jag har koll när det trilskas och det funkar ju bra.

Idag var det inte lätt att få upp barnen minsann. De var så trötta så trötta. Decibel tyckte jag skulle ringa och avboka skoltaxin för hon orkar inte. Jag menar att det funkar inte på det viset. Och dessutom så har taxin redan lämnat basen och är på väg. Varför? Redan?
För att de räknar med att ha 45 minuter körtid.

Då lägger sig Mister i det hela:
-Ja, 45 minuter. Om de kör lagligt ja. Om morsan kör räcker det med en halvtimme…

Vet inte riktigt vad jag ska säga till mitt försvar…

Ner snabbt iallafall, på med kaffe och fram med frukost till barnen. Fixa klart och skicka iväg. Först Decibel och sen Mister. Minimonster kvar. Jag hade ropat upp ett tag men inget svar. Upp och väcka honom.
-Jag äj tjött, jag ojkaj inte idag.
-Du måste, nu är det dags. Kom upp nu.
-Han satte sig upp. Aaaj… Ooh.. Ooj. Mitt öga, det göj ont i mitt öga. Han la sig ner igen…
Det äj nog bäst jag vilaj idag näj jag haj ont i ögat.
-Nej. Nu är det dags. Kom upp nu.
-Kan undja… Haj jag höjt det däj föjut tjo?
-Ja, det har du. Skynda dig upp.
-Vill du att det ska bli så däj igen? Att jag bjåkaj och blij jätteadj. Jag äj tjött, jag ojkaj inte idag.
-Jo idag också. Upp nu.

Han kom upp. Han var jättetrött. Han fick ju ingen sovmojjon idag hellej ju…

Tillsist kom vi iväg till skolan. Hem och ut med hunden.
Då slår det mig. Kaffet jag satte på vid sju i morse, det drack jag aldrig. Hällde visst aldrig upp det heller.
Det står kvar på bryggaren alltså, på värmning. Inte gott. Nära trätjära.. Bara att göra nytt när jag kommer in.
Men det är så tråkigt att sätta på kaffe. Varför?

Jag hade tur. Jag hade visst glömt att sätta på kattet alls och kunde bara trycka på knappen

Nu har jag lite medicinbeställningar och sånt att fixa.
Genbanken ringde för att påminna. Och det var ju snällt…
Men så hade han synpunkter på i vilken ordning och prioriering jag kunde ha.
Så blev jag sur. ”Talade” lite. Han skrattade och la på luren. Blev om möjligt ännu lite surare.

Ny dator betyder saknade saker. Inget bankID kvar alltså. Bara att dra hem nytt.
Genbanken säger att det gör man på internetbanken. Jaja, vad jobbigt det blev då..
Men det behövdes ju inte alls, jag drog hem programmet ändå. Haha, där fick han.
Eller inte… Det gick ju inte alls att logga in.
Jaja, in på banken igen då. Med Genbankens dosa. Det insåg jag snabbt aatt det gick ju inget vidare, det är ju inte hans ID jag ska ha, jag vill ha ett eget. Jag måste alltså använda min bankdosa. Jaja, suck.

Men alltså… Den la jag… Just det. Jag la undan den… Kan undra var jag la den tro?

Ja precis. Var har jag gjort av min bankdosa??

Tar väl och säkerhetskopierar mobifonen istället då. Precis i den ordning som Genbanken tänkte ut.
Åh nej. Kanske jag ska hänga tvätten först. Bara för att jävlas

Nya rutiner som ska sättas

Nu har alla barnens skolor börjat. Tre barn, tre skolor. Två barn åker taxi, först Decibel och en liten stund efter åker Mister. Ungefär där måste Minimonster upp. Honom ska jag själv köra till skolan.
Det har funkat hittills och jag hoppas det fortsätter att göra det.
Hmm.. Mister började iofs sent igår och Decibel stod i givakt redan innan taxi kom, nervös som hon var inför första dagen i nya skolan. Det hade varit jättebra och hon till och med längtade till tisdagen. Idag alltså.

Efter att jag lämnat Hoppochstudsmaskinen, han är förresten inte vidare studsig när vi kommer in på skolgården där allt är stort, nytt och lite läskigt. På väg till bilen mötte jag specialpedagogen och hon kom ihåg mig. Vi har ändå bara träffats en gång och det var före sommarlovet. Hon undrade hur det gick för Hoppochstuds i skolan och där fastnade vi och pratade länge. Det är himla roligt att det äntligen finns en specialpedagog på skolan och att hon verkligen är där, det går att prata med henne och att hon verkar engagerad. Precis som det ska alltså.

Nu ska jag göra en väldig massa som vanligt, halvsover vid köksbordet och kom på att jag visst har glömt bort mitt morgonkaffe. Det måste jag ju ha. Städa hinner jag med, jag har många år kvar

Tänker mig beställa ett halsband idag, ett sånt som jag tävlar om
Tänkte gravera in alla fyra barns namn och ett litet hjärta vid Bobbolitens, en symbol att han är med fast han inte är här liksom.
Nu funderar jag på om Genbanken skulle ta på sig ett sånt… Jag vill inte fråga för då blir det ingen överraskning som jag tänkt. Fast snabbt beslut, klart han ska ha ett Han får väl ha det i en låda annars.

Det blinkade just här på datorn. Det var Mister som hade någon typ av chattmojäng på datorn.
Han hade tråkigt på matrasten. Så klart passade han på att be om att jag ska sätta på hans Minecraftserver.
Idag, just nu är jag en snäll mamma och gjorde som han bad mig. 12.02 stängs den ner igen för 12.05 börjar lektionen.
Otroligt nog skriver han fortfarande, samtidigt som han spelar.
Det känns fint och då kan jag väl sitta en liten stund till. Lektionen börjar ju som sagt ganska snart och då tror jag inte han vill messa med mammi mer.
Men mammi har visst glömt att lägga ner mobilladdaren. Och ändå gav pojken mig den i handen och sa ”Den ska med i väskan”
Sånt är det. Tur jag satte mig en stund vid datorn då

Och inte nog med det. Han tycker att jag ska skaffa Skype, så man kan prata med varandra dessutom. Om det är nåt liksom. Det finns visst massa bra saker med Skype. Tänk på det mamma!
Mamma ska fundera på det.

Redan fredag igen

Så skönt att det är fredag.

Jag har messat hans lärare ang gårdagens ”telefonterror’. Efter våld och hot är klasskompisen som sagt stoppad från att komma in i Misters rum. Denne var tydligen inte nöjd med detta och ringde igår och var arg. Frågade varför Mister gjort att han inte fick komma in osv. Jo, han vet varför, han har erkänt att han gjort detta också.
Mister menade att han vet varför och talade om att han var lite upptagen och avslutade samtalet. Men. Det ringde och ringde och ringde, jag trodde att han lekte med telefonen faktiskt. Att han ringde efter den andra handenheten men så hörde jag: kan du sluta ringa nån gång?!

Gick till Mister och trött berättade han. Innan han knappt hinner börja ringer telefonen. Ta det inte säger jag. Ring ring ring ring ring ring… Just ja, det är ju han… Han ringer inte fem signaler. Inte tio heller. Trettio är nära.

