En outvecklad vampyr med tänderna på kistbotten

Jag har skrivit det förr.Hoppochstudsmaskinen har två extra tänder bakom framtänderna. Riktiga vampyrtänder. Eller, åtminstone den ena, det var ju bara den som syntes. Den andra satt uppe i gommen ännu, växande mot en annan tand. De måste bort alltså.
Så här såg det ut förut.

Igår åkte vi till sjukhuset. Tidigt på morgonen med Emlad hand och armveck. Minimonster var jättenervös och lite grinig faktiskt. Han ville ju behålla sina coola spetsiga vampyrtänder.
Sen fick han sitta i en tandläkarstol medan droppnålar sattes och folk pratade massa. Jag tror inte han förstod hälften, dels på grund av all spänning och dels att det var så mycket prat. En säger nåt, en annan säger annat. Det gick bra alltihop. Han satt till synes lugnt och lät de göra det de skulle. Talade om att det där gör minsann skitont när droppnålarna sattes. Kommenterade masken, frågade om de olika sprutorna osv. det var ju både lugnande och sömnmedel. Han ville ha koll på vad som var vad.
De var mycket imponerade av honom som var så lugn och sansad. Det talade de om för både opläkaren och sköterskorna på uppvaket.
Och visst var han duktig.

När han vaknade hade han blod i hela munnen, det kändes konstigt tyckte han. Undra på det med stygn mellan tänderna och massa bedövning. Optandläkaren berättade att allt gått bra och att den ena tanden var svår att hitta. Det blev lite stressat en stund men sen fann hon den till slut. Tänderna fick jag i en liten kista.
Så vampyrtänderna fick han ju behålla ändå

Efter att ha vilat, frågat varför jag lurades och sa att han kommer att ha jätteont i munnen, studsat i sängen lite, blivit arg över något, försökt kissa, ätit glass och druckit saft, krånglat i sängen lite till, spelat DS, vägra försöka kissa, frågat när han får åka hem, fått till svar att när du har kissat, försökt och lyckats kissa så fick vi åka hem. Pigg var han inte men hem är skönt.

Väl hemma tog vi en bild, han ville ju så klart själv se hur det såg ut i munnen.

På kvällen fick han jätteont i munnen. Fram med mediciner. Han gapade och skällde, sparkade och skrek. Han hade ont och medicinen är äcklig och vi var dumma. Fick i honom lite flytande Ipren men det flytande Alvedonet spottade han ut på golvet. Så hade han inget val annat än att ta en tablett iallafall. Det gick bra, han kan men vill inte svälja. Det blev så efter att en tablett började lösa sig i munnen en gång.

Nu på morgonen gick det lätt att svälja tabletterna.
För en stund sen ringde optandläkaren. Hon undrade hur det går med honom, om han har mycket ont och hur det går med medicinen. Hon vill nämligen ge honom ännu mer sa hon.
Tanden som var så svår att hitta satt ju högt upp som sagt. Väldigt högt upp. Faktiskt ända uppe vid nederkant på bihålan. Hon visste inte säkert om det till och med fanns en förbindelse in och därför vill hon att han äter penicillin en vecka eller så.
Så det får jag fixa hem idag.

Nu är det bäst att jag ger honom datorn iallafall. Han var just här och skällde att jag förstört hans mysmorgon. Ingen glass och ingen dator fast han ligger i soffan. Glassen fick han direkt så då är det väl bäst att han får datorn också en stund.
Dessutom ska jag fixa klart så att jag kan hämta Jummi snart. Han var visst hämtad från dagis för misstänkta vattenkoppor så han ska vara här idag.

Turtles, ett sällskap med hjältestatus

Cowabunga. Vi ligger i varsin säng, hoppochstudsmaskinen och jag. Vi tittar på Turtles, Shredder, Splinter och så klart den genomonde hjärnan Krang från Dimension X. Minimonster har nästan orkat se hela filmen. Det har blivit film varvat med spring i korridoren och kört bilar. Sen lite film och mera spring och skutt.

Vi har ätit kvällsmat och snart blir det lite kvällsfika. Minimonster ska få emla snart.. Filmpaus för lek igen

Sådär ja. Nu har vi lekt, emlat, lekt, kvällsfika, satt kanyl, fått en liten grej ur duktigburken, fjäskat till en extra liten grej, borstat tänder och satt på en till Turtlesfilm. Minimonster är nog allt lite trött.
Undra på det som han har hållit igång. Han livar upp stämningen här. Till och med en kille i femtonplus-runtikringåldern ler stort när han går förbi. Han hade sin flickvän på besök och Minimonster ”kom på” dem med att pussas. Hemska tanke. Usch tyckte Mini. Så pinsamt. Med öppen dörr och allt. Sen tog han nästan omvägar eller mycket snabba vägar förbi de två kära

Innan idag gick vad vi trodde en manlig sköterska ikapp Minimonster. Det var en från lekterapin visade det sig. Han frågade om Mini ville ha en hängare. Den saknade tyvärr en knopp och skulle annars slängas. Den är jättefin, ljusblå med blå och röda bilar. Spelar ingen roll med en krok mindre, det finns ändå tre att hänga grejer på.

Något har hänt med min kamera. Det blir bara suddiga otydliga bilder. Mycket surt.
Men mobifonen ska ju ändå skickas på lagning, kanske man kan be om en kontroll av det också.

Minimonster vill helst bli kvar här. Det är jätteroligt med alla leksaker så han vill inte hem imorgon. Det finns dessutom många att prata med, sköterskor överallt. Han pratar med alla. Kommenterar mycket. Han talade om för narkosläkaren att hans andedräkt stinker och en anhörig hade väldigt fula tänder. Tack o lov hörde ingen av dem vad jag vet… Jag talade om att så säger man inte, andra kan bli ledsna. Mini blev arg. -”Jag fåj aldjig säga vad jag tyckej. I skolan fåj jag inte ens tycka att någons teckning äj ful fast jag tyckej det.”
-”Jo. Du får tycka det. Men du behöver inte alltid säga vad du tycker. Tyck det tyst.”
Jag fick aldrig nåt svar, han cyklade vidare och glömde samtalet lika fort som tramporna snurrade.

Redan fredag igen

Så skönt att det är fredag.

