Tänt var det här

Och det brinner ännu ser jag. Fast jag får titta ordentligt. Nu är det ju ljust ute.
Igår kväll, sent som vanligt satte jag mig i badet. Decibel knackade på dörren, hon var ledsen och funderade över om kopplet följde med Villeman eller inte. Halsbandet, har han det?
Jag skyndade mig att bli klar och gick till henne. Då var klockan närmare ett

Hon grät och var förtvivlad. Vi hade ju inte tänt ljus på graven, det måste vi ju göra.

Jo. Sånt är viktigt. Jag fick klä på mig och Decibel letade fram två gravmarshaller. En ficklampa behövdes också. Fast det var så dimmigt att det var svårt att se ändå faktiskt.
Ännu svårare var att ta en bra bild utan att alla dimdroppar kommer med på bilden. Ordentligt hög luftfuktighet som sagt.

Så där stod vi, mitt i natten och tittade på lågorna.

Idag är det ridning på schemat och nåt annat att tänka på en stund. 

Skylten är nerplockad

Jo, just så illa är det. Jag har tidigare skrivit om en del problem vi haft med Villeman. Jag ska inte säga att jag undanhållit sanningen, jag har bara inte skrivit hela.
Han har ju alltid varit lite egen, osäker och mycket reserverad mot främlingar. Fast inte mot alla. Det var ändå inga stora svårigheter, inte förrän han var med Genbanken på jobb. Han blev som förbytt och morrade och skällde och ingen fick komma nära.
Samma när en man knackade på hemma efter mörkret hade lagt sig. Han kom vid fel dörr och försökte klappa Villeman. En främmande mans hand över huvudet, -big no no. Han gjorde ett skenutfall.

Händer överhuvudtaget har han haft svårt för. Speciellt på män.
Men. Så hände nåt. Han bet en liten pojke. Det kunde gått riktigt illa men det gjorde det inte. Jag skriver inte mer om det, det är jobbigt nog ändå. Vi var båda klara att ringa veterinären men han fick en chans till.

Nu ändrade vi på det mesta. Han fick inte träffa någon annan än familjen och de närmsta vännerna. Vi känner de såpass att de i det fallet nästan räknas till familjen. Annars ingen. Vi slutade ta promenader bland folk eller där det kan tänkas komma någon. Vi började om nästan från valpstadiet. Men det blev bättre. Han blev lugnare. Efter den hemska incidenten blev han mer än labil. Han morrade och skällde på allt, till och med när Genbanken kom hem. Han använde synen väl mycket kom vi fram till i samråd med ägaren för hundpensionatet. Ja en hel del mycket annat också förresten. Han fick träna upp nosen, mycket godisletande blev det. Som sagt, bättre blev det.

Så småningom började vi röra oss mer mot samhället och mötte folk men ingen som han fick lov att hälsa på. Mer och mer. Glädjen blev stor när han en dag själv valde att hälsa på inte bara en människa utan hennes man också. Någon vecka senare hälsade han på en till och luktade intresserat på en annan. Då kändes det som att äntligen går det fint framåt. Allt vi arbetat med har gjort nytta. Då vet vi att vi ska fortsätta i samma spår.

Men. Så var det dags igen. Det var folk hemma, som han hälsat på/känner. Allt väl tills han utan förvarning gör utfall mot en pojke. Två gånger med godisavledningsmanöverpaus mellan. Genbanken var i närheten och kunna hugga honom och förvisa honom.

Ett par timmar senare var Genbanken iväg för att hämta Hoppochstuds hos en kompis. När de kommer hem och innanför dörren kommer Villeman som en lag vet inte vad, trängde sig förbi Genbanken och bet Hoppochstuds i bröstet. Genbanken tog honom och försökte få kontakt med honom men han försökte en gång till. Ännu en gång blev han förvisad, denna gången ut i hundhuset. (gamla hönshuset)

Efter det bestämde vi oss… Det här funkar inte. Vad händer nästa gång, hur illa blir det?