Jag ”svarade” och la på samtidigt och sen drog jag faktiskt ur telefonjacket. Först senare slog det mig att jag faktiskt kunde svarat och kanske prata med honom. Fast det hade känts fel det också.

Hur som helst så tog de tag i det i skolan idag igen, de har även informerat killens mamma om hur det ligger till. Nu är det nog lugnt ett tag kanske.

När Mister åkt till skolan tog jag mig en kopp kaffe innan det var dags att hämta Minimonster som haft övernattning på dagis. En happening för barnen som ska börja i skolan efter sommarlovet.
Detta var första gången Minimonster sovit ensam borta så det var både konstigt och spännande.

Klockan tio lämnade vi Decibel på biblioteket hos farmor och körde till Sjukhuset i Varberg. Där fick jag leda ut Minimonster ur den snurrande entredörren annars hade han fastnat i vinkelvolten alldeles. -”Den äj ju jättejolig, jag gillaj ju junda sakej”
Vi följde de blå pilarna mot Röntgenavdelninen i stället. -”Men. Däj äj ju andja pilaj, och däj, och däj. Vart gåj dom?”
Det är mot utgången svarade jag.

Framme. Dags för CT-röntgen av hjärnan. En uppföljning av tidigare resultat. Det gick bra även om jag fick instruera och påminna om andningen. Han blev lite rädd när den böjade dåna ordentligt tomografen.
Efteråt fick han en nalle med magneter och vi gick mot utgången och kiosken. Jag hade lovat en dricka som belöning efteråt.
Han talade stolt om att han minsann kunde vägen och hoppsade glatt på. Jaså, kommer du ihåg den idag? -”Nä. Men du sa ju att spjingpilajna vaj till utgången.

På hemväg körde vi om Tvååker och köpte mat till djuren. Och där nånsans körde jag fel i rondellen. Haha. Det blev en liten omväg hem men vägen var vacker så det gjorde inte så mycket. Jag hittade ju rätt till slut
Minimonster var tjött sen alltså

…’round ’round baby right ’round, like a record baby right ’round…

Here we go again. Decibel började tidigare ikväll med att tala om att hon ska inte till nån skola, aldrig att hon tänker gå dit osv.

Vi var på väg ut i skogen för en liten runda med Villeman. Han behövde springa av sig lite överskott. Så börjar det, hon hugger och käftar emot och börjar på. Vi lyckas avstyra det hela och kommer iväg.
Sen håller hon sig hyfsat lugn fram till att kvällsmaten är nästan avklarad och avdukad. Jag gör iordning Minimonster för sängen och hör hur hon drar igång. Nu börjar det bli spinn på snurran. Man hör det på rösten att nu…  Jag kan inte säga exakt hur det hörs men det hörs. Nyansen, tonfall, ja allt. Plus att hon blir värre en den ettrigaste pitbull som världen skådat. Hon hugger på ALLT! Precis allt och hittar hon inga fel så hittar hon på fel som i hennes just då förrvirrade hjärna tolkar som absolut rätt.
Går det riktigt i spinn så håller hon på i flera timmar. Svårigheten med Decibel är att det finns INGET som lugnar eller bryter. Lyckas en avledning så betyder inte det att man lyckats nå henne eller avstyrt det hela. Det betyder bara uppskov och ett uppskjutande av det som kommer. För det kommer. Oj oj. Man kan inte ta tag i henne för att antingen få kontakt eller stoppa. Eller kan och kan. Hon är som en ål som slingrar och har sig. Fast jag har aldrig hört en ål som låter som hon. Hon låter värre än julslakten. Den har jag visserligen heller aldrig hört…

Så långt är vi inte nu. Hon har kommit i säng och jag funderar på om jag ska förstöra kvällen med att försöka komma till rätta med skolproblemet, eller om jag ska förstöra morgondagen.

Vi funderade lite på om det kan vara att hennes lärare, resurslärare är det väl egentligen, ska flytta. Måste fråga runt lite. Ikväll eller imorgon tro?

Sen har det ju redan blivit ändring i det bestämda ang skoldagen. I det bestämda var bla inga förändringar utan info före. Nu är det på tisdagar vi har en utökningslektion, rörelse med annan lärare. Mellan lektionerna är det lunch. Decibel får tillsammans med två kompisar hämta mat i intlliggande fritids/dagislokal och äta inne i lilla klassrummet. Så är det bestämt.

Nu plötsligt förra gången (hon har bara ätit två gånger i skolan) fick de inte sitta vid H’s bord. Inte heller K’s bord. Båda har autism/asperger så det är inget konstigt att de inte vill ha någon på sina platser. På Decibels bord gick det inte plats för de tre barnen och vid lärarens fick de inte heller sitta.
De fick gå in till fritids istället.

Alltså. Jag köper att det inte funkar att sitta vid H och K. Eller lärarens. Men det visste de ju från början! Det är ju ingen direkt nyhet. Tvärtom. Men det tar vi för givet att skolan tänker på. Det ska väl inte vi behöva fråga om? Så att det inte ändras fler gånger.
Jag frågade Decibel om hur det blir nästa tisdag och var de ska sitta då.
Det har hon ingen aning om…

Det är nåt, jag vet vad och det är inget bra.

Mister har det jobbigt i skolan. Han var märkbart orolig igår men på bra humör så vi kunde prata.
Det är visst problem med en klasskompis.
Mister har ju inga uteraster på sin skola, inte många av dessa eleverna har det utan de har datortid. Det är liksom deras sociala bit, att samlas med varsin dator Fast, alla har ju svårigheter inom npf så inte direkt konstigt.

Iallafall så sitter Mister kvar i sitt eget rum. Dit kommer en till två klasskompisar och de sitter där och spelar.
Men den kompisen som alltid kommer har börjat med elakheter. Han vill tvinga Mister till olika saker, det kan vara nåt så litet som att Mister ska ansluta hans datorsladd i kontakten. Om inte Mister gör som han säger trycker han ett finger eller två i halsen, helst en bit nedanför örat där det gör så fruktansvärt ont.
Igår hade han hotat med tortyr och grejer. Tortyr till döds. Mister är orolig, och vågar knappt gå till skolan.
Han vet inte hur han ska tackla klasskompisen och vad han faktiskt är kapabel till. Tänk om han faktiskt får stryk och plågor.

Personen i fråga har samma diagnoser Aspergers Syndrom/AD(H)D och tänker väl utifrån sin sida. Men det tillåter inte honom att ge sig på Mister med våld och hot.
Mister hade faktiskt upplyst honom om att det är olaga hot och faktiskt mobbing som han sysslar med. Och det är straffbart. Även för omyndiga. Så det så. Det trodde han inte det minsta på. Vadå olaga hot. Skulle det vara straffbart eller? Pyttsan.

