ögat är helt.

Decibel har ännu en av sina kvällar… Gråter och bråkar om det mesta. Vill inget, orkar inget, ska inget. Hoppas det blir bättre snart så hon somnar någon gång.

Snopp till middag?

Det kan man ju undra. Och för den som undrar så ja, det blev det. Riven blev det. Fast det var igår det.

Idag blev det soppa. Nikkaluoktasoppa med köttfärs i. Eller nja, kanske inte riktigt. Jag hade ett recept på bänken det hade jag. Men jag tycker inte om senap så den struntade jag i. Men jag hade istället lite kokta grönsaker och lite av den rivna snoppen sen igår liggande i kylen. Jag lassa i det istället. Och tog lite mer av det där och… Som vanligt alltså. Det är bra med recept för det finns alltid säker att undanta.
Soppan åts ensam vid bordet i en av mina nya fina skålar.

Hoppochstuds satt vid datorn och åt lite soppspad och Mister åt för sig själv, mat helt annat. Han äter inte soppa. Genbanken på BodyCombat och Decibel hos SöstraMi.

Innan idag var vi ute en stund jag och Villeman. Sågade lite trädgrenar till en stol jag ska göra. Jag passade på att kolla till växthuset också. Satte Villeman i långlina utanför och det dröjde inte länge innan han var igång. Grävmaskinen Villeman.

Inte nog med att han grävde tassarna svarta, han la sig i jorden sen också.

Igår var vi på promenad jag, Hoppochstuds och Villeman. Hoppochstuds blev lite trött av allt cyklande och behövde vila lite. Han slängde cykeln åt sidan och klättrade kvickt upp i ett träd. Det där med vila är visst en tolkningsfråga.

På eftermiddagen kom vännen L och Villemans bästa vän Molly. Vi gick en promenad och vädret var alldeles kanon. När vi kom hem fick hundarna springa av sig lite i trädgården vilket det också fanns en liten baktanke med. Villeman hade tid för massage igårkväll.

Han hade lite att massera bort både fram och bak. Inga såna låsningar som sist som tur var utan han hade musklat sig bra. Däremot funderade vi över vad som gjort dessa. Vi kom inte fram till något bra.

Efteråt när vi stod och pratade löste han den gåtan själv när han hittade en kvarvarande snöhög. Den grävde han i molekyler och Marie-Louise utropade där har vi det. Det är grävningen.
Ja så klart, efter alla snöhögar som han har spridit ut som konstgödsel så ja, så är det ju.

Ännu roligare var att hon menade att jobbet vi gjort och gör med Villeman har gett märkbart resultat. Vi har ju ändrat både på lite av varje vad gäller honom. Och visst har vi märkt framsteg här hemma, men det kan ju vara lätt att säga. Men hon märkte också, han verkar lugnare och mer sansad nu.
Yes. Det värmde fint ska jag säga och gör det lättare att fortsätta på samma spår som vi är på nu. Det är bara att jobba vidare. Eller bara och bara förresten, det tar både tid och tålamod och ofta kommer tvivlen. Men som med alla levande varelser så finns en egen vilja vilket gör det lite svårare. Å andra sidan, är man inte beredd att lägga ner något arbete alls kanske man ska skaffa en tamagotchi eller en leksakstraktor. Men visst kunde det vara enklare ibland.

Marie-Louise på Jyckebo har varit en klippa faktiskt. Många tankar, frågor, frustration och funderingar har bytats. Hon har kommit med råd och hjälp och framför allt hela tiden trott på honom, att det går absolut att få honom på banan igen. Och hon hade rätt. Vi är visserligen inte ända framme på banan, blir man någonsin det?
Det är skönt att ha erfarna människor att fråga. Plocka lite här, ta lite där, läsa lite, kolla lite och välja ut det som verkar bäst.