Jag har messat hans lärare ang gårdagens ”telefonterror’. Efter våld och hot är klasskompisen som sagt stoppad från att komma in i Misters rum. Denne var tydligen inte nöjd med detta och ringde igår och var arg. Frågade varför Mister gjort att han inte fick komma in osv. Jo, han vet varför, han har erkänt att han gjort detta också.
Mister menade att han vet varför och talade om att han var lite upptagen och avslutade samtalet. Men. Det ringde och ringde och ringde, jag trodde att han lekte med telefonen faktiskt. Att han ringde efter den andra handenheten men så hörde jag: kan du sluta ringa nån gång?!

Gick till Mister och trött berättade han. Innan han knappt hinner börja ringer telefonen. Ta det inte säger jag. Ring ring ring ring ring ring… Just ja, det är ju han… Han ringer inte fem signaler. Inte tio heller. Trettio är nära.

Jag ”svarade” och la på samtidigt och sen drog jag faktiskt ur telefonjacket. Först senare slog det mig att jag faktiskt kunde svarat och kanske prata med honom. Fast det hade känts fel det också.

Hur som helst så tog de tag i det i skolan idag igen, de har även informerat killens mamma om hur det ligger till. Nu är det nog lugnt ett tag kanske.

När Mister åkt till skolan tog jag mig en kopp kaffe innan det var dags att hämta Minimonster som haft övernattning på dagis. En happening för barnen som ska börja i skolan efter sommarlovet.
Detta var första gången Minimonster sovit ensam borta så det var både konstigt och spännande.

Klockan tio lämnade vi Decibel på biblioteket hos farmor och körde till Sjukhuset i Varberg. Där fick jag leda ut Minimonster ur den snurrande entredörren annars hade han fastnat i vinkelvolten alldeles. -”Den äj ju jättejolig, jag gillaj ju junda sakej”
Vi följde de blå pilarna mot Röntgenavdelninen i stället. -”Men. Däj äj ju andja pilaj, och däj, och däj. Vart gåj dom?”
Det är mot utgången svarade jag.

Framme. Dags för CT-röntgen av hjärnan. En uppföljning av tidigare resultat. Det gick bra även om jag fick instruera och påminna om andningen. Han blev lite rädd när den böjade dåna ordentligt tomografen.
Efteråt fick han en nalle med magneter och vi gick mot utgången och kiosken. Jag hade lovat en dricka som belöning efteråt.
Han talade stolt om att han minsann kunde vägen och hoppsade glatt på. Jaså, kommer du ihåg den idag? -”Nä. Men du sa ju att spjingpilajna vaj till utgången.

På hemväg körde vi om Tvååker och köpte mat till djuren. Och där nånsans körde jag fel i rondellen. Haha. Det blev en liten omväg hem men vägen var vacker så det gjorde inte så mycket. Jag hittade ju rätt till slut
Minimonster var tjött sen alltså

Jag ringer väl John Blund

…och frågar vad han menar med att glömma mig så ofta. Inte heller inatt har han kommit.
Som vanligt är jag jättetrött men har inte ro att slappna av. Jag ligger och tänker på massa måstegöra, bordegöra och integjort. Tyvärr finns det för mycket i alla kategorier och mindre utrymme till villgöra.

Jag har laddat hem en app till min mobifon, Relax and sleep, med diverse olika ljud att ställa in för att lättare slappna av. Det funkar till viss del men sen fortsätter hjärnan ändå att snurra på om allt och inget. Jag använder mitt bolltäcke vilket också är bra och abvslappnande med det funkar inte heller.
Jävla John Blund till att va snål med sitt grus. Men imorgon, när reveljen går, då har han minsann varit här och skakat ur hela säcken över mig. Skithög och sandslott!

Ikväll fick jag äntligen deklarerat. Tur man kan göra det via nätet, passar en sån som mig fint som alltid är ute i så god tid
Fick loggat in på Mina Vårdkontakter också och förnyat några recept. En annan fantastisk sak för såna som jag som dels aldrig får tummen ur och som dessutom har telefonfobi. Att det ska vara så svårt egentligen, men jag är nog inte ensam om det.

Och faktiskt. Jag bad om en tid att kolla upp mina fulfula ben. Nu hoppas jag bara det finns hjälp att få.
Egentligen kanske jag borde söka igen för mina leder. Det har varit jobbigt rätt länge nu tycker jag. Mammi tycker jag ska skriva egenremiss till Spenshult, ett reumatikersjukhus, och kanske få det utrett ordentligt men jag vet inte. Som vanligt känns det lite löjligt. Inte för att jag inte har ont men blodprovet och röntgen visade ju inget så vad finns att utreda. Smärtor som visst inte finns men som jag ändå får medicin mot. Känns rätt hopplöst. Men vem vet, kanske jag ändå skriver en remiss en dag.

Men, nu var det John Blund jag ska ha fatt i. Vart skickar man den remissen? För på telefon går han inte att nå.

Operation och spjälkning.

Min snabeldrake morrar inte som den ska. Plötsligt blir den tyst. Då måste man gå fram till den och joxa med svansen och då morrar den fint igen. En liten stund. Sen blir den tyst igen.

Det verkar som jag måste operera. Det blir att lokalisera var brottet är. Sen får jag klippa bort de av eltejp vita zebraränderna från svansen. Spjälka upp med en pinne och eltejpa igen. Kanske snabeldraken kan må lite bättre sen.

Kan själv kan allt. I morgon.

En måndagkväll på akuten

Ja så kan man också tillbringa kvällen. Som jag skrev igår så gjorde Decibel illa sitt knä.
Hon låg i soffan och spelade Nintendo DS och jag gjorde mitt. Tiden gick så klart men vem tänker på den hela tiden?
Tiden har ju som sagt gummibandseffekt ibland.
Decibel ropade efter lite glögg och annat då och då men jag funderade väl inte så mycket på det kan jag tro.
Så ropade hon om hjälp till toaletten. Oj, tänkte jag. Vad är klockan? Det borde väl ha gett med sig nu det där knät. Hmm.. Halv sex. Kom fram till att det kanske borde kollas upp och ringde 1177 Sjukvårdsupplysningen som kopplade mig vidare till närmaste vårdcentral.