I natt hade han visst gått ner efter att vi andra hade somnat. Efter tre någon gång hade han lagt sig hos Genbanken i dubbelsängen. Han var inte lätt att få upp i morse. Och han ska ha kompis i eftermiddag. hmm

I vilket fall så messade jag hans lärare om detta i morse. Mycket viktigt för Mister, att en lärare kommer in till honom och tar upp problemet och stoppar klasskompisen. Mister vill inte att han ska komma på rasterna på ett tag nu.
Han var märkbart nervös i morse. Han blir ofta det om det är nåt. Ibland märker man innan att det är nåt, han är arg och får utbrott på det mesta, när han berättat så lättnar det. Ibland är det som nu, man märker inget vidare märkligt i hans agerande före, när han väl berättar så river han muren och har inget som stöttar upp längre. Då märks det väldigt mycket.
Han som brukar ha murar och fasader i normala fall ändå, det är inte alltid lätt att ta sig bakom.

Känns kanske ändå som att jag borde väntat mig nåt, så här i efterhand. Han har varit väldigt låst vid datorn det sista samtidigt om han faktiskt följt med familjen när vi gjort nåt. Han var till och med med i Helsingborg i helgen, utan diskussion ens. Han har dessutom varit väldigt pratig en period, sista veckan eller så. Vi har pratat på morgonen, han pratar gärna och berättar lite när han kommer hem ifrån skolan. Fast jag har tolkat det som en bra period. Och det kanske det iofs är, som kanske hade varit ännu bättre om inte detta med klasskompisen mörkat.

Läraren var tacksam över infon, menade att så här får det absolut inte gå till. Han har tagit upp det med den andra läraren som arbetar med Mister och som Mister har förtroende för. De ska under dagen fundera och ta beslut att arbeta vidare med detta och låta Mister sitta ensam.
Tänk vad lättare det hade varit ibland om barnen har kunskap om att skvallra. Mister skvallrar inte. Han håller tyst, kan till och med ta straffet om han blivit beskylld för något men han säger inget. En liten portion skvaller kan faktiskt vara bra ibland. Eller egentligen är det väl inte skvallra han ska göra i detta fallet utan be om hjälp. Han har svårt för det. Mycket svårt. Men förhoppningsvis kommer den nu.

Småfolk i huset

Idag har det varit en del faktiskt. I
Inte mer än vanligt egentligen men för en hjärna med förvirrade celler så kan lite bli mycket.

Idag har iallafall Decibel påbörjat sin återinskolning. Det är inget jag skrivit om i bloggen förut så ingen har hoppat över den texten. Jag har väl inte orkat antar jag. Inte heller vetat vad jag ska skriva för det har varit så himla mycket.
I Decibels journal kan det nog stå något som gränsar till utmattningssyndrom eller depression eller vad det nu heter.
Hon har kört slut på sig själv, pressat mer, kört slut på sig och pressat hårdare. Allt för att orka skolan och inte avvika från andra alltför mycket. Så blir det försök till förändring men ingen förbättring. Skolan har gått åt helvete och hon blivit hemma. Gått någon dag och varit hemma. Av och till länge nu. Hon har nästan varit hemma sen jul nu….
Ibland har det varit så illa att jag inte fått gå utanför dörren utan att hon fått utbrott. Hon har blivit kontrollfreak de lux, utan kontroll rasar allt. skapar egna sanningar, då menar jag långt mer än vanligt. Tidsuppfattningen finns inte längre osv osv.
Det har funnits kvällar när hon inte ens klarat av att klä av sig kläderna. Inte ens att lägga sig ner i sängen pga all ångest som sliter.

Men idag var dagen D. Klockan 12 körde jag henne till skolan. En lektion med rast i mitten. Bild blev ämnet för dagen. 13.20 hämtade jag henne igen. I nuläget är inte skolbuss att tänka på, alla stressmoment ska tas bort om möjligt.

Dessutom har jag varit barnvakt. En liten tvååring har underhållit dagen. Det blir ju ett lite annat tempo och tänk än vad man är van vid. Därför känns det som det varit mycket idag, fast egentligen inte mer än vanligt.
Hur som helst gick det jättebra och det var knappt flickan ville hem Kul, då kan man få låna fler gånger
Nu får man ju passa på att låna andras barn för här blir inga barn gjorda. Jag är nöjd med mina rumploppor och fler blir det inte, då får jag klåda. Bara att göra barn är ju ett företag i sig när man nu inte ens har sängen till förfogande.
I min säng ligger Mister som har en orolig period igen. Ja när han inte mitt i natten vandrat ner i soffan förstås. Decibel har äntligen flyttat från gästsängen i vårt rum in till sin egen säng. Fast jag fick följa efter så klart och sova jämte. Minimonster sover sen eviga tider i vår dubbelsäng.

Nu är alla tre rumploppor hemma på plats. Låneloppan är tillbaka i hemmet och det är dags att sätta sig en stund. Mitt jasminté med honung är klart att dricka. Nu är det dags att känna in fredagen!

Jobbansökan är skickad

Äntligen fick jag iväg min jobbansökan jag har skjutit på så länge. Inte för att företaget annonserar efter folk, de sökte enbart dagtidare. Jag vill ha kväll eller ännu hellre nattjobb. Men en ansökan måste ju skrivas, oavsett om det är via mail eller snigelpost…

Det är svårt! Att skriva en ansökan alltså. Det som funkar så bra i tanken blir som bludd när jag försöker få det i ord. Det ska ju gärna låta som jag har någon intelligens överhuvudtaget liksom
Jag skrev och raderade, skrev om och ändrade, raderade igen och igen och igen..!
Till sist fick jag ner ett (vad jag tror) inte alltför rörigt mail. Ja, företaget vill gärna ha via mail, så kan de botanisera i inkorgen när folk behövs. Passar ju fint ) I mitt huvud är det ju helt logiskt och jag hoppas verkligen att det är det för den som ska läsa. Som Genbanken brukar säga: Andra ser inte din ”film”, -du måste försöka förklara ordentligt.

Med det menar han att jag ska förklara från A till Ö. INTE från A till H till C för att hoppa fram till Å (kan ju inte tala om slutet redan liksom) Sen blir det P och K och är jag riktigt i gasen kan det till och med bli 3 och 7 också

Hoppas inte mailet andas ”oordning bland diabilderna”
Till er riktiga ungdomar så kan jag förklara att diabilder är: Diabild, från diapositiv, av grekiska dia; ”genom” och positiv för färgriktig film (i motsats till negativ). Fotografi i svartvit eller färg för visning med genomlysning eller projicering på vit duk eller vägg.
En diabild som visas på en projektionsduk förmår återge större tonomfång än en pappersbild.

Projektor – apparat för att visa stora bilder genom att ett objektiv projicerar en belyst bild på en filmduk. Projektorn riktas mot en duk eller vägg och på den avtecknas bilden. Projektorer används på biografer (filmprojektorer), men även ibland som ersättning för bildskärmar till datorer. Det finns även overhead-projektorer (OH-projektor eller stordiaprojektor) samt diaprojektorer för diabilder. Episkop är en projektor som inte kräver en genomskinlig bild, utan kan projicera till exempel en boksida på en duk.