Det ska nog bli ”hund” av honom också. Just nu är han i ”trots”ålder, hela öronen fulla med betong allt som oftast. Sånt han inte gjort sen valptiden testas igen. Klart att det skulle ju kunna funka
Han har glömt saker som han kan egentligen. Sitt funkar nästan alltid men ligg, stanna, är det sämre med. Han hade lärt sig krypa men det verkar bortblåst det också. Det kommer väl tillbaka tids nog, det är väl bara att passa på en dag när betongen inte bränt fast.

En liten paus i klädhanteringen

En gosig paus. Jag tyckte att vi behövde lite gos, både jag och Villeman.

Visst är han väl underbar Till och med när han hänger läpp.

Vinterdag med vårkänsla

Efter att Genbanken kommit hem från jobb, kaffet uppdrucket och tårtan från igår uppäten tog vi en promenad med Villeman.

Vi gick upp mot gamla soptippen och släppte honom lös att springa. Ja vi andra sprang en del också förresten. Jag, Decibel och Genbanken. Vi busade och kastade snöbollar. Villeman jagade.

Jag och Decibel gjorde varsin snöängel. Såklart kom Villeman och skickade mig i ansiktet. När han fick se att Decibel också la sig gjorde han en rivstart och jag fick hela ansiktet fullt med snö.

På förmiddagen gick vi en annan runda jag, Villeman och Decibel. I fickan packade jag ner hans frukost. Isen på sjön i närheten var målet.
Villeman är eller har varit hysteriskt rädd för isen. Han gick igenom för ett tag sen och bakdelen plumsade i. När vi gick vid sjön knakade det och sjöng om isen. Villeman höll på att krypa ur både skinn och sele.
Nästa gång vi skulle förbi vågade han knappt gå där.

Därför går vår morgonpromenad förbi sjön varje dag. Innan stod vi på vägen ovanför och tittade samtidigt som jag pillade i honom att äta. Närmare och närmare har vi kommit kanten.
Härom kvällen gick jag och Genbanken dit. Kvällsmaten i fickan och sen satte vi oss i snön Villeman åt och sen gick vi.

I förrgår fick jag ut honom en liten bit på sjön men isen har frusit i lager och det sprack under tassarna. Han ville inte mer. Han fick lite mat och vi gick i land.

Idag gjorde vi det igen. Satt en stund. Decibel gick ut och grejade för sig själv på isen. Villeman blev nyfiken dag ville också. Så vi gick ut. Då började han att gräva och smaka på isen. Busa lite. Han ville knappt i land sen.

Envishet är en dygd och mitt mål är uppnått. Han är inte hysteriskt rädd för isen längre.
Lite ljud från isen hade förstås inte gjort nåt, men det är svårt att få allt.

Vi börjar om har jag kommit fram till

Nej, ingen separation eller nyförlovning. Inget sånt. Jag tänker på Villeman. Han som just nu är rädd och hyperstressad för precis minsta lilla. Allt främmande gör honom hmpfff.

Alltså har jag kommit fram till att först och främst, byta tillbaka till torrfodret. Jag/Villeman har varit jättenöjd med färskfodret, det är egentligen inte det jag misstänker heller. Men samtidigt som Villeman blivit värre så har vi också börjat mer och mer med just färskfoder. Eftersom han har snedtänt och blivit hyper på vissa foder förut så är det värt ett försök, om inte annat för att utesluta och se om han blir lite lugnare.
Inte heller tror jag att det är fodret i sig som gör honom som han är utan möjligen förstärker det som redan är jobbigt. Lättstressad har han alltid varit men blir han då hyper och konstig av fodret blir det ju dubbeleffekt på det hela.

Jag har tänkt mig att han ska få ”bli valp” igen. Börja från början liksom. En liten valp i en stor kropp.

Jag har bestämt att han ska hållas borta från främlingar och gärna andra barn än våra egna, så långt det är möjligt så klart. Att jag tar barn också är för att barn är stressande, det kan man inte komma ifrån. Högljudda, springande och opålitliga Åtminstone för en orolig stor liten hund. Och ja, så långt det går även barn han känner väl, med vissa undantag. Bara för att och fortfarande så långt det är möjligt. Främlingar kommer ju att knacka på dörren ändå det är jag medveten om. Jag funderar på att sätta en grind mellan entrén och hallen. Då kan han sitta i säkerhet men ändå kunna ta in vem som knackade på dörren. Om han kan hålla sig lugn såpass förstås.