Kvinnan som ringde upp var riktigt trevlig. Hon tyckte dock att det är lika bra att ta akuten direkt, för troligen kunde det bli frågan om röntgen och det kan inte göras där.
Hon påminde också om att äta ordentligt innan då väntan kan bli lång. Det kan också vara bra med en bok eller flera åt Decibel för det blir ju lätt tråkigt. Tell me about it.
Måste ju säga att det sitter lite långt inne att åka till akuten. Jag tycker att dit åker man om det är akut. Fast å andra sidan, vad vet jag om knän. Det skulle ju kunna vara nåt som definitivt inte är bra. Åtminstone kan det vara bra att veta innan jag tvingar upp henne på benet, nu är det dags för skola kära du…

Så jag fick ordnat lite mat till oss. Genbanken var inte hemma, skulle komma hem troligtvis sent. Vad gör man av Minimonster? Roger så klart. Han hade ringt tidigare när hans dotter sagt att Decibel behöver till sjukhus men Carlsson har ingen bil.
Han erbjöd mig att låna hans bil och att han kan vara barnvakt om det blir aktuellt.
Så jag tog honom på orden och strax efter sju lämnades Minimonster där. Jag och Decibel tuffade vidare. Temperaturen närmade sig nollan och det var vasst snöblandat i luften. Bäst att ta det försiktigt alltså. Fast när vi kom fram var det inte så mycket som en snöflinga varken i luften eller på marken. Bara regn. Så är det att komma till kusten

Efter en första undersökning blev Decibel tilldelad en rullstol. Vad gör en Decibel då? Sitter stilla och undrar hur den funkar?
Nej nej. Absolut inte. En Decibel kör runt runt i fina piruetter, ut i korridoren, lite fart, fickparkerar, mera fart i korridoren, fnular ut hur man gör där det är som svårast, backar, svänger osv osv.
Hon var fullt sysselsatt alltså. Hennes DS låg fint nerpackat hela kvällen, bortsett från tre minuter eller så.
Jag mitt smarthuvve hade kört ifrån plånboken så något att tugga på blev det inte mycket med.
Hittade en tia i jackfickan så Decibel kunde köpa en Dajm

Sen kunde hon köra ett antal varv till

Efter läkarundersökning och röntgen och väntan så var vi klara. Det var positivt nog inget allvarligt. En ordentlig smäll med svullnad och värme blev det ju men det ser ut som det ska i allafall. Hon fick en bandagelinda som stöd och rådet att ta det lugn och kanske använda kryckor. Det blir bara en, som vi har hemma. Den andra är nog utbrottad vill jag minnas…
Decibel tyckte det var bra dumt att hon inte fick låna hem rullstolen. Tänk så kul hon kunde haft med den. Jo jo..

När vi kom ut var det fortfarande regn, något hårda droppar visserligen. Ju närmare norrut och hemåt vi kom ju mer snöade det. Hemma var det fortfarande vitt, precis som när vi åkte.
Vi kom hem sent på natten, slängde i oss lite ätbart och stupade i säng.
Decibel fick vara hemma och vila idag, tyckte hon behövde det. Och det gjorde hon! :-O
Klockan är nu 13.10 och hon har ännu inte vaknat!! Tror aldrig det har hänt förut faktiskt att hon sovit så länge.

När man talar om trollen. Nu kommer hon ju stolpande
Säger: Vad mycket snö det är! Så tråkigt, då kan jag ju inte cykla!
Och det tänkte du göra annars eller? undrar jag
Med detta knät? Nähäää

Känslorna finns där, trots allt

Så många gånger man funderat, oroat sig, ja faktiskt förtvivlat. Så många är de gånger som Mister säger massa nedsättande ord till Decibel. Så många gånger han talar om att han inte tycker om henne, att hon borde säljas osv.
VI vet att han inte menar allt egentligen, att det är just nu när upprördheten är stor.
Men vad hjälper det stackars Decibel som får ta emot allt?

Men så finns det de gånger som Mister visar sina känslor. Inte medvetet egentligen och han säger inget som jag tycker om dig Decibel. Utan i nöden prövas vänner heter det så fint. Och sant också förresten.
Idag är en sån dag, när han visar hur mycket han faktiskt bryr sig om henne.
Precis en sån dag hon så väl behöver för att uppväga alla de andra…

Jag hörde taxin komma på gården. Jag hörde Mister slängiga dunssteg på väg in. Dörren rycks upp och han kastar in sin skolväska och ropar något. Jag hinner inte höra vad för han är redan ute.
Jag tar på mina skor och följer efter. Han har redan sprungit ner till Decibel och hämtat posten hon har i handen, väskan tar han i sin andra. Han springer tillbaka till huset, när han får syn på mig så hojtar han. Hon har slagit sig, hon kan inte resa sig. Hon har ONT! Vänta på mig. Jag sa vänta på mig. Strax kommer han rusande tillbaka.

Decibel ligger i naturstenstrappan. Hon har sluntit på ett löst trappsteg och slagit knät i kanten. Sånt gör verkligen ONT!
Det blir att kavla upp jackärmen som inte sitter på, lyfta upp Decibel och hoppas att inte jag också ramlar i snöslasket.
Mister ger hennes onda ben en stöttande hand och försöker bana väg.
Berättar att han såg henne ligga där när de körde förbi med taxin ju.

Väl inne så tänker vi henne till soffan och klä av henne där. Mister FRÅGAR faktiskt om han måste kränga av sig skorna vilket han inte måste. Jag gör det inte heller själv ju.
Vi tänker det kan vara skönt med en kudde under knät som avlastning. Han hämtar 2 (TVÅ?) av SINA! kuddar som hon gärna får låna. Ingen får låna hans kuddar i onödan… Sen springer han ännu en vända upp till övervåningen för att hämta en filt åt henne. Hon är blöt och kall efter att ha suttit i snön.

Då kunde man ju tycka att jag skulle ha koll. Och det hade jag haft, om det inte varit så att hon bestämt att gå ensam hem idag och inte ta bussen. En disträ Decibel kan ta väldigt lång tid på sig hem…

Nu ligger hon i soffan och inte nog med att hon har sitt Nintendo DS i knät, hon fick dessutom låna Misters DSi.

Så visst bryr sig Mister om sin syster. Och visst har Mister en stor portion empati.
Detta TROTS att han har Aspergers och är en pontentiell våldsman och psykopat. Det vet ju alla att Aspergers inte kan det där med empati och känslor.
Eller hur var det nu det var?

Mister blir tonåring

Idag för 13 år sen var en riktigt lycklig dag. Då kom äntligen bebis som vi väntat så länge på.
Exakt på dagen faktiskt, även om det i papperna står att han är några dagar sen 40+2 eller nåt. Pffft, jag vet väl när han blev till och det var exakt på dagen han ville ut.