För att diabilderna när de har monterats skall kunna visas på ett enkelt sätt och i rätt ordning läggs de i särskilda diabildsmagasin. Det finns olika standardtyper av diabildsmagasin. Vanligast är GePe, CS och LKM. Magasinen kan vara raka eller av olika ”karuselltyp”.

* Wikipedia

Just fotografier visad med diabildsprojektor var vanligt när vi ”gamlingar” gick i skolan. Nu vet väl eleverna knappt vad det är? Min äldste har nog inte sett en sån vad jag vet. Nu använder man ju mer och mer dator till skolarbetet, speciellt i de högre klasserna då man har en egen arbetsdator sk en-till-en.

Detta var förra veckan. Idag slog det mig helt apropå. Jag tog inte bort min mailsignatur: Minne? Vilket minne? Mitt? Nä jag vet inte…
Undrar om det påverkar något negativt tro? Något oslipat måste jag säga? Det måste vara sånt som görs av den inte vassaste kniven i lådan va?
Så kan det gå om man har skägget i brevlådan. Det löser sig nog med det. Jag kanske aldrig blivit aktuell för jobbet som ännu inte finns, oavsett signatur eller ej.

Fast lite ironiskt är det. Att jag först skriver ner mina bättre egenskaper och sen avslutar med nåt som pekar på nåt annat.

Idag är ingen bra dag

Jag har jätteont i halsen idag. Vill bara sova från det faktiskt. Men med tre rumploppor hemma blir det svårt. Har inte gjort mycket alls idag med andra ord. Faktiskt har jag fått lagat en del kläder som jag visst skulle gjort innan nyår… Det gjorde jag inte. Men nu gjorde jag. Det mesta iallafall.

Sen fick jag besök. Det var mamsen som kom, hon undrade om jag var arg på henne. ?? heeh?? Hon har skickat nästan hundra sms sen operation och jag svarar ju aldrig, så hon tänkte hon kommer hit istället när hon ändå rastar vovven. Sur? Nej, men har inte mitt SIMkort i mobilen så har inte fått ett enda mess. Hon var gullig och hämtade Minimonster på förskolan så drack vi en kopp kaffe. Plötsligt var alla barnen hemma igen ju och lugnet försvann. Då vill man helst ha sin hals okej för att höras.

Genbanken ska köra Mister till korttidshemmet ikväll. Värre är att han hinner inte hem för att köra de två andra rumplopporna till skidskolan. Det ska ju mockas också, jag får inte göra det än. Idag ska jag absolut inte göra det. Får se hur jag kan lösa detta ikväll. Men två barn är lovade skidskola så….

En bra EVK med obekväma föräldrar…

Vi har varit på EVK för DEcibel, eller Elevvårdskonferrens som det så fint heter.
Det var ett givande samtal måste jag säga. Däremot verkade rektorn bli mer än obekväm när vi kom in på systemet skolan har i matsalen. Systemet är som sånt att för att det ska slängas så lite mat som möjligt så kan det bli så att det blir efterrätt för eleverna. Fast ingen vet när och om det blir. Om de har det kvar så hade de även ett så kallat angivarsystem med gubbar och en klocka. Alltså, veckan eller månaden, det har jag inte lurat ut ännu, börjar med fem gubbar. Är det någon som uppför sig störigt så kan vem som helst ringa i klockan och en gubbe plockas bort. Som det var tidigare så skulle nog detta tillsammans med hur mycket/lite mat som slängdes bestämma om det blev någon efterrätt. Var gubbarna slut så blev det ingen. Var det för mycket mat slängd så blev det ingen.

Vi menar att det är kollektiv bestraffning. Varför ska alla i gruppen få sota för att några inte skött sig. Men det där med bestraffning ville rektor inte kännas vid alls. Nejdå, det är undanhållande av belöning och det är något annat. Jag menar att det lik förbaskat är en bestraffning om jag blir lidande för att du inte sköter dig. Nä, så är det inte, det är en belöning som dom går miste om. Ja visst är det så, men ändå ett straff för de som faktiskt har skött sig och gjort sitt bästa.
Då kunde jag ju inte heller vara tyst om det där med väninnans dotter. Med tanke på att barnen ska lära sig att inte slänga mat. Jag sa att då får ju lärarna också ge fanken i att ösa upp mat som de vet barnen inte gillar och som sen med viss personal tvingas att äta upp och med annan personal slängs.
Det där med tvånget visste rektorn inte om och det förvånar mig ju inte. Men faktum är att denna dotter jag menar har i hela sitt liv avskytt bla fisk. Hon har sedan bebisåldern klökt och närapå kräkts när hon ätit fisk. Sen hon började skolan har hon också haft svårt att äta periodvis och har helt slutat äta frukost hemma…
Tydligen har hon en längre tid blivit tvingad att äta upp sin mat som fröken lagt på tallriken. Nu den senaste gången i ordningen var visst måttet rågat för tjejen. Hon hade flippat ur totalt efter allt tjat och tvång. Läraren sa att hon minsann SKA äta upp sin fisk. Hon fick inte ta så mycket som ett glas mjölk innan den var uppäten. Det hela slutade med att stolarna kastades runt i matsalen och läraren ringde hem för ett sånt uppträdande är ju inte tillåtet…

Eeh? Sen när är det okej för skolans personal att tvinga barnen att äta. Att inte få dricka ens innan den stora matbiten är slut? Jag är nog mest imponerad att inte tjejen fått detta brytet tidigare för detta var inte första gången hon blivit tvingad. Däremot har hon haft utbrott i klassrummet. Kan ju bero både på tvångssituationer i allmänhet i skolan och garanterat på grund av bottennivåer av blodsockret. Jag kan bara tänka vilka monster mina knattar kan vara
Rektorn hummade och sa att hon ska ta med våra synpunkter till personalgruppen osv… hum hum. My ass att hon gör. Skulle knappast tro det. Men vi fick sagt vad vi tycker iallafall. Tyvärr är det inte många som kan göra det för hur systemet funkar är det ingen som egentligen vet av föräldrarna. Jag var en aning för upprörd för att tänka på att fråga. Jag har ju bara Decibels och ett par barns versioner. Och vet inga föräldrar så kan inga föräldrar klaga heller. Perfekt. Eller inte.

Nu är det bara utvecklingssamtalet kvar att klara av vad gäller Decibel och skolan. Tror jag åtminstone. Hoppas det, det har varit en tuff period nu igen och resultatet kom på BUP igår. Viktnedgång igen… Ännu en omgång med näringsdrycker och ännu mera fet mat.

Åter i dragsuget

Ja-a så var det stopp igen. Eller, inte helstopp men vi satte stopp för att det inte ska bli tvärstopp.
Det är Mister. Han mår inte bra. Det är nånting som gnager och karvar och skär i honom men riktigt vad allting handlar om kan vi liksom inte få fram.

Han ville ju som jag tidigare skrivit titta på den andra skolan men hör nu plötsligt inte dit det minsta längre. Han hade till och med accepterat så långt att han själv en dag sa till Genbanken att: Pappa, jag orkar inte mer. Jag verkligen orkar inte. Jag vill börja i den andra skolan…
Vi har sagt att han måste först titta på den. Känna atmosfären liksom men nu blir inte det av.