Fy vilket beslut att behöva ta. En familjemedlem. Men vad ska vi göra? Ha en hund ute i hundgården? Nänä, då kan vi lika bra vara utan. Han en hund vi aldrig kan lita på? Vi kanske kan börja om från början, igen, men sen då? Börja om igen, och igen och igen? Nä, vi hade inte mycket alternativ…

Jag skrev ett meddelande till M-L, hundpensionatägaren, och informerade henne. Vi har fått ovärderlig hjälp förut och han skulle varit där drygt en helg snart.

Svaret kom… Vilken ångest jag fick. Ett erbjudande som skulle kunna låta honom leva. Men det innebär ägarbyte. Tänk om det händer något mer? Det vill vi inte riskera. Tänk om han blir vandringspokal. Och inte bara det, jag är väl för egoistisk kanske men jag kan inte leva med alla frågor. Hur har han det? Hur mår han? Är de snälla? Lever han? Osv. Vi älskar ju honom. Så mycket att vi hellre avlivar honom. Trots att det kan låta konstigt. Men ingen älskar honom som vi. Ingen. Han är vår.
Vi tackade nej till erbjudandet…

På förmiddagen ringde Genbanken hem. Vi ville ha en tid rätt snabbt. Vi fick en samma dag. Han sa att 15.10 slå vi vara i Varberg. Det var som en box i magen. Så himla jättetungt allt blev. Och jobbigt. Och blött av alla tårar.

Jag, Genbanken och Decibel åkte. Pojkarna ville inte med. De var hos vännerna.

Villeman var jätterädd hos veterinären. Precis som förra omgången reagerar han på allt och alla. I korridoren till rummet satt någon med mörka kläder. Villeman blev rädd och la sig platt ner. Försökte krypa tillbaka men då kom en hund med en stor tratt på sig från andra hållet. Det var också farlig så han smetade sig mot väggen och kom rätt till slut. Väl inne på rummet fick han skrämselhicka av en stor rostfri papperskorg.

Till sist fick han en munkorg. Mest om ifall det gör ont när kanylen sattes. Veterinärerna var redan godkända så för den delen var det ingen fara men man vet aldrig…
Kanylen kom på plats under mycket gos, kramar och tårar. Under tiden sömnmedlet sprutades in satt han med huvudet på min axel. Vi kramades och jag viskade lugnande i hans öra och pussade honom i mungipan. Han blev tyngre och tyngre och till slut ville han han lägga sig ner. Vi hjälptes åt att lägga honom till rätta och veterinären fortsatte att spruta.
Stetoskopet kom fram, hon lyssnade och sa att nu är han borta…

På bänken brann stearinljuset.

Efter mer tårar fick han en färgglad linda till benet där kanylen suttit, vi la vi honom på en bår och bar ut honom i bilen. Det såg precis ut som att han bara vilade.
Decibel orkade inte sitta i baksätet så jag satte mig där och höll om honom.

Decibel ville vi skulle stanna vid en affär på väg hem. Vi måste ha blommor till graven. Och får han måste Aijo ha på sin grav.

När vi kom hem lastade vi ut Villeman och jag hämtade pojkarna. Mister mådde inte bra alls. Han har svårt med det ledsna. Hoppochstuds ville vara med tid begravningen och att gräva också.

Alla tre hjälptes åt att gräva. Sen la vi ner Villeman försiktigt. Hoppochstuds la den första jordskopan över honom och Decibel följde efter.
Det vita är filten, inte Villeman.

Därefter planterade Decibel sina blommor och ville göra kors. Vi hjälptes åt att hitta grenar till det och sen bankade hon med hjälp av Genbanken både till och ner dem.

Denna dagen är en sorglig dag. Mycket saknad och tårar. Någonstans gnager känslan av att vi inte gjort tillräckligt och att det är vi som förstört hunden. Men jag vet att så är det inte. Däremot kanske det inte varit tillräckligt, det vet jag inte. Men jag är inte beredd att  offra varken mina eller andras barn innan det ska bli tillräckligt.

~ ~ Vila i frid älskade Villeman ~ ~

En välanvänd röd grimma

Blev ett minne vid sängen för Decibel.

