Varför får inte jag säga kuk?

undrar Hoppochstuds.
-Ja du, för att det inte låter så trevligt säger jag.
-Men jag får ju säga snopp. Och kuk är ju snopp, det är samma sak. Så varför får jag inte säga kuk då?

Jag funderar. Varför? Faktum är att jag vet inte. Det enda jag kom fram till är att jag själv inte fick säga det, det är ett ”fult” ord. Så tänker jag vidare, vem har sagt att det är fult? Vem bestämmer sånt?

Jag säger till Hoppochstuds som det är, att jag egentligen inte vet och att jag kan inte förklara det mer än att många tycker att det är ett fult ord.
-Det tycker inte jag. Då borde snopp också vara fult. För det är samma sak, fast kuk är bara ett annat ord ju.
-Ja, jo. Det är rätt. Men du kan kanske försöka tänka på det när du pratar med andra, för många människor tycker att det är ett väldigt fult ord och kan bli lite… Ja, inte tycka om det.

Det var ett bra samtal. Kort men för min del väldigt tankeväckande. Ordet kuk är ett ord. En snopp, penis, drule, dongdong, dingeling eller bara en pitt. Ett ord på ett organ. Varken mer eller mindre. Så varför är det så fult?
Jo det är ju en tolkningsfråga. Jag har blivit inlärd att det är ett fult ord men som liten väldigt spännande att säga. Och i den laddningen som blivit ligger ju min precis som så många andras tolkning. Det är fult och man säger det inte. Det har till och med blivit ett skällsord. Du din jävla kuk eller så där kan du inte göra ditt kukhuvud.
Men egentligen betyder ordet inte mer än en snopp.

Hoppochstuds lägger ingen värdering i ordet så för hans del kan han säga vilket som. Snopp som kuk.
Men nu är det så att den pojken har en radar som blingar högt vid minsta reaktion från omgivningen. Han registrerar allt och vet på så sätt vad som är ett fult ord. Genast blir det ruskigt roligt att säga det.
Ibland vet han inte ens vad det betyder men han har hört det, sagt det, sett reaktionen och därmed sitter det ännu bättre. Han är en clown och älskar uppmärksamhet och kan han få någon att skratta så är hans dag gjord och fula, oväntade ord är ett säkert sätt.
Nu har vi lärt oss detta och kan bara nonchalera orden och de har genast blivit mindre roliga att säga.

Men tolkningen ligger i mottagaren. Han själv tänker inte så. Det är ett ord.

Det är visst inte bara jag som funderat över detta, det blev återigen aktuellt när jag fick en kommentar på Facebook om det här med ord och tolkningar

Apropå mitt tidigare inlägg

om barn, fetma och föräldraansvar. Jag har funderat på en sak. Ändrat på också faktiskt.

Nu vet jag ju inte åldern på er läsare, men åtminstone ni som är 30 år och uppåt kommer väl ihåg läskflaskorna förr. Glasflaskor, vet inte hur mycket dessa innehöll riktigt men de köptes i en back med flera. Smaker som hallonsoda, loranga, krusbär och passion. Det var mina favoriter, speciellt hallonsoda och passion.
Kommer ni ihåg när det var kalas och man fick läsk till maten. Hade man tur fick man en egen, annars delade man.
Kommer ni ihåg så gott det var med läsk och bubblor. Var det riktigt kalasigt så kunde man ju till och med få en till.

Jag frågade Genbanken detta en gång, det är längesen nu, men när han ännu en gång kom hem med en 1 1/2 liter coca cola.Visst är det gott med läsk, det var inte det men…
Jag frågade om han själv drack massa läsk hemma som barn. Åh satan heller. Inte fick vi  sånt. Lycklig var jag på kalas när vi fick en flaska läsk till maten.

Ja exakt sa jag. Minns du hur speciellt det var? Det gjorde han.

HUR speciellt är det för våra barn att få läsk när det finns läsk nästan varje dag i veckan. När de räknar kallt med att så klart de får till maten en sketen onsdag. Och får de inte det så vet de knappt vad de ska dricka i stället.

Detta hade Genbanken inte tänkt på alls men han gjorde det och slut var de dagarna då det alltid stor läsk i kylen.
En period köpte jag hem läsk till helgen. Men det blev också fel. Blev inte läsken urdrucken så var den öppnad. En öppnad flaska är ”lovlig”. Dricks den inte upp så är den ändå inte god nästa helg så jag la ner det.

Nu köper vi läsk ibland. Mer sällan än ofta faktiskt. Vi har oftast saft eller juice till fredagsmyskvällsmaten. Har faktiskt hänt med vatten också även om det inte var lika gott.
Men. När det väl är läsk så blir faktiskt barnen lite upplivade. Det är lite speciellt. Det är visserligen inte små glasflaskor längre men de gånger det händer då är glädjen klar. Tänk. En egen läsk att öppna själv och dricka själv.
Mamma. Vill du smaka? Ja tack, gärna.

 

Och kommer ni ihåg, den godaste och roligaste. Den blå tungans läsk. Vira Blåtira. Det var en favorit och jag och lillebror tävlade i blåast tunga vinner. Ingen vann vad jag minns men gott var det

Jag ramlade över en länk

Hos Annica. En väldigt läsvärd sådan. Läs. Tänk. Tyck.
Barnens fetma är föräldrarnas ansvar.

Visst har väl samhället sin del av ansvaret men det är ändå föräldrarna som har det största. Fast det vågar jag väl knappt tänka
Äh, jag skriver det ändå.
Det är föräldrarna som introducerar maten redan när barnen är små. Det är föräldrarna som lagar maten. Det är föräldrarna som bakar. Det är föräldrarna som lägger ribban för vad som är okej att äta och hur mycket. Om man nöjer sig med en kopp kaffe till fika, en kopp kaffe och ett kex, en kopp kaffe och en bulle eller en kopp kaffe med kex, kaka OCH bulle. Eller kanske tre bullar. Efter att smörgåsen är uppäten.