Att han inte trivs i sin skola det har han sagt länge länge. Det sista har han nästan varit på gång till ett bryt bara vi nämnt en personals namn. Och detta är en av det två som har mest hand om honom… Han säger att han informerar dåligt, tar för givet att han har förstått, bara lämnar arbetsuppgifter och går, inte förbereder, säger fel, skriver fel osv osv.
Men vad vet vi här hemma? Är det så här och vem av de andra ska veta det och tala om att det faktiskt kan vara så? Eller är det bara svammel, vilket jag inte tror det minsta för någon sanning ligger bakom även om vi andra kanske inte tycker att det är ett så stor problem.

I vilket fall, med hans vantrivsel och stoppet från den andra skolan så sökte Genbanken fatt på LSS-teamet. Där finns en förskolekonsulent som vi tidigare har pratat med och som skulle åka ut till skolan och prata lite. När nu Genbanken pratade med henne så fick han veta att hon sökt skolan några gånger för möten men de har avböjt.
Nu ska vi ändå ha ett möte där även Mister är med, ett utvecklingssamtal, men då ville FS också vara med. Ja tack gärna säger vi. Hon verkar ha full koll på diverse saker. Jätteduktig.
Mötet är nu bokat.

Mister var hemma från skolan igår eftersom han och Decibel var iväg till BUP för uppföljning. Mister hade inte lyckats vara stilla i en minut sa Genbanken. Han satt och flaxade och skruvade och mässade om hata skolan, hata X hata allt, dator bra, hata skolan osv osv. Han har dessutom gått ner i vikt. Igen. Nu när vi äntligen fått honom att lägga på sig. Han har visst växt ännu mer på längden också Han är redan 157 cm. Jag är 163…. Ojoj, var ska detta sluta?

Hela dagen igår var totalras. Det har varit på gränsen länge med att han mässat om saker, han börjar få sina tvångsgrejer igen där allt kan utlösa ett utbrott, -det räcker att han får fel glas till kvällsmat. Han vägrar tex klippa håret, han säger han behöver det för att gömma sig bakom. Sånt har varit förr det också. Manier. Han pendlar mellan fullständig speed à la flams o trams och ren bottenkänning. Svär och gapar och skriker. Han har mer och mer gått in i dataspelsvärlden och vi har knappt fått kontakt med honom. Vi ger datorförbud, för ett utbrott och en som snor till sig minsta lilla minut framför datorn. Igår sa han till Genbanken att när allt, hela livet är en mardröm så måste jag väl få fly i nåt?..

När gårdagen var som den var med alla utbrott fram och tillbaka tog vi beslutet att han blir hemma idag. Det är onödigt att pressa för hårt, va har varit med innan i vad det har lett till. Inte en gång till!
Det närmar sig jul nu och även det stökar till det för honom. Mycket som händer och förväntningar osv.
Jag har legat i migrän i två dagar, fick den i onsdagsmiddag och låg igår också, så Genbanken har varit hemma vilket också är annorlunda. Men det tar ändå inte bort skolpressen.
På lördag tänkte vi oss till Jul på Liseberg och dit vill han gärna följa med. Vi vill att han ska orka det. Det kommer att bli fruktansvärt tufft som det är redan med alla dessa människor. Han fick en chock förra året men ångrade inte att han följde med. Det är tufft för oss andra att åka dit med honom men även om han har så svårt så måste han ju också få något att uppleva och att minnas. Så vi åker. Han blir hemma från skolan och vilar.
Nåja, riktig vila blir det kanske inte, vi ska ha besök i eftermiddag/kväll. Jag och Lotta ska pyssla lite med barnen och så käkar vi lite kvälllsmat sen. Inget speciellt men ändå en händelse.

Vad nytt mer än allt nytt som nu är gammalt?

Det är ett tag sen jag ramlade in här. Mitt eget ställe och jag hittar inte ens in här. Hmpf. Dålig Zstiiil asså.

Här är fullt från golv till tak. Både i huset och livet kan man säga.
Badrummet är färdigrenoverat. Ja, med undantag från spegel och ljusramp ovanför handfatet. Det kommer när vi varit på IKEA.
Sovrummet är i princip färdigmålat och tapetserat. Nu är golvet kvar. Det är bara att slänga sig på knä som gamla husmor och såpskura golvet.. Ska bara införskaffa mig ett ordentligt förkläde först Kanske en bättre borste också. Nog för att min nagelborste är större än de flesta men inte såå stor.

Jag har en ny Bärbara Barbara. Minimonster, -även kallad Hoppochstudsmaskinen, var liksom lite arg. Han fick inte sitta och spela på Barbara. Barbara är inte för Minimonsters. Då slängde han igen toppen på laptoppen. Locket alltså. Hårt. Ordentligt hårt. Knytnäve? Troligtvis. Jaha, tänker du som läser. Och. Det är väl inget att dänga igen en laptop, det har jag gjort många gånger.
-Lägg musen mellan t-bord och lock och stäng sen lika hårt. Titta sen hur fint mönster det blir på skärmen.

Nåja, med lite hjälp från försäkringsbolaget så har jag en ny Barbara. Barbara 2 heter hon
Klart det är en hon liksom. Så mycket intelligens och kunskap så kan det inte vara något annat. Vem är det man frågar när skärp/slips/byxor/strumpor/favoritkalsongerna/osv/osv saknas och inte går att finna? Inte är det han iallafall.
För att även dra fram något negativt även om det både bär emot och är ruskigt svårt att hitta något, -så vem är det som är lynnig, humörsvängningar, dagar av absolut utomjordighet? Som plötsligt går i strejk och vägrar samarbeta.
Jodå, det gäller män också, men inte i samma utsträckning. Åtminstone inte i detta huset. Fast visst finns det sånt även hos män. Först kommer PMaS och därefter kommer mans… Perioder av manlig hopplöshet. En grinig man är en störig man. Urtråkig…
Och dessutom har de mage att klaga över vår periodiska störighet.
Men Barbara2 är fin. Mannen, dvs Genbanken valde ut henne. Vad han kan.

Självklart är det ju krångel med skolor i vanlig ordning.
Mister trivs inte i sin skola. Orkar inte med alls. Går fortfarande 4 förkortade dagar i veckan. 2 dagar är som vanligt och två dagar är ännu mer förkortade. Ändå är det på gränsen.
Vi var iväg och tittade på en skola för barn o ungdomar med autism. Första gången pojken skulle byta skola såg vi den på nätet och tyckte den verkade bra. Tyvärr sa rektorn att det var odiskutabelt för den skolan är för särskoleelever och dit hör inte Mister. Nu fick vi veta att den är för särskoleelever i första hand men om man inte har det behovet så läser man enligt vanlig grundskoleplan. Så bra tyckte vi och var iväg på studiebesök. Vi bestämde att Mister ska få titta själv och därefter ta beslut. Vi ville ju men det är bäst att ha honom med sig.