Gårdagen blev inte riktigt som det var tänkt från början. Det visade sig att jordbrukstjänstbilen som skulle ta hand om det hela hade kört sin tur redan dagen innan och skulle inte komma förrän på torsdag.
Fast så länge kunde ju inte den stackars hästen vänta så det blev ett snabbt samtal till veterinären igen. Han hade fullt så han bad om en timma för att hinna komma. Alltså blev det han som tog själva avlivningen, Genbanken lånade föräldrarnas traktor för att få honom ur hagen och lägga på ett bra ställe tills kroppen kunde omhändertas.

Det var en del frågetecken innan allt blev klart, vi fick mess om vi kommer bort en stund för fika och prat. Jag hade ingen chans att få iväg Decibel till skolan men det var ju förståeligt. Strax innan tio på förmiddagen ville hon åka bort med en sista morot. Jag visste att veterinären skulle komma när som helst och messade bort. Vi hann inte så långt innan svaret kom: Han är här nu….

Vi bestämde att åka bort för pratet och fikan och fick stanna på grusvägen fram. Veterinärens bil stod utanför hagen.
Nu är det en tidsfråga. Jag skickade ett mess och frågade om det är färdigt och om vi kan komma in, Decibel ville se honom en sista gång… Ett mess till svar: Nu är han borta…

Vi tog några andetag och gick in i hagen. Men, vad konstigt, han var inte där vi förväntade oss. Jag gick in en bit och hörde röster. Oj, där nere… Vad gör han där? Nedanför backen? Vi gick dit och mötte Roger och Torbjörn. Fick rapport och pratade lite.

Veterinären var lite bland i ögonen såg jag, undra på det, sånt kan aldrig vara trevligt att göra hur rätt det än är.

Att han ens tagit sig dit ner är ett mysterium men mest troligt har de andra börjat stöta bort honom, så illa var det alltså ställt med honom.
Allt hade gått bra. Han fick lugnande och huvudet sjönk direkt och han slappnade av. La sig gjorde han inte, jag tror inte han kunde faktiskt så fruktansvärt stel som han varit förut och så mycket tyngd han lagt på bogarna både innan och nu när det gjort så ont.
När slutet kom la han sig. Snabbt. Veterinären sa att nästan alltid rycker det i benen och kroppen men inte nu, kroppen var redan så slut att reserverna var tömda. På så kort tid…

 

Hästarna var i hagen under hela tiden. Torbjörn menade att det är viktigt, även för dom. Hästar är intelligenta djur och förstår. Det är bättre att de ser och får förstå och ta avsked än att inte veta. De får absolut inte jagas eller hållas undan.

Sen hände något, vi blev tagna allihopa.
Under tiden Roger och Torbjörn varit hos Nubbe nedanför backen stor Newt precis uppe i backen och tittade. De två andra stod bakom. När vi kom och gubbarna kom upp gick Newt runt oss och ner. Han gick fram till Nubbe, ställde sig ca 1½ meter framför huvudet och sänkte huvudet. Så kom Hilda, ställde sig strax bakom och sänkte huvudet och sist kom Fabian och gjorde detsamma. De stod en stund, luktade, tittade och gick till slut en bit bort. De lämnade inte platsen men var inte alldeles nära.
Vi sa hejdå till Torbjörn och så blev det vår tur. Vi stannade en stund och hörde Genbanken komma med traktorn. Då gick jag och Decibel till huset. Hästarna följde med åt samma håll och höll sig där framme medan Nubbe blev hämtad och lagd på plats. Där var de också när jordbrukstjänstbilen turligt nog kom, han ringde och sa att han fått en större körning i allafall och kommer inom på vägen.

Vilken lättnad. Det känns varken bra eller avslutat att ha en kropp liggande. Vi var ute hos honom igen, täckte av kroppen och tjejerna sa hejdå. De samlade minnen från manen, svansen var redan klippt på, de tittade, frågade och klappade. Så var det då dags, vi gick in i huset och väntade. Snart åkte lastbilen och Nubbe är borta.