Måste nog ha känt på mig något redan dagen innan för jag langade fram heeela min stora strykhög som jag inte tagit tag i på alltför länge. Genbanken tyckte det var väl också ett onödigt göra såpass sent på kvällen. Men jag sa att du måste ju ha ordentliga jobbartröjor. Du kan ju inte se ut som en luffare och jag kanske inte hinner stryka på ett tag….
(nuförtiden ser han för övrigt alltid ut som en luffare eftersom jag inte stryker längre. Hinner inte med sånt… )
När hela strykhögen låg vikt och i prydliga högar i skåp och lådor så packade jag min BB-väska. Den hade jag inte heller haft funderingar på att packa tidigare. Helt onödigt liksom. Men den kvällen var en bra kväll.

Snart kommer Alexander. Ja, det visste jag redan. Nej, vi hade inte kollat könet innan. Jag visste bara att det blir en Alexander. Det namnet hade jag för övrigt bestämt redan när jag lekte med dockor. Något flicknamn hade vi inte ens funderat över. Det behövs inte menade jag, det är en Alexander…

Det var en bra kväll. Någon gång efter tre när jag gått min sedvanliga kisserunda, det blir många de sista månaderna, och skulle upp i sängen igen så… Men shit! :-S Kissade jag på mig?? :-S Nä, det kan jag ju inte ha gjort… Eller? Bäst att gå till toaletten igen. Kom strax fram till att jag inte hade förlorat kontrollen över urinblåsan, det var vattnet som gick
Några vidare värkar hade jag inte så jag hade inte alls bråttom. Fast det hade ju barnmorskan talat om att när vattnet går så ska jag ringa förlossningen. Ja ja, jag väcker väl Genbanken då, så att han är vid någorlunda medvetande om ifall vi ska åka.

Haha, När jag först ruskade lite på honom så var han knappt kontaktbar, stönade mest. Men när jag nämnde att vi kanske måste åka i natt så han jag knappt tala till punkt innan han satt rakt upp i sängen. Va? Vad? När? Nuu??Jag måste ha kaffe först. Hinner jag?
HejjeGud, ta det lugnt, det är ingen panik, jag har inte ringt ännu..
Det gjorde jag då och vi skulle åka in. Då tänkte jag ta en tur in i duschen men nähä, det satte Genbanken stopp för. Vi åker. Nu. Jo, han var allt en aning stressad
jag tog min nypackade BB-väska och gick ut till bilen. Men va fan?! Jag kom inte in?
Genbanken hade dagen innan varit duktig och tvättat bilen. Under natten hade det frusit på och hela bilen igenfrusen…
Genbanken in som ett skott, fyller en hink med varmvatten och slänger över dörren… på förarsidan…
Åh nej hojtade han. Kan du komma in?
Ska försöka. Att klättra in i en Toyota Celica, med mage som en flodhäst, smidig som ett kylskåp och med vatten rinnande nertill…. Inte det lättaste kan jag upplysa om. Men in kom jag

04.30 skrevs vi in och då hade värkarna börjat bli regelbundna.
Bebis var fixerad och allt såg bra ut.

06.20 satt jag i duschen. Eller låg. Nu hade jag fruktansvärda värkar.
Blir föreslagen en ryggbedövning, -EDA och den tar jag gärna emot.
Bara öppen 2 cm…
In på förlossningsrum och får kanyler satta osv. Bara att vänta på narkosläkaren.
Andas lustgas undertiden. Vid första andetagen var inställningen visst inte kontrollerad. Det var nog en väldigt stor mängd lustgas… De talar om för mig att andas. Jag ligger där i min lilla bubbla och tycker de är ju heldumma. Klart som fan att jag andas, jag lever ju. Andas säger dom, både Genbanken och barnmorskan. Jag tror jag ler åt dom, jag har det fint, jag andas, lever och stå inte där och se dumma ut. Tröga människa!
Så slår någon mig i ansiktet… Sen andas jag visst. På riktigt. Inte i min bubbla som inte stämde med verkligeheten.

06.45 är EDA lagd. Är kissnödig hela tiden, går med den där droppställningen fram och tillbaka mellan sängen och toaletten.
Till sist ser barnmorskan lite fundersam ut och undrar om det kommer något? Njaa, lite.
Medan jag bedövar mig med lustgasen tömmer de mig med en kateter. Det behövdes!

07.45 Öppen 4 cm. Jag har ont och är inte vidare imponerad över EDA’n.
Dessutom har jag ruskig klåda av EDA’n. Får påfyllningar och mediciner mot klådan.
Barnmorskan sätter skalpelektrod på bebisen. Han mådde bra.

09.20 Läggs en ny EDA
Ännu mer medicin mot klådan.
Jag har fruktansvärt ont. Får inte alls till det med lustgasen och oftast slutade det med att jag var inne i lustgasruset mellan värkarna och hade ingen alls vid värkarna.
Började nog att varva upp rätt ordentligt av allt ont skulle jag tro.
EDA’n tog väl sisådär.

10.30 får jag krystvärkar. De kändes!
Barnmorskan instruerar: Tryck på som när du ska bajsa. Å nej, jag ska INTE bajsa. Just det där var min stora skräck. Man har ju hört att vissa faktiskt bajsat ner sig under förlossning. Men inte jag!
Ja följden blev ju att det blev inte mycket till tryck heller.
Ont gjorde det och paniken rullade på. Det hände ingenting heller mer än att stackars bebis åkte hiss. Jag tryckte och knep ihop samtidigt. Inget bra sätt alls faktiskt.

Tillslut fick barnmorskan bli lite bestämd. Nu måste bebis ut. Fram med benstöden, hon Och Genbanken höll i varsitt ben.
TYST och tryck allt vad du kan!
11.33 kom en liten bebis ut med navelsträngen ett varv runt halsen.
3775 gram och
50 cm lång.
En pojke En Alexander. Jag sa ju det
Fast det sa jag inte då. Jag var inte så mycket med alls och förstod knappt att det faktiskt var klart. Men jag hade ju en bebis på magen och en Genbank som grät av lycka. Då måste det ju vara klart. Men jag orkade inte.

En stund efter kom moderkakan och då var det dags för symöte.
Efter en stunds vila och lite i magarna så ringde vi hem till våra familjer. Som så klart blev så glada så.
Det jag var mest rädd för inför förlossning var en ev ryggbedövning och att spricka.
Ryggbedövningen som blev två tog jag mer än gärna och att jag gick sönder märkte jag inte av.
Man är ju inte sämre än man kan ändra sig

Tänk att det är 13 år sen. Nu är pojken tonåring. Och besvärlig. Det blir alla tonåringar. Det har jag läst i både tidningar och böcker Det kommer liksom över en natt. Barnen lägger sig som snälla beskedliga tolvåringar och vaknar upp som fullfjädrade fotbollshuliganer. Visst är det jobbigt. Och i flera år är det så. Tur tiden går så fort

Decibel fyller år.