Efter några samtal med start med ett NEJ ALDRIG och hojt hojt och till slut: ”jag orkar inte mer. Jag vill byta skola. Iallafall titta på den” så ringde vi om tid. Det var svårt att få tag i rätt personer och till slut fick Genbanken tag i rektorn på skolan. Då säger han att Mister är ju högfungerande och då hör han inte hit. Här är bara förskoleelever. Genbanken tog upp det att skolpsykologen har ju hållt i detta och varit med på studiebesöket. Rektorn säger att hon nog inte har lyssnat på vad han faktiskt har sagt….
Så nu har vi en Mister som accepterat och numera är redo att titta på och ev byta till denna skolan. En chans att må bättre. Fast nu kommer han inte in iallafall fast han blivit i princip lovad en plats av skolpsykologen.
Vi har ännu inte vågat säga någonting. Måste dessutom ha lite mer information om vad vi har för alternativ att röra oss med. För i nuläget funkar det inte alltför bra.

Även Decibel har fullt upp. Numera ledig varje onsdag. Nu har hon varit hemma även igår och idag. Hennes lärare verkar närma sig den berömda väggen. Igår hade han inte klarat att ta sig till arbetet.
Man ska inte säga ”vad var det jag sa”. Men jag tänker det. Högt. Jag sa faktiskt det efter mötena vi har haft. Han tar på sig och får på sig för mycket.
På dessa möten är det också bestämt att vi ska få veta när det sätts in vikarie i klassen. Så att Decibel vet om det innan och om det inte funkar för henne så får hon stanna hemma. Att läraren som inte mår bra inte ringer det säger sig självt men ingen annan har ringt heller. Inte heller rektorn som suttit med på dessa möten och som lagt en hel del på läraren. Och som sitter och säger att skolan har mycket mera att försöka förbättre. Vi lyfte tanken att om det fortsätter gå neråt så kanske man kan tänka tanken att byta till Rönnen där Mister gick.
Det är ju lätt att säga att det finns så mycket när hon själv inte behöver göra det. Det lägger hon ju på läraren. Som nu är hemma….
Eftersom skolan inte informerat oss har jag heller inte informerat dom. Ser inte vitsen med att tala med en av de andra klasslärarna som inte har med saken att göra. Genbanken skulle försöka få tag i rektorn idag och förhoppningsvis få lite information om hur det blir.

Mister då?

Ja hur blev det med Mister då? Han har ju bytt skola och allt.

Det gick väl sisådär kan jag säga. Han åkte väl till skolan som vanligt i början. Kortare dagar och en ledig dag i veckan. Vad vi förstår utefter kontaktboken och Mister själv så verkar det funka i skolan. Så plötsligt totalvägrar han att hoppa in i taxin. Mer än så, han springer ut i skogen.

Vad gör vi nu? Givetvis är det nåt? När Genbanken tidigare har pratat med en ur personalen så har det visat sig att han vill ingenting göra och gör därför ingenting heller mer än att läsa Fantomen. Detta stör ju givetvis de andra eleverna som tycker det är orättvist. Det har varit lite konflikter därav samtalet.
Vi menade ju då att lite måste han ju göra. Men man måste tala om för honom. Det går inte att säga att nu jobbar vi i matteboken och sen gå därifrån, han klarar inte det.
Då började dom att göra så och det blev bättre. Ett tag…

Vi har förstått att något är frågan om men inte vetat vad. Själv har han inte fått ord på det. Mer än att det är för höga krav på honom. Då visade det sig att han var liksom piskad att göra detta. Hade kunnat fungera om det inte varit så att vissa dagar är såna när han verkligen inte KAN få nåt gjort. Det hänger upp sig och får han krav på sig så går han i baklås alldeles. Vissa saker hade han missuppfattat osv.

En dag sa jag till honom, igen, att det viktigaste är att han kommer till skolan. Sen om han fått något gjort på lektionerna det lägger jag mig inte i. I nuläget är det oviktigt, då är kompisarna viktigare. Skriver i kontaktboken att jag sagt så till Mister så att de inte ska pressa honom.

Kvart i elva ringer pojken. Hämta mig mamma, du måste komma nuuuu. Jag vill hem, jag orkar inte.
Frågar lite och har Misters schema framför mig och får inte ihop det han säger med scemat. Frågar varför. För att schemat ändras varje dag, det där är ett gammalt schema.
Så varje morgon har jag går jag igenom schemat med honom och sen har han nåt helt annat.
Frågar vad han gör nu och vad han har gjort. Han vet knappt VAD han har i uppgift att göra.
Jag undrar så klart vad lärarna sagt. Det vet han inte. K var där inne och han minns inte vad han sa och M var där och ändrade hans schema….

Frågade ang kontaktboken. Den är ännu inte läst…
Kan du se till att någon läser den?
Pojken vet inte var lärarna är någonstans och klarar inte av att lämna tryggheten i sitt lilla rum.
Jag får honom att skriva en lapp att lägga utanför dörren där han vill att M ska komma in.

Tiden går, klockan blir elva och det är lunch. Ingen har kommit. Fem över elva. Han tror M kan vara i lärarrumet och det är närmare ytterdörren. Men M måste väl hämta de andra eleverna för lunch? Nä de gick förbi innan.
Så alla har alltså gått på lunch utan att ens informera honom.

Där sitter han, ensam. Vet inte vad han ska göra, vet inte vart han ska bli av, vet inte hur han ska bete sig.
Så här upplever han sina skoldagar. Fem timmars frågetecken…
Ber om fem minuter att ringa Genbanken. Genbanken ringer genast rektorn. Jag säger till Mister att vi ordnar detta, gå bara ut och vänta så hämtar jag honom.

Så nu är han hemma tills han kan få en fungerande skoldag. I min värld är ett schema det som gäller ända tills man får ett nytt. Skolpsykologen har tyckt till och schemat har ändrats, men så länge vi har det gamla här hemma hjälper det ju inte honom. Han får ju då ett nytt schema hela tiden…
Men så är det ju inte säger M. Precis så är det i Misters uppfattning svarar jag.
Men det kan ju inte vi veta…

Va??! En resursskola. Alla har NPF av något slag. Och de kan inte veta?!

Genbanken tar kontakt med LSS-teamet eftersom vi redan diskuterat ett möte ang Misters skola. Det rings fram och tillbaka och vi hade ett möte ganska snart med skolan och skolpsykolog.
Vi gick igenom hur han funkar och vissa saker som krävs för att överhuvudtaget komma framåt.
Att man måste skilja på ”kan-inte”dagar och ”vill-inte”dagar. Är det bara vill inte så kan man kanske ändå sätta lite press men är det kan inte så förstör det mest.

Efter det har det funkat, över förväntan faktiskt. Men han tycker det är för stort. Det är en mycket större skola än tidigare med fler elever och fler byggnader. Även om hans klass med sina två grupper har ett hus för sig så är det mycket.

Vi ska få till ett studiebesök på en specialskola. Mest för intressesmurfen. Man vet aldrig när det vänder. I tisdags hade han haft allt annat än sin bästa dag i skolan. De hade inte haft lätt med honom. Allt var illa tyckte han. Hemma var det inte bättre igår och på kvällen drog han igång…

Så vi får väl se hur det blir i framtiden. fortsättning följer…..