Kvar finns minnena och en välanvänd röd grimma hängande vid Decibels säng.

Nubbe är fri nu. Fri att springa hur han vill på de evigt gröna ängarna.
Som han kämpat och troligtvis mer än vi vetat om. Han ville ju så mycket.

Som Torbjörn sa, Han har fått de bästa sista åren han har kunnat få. Han har haft det bra här.
En välförtjänt pension där han fått göra vad han kan och velat. Han har fått sluta sina dagar tillsammans med sin flock in i det sista. Han har det bra nu. Han får vila. Han är fri.

Huvudsaken är huvudsaken

Det har Mister fått erfara igen efter vurpan han gjorde igår. Han har lite ont i benet men inget allvarligt så han hade tur.

Han och Decibel ville cykla lite för att kolla i dikena i närheten, så att det inte ligger en liten pälsboll nånstans. Pälsbollen har ju varit försvunnen i ca två veckor nu.

Mister däremot nöjde sig inte med cykel, han tog fyrhjulingen. BARA på gamla järnvägen förmanade vi. INGEN annanstans. Decibel kom strax tillbaka, lagom till att jag och Genbanken skulle gå till skogs med Villeman. Hon orkade inte följa med men skulle tala om för Mister var vi var när han kom hem.

Vi var borta en god stund men när vi kom hem igen fanns där ingen fyrhjuling på parkeringen. Hmm… På den tiden vi varit borta skulle han hinna köra gamla järnvägen ett oräkneligt antal gånger. Just den sträckan är inte lång. Har han kanske kört till sin gamla klasskompis? Genbanken tog bilen att leta efter den bortkörda sonen. Det var tur.

Han hade faktiskt tänkt köra dit för att fråga om han kan ha sett katten. Nåt har hänt på väg dit. Genbanken hittade honom och en uppochnervänd fyrhjuling nere i ett djupt dike. Genbanken sa att när han stod där nere såg han inte över kanten till vägen. Även klasskompisen var där. Mister hade fått linka dit att be om hjälp att få upp fyrhjulingen, knät gjorde ont och diket för djupt. Att fyrhjulingen väger ton gjorde det inte lättare. Ungefär där kom Genbanken fram. Med förenade krafter fick dom släpat och dragit upp åbäket. De var ordentligt leriga när dom kom hem.

Vilken evig tur att pöjken kommit ihåg hjälmen. Inte för att han får köra utan men han hade lite bråttom iväg. Det kunde ju slutat mycket värre. Genbanken som varit där var lättad när han kom hem och det hade gått så bra, det var en ordentlig avåkning. När man märker att Genbanken är lättad så ÄR det allvar, han är ju inte de stormande känsloyttringarnas man precis.

När Mister bytt till torra rena kläder och fått lite mat i magen och lite allmän omsorg så släpper det. Dels chocken efter dikeskörningen och dels hans oro över katten. HANS katt som plötsligt dök upp när han behövde en vän, katten som var en hemlös lösdrivare som försökte följa med alla som kom till affären. Han som försökte hoppa in i varenda bilar. HANS katt som följde med hem från dagis och som sen aldrig gått frivilligt in i en bil och som mycket sällan missar gostiden i sängen när alla lägger sig. Förrän nu…
Mister är ledsen och har inte mycket hopp kvar. Han pratar redan om Honom i dåtid om hur fin han var och hur bra han var osv. Stackars Mister.     

Anmäler försvunnen

Han är fortfarande försvunnen. Och ännu mera saknad. Av alla, fast framför allt av Mister, för det är hans katt. Även om katten helst ligger och trängs på min kudde.

Nu har han varit borta i en vecka så imorgon tänker jag mig skriva ut en bild på honom och hänga upp Wantedlappar inne i samhället. Vi hoppas på att åtminstone någon har sett honom. Annars är det död eller levande som gäller.. Suck..

Hoppas han bara har vårkänslor. Vem som nu har det i regnet. :-S

Snön ligger vit på taken, fast jag knappt är vaken

Idag är det alldeles vitt ute. Tyvärr ligger temperaturen på någon plusgrad så det är blött och lite slaskigt.
Det ska visst bli mera snö imorgon.