Idag för tio år sen föddes vår Decibel äntligen.
Vi hade väntat länge, det är tungt att vara gravid. Ungefär 25 kg närmare bestämt. Foglossning och dåliga levervärden som gav klåda över hela kroppen. Det kliade liksom inuti, under huden så det hjälpte inte hur jag kliade.

Just den tionde pratade jag i telefon. Länge. Vi sågs så sällan så vi pratade desto mer, jag passade på att skura toaletten och annat nyttigt så klart.
Så knackar det på dörren och pappi kommer in. Hojtar och undrar vad jag jag gör och hur jag mår.
Han har ju ringt flera gånger. Barnmorskan har ringt flera gånger utan att få svar, till sist hade hon ringt till pappi. Det var viktigt och bråttom att jag ringer henne. Genast.
Ojdå, säger hejdå och ringer genast upp Barnmorskan. Hon var alldeles uppe i atomer. Svaret på mina leverprover jag tagit någon dag tidigare var höga. Farligt höga. Jag måste in till förlossningen för kontroll och nya prover. Är värdena för höga så måste bebis ut. I värsta fall kan det gå illa.
Vi hade ju redan förlorat vår bebis ett år tidigare och det vill man inte göra om. Det var väl också därför hon var så stressad och orolig.

Jag fick iallafall ringt till Genbanken så han kunde komma hem. Och barnvakt till storebroren. Sen var det bara att packa ner lite kläder och kamera i en väska. Nej, den var inte packad ännu, den skulle jag göra dagen efter, på lördagen för bebisen kommer på söndag. Det var jag säker på.

Vi skrevs in 13.35. Väl inne togs proverna. De satte den sedvanliga CTG som var bra. Undersökte. Det var faktiskt en av barnmorskorna på mödravården som arbetade. Bebis fixerad och öppen 2 cm. Oj då. Det hade jag inte räknat med minsann.

Leverproverna såg bra ut. Eftersom jag redan öppnat mig och levervärdena kan vända snabbt igen så tyckte man att jag kunde sättas igång. Jag skulle vara kvar ett tag och om inget händer så tas fosterhinnorna hål på kl 17.oo.
Var då öppen 3 cm.

Jag ville prova akupunktur men fick jätteont av det. Kunde inte använda händerna heller. Inte kul när vattnet rinner och man vill torka sig. Genbanken? Vill du ge mig ett torkande handtag? haha, vi var inte riktigt bekväma med det där någon av oss.

Eftersom inget hände av sig självt så sattes värkstimulerande in 19.15. Sen dröjde det inte länge innan jag ville ha den kära vännen lustgasmasken.
Öppen 5 cm. De sätter skalpelektrod på bebis.

Värkarna tar i ordentligt, 90 sek intervall enligt papper.
Värkstimulerande sänks från 30 ml/h till 5 ml/h

Fosterljuden går ner till runt 75-80
Öppen 7-8 cm

Värskstimulerande stängs av. Fosterljud 70-80 trots lägesändring.
Åh så arg jag var. Satt som en strandad val och hade ONT, helt borta i dimmorna. Jag hade inte förstått att bebis inte mådde bra och fattade så klart inte varför de drog mig hit och dit. Lägg dig hitåt. Vänd dig på andra hållet. Personalen baxade mig fram och tillbaka i sängen. Plötsligt behövde Genbanken gå in på toaletten.
Han mådde inte bra, det blev för mycket när bebis inte mådde bra med tanke på vad som hänt innan.
Blev arg och skrek efter han att han kan ju inte lämna mig här. Jag har ju ONT!!

Klockan är 20.50 och läkare tillkallas.
Han kommer bara ett par minuter senare. Undersöker och sänker öppningen till 6-7 cm.
Försöker att ta ett litet blodprov från huvudet på bebis men misslyckas. Han försöker flera gånger men det går inte.
Han sitter kvar en liten stund men det är ju flera cm kvar att öppna så han reser på sig.

Under tiden är det skiftbyte på avdelningen. De nya är inne hos oss på jobb. De som går av är också inne hos oss för de vill veta hur det går. Det är ju hyfsat nära ändå. ”Bara” 3 cm ju…

Jag känner att jag måste krysta. Nej, inte ännu, du är inte öppen helt ännu. Vänta.
Jovisst, stoppa en krystvärk du. Fast jag öppnade mig 3 cm på tio minuter ungefär så det var helt okej att krysta.
Fick väl två krystvärkar och snuvade läkaren på nöjet att ta emot en bebis.
En flicka
Med kolsvart hår. Ögonbrynen växte ihop med hårfästet och i svanken hade hon en vad jag kallar ”libanestriangel”

Decibel skrek inte alls när hon kom ut. Fast det har hon tagit igen senare så det blir över. Hon frotteras och får lite extra syre men mår bra.

Sen kom moderkakan. Den ställde till med ståhej minsann. Den hade visst ”livsträdet” i sig. Jag tror de kallade det så. Det var blodkärlen som var formade på ett speciellt sätt, som ett träd som grenar ut sig.
Barnmorskan ropade in kollegan för att visa upp den fina moderkakan. Oj, så mycket för en köttklump.
Sen var det en stunds syjunta. Inte mycket men otrevligt.
Sen kom eftervärkarna som inte var av denna värd. Fick smärtstillande som inte hjälpte. Då fick jag akupunkturnålar satta också.

Eftersom Bobboliten hade hjärtfel så är barnläkare redan informerad och kommer och undersöker flickan.
Flickan är född 001110
Kl 21.16
51 cm lång
3595 g

Sen ska ju alltid någon komma och klämma på magen för att se att livmodern drar ihop sig.
AAAJJ. Där kom blödningen som inte kom förut. Fick värkstimulerande injektion och ännu mer värkar.
In på salen för lustgas igen.
Klockan är nästan 24.00 och jag har haft ont länge. Då kommer läkaren igen, kollar men allt är bra.
Får T Apozepam och en knapp timme senare mår jag bättre.

Bebis ligger i Genbankens famn och sover så gott. Han ser väldigt nöjd ut också.
Jag är jättetörstig och när de kommer in med brickan med smörgås och pommac så tömmer jag glaset.
För att känna att det var mousserande vin. haha. Men det var nog gott

Till sist flyttas vi upp på BB-avdelningen. Genbanken åker hem till storebror och vi flickor gör natten.