Man ska inte klaga alltså men…

ibland är det lite mycket måste jag säga. Både bra och mindre bra. Ibland rent tråkiga grejer.

Här har ju varit lite bekymmer med barn och skolor.
Decibel var ju hemma ganska länge innan sommarlovet började. Sen ägnade hon de första veckorna till att panika om att den hemska skolan börjar snart och sommarlovet är ju så kort, det är ju bara tio veckor liksom och hon tänker minsann inte börja skolan så redan. Oh nej…

Vi funderade här hemma, hur löser vi detta då? Ett möte så klart. Humhumtänktänk. Så hade jag mina hjälpare från familjecentrum här och så fick A en idé. En väldigt bra idé. Det finns ju nätverkscentrum, folk som specialiserat sig på att hjälpa människor med möten. De sköter inbjudningarna och ser till att alla får tala, att man håller sig till ämnet, ställer relevanta frågor osv osv. Bra, det kollar vi upp. Så gjorde vi och bokade träff. Gick igenom vilka från skolan som ska vara med. Sen någon som känner Decibel väl. Vi valde Genbankens kvinnliga genbank. Hon jobbar ju nära på i skolan också. Sen valde vi moster dvs SöstraMi och Lotta. Hon känner både Decibel och känner till både det ena och det andra om oss allihop
L & A från familjecentrum skulle också vara med. Så klart. Nåja, det var det inte alls utan det var vi som ville ha dom med. Bra det, de är jättebra. Dessutom tyckte de från nätverket att det är bra med någon som kan prata som stand in för oss. Man vet ju aldrig, ibland blir det väldigt känsligt eller privat och då kan de fråga typ: Om Nollkoll får frågan på detta, vad tror du att hon svarar då?
Sen kan ju jag dementera om det är fel ju.

Sommarlovet gick ju och sen hade Decibel inget val än att börja skolan. Givetvis berättade vi ju att vi skulle ha ett möte och gå igenom en massa, för att det ska bli lättare för henne. För att göra det lite positivt menade jag att det är ju faktiskt ändå lite bra att hon hinner gå en vecka i skolan. Då kan hon känna efter på riktigt vad hon tycker är jobbigast, vilket som kanske funkar osv. Hon höll inte riktigt med…

På mötet som var tre timmar långt kom vi fram till en massa. Saker att tänka på i klassrummet. I matsalen. Vad hon behöver. Information rent allmänt. Annat viktigt och många tankar.

Igår var det återkoppling. Hur har det gått och vad ska man göra.
Decibel har ju ett bakslag här nu. Orolig. Kvällarna är 550 varv per minut. Hon har klåda över hela kroppen och kliar sig fördärvad. Den mystiska allergin verkar vara psykiskt betingad, precis som för Mister. Igår fick jag henne inte till skolan, hon stenvägrade totalt. Igår kväll var hon igång igen så det blir hemmadag även idag.
Visst kan man kämpa i alla oändlighet men hur vi än gör så är det hon som får plikta.

Tyvärr kunde jag inte vara med på mötet. Minimonster var hemma. I måndags var han alldeles kladdig i ögonen. På natten också, plus att han ylade och skrek och hade ont i örat… Oh vad jag som mycket… Hmm.
Sova förresten. Det var längesen jag sov i min säng. mister har också en downperiod verkar det som och har sovit hos oss några nätter. När han gör det så är det något. Han ligger INTE stilla. Ibland har Decibel kommit. Då har jag lagt mig i hennes säng. Om det inte har varit de nätterna när Minimonster varit igång och jag fått ligga hos honom. Så de senaste veckorna har jag vandrat mellan rummen och sängarna.
Visst hade vi väl kunnat förbjuda barnen att komma till vår säng men varför? Vad vinner vi på det? Vad hjälper det dem? Det är ju när det är något som oroar inuti de kommer, inte annars.
Ett bra test på hur illa det är är att förbjuda läsning i vårt rum. Lampan SKA vara släkt. Går de in på sina rum och läser var det mest sällskapet de ville ha. Stannar de så var det närheten och vår säng.

Iallafall så var Minimonsters ögon osmetiga igår men han klagade över grus i dem. Var lite små snorig och mosig, men allt annat än sjuk. Däremot med tanke på ögonen så ville jag inte sätta honom på dagis. Hade ju varit fint om det är ögoninflammation. Smitta alla. Tänkte han får bli hemma även idag, för säkerhetsskull.

Mötet hade iallafall gått bra, fast det var lite bortfall på folket. Lotta var sjuk, SöstraMi hade nog jag glömt at påminna ja, skolpsykologen var dubbelbokad och jag fick vara hemma med knattarna.
Men. Även om mötet gick bra och saker och ting ändras på, så hjälpte ju inte det att Decibel åker till skolan… Åh nej… Så hon blir hemma idag. Men imorgon. Då minsann får hon till skolan.

Oroligt med skolan

Decibel tycker det är jobbigt i skolan. Det svåra är att få fram vad det är som är värst. Frågan är om hon vet det själv.

Idag har jag haft både boendestödet och de från Familjecentrum. Först var det frågan om vi skulle avboka helt med tanke på att barnen var hemma och vi var trötta. Jag tycker ändå det är skönt när de kommer, bra att bolla idéer fram och tillbaka, tänka högt och få svar och funderingar från några som har koll på saker och ting.

Tror faktiskt att även Genbanken tycker det var ett bra beslut. Vi pratade mycket om allt krångel med läkarkontakter och Decibels skolbekymmer. Vi spånade vände och vred. Vi måste ju ha ett möte på något sätt med de inblandade. Vi vill ju gärna ha en tungt vägande person med, som från BUP eller så.

Då kom L på det. Det finns ju tydligen några ”nätverkare” de visste om. Om de är knutna till Familjecentrum eller kommunen eller till annat blev jag upenbart inte klok på, just därför att jag har inte en aning. Iallafall innebär det att om vi dvs jag och Genbank vill ha ett möte så anlitar vi dessa nätverkare. Kostar gratis så det behöver vi inte fundera på. Vi talar om vad vi vill mötas om och vilka ungefär som ska delta, -helst. Sen håller dessa nätverkare i trådarna. De bjuder in personer till mötet och håller i det i princip. Vilket verkar väldigt bra. De är duktigt i möteshållning, det är inte vi. Därmed hamnar vi  lätt i underläge. Jag menar, vi är ju ”bara föräldrar”

Efter vad jag förstått bara lite senare så är detta ett mycket mycket bra beslut. Skolan som nu ska omorganiseras har fått en ny rektor. Hmm, kanske inte alldeles ny nu men ändå. Jag har varit på ett möte förutom föräldramötet där hon har varit med. Maken till dummer människa får man leta efter. Hon borde faktiskt blivit politiker, hon svarade inte på en endaste fråga utan pratade runt runt om annat. Jag förstår fortfarande inte vad hon svarade på vissa… Nu blev hon uppenbart inte politiker utan rektor. Detta troligtvis på grund av attityden.  Jag rättar mig. Efter en googling så verkar det som, om det är rätt person, så ÄR hon faktiskt politiker. Det kunde man väl ge sig den på. Ingen vidare trevlig attityd. Eller, jo. Så länge det passar henne och frågorna passar henne. Obekvämligheter lämpar sig inte och hon snäser av på ett inte alltför trevligt sätt. Samtidigt som hon ändå pratar runt själva kärnan. Precis som en politiker alltså!