Jag har bestämt att några nya promenadrundor blir det inte tal om. Vi tar de gamla vanliga, framlänges och baklänges men ändå vanliga.
Eftersom han stressar upp blir det i stället mer träning hemma. Istället för att ha gå-fintträningen på rundorna så blir det mer sånt i trädgården. Mycket sitt och ligg. Hoppa lite, leta godis både här och där. Ja lite blandat. Idag lyckades vi till exempel klura ut de första krypstegen. Mycket korv gick det åt men han var jätteduktig.

Så idag ska jag städa ur nere i hönshuset och inreda lite bättre. Bära ner en dyna och leksaker, tuggben och mat.
Imorgon ska jag passa Jumjum och Hoppochstuds ska ha en kompis. Stressande för en Villeman så han ska få vila iställlet. Det blir nog tyvärr inte sista gången där ute heller men… Vi måste börja någonstans.

Efter att ha läst runt på internet har jag kommit fram till att stressade och oroliga hundar ska inte ha en massa buslekar. Lite måste de ju ha såklart men inte hur mycket som helst. Inte heller massa långa rundor utan mer av huvudträning. Alla tips på bra grejer vill jag ha.

Det finns ju aktivitetsplattor och grejer, hur är erfarenheterna? Vissa menar att de är stressande medan andra säger tvärtom. Tankar?

Sen var det någon hundexpert som tog upp det här med mat, en orolig hund ska helst inte äta bara två gånger om dagen utan till och med upp till fem gånger. Men Villeman är ju kinkig som katten. Nä, katten äter bättre. Vad blir bäst då tro? Ha maten framme alltid?

Tankar, idéer, vad som helst. Ge mig. Jag vill inte anse min hund för hmpfff för att vara kvar. Det måste finnas något sätt att få honom på banan igen. Han är ju en i familjen. Men det är också nästan bara där han funkar just nu….

Räknar minuter, timmar, -men vet inte ännu hur många

Det är beställt nu. Snälle rare Roger har ringt nu på morgonen. Alltså om avlivning och hämtning av vår vän.

Det kommer närmre och närmre. Jag har bestämt att inte vara med. Jag fixar det inte. Men hur som helst kommer jag att gå här hemma och våndas. Vi har inte fått någon tid ännu så jag vet inte hur länge jag ska oroa mig innan jag måste oroa mig på riktigt.

Vi sa farväl igår, jag och min vän. På kvällen ville Decibel åka dit. Genbanken följde med henne. Jag kände att åker jag dit och gör om det igen så blir det inte bra. De tog med kameran och tog några sista bilder.

Här hemma i skåpen är det fullt av alla hans trasiga täcken som väntar på lagning. Det känns ruskigt motigt att ta tag i det, till vilken nytta liksom? Samtidigt behöver jag platsen.
Kanske jag ska försöka vända på det, att laga dem som ett avslut på nåt sätt. Att packa undan hans saker hela och rena.

Jag räknar minuter, timmar. Men jag vet inte hur många…

MaxMorris mår däremot betydligt bättre idag än igår. Igår var hans sista dag som kulkatt, efter den för honom väldigt dimmiga, för att inte säga medvetslösa ceremonin är han numera avkulad. En inte så hanig hankatt längre.

Veterinären sa att han kan springa iväg ett par dagar ändå, men det är för att lämna återbud
Idag är han pigg och har redan försökt sätta gamle Mowgli på plats, för vilken gång i ordningen? Han lyckades inte det minsta denna gången heller.

Villeman blev vaccinerad igår. Så nu är det avklarat också. Skönt.
Han har förresten inte kommit upp ännu. Konstigt. Och kissade inte när Genbanken var ute i morse. Ännu märkligare.