Den tolfte kommer barnläkaren och gör ännu en undersökning av flickan. Hon märker inget konstigt men vi har blivit lovade av Bobbolitens cardiolog att han gör ett ultraljud innan vi åker hem ifrån BB.
Den trettonde får vi en tid. Får permission från BB och åker till Halmstad.
Sjuksköterskan börjar med att ta ett EKG. Där tänds min larmklocka. Vi har varit inne för ett antal EKG på BboobLiten och jag tyckte hon behövde väldigt många ark… Fick en känsla av att någonting ser hon.
Så var det doktor Sven’s tur. Fram med glidgelén och en titt på skärmen. Jag kände mer och mer att det är nåt.
Han blev klar och sa: Jag skulle gärna vilja säga att det är helt i sin ordning, men det kan jag inte. Men jag kan säga att det inte är allvarligt. Flickan har en VSD, en Ventrikel Septum Defekt. Hål mellan kammrarna alltså. Vardagligt benämnt blåsljud. Hon ska kollas upp vidare…

Jaha. Så var det alltså. Fast jämfört med BobboLiten så är ju detta ingenting ju. Nu åker vi till BB.

Decibel var en väldigt trött bebis. Hon luktade aceton hela hon. Blev lite orolig, har hört att diabetiker gör det när blodsockret blir lågt. Nu vet jag att det räcker att ha druckit för dåligt för att lukta aceton ur munnen.
Hon somnade ju hela tiden. När hon vaknade och skulle ha mat så somnade hon. Det blev att jag fick väcka henne för mat och killa henne under fötterna för att inte somna om hela tiden.
Så var hon de första tre veckorna. Sen var det som att trycka på en knapp och sen fick vi veta vem Decibel verkligen är.

Hennes namn hade jag redan funderat på men trodde inte att Genbanken skulle gilla det.
Något pojknamn hade jag inte på förslag, helt enkelt därför att det blir ingen pojke. Och det stämde ju fint
Nämnde mitt namnförslag när vi satt och slöbläddrade i en namnbok. Han tyckte det var ett jättefint namn. ÄR ett fint namn. Så vi valde det och ännu ett fint namn. Väl passande till den finaste flickan. Vår fina flicka.

Det är tio år sen nu. Det känns som så lite sen. Samtidigt som så mycket har hänt under åren.
Hon har hunnit med en del vår Decibel, både av ålder och ohejdad vana

Ordet är fritt.

Läste en insändare på Hallands Nyheters nätupplaga.
Att man får dålig milersättning för sjukresor är väl ändå ingenting att gnälla över? Ska man inte vara glad att få något överhuvudtaget? Mer än förhoppningsvis god vård som man inte brukar bli ruinerad för.

Iallafall kunde jag inte låta bli att kommentera. Det är väl inte så svårt att lura ut vilken kommentar som är min…

Ont att andas igen…

Denna dag både slutade och började tidigt. Jag kom inte i säng förrän klockan var fyra. Reveljen går innan sju. Eller iallafall larmet. Jag tänker minsann inte gå upp före sju när det är skollov. Minimonster ska inte upp förrän halv åtta.
Och i vanliga fall går larmet redan kvart i sex. Jag vet, lite överkurs men jag har liksom tre olika larm för att vakna. …ja så kommer Genbanken upp med morgontabletten också. Så att jag faktiskt vaknar också.

Iallafall så ”vaknade” jag av larmet som vanligt, dvs snoozade gånger flera. Vaknade gjorde jag av Minimonster som började andas stötigt och ljudligt och hade ont igen. Inte hysterisk men ändå som tidigare. Ska detta aldrig ta slut?
Jag är hyfsat säker på att det är en stressreaktion. Igår var det full rulle här, Decibel har nattgäst. Plus att Minimonster varit på dagis. Det har väl blivit för mycket kan jag tro. Nåt är det ju.
Och vad gör man åt det? Vila? Jo det kan man ju tala om för Minimonster. Även om han just nu ligger på soffan.

Jag sa att jag skulle ringa dagis så han kan ligga kvar. Så kom han ner ändå. Frågade om han skulle dit ändå, om han ändrat sig. Han började nästan gråta och sa Neej, jag vill inte. Så han fick lägga sig på soffan, jag ska gå till honom bara kaffemuggen är tom. Så ska vi gosa i oss i täcket

Ett litet tillägg: Gick in och bäddade ner pöjken ordentligt. Tyckte han kändes varm och tog en temp. Hann ju knappt få in tempometern i munnen innan den tickade fram 38,1 så jag avslutade där. Har ingen fullständig siffra.
Men, om nu andningsbesvären kommer som stressreaktion, var kommer då febern ifrån?
Visst vet jag att det finns stressfeber, Mister har haft det ett flertal gånger men det krävs mer än så här. Här kommer den ju direkt, försvinner lika fort för att nästa gång han andas konstigt så får han feber igen. Märkligt

Ännu en orolig natt

Igår kväll, innan lördagsmyset talade Minimonster om att han hade ont här och pekade i sidan. Sen var det inte så mycket mer. Han sa det när vi tittade på filmen också. Filmen tog slut och vi satt och degade lite. Han hade ont sa han. Vi skulle borsta tänder och när han reste sig så kom ”anfallet” Det gjorde jätteont och han började korta andetagen och hyperventilera. Kastade sig på golvet och snurra runt och skrika att det gör ont och han får ingen luft.

Jag tänker att detta är psykiskt och säger åt honom att andas ordentligt. Han kan inte det går inte. Det går visst säger jag. Andas sakta. Det går inte. Han skriker och jag får inte röra vid honom. Han behöver kissa, står mest och vinglar vid toaletten och kommer sig inte för att knäppa upp. När jag erbjuder hjälp blir han arg. Skriker och kan själv. Fast det kan han inte. Jag får hjälpa ändå och lyfter upp honom på toaletten. Han sitter där och låter med sina andningar. Jag säger han ska andas riktigt. Till slut blir han jättetrött och börjar somna och vingla på toaletten. Ska kissa men kan inte. Tror det kommer men det händer inget. Ska inte kissa. Trött och svamlar. Jag bär in honom i sängen och han börjar strax om igen. Kastar sig runt i sängen och skriker och kan inte andas. Vi får inte komma i närheten av honom, än mindre röra honom. Jag ställer frågor till honom, oftast får jag inget svar, ställer igen och igen. Till sist går han med på att sitta upp som på toaletten för där kunde han ju somna. Jag MÅSTE hålla handen bakom ryggen, den andra ska ligga på pannan. Till slut har han somnat igen.