Om man kanske när man väl köper hem en pizza nöjer sig med en halv, man BEHÖVER inte mer än en halv. Istället för att trycka i sig hela pizzan och lite chips eller godis till efterrätt.

Precis som att lär man inte barnen att tugga med stängd mun så kommer de att smaska sig fram genom åren. Medan andra människor drar sig för att sitta jämte för ingen vill se vad som just nu smaskas runt.
Precis som man lär sina barn hur de ska använda kniv och gaffel för det är bra att kunna. Samtidigt som varje människa med lite hum om läget alltid äter makaroner med sked. Åtminstone gör jag det Klart som det att jag lär barnen detsamma.

Man behöver inte ha fika dvs kakor eller bullar varje dag, det funkar bra med smörgås. Ja ni förstår tanken.

JA. Jag vet. Det finns de som har koll på vad som ska ätas. Åtminstone tror sig ha det. Ibland låter det väldigt bra, vi äter inte det, h*n äter inte det osv. Men sen när det gäller så kanske det inte stämmer. Och någonstans felar det ju.
Vissa barn rör sig en hel del, men är de överviktiga så behövs det kanske ÄNNU MER av motion och rörelse. För inkomsterna ska ju göras av med också. Äter barnet 200 kalorier för mycket så måste barnet röra av med 200 kalorier också. Är barnet överviktigt är det bra om det går åt 250 kalorier istället.
Sen vet jag också att det finns rubbningar i ämnesomsättningen eller andra fysiska orsaker till överdrift men i sammanhanget så tror jag att dessa inte är så vanligt förekommande.
Däremot tror jag att det ibland är så, att föräldrarna faktiskt inte SER att barnet är överviktigt och hur mycket. ÄR de överviktiga själva har de kanske en annan måttstock för vad som är normal, mullig eller överviktig.

Det är också så att barnen är ens allt, inte har väl de några skavanker eller fel. Inte kan vi förbjuda en stor godispåse till lördagen eller en skål med chips till fredagsmys. Varför ska inte mitt barn få äta bullar när andras barn får, så farligt är det ju inte. En bulle liksom. Men jo. Det kan vara just så illa. En bulle här, en kaka där, tre ostskivor på smörgåsen, gräddsås, lite chips, saft, sylt på pannkakorna, godisbit, en glass osv osv. Det finns mycket som lätt blir för mycket. Många bäckar små…

Klart är kanske att föräldrarna kan behöva hjälp att ta sitt ansvar. Framför allt att se allvaret. Och att ha stöd i att faktiskt orka stå emot, att hitta andra vägar, att laga god mat utan att det måste vara vispgrädde i såsen, det kan bli gott ändå. Eller att använda grädden, men kanske inte ett helt paket utan bara lite. Att kanske få komma till dietist, prata, gå igenom mattankar, hur gör vi i familjen, hur ska vi göra. Hur pratar vi med barnen så att det inte blir fel, hur hjälps vi åt.

Nu tänker jag så många tankar samtidigt att det är bäst jag sätter punkt.
Alltså, läs krönikan, läs kommentarerna, det finns mycket att fundera på där också. Antingen man håller med eller inte så är det en viktig fråga Jonas tar upp.

Jag misstänker att någon kommer att tänka ”har du någonsin träffat någon överviktig” eller ”har du alls haft problem med vikten?” eller ”Har du överviktiga barn själv?”

Ja jag har träffat överviktiga, båda barn och vuxna. NEj, jag har aldrig haft problem med för mycket vikt, tvärtom, för lite kilo. Det är inte bara att samla på sig för alla. Det är inte så roligt att höra kommentarer om det heller. Faktiskt. Men det är inte det artikeln handlar om. Nej. Barnen är inte överviktiga, de medicinerar mot adhd och vi har kämpat i många år för att de ska hålla vikten. Det funkar bra vissa perioder, i andra får vi öka både fett och annat onyttigt. Genbanken däremot var kraftig som liten. Han är idag glad för att hans mamma var stenhård. Det var vatten till mat, inget sött på veckorna, han fick lite godis på lördagen men det var inga mängder. Och så fick han röra på sig ordentligt, cykla och promenera osv. Det fungerade på honom. Idag har han lätt att lägga på sig men han tänker på hur han kunde sett ut och må om hans mamma INTE hade gjort det hon gjorde. Det var tufft då men lättare nu. Bokstavligt.

Alternativmat vs alternativ huvudbonad

Jag har funderat en del och svurit troligtvis ännu mer.

Det blev aktuellt nu igen då det skrivits i tidningen om att elever som behövde laktosfri mjölk inte fick det. Det var väl för dyrt eller nåt. Fast egentligen handlade det kanske om en tusenlapp medan de som enligt religion till exempel får annan mat istället för griskött är betydligt dyrare. Eller vegmat åt vegetarianer.
Klart att både de religionsbundna och vegetarianer ska ha sin alternativmat men då finns det väl inget att ens diskutera när det gäller överkänslighet/allergi.

Huvudbonaden då? Ja alltså. I skolan är det tillåtet att använda slöjor och annat att dölja håret för flickorna. Allt enligt religion och i många fall säkert tradition också. Vad vet jag. Huvudsaken är att huvudsaken är tillåten. Så långt är det bra.

Men. Jag säger bara MEN. Om någon elev av andra orsaker behöver något om huvudet, jag kan ta Mister som exempel. En period kunde han inte gå utanför dörren utan att ha luvtröja på, med luvan uppfälld. Än mindre vara i skolan. Han behövde luvan som ett skydd