Det är en seg dag idag. Igår kväll var här ”krisläge”. Decibel var i upplösning, arg, ledsen och kände sig allmänt överkörd. Tjejer och vänskap alltså, det är ett kapitel för sig det där. Inte blir dessa bekymmer lättare när samtidigt fördämningen rämnar och all sorg och saknad efter Aijo ramlar fram. Hon, grät och skrek och var ifrån sig.
Aijo är mördad och han ska grävas upp igen och vi är mördare osv osv…

Vill så gärna att vi ska ha en ny hund men så har pappa sagt att det blir ingen förrän barnen flyttat hemifrån. *Aaaahh. Gråt, skrik, vrål* Genbanken som själv kom in i köket och så klart undrade vad som stod på blev konfronterad med vad Decibel fått veta. Vem har sagt det? undrar Genbanken. Ehm… Du. Har jag? Men det var ju inte på allvar heller…
Hon vill absolut inte ha en svart, för då kommer hon bara att bli ledsen och sakna Aijo. Mister mässar om en Rottweilerkorsning. Men den är ju svaaart ylar Decibel. Jag blir ju ledsen då. Men jag älskar Rottisar maler Mister.

Kaos är ett faktum alltså. Vi förstår, förklarar, pratar, frågar, svarar och till sist lugnar läget ner sig en smula.
Men lugnet är sårbart. Ett ord från Mister och Decibel stormar storgråtande ut ifrån köket. Mister försöker på sitt eget lilla vis be om ursäkt och förklara sig. Det blir inte bättre, tvärtom, -Decibel skriker högt.
Genbanken gör en insats, det är ju liksom tid för fredagsmys.

Minimonster får den stora äran att bära upp snacksen. Ingen äter samma saker så det blir många påsar med.
Gissa Minimonster uttryck där han står med den egna favoriten Ostbågar under armen, en påse med Genbankens Baconsnacks, en påse dillchips och en visserligen nästan tom ”Surkräm” Vitlök/dill men hela famnen full av snacks. Han såg mer än nöjd ut.
Det var Minimonsters tur att bestämma fredagsfilmen. Det blev Harry Potter och hemligheternas kammare.
Jag somnade!?! Det händer inte ofta alltså…
När filmen var slut bars i princip allting ner igen, det brukar inte gå åt några jättemängder faktiskt. Alltid nåt.

Tittade ut när jag skulle lägga mig, det snöade ordentligt. Det är så vackert, kolsvart ute men i ljuset från gatulyktorna ser man en vit gardin av snö.
I morse var det som sagt vitt. Jag fick ”kasta” ut Decibel och Minimonster ganska kvickt. De var så uppvarvade att jag knappt visste vad det är för dag idag.
Nu är Decibel hos en kompis, de skulle till pulkbacken och rasa av sig. Hon blev hämtad då jag inte gärna kör någonstans idag. Mina breda sommarsandaler är inte bra i snö. Och kommer jag ner för vår långa uppfartsbacke så kommer jag ALDRIG upp igen. Jag har ju redan testat en gång i år och det blev till att parkera nere vid vägen.
I helgen kanske det är ett bra tillfälle att lägga på vintertofflorna?

Anmäld återfunnen

Genbanken talade om det igår men det kan vara känsligt att slänga ut på nätet. Rykten sprids ju minst lika fort där som i det real life så to speak.
Det gäller alltså M som varit anmäld försvunnen sedan en vecka tillbaka. Nu är det bekräftat i morgonens tidning såg jag så då är det väl okej.

Man kan väl kanske säga att det varit för mycket för honom och att han därför hållit sig undan. Han har mått skit. Minst sagt.
I vilket fall har han i torsdag själv kontaktat familjen, bett om hjälp kanske, vad vet jag.
Han befinner sig under läkarvård och är alltså ”hemma” igen.