Jag och Genbanken ligger och pratar en stund innan vi släcker. Jag hinner nog knappt slumra till innan det börjar om igen. Han skriker, andas så där konstigt och sväljer massa luft. Precis som innan får jag honom att sitta. MED handen på pannan. Så somnar han äntligen. Innan allt börjar om igen…

Flera gånger under natten har han gjort så här. De senare ”anfallen” var inte alls långvariga men fullt tillräckliga.
Vad är det som händer??
Är det någon form av panikångest han har? Eller någon variant på EP-anfall? Det finns ju olika former. Han har haft feberkramper och frånvaroattacker tidigare. Magnetröntgen visar lite ökad aktivitet på hjärnan.
Vi har inte en aning. Vi får väl kontakta barnneurokliniken och höra vad de säger om det. Om inte annat bara för att utesluta EP-tanken.

Nu hoppas vi att det inte händer fler gånger. Dagen har varit väldigt lugn. Minimonster har varit ordentligt trött och vilat flera gånger. Inte ens när han sovit dåligt i vanliga fall så är han så här trött. Något skumt är det. Men vad?

Jag lutar nog mest åt stress och panikångest eller nåt sånt. Kanske det hänger ihop med hans talsvårigheter som kommit mer och mer det sista. Han har som tics när han pratar. Han har det jättejobbigt att få sagt det han vill och sväljer och smackar med munnen vid varje mening, ibland nästan varje ord om det hänger upp sig. Sen är han medveten om att det är svårt och får det ännu värre.
För ett tag sen så andades han och försökte nog prata samtidigt, i raketfart. Jag sa att ta det lite lugnt, jag har gott om tid, du behöver inte ha så bråttom. Han svarade att han har ju så konstig röst. Hur menar du då? Jo att jag säger ju det igen och igen och igen. Fick förklarat att det är många många barn som har samma problem, det brukar gå över efter ett tag. Prata i din egen takt, det brukar bli bäst så. Jag lovade också att berätta på dagis att han tycker det är jobbigt. Om nu någon skulle kommentera, att det är därför han har så bråttom. Han försöker få sagt så mycket det bara går innan det hänger upp sig.
Nu har han andra problem med talet, nästan värre. Är han överstressad tro? Eller är det helt i sin ordning detta?
Känns svårt att veta var man kan få svaren. Bvc har ju som standardsvar att allt är normalt och BUP vet jag inte…. Vad vet dom tro? Kanske mer än jag iofs…
Jag får se hur jag gör med detta, måste nog fnula lite till…

En natt på akuten

Natten mellan onsdag och torsdag, innan jag ens kommit i säng faktiskt hör jag hur Minimonster börjar skrika där uppe. Genbanken är också vaken så jag tar det lugnt. Så ropar Genbanken att jag ska komma upp. Han hittade Minimonster på golvet och tog upp honom i sängen. Pojken skriker, snurrar runt, kryper ihop, hyperventilerar, har ont, har jätteont, ropar att han inte får någon luft osv. Vi får inte röra honom, han bara skriker. Får inte riktigt kontakt med honom och har inte en aning om vad som egentligen händer. Efter runt tio minuter ringer Genbanken sjukvårdsupplysningen som ber oss att avvakta i tio minuter. Om det inte blir mycket bättre så ska vi ta oss till akuten i Halmstad. Jag messar SöstraMi om hon är vaken och kan komma hit om ifall vi åker. Inga problem svarar hon.

Minimonster fortsätter att ha ont, sträcker han på sig skriker han högt. Han vill ha benen högt. Han skakar som jättefrossa. Jag försöker få honom att stanna men han bara går, men inte full koll på kroppen närmar han sig trappan. Får fatt i honom för att ge honom kläder. Det blir kallt i bilen, vi bestämmer oss att åka. SöstraMi och lillpöjken kommer hitåt. Decibel är alldeles ifrån sig och ska bestämt följa med. Hon är rädd att han kanske måste avlivas. Men det gör man inte med människor. Tänk om han dör då? Det gör han inte. Ta en kopp te och sitt här med SöstraMi i köket. Okej? Okej, bra.

Vi åker. Minimonster börjar få feber. Han är varm och sluddrar och svamlar om allt möjligt konstigt. Det är inte mycket som stämmer. Helst vill han sova men försöker hålla honom vaken för att ha koll på honom.
Väl inne så sätts en fingerklämma på honom. Den mäter syresättning och puls bla. Det var bra värden, bättre än 100 i syresättning kan man ju knappast komma liksom. Ont har han ju så klart. Sköterskan vill Emla hans armveck, om ifall det behövs ta prover. Minimonster får halvpanik eftersom han efter senaste vaccinationen har blivit skräckslagen för sprutor och blodprov. Vi lyckas ändå få Emlat hans båda armveck. Hon känner på hans mage och som vanligt vill han inte visa när det gör ont. Men hon ser ändå på honom.

Sen in i ett annat rum, en annan sköterska som kommer in, klämmer lite på magen och talar om att doktorn kommer strax. Han får göra ett kisseprov också. Hon var upptagen med något som måste göras först. Japp, okej, vi ska inte gå nånstans. Minimonster är jättetörstig men får inte dricka något. Till slut får han dricka en mun men inte mer. Minimonster får ett ”anfall” av jätteont och ropar och vrider runt och har sig. Till slut somnar han på golvet, oroligt och gnyende. Vi hade hans gosefilt och ett kramdjur med sig och det fick han på sig. Så fortsätter vi vänta. Doktorn kommer, klämmer och frågar. Väldigt mycket om han krampat men det tror vi inte. Vi hittade honom på golvet, men då var Genbanken på toaletten. Han hade vaknat av att Mini sovit oroligt och gnytt och medan han kissade så ramlade han ner. Om det var pga ont det kan man aldrig säkert veta. Minimonster var inte helt klar…

Sen blev det provtagning. I fingret eftersom han är så rädd för blodprov. Det läkte alldeles för fort och var plågsamt för honom, speciellt som det inte gick att få tillräckligt med blod. Det blev att välja, fingerstick igen eller i armen. Efter försäkringar om att armen inte gör så ont så gick han med på det. En mycket förvånad Minimonster fick medge att det kändes ju knappt alls. Snabbt gick det också. Proverna visade ingenting så varken vi eller doktorn blev mycket klokare. Just då hade Mini inte ont och gick runt lite i rummet. Det såg ut som han bajsat på sig, stel och bredbent. Har du inte ont? Nej det har jag inte… Bara några sekunder senare låg han igen och hade ont…

Vi kom hem vid halv sex. Bäddade ner oss i soffan. SöstraMi och lillpöjken låg i min säng och där kunde de få sova vidare. Vi skulle upp och ha barnen till skolan bara runt en timme senare så då passar det fint att sova på soffan.
Genbanken stannade hemma från jobb den dagen och själv sov jag större delen. Åtminstone fick jag inget vettigt gjort. Minimonster sov länge. På eftermiddagen var han som vanligt igen. Trött men ändå pigg.
Vi andra undrar vad det var som hände.