Jag vet inte vad som har hänt med vår hund. Han är jätterädd för främlingar och skräckslagen för deras händer. Får han bara luktat igenom i lugn och ro är det ingen fara. Men när han börjar med att skälla och resa ragg och tala om på alla sätt att ”håll dig borta, rör mig inte” är det ju inte självklart att den främmande alls vill bli luktad på i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra och hur vi ska gå vidare. Jag pratar med en del, googlar och läser. Problemet är ju att ingen säger detsamma. Jag fortsätter och hoppas komma från till något bra.

Det är något visst med höstlöv

Att liksom plöja ner fötterna och släpa igenom lagret av löv. En krattad hög slår det mesta. Allra bäst är lönnlöven som lägger sig i drivor. Jag vill ha en lönn kom jag just på. Igen.

Det är inte bara jag som gillar alla löv på marken. Villeman lägger sig gärna i högen. Han bryr sig inte om vilket trädslag de kommer ifrån, så alla löven under stora kastanjen funkar bra.

Gosigheter

Den här smutsgrisen sprang iväg på egen tass på morgonpromenaden idag. När han behagade komma till sin matte igen hade han bytt färg, smutsig överallt med en rödbrunt rand längs kroppen…

När han låg på vila i köket kom MaxMorris och ville ha uppmärksamhet.

MaxMorris bryr sig inte om smuts, han snosar mer än gärna in nosen i Villemans tjocka pälskrage

Jag hade planerat för hunddusch på torsdag, fredag men… Ja, som han ser ut kan vi ju inte komma hem till folk. Så när Decibel kommer hem ska hon få hjälpa mig med det. Han gillar inte att tvingas duscha så hon får stå utanför duschen och hålla emot duschdörrarna.

Minimonster frågade just varför Villeman är så bjun. Han sej ju ut som en juttnande banan ju.

Jag har nog mina morrhår kvar skulle jag tro.

Minimonster ska sova och ligger och fundilerar.
-Du mamma, kommer du ihåg x’s hund?
-Mm. Visst gör jag det.
-Den hundens stojmatte vaj dum. Hon klippte ju av hundens mojjhåj. Nu kan den hunden inte mojja längje. Det äj synd om den hunden.
-Du tror det? Att den inte kan morra mer?
-Så skulle vi aldjig göja med Villeman. Nånting sånt hemskt elakt.

Sova förresten. Det är inte lätt att sova alltid. Speciellt inte i den trånga hyllan.

En katt är en katt är en

hund är en papegoja?

Ja, undra kan man ju. Jag har ju tidigare skrivit om MaxMorrison som beter sig som han vore en hund.
Lite fundersam blev jag ju när MaxMorris idag hoppade in i bilen med Villeman när vi skulle åka till skolan med Minimonster i morse. Förut har jag lyft ut honom men idag lät jag honom vara kvar.
Han satt först med Villeman, la sig sen i baksätet men hittade snart upp på ryggstödet till baksätet. Där satt han mellan fönstret och nackstödet. Innan han la sig mellan Villemans framben, där låg han när jag öppnade.
Inte ett skrik, inte ett pip på hela vägen. Det är den första katten vi haft som inte ha skrikit trumhinnorna sönderskavda när det har blivit bilåkning. Tur vi inte behövt åka bil så vidare ofta. Det är nog tio år sen Mowgli åkte bil till exempel. När han kastrerades var det nog.

En katt som sitter som mormors papegoja  i bilen kan ju då också förklara blodvitet i Minimonsters nacke igår.
Han höll katten över axeln och bar runt på honom. Plötsligt släpper han händerna om MaxMorris bakdel och kattstackarn hänger fritt. När han känner att stödet försvinner och han börjar glida gör han det bästa tänkbara. Håller fast vad han kan. Men han glider ändå och Minimonster skriker högt. Rivsår och blod i nacken, klart det gör ont.