Ett positivt och glädjande besked. Nej, det är inte positivt att han försvann. Nej, det är inte glädjande heller. Det är inte heller varken positivt eller glädjande att han mår så dåligt att han försvann. Men hur illa det än är så är han åtminstone upphittad. Han är i säkerhet. Man vet att inget allvarligt hänt.
Äntligen har hans anhöriga fått svar. De vet var han är och har ett helt annat utgångsläge.
Tänker man på hur det kunde ha varit så orkar man inte tänka mycket längre….

Men, nu är han anmäld återfunnen igen

Anmäld försvunnen

På Facebook igår såg jag en efterlysning på folks statusar. En man med tillhörande ljusblå Volvo med reg.nr. PJJ 997.
Jag tyckte nr verkade bekant och tillsammans med färgen på bilen så fick jag direkt en bild på en man.
Ingen aning om varför egentligen men så är det.

I morse när jag låg i badet ringde Genbanken och frågade om jag läst tidningen. Nä det hade jag ju inte då. En man härifrån är försvunnen, det är XXX. Jaså, det är det, jag misstänkte det lite svarade jag.
Kom på senare att jag inte ens talat om att någon är försvunnen, Genbanken har ju inte facebook så han har ju ingen aning vad jag sett liksom.

Denna XXX möter jag ofta. Vi brukar mötas i dörren på dagis, säga hej och gå förbi. Kanske är det därför jag fick upp honom, jag har kanske noterat hans reg.nr. omedvetet. Det och att vi funderat på att kontakta familjen i ett angeläget ärende.
Två av de tre barnen går på dagis, det äldsta går i Decibels klass.
Minstingen är hur go som helst. Gissa om jag blev förvånad, det var i somras tror jag. Jag lämnade Minimonster och hann inte mer än innanför grinden så kom en liten tjej fram och ger mig en stor kram. Om benen så klart för hon var ju inte så stor. Så sa hon nåt och gick till sandlådan och fortsatte leka.
Hihi, jag var lite småchockad men glad. Känns ju bra att få en kram helt apropå ibland.
Efter det brukar hon komma fram och säga några ord. Det är inte alltid man förstår allt hon säger, dels är hon liten och sen går det fort, men vi pratar ändå. Och hittills har ingen i personalen klagat på att jag pratar för mycket med barnen. För det är ju så klart inte bara denna lilla tjej jag pratar med.

Hittade denna bilden här tillsammans med en efterlysning

Positivt är just nu att enligt tidningen misstänker polisen inget brott. Jag hoppas verkligen att det är så och att han snart kommer tillbaka hem. Kanske han bara behövde lite lugn, ro och komma ifrån allt och alla ett tag. Jag HOPPAS verkligen att det är på det viset. Jag vill tro det åtminstone.

Håller i allafall tummarna för att alla bitar kommer på plats så fort det någonsin går. Tänker så klart på familjen som väntar hemma, all oro och troligen skräck de måste känna. Ilskan, om det är så att han håller sig undan frivilligt. Det finns så många tankar och känslor kan jag tro, man kan nog inte beskriva dem alla…

Jag har svårt att tro att de läser just min blogg och framför allt inte i nuläget, men skulle så mot all förmodan vara fallet så ger jag er en varm kram. Jag tänker på er och hoppas han snart kommer hem.

Bobboliten

Idag är det elva år sen vi förlorade Bobboliten. Elva år kunde lika väl varit två år. Jag saknar honom. Jag saknar hans skratt. Jag saknar oron när det var varmt ute och han inte mådde bra, då vi oroades för att det var hjärtat. Jag saknar funderingarna över den kommande operationen. Jag saknar han som hade ont och som vi bar på i skift hela nätterna. Jag saknar alla mil jag trampat i takt med musiken när han hade ont.

Jag saknar alla minnen vi aldrig fick. Första stegen. Första födelsedagen. Första dagisdagen. Första skoldagen. Första skolavslutningen. Första telefonsamtalet från läraren som har klagomål. Jag saknar nog tom första fyllan.

Jag har minnen. men inte tillräckligt… Ingen förälder ska  behöva begrava sitt barn. Jag har minnen av det också…