Stackars Minimonster som inte kan slå sig….

Jodå, så är det. Frågar man Minimonster så är han i det närmaste osårbar och kan allt. Inte slår han sig inte. Givetvis gör han ju det och talar man om att kommer du ihåg när du slog dig innan idag? Då behöver du ju inte göra samma sak igen?
-Ääh, det var ju innan ju… Nu kan jag inte slå mig.
Ibland slår han sig igen. Ibland har han tur. Men det var ju innan det…. Nu gör jag ju inte det.

I förra veckan satt vi i möte här hemma, jag och Genbanken och kuratorn från LSS. Vi har knåpat ihop en ny ansökan om vårdbidrag. När kuratorn läste igenom de tidigare besluten bara skakade hon på huvudet…

I allafall så ringde det från dagiset och Genbanken fick bråttom. Minimonster har trillat och slagit pannan illa så det behövde sys. Så Genbanken åkte så fortsatte vi med papperna.
De åkte till Ullared men snart fick jag ett mess att de är på väg till Halmstad. Eh. Vad ska dom göra där?
Det visade sig att Minimonster blev halvt hysterisk när de skulle bedövas och sys. Han tolererar inte riktigt när läkare ska pilla på och med honom. Framför allt inte läskiga saker. De ville inte våldhålla så hårt och så länge och tyckte det är bättre han kommer till Halmstad och kan sövas. Det var ett jack på ca 5 cm och det glipade 1cm. Att tejpa var inte att diskutera liksom.

Nere i Halmstad tänkte de först lokalbedöva och sy en vilt skrikande och sparkande Minimonster. Genbanken menade att de ju faktiskt kommit för att han skulle slippa våldhållas. Ska han våldhållas i vilket fall kunde de ju varit kvar i Ullared. De var inte riktigt eniga han och sköterskan. Så beordrade hon Minimonster att lägga sig på sidan, tyst och stilla.
Genanken spände ögonen i henne och talade om att då går du först och hämtar ett spännband. Sen stirrade han henne i ögonen tills hon vek undan och gick ut ur rummet.
När hon kom tillbaka var hon väldigt tillmötesgående och trevlig och det bestämdes att Minimonster skulle få lugnande så provar man att sy. Kan man slippa söva är ju det bra.

Han fick sitt lugnande baktill och sen blev han inte sig själv. Minst sagt. Han sluddrade, flinade, hade ingen koll på varken kropp eller huvud. Han trodde han flög och undrade om han är ett spöke nu.
Såret kunde sys som planerat, det blev fyra stygn och kanterna kunde tejpas igen.

När allt var klart skulle pojken ligga kvar och bli lite klar i huvudet innan de fick åka hem. Genbanken hade en del att stå i. Benen bar inte på honom, kroppen hängde inte med men ändå försökte han undersöka sängen, springa iväg, pilla med det, ordna med det där osv. Till slut var Genbanken trött på att försöka fånga honom i luften när han ramlade ur sängen. Han bad att få åka tidigare så kunde han knyta fast Minimonster i bilen åtminstone. Snart fick de åka hem.

Väl hemma och Minimonster kom innanför dörren hann pojken knappt få av sig skorna innan han gjorde en tjurrusning in, skriker: Jag ska sitta vid datorn för det är MIN tur!
Så var han sig själv igen… Fast väldigt trött. Han hade haft det jobbigt sa han. Han talade om att han skrikit och fladdrat med armarna. Men de ville inte lyssna…

Dagen efter var han jättetrött och jättegosig. Sen blev han som vanligt igen

Jag har dragit för höga växlar.

Precis som vanligt alltså. Jag trodde eller mer troligt intalade mig att ta bort halsmandlar är en piece av kaka. Joomen.

När jag först fick veta att det blir övernattning sa jag att det hinner jag inte. Det vill jag inte heller. Vad ska det vara bra för? Jag ska åka hem, ligga i soffan och äta glass, för det har jag hört att det är bra efter en en sån operation. Kyler så skönt.

Hela tiden fram till dagen innan så har jag knappt ägnat det en tanke. Så dagen innan, när jag ska ringa till sjukhuset och få operationstid, då slår det mig: Jävlar i min lilla låda. Det är ju I MORGON!! Aaaaaah… Blev nervös en stund men tänkte på halsbölden jag hade. Kom fram till att DET där gjorde ont! Det gör jag inte om. Det här blir lätt!

Ja hur operationsdagen gick har jag ju skrivit. Någon dag efter det också. Jag skriver det igen. Jag har fruktansvärt ont. Hade SöstraMi på besök igår. Genbanken lagade lite god mat. Jag glömde mig för ett ögonblick och gafflade i som vanligt. Sen var den kvällen totalt fördärvad och jag själv fick knappt i mig maten. Åh vad jag önskade mig en stavmixer just då. Var väldigt hungrig inatt men att äta var inte att tänka på. Idag blir det mjuk banankaka att äta.

Men undrar. Vad är det för fel på en människa som jag vet inte om hon förnekar det som faktiskt händer. Jag menar, tänker man efter vad det innebär att skrapa i halsen så att grejer försvinner, behöver man ju inte vara Einstein för att begripa att det gör ont. Mer än en dag. Jodå, faktiskt. Hur kan man tro att detta är en piece av kaka och sitter och säger till Genbanken som kör in henne till sjukhuset, orolig för sövning och risker. Äh, man är la Viking. Antingen kommer jag hem död. Eller levande. Så det ska nog ordna sig ska du se. Stursker som få, men som har i många, jag vet inte hur många år så gärna velat ha en navelpiercing men inte vågat göra den. För det gör ont!

Förklara det för mig…