-Älskade lilla du, du kan inte bara släppa katten och låta honom hänga så. Han blir ju rädd att ramla ju.
-Men. Snyft. Hulk. Snyft. Gråt. Ja-hag ville-he ju att han sku-ulle sitta som en papegoja-aa ju-u. Grååååt. Snyft.

Ger er på pälsen

Vi har lämnat Hoppochstudsmakinen i skolan. Villeman väntar tålmodigt medan jag fixar grejorna vi ska ha med ut i skogen.

Vi hade med hans lekdocka. Efter lite gå-fint-träning och ha fet leta upp sin leksak vill han ju så klart gosa med den en stund. Tugga lite och titta på annat.

Det har faktiskt hänt att de legat bredvid varandra.

Vi har kommit hem, Villeman ska hoppa ur bilen. MaxMorrison är så glad att Villeman har kommit hem så han hoppar in i bilen istället. De får varsin köttbullebit istället.

Serviceminded

Det ringde från Oliver’s petfood, jag har ju beställt en leverans hundmat och kattmat.

Tyvärr hade de inte fått sin leverans av den storleken på säck som jag skulle ha. Kattmaten fanns.
Han som ringde undrade om han fick skicka med en laddning provpåsar tills de får in säckarna.
Jag undrar ju så klart när denna väntas. Tyvärr inte förrän på fredag.

-Men jöss. Jag har ju foder så jag klarar mig både fram till på fredag och lite till, så för min del så vänta med kattmaten och kör allt samtidigt.

-Men åh. Är det säkert? Då undrar jag om jag kan få bjuda på någon godbit i stället, som lite kompensation.

-Klart att du får

-Har du några favoriter som är uppskattade där hemma?

-Faktum är att dett är första gången jag beställer så jag har inte hunnit att testa så mycket.
Överraska mig

-Så spännande. Då kommer det en överraskning med resten av fodret då. Inga allergier eller nåt? Inte det. Bra.
Tack så mycket då.

-Tack själv och hej då.

Sånt gillar jag. Trevligt folk och som vill ha nöjda kunder.

Gillar!

Vem är du och var är min Villeman?

Vi åkte till stallet igår, jag, Decibel, Minimonster och Villeman. Jag fick med mig Decibel och Minimonster hem men vem som hoppade in i bagaget det vette sjutton… Jag vill minnas att jag åkte med en vit hund.

Den som kom hem var verkligen inte vit. Mutation?

Halsbanden jag beställde i förra veckan kom igår. Jättefina blev de. Ett till mig och ett till Genbanken med alla fyra barns namn ingraverat.

Vid läggdags kröp Mowgli upp för lite kärlek. Fick ett par fina bilder och en där han ser riktigt risig ut. Minimonster tyckte han såg ut som en varulv och det ligger lite i det, eller vad tycks?

Läxläsning, -en tidsportal?

Jag och Villeman ska på hundkurs i kväll. Riktigt riktigt kul ska det bli.

Inför denna har jag ett antal sidor i hemläxa att läsa. Det är konstigt det får med läxor och måsten. Just nu har jag förflyttats fler år än jag orkar räkna till tillbaka i tiden och jag ligger då som nu i sängen för att läsa mina sidor.

Precis som då tappar jag fokus, blir trött och håller på att somna, läser lite här och där. Mest där jag inte ska läsa.

Grejen är att boken ju ÄR bra. Den ÄR intressant. Och ÄNDÅ lyckas jag tydligen inte. Nu bloggar jag istället. Boken ligger i knät. Jag blev så himla trött. Nu som då.

Varför? Jag måste ju höra min läxa. Hur kul blir det ikväll när alla andra läst och kan det men inte jag? För att jag blev plötsligt mellanstadie/högstadie/gymnasieelev igen, alldeles för många år senare.
Borde jag inte klara det bättre nu?  Jag är ju motiverad för kursen.

Läxläsning är någon form av tidsportal. Man öppnar boken och vips letar hjärnan nya vägar.. Jag ska genast försöka ta mig tillbaka.