Vad jag förstått så har en lärare på skolan gjort slag i saken och sagt upp sig. Just på grund av rektorn. Denna lärare har haft funderingar länge på att kanske testa något annat men liksom inte kommit sig för. Det har hon nu. En annan lärare har tydligen haft många åsikter om klassrumstillvaron eller vad man ska kalla det. Att det är för stökigt osv och haft många idéer om hur man skulle kunna ändra på detta. Om det är orsaken eller inte låter jag vara osagt men denna lärare får inte vara kvar på sitt vikariat. En väldigt duktig och omtyckt lärare. Ja båda två förresten.

Inte bara det. Än värre är att en pojke i Årskurs 1 har någon form av autism. Jag tror det är Aspergers syndrom. Han har nu en assistent som är med honom i skolan. Nu alltså. För rektorn menar att nästa termin så behöver han ingen assistet utan klarar sig bra ändå. ?? ?? hur arg blir man inte av sånt?

Speciellt som det varje morgon går en halvtimmes lön på personalkontot till ingen nytta är det än värre. Varför detta då? Jo, tidigare var det en annan chaufför som körde bussen. Hon fick frågan av några föräldrar om hon inte kunde komma tidigare och hämta två barn, eftersom dessa föräldrar inte ville lämna barnen på fritids en kvart-en halvtimme.   Det kunde hon göra men då blev det inga glada miner bland skolans personal. Eftersom barnen inte börjar skolan förrän halv nio så får barnen inte vara i skolan innan kvart över åtta. Om de inte är på fritids förstås. Innan dess finns det ingen personal som ser efter de tidiga barnen. Alltså hämtar chauffören de två nämnda barnen tidigare, parkerar bussen i tio minuter någonstans på rundan och kommer till skolan i lämplig tid.

Av orsaker så jobbar inte denna chaufför kvar längre. I samband med bytet så vill man ju som förälder gärna att bussen i fortsättningen kommer senare, i lagom tid för skolstarten. Inte denna terminen säger rektorn, nu har det ju redan hållt på ett tag, däremot nästa termin ska jag se till att det blir ändring. Och jo, det finns personal på skolan som ser efter barnen, visst gör det det. Men det hade hon ju fått komma fram med, att dessa pengar tas ju någonstans, och det är ju från de barn som kanske behöver extra stöd av någon anledning.

Nästa termin är snart slut. Ännu ingen ändring. Bussen kommer till skolan en halvtimme innan skolan börjar. Lönen till personalen tas från resurskontot tydligen. Samtidigt som en liten pojke i årskurs ett blir av med sin assistent. Det är så man hoppar högt av ilska.

Så var kommer vårt möte in? Ja fröst och främst underar man hur man ska nå fram med önskemål och lite speciellt stöd för Decibel som inte är någon svår elev. Tvärtom. När en elev inom autismspektrat uppenbarligen räknas bli frisk och botad över sommarlovet… Isåfall måste denna rektorn vara den första som förutsett en sådan sak och pojken den första att bli utvald till ett sådant mirakel.

Jag undrar hur denna käring, denna ål, denna … kan sova gott om natten. Hon funderar väl aldrig över själva sömnfrågan kanske. Utan pratar mest runt runt. Sen somnar hon av förvirring.

Jag ser det snöar jag ser det snöar tralalalalala

 

Detta tog jag just genom fönstret, visst är det vackert med snö.

Barnen har redanvarit ute. Minimonster skulle ut och äta frukost. Han har väntat hela året på att få äta snö, för det är gott i magen. Så det har han gjort nu. Mister är hemma i vanlig ordning men idag är även Dcibel hemma.

Hon har ju gått på kryckor hela veckan. Igår började hon kunna sätta ner foten lite grann. Jag fick en lapp av hennes lärare där det stor: Hur är det egentligen med Decibels fot? Behöver hon verkligen kryckorna mer?

Eh… Nä vi låter henne ha dem för att det är kul? Eller? Det är nog också därför hon fick ge sig med det bästa hon vet, veckans höjdpunkt, -ridskolan. Fast jag fick inte skriva en lapp tillbaka till henne för genbanken. eller, lappen fick jag skriva, men inte som jag ville.

Sen på kvällen kom Decibel och ville berätta nåt. Att i skolan tidigare på dagen hade läraren kommit till henne och sagt att imorgon får du inte ha kryckorna till skolan. Du måste lära dig att stå på foten. 

Då blev jag sur. Tänkte att det kanske är bäst att åka att kolla den. Som idag då. Sen sa Genbanken att hon stöder lite grann på den. Då är det ju ingen panik. En stukning gör man inget åt. En spricka gör man inget åt. Bruten är den inte så då avvaktar vi. Hon får däremot vara hemma idag, ville sig själv vilket behövs det också, annars hade hon aldrig gått med på att vara hemma. För det går väl inte… Sen kan hon krycka omkring här hemma och försöka stödja bäst det går. Ren protest. Jag blev förbannad. En lärare kan väl inte bestämma om kryckor ska med eller inte. Eller?

Visade Genbanken en sida igår. Med tanke på att jag uppfyller kriterierna för Social Fobi. Klockrent. Decibel är precis som jag. Jag funderade på om vi kanske skulle höra med utredningspsykologen om den tanken, kan hon ha något sånt? Det ska ju äntligen bli ett möte nu, med psykologen, rektorn, läraren och specialpedagogen. Inte en dag för tidigt. Mer ett år för sent.

Så blev jag sur igår mer. Skolsköterskan ingde och var orolig för att Decibel väger så lite och står stilla i vikten. Decibel hade berättat att hon äter medicin men sköterskan ville kolla så att vikten kontrolleras med jämna mellanrum. Och det gör den ju. Det är inte det jag blev arg för utan att skolsköterskan träffar alla tvåor och väger och mäter osv. Helt okej för min del. Men när läraren vet hur det ligger till med Decibel. Att hon har ADHD. Att hon behöver veta vad som ska hända. Att hon oroar sig för vad andra menar småsaker. När läraren vet detta, är det så jävla mycket begärt att hon talar om det för oss i förväg. Åtminstone för Decibel själv, men även till mig här hemma så att jag kan förbereda. men nä.. Tydligen inte. Sur blev jag.

Frågade Decibel lite när hon kom hem, jag hade fattat att hon just varit där. Men det var i måndags eller tisdags. Det kan ju förklara hennes humör den dagen…. suck. Frågade om hon inte vill veta sånt innan? Jo men det var väl klart.  Grrr.

Tur det snart är jullov. Bara en vecka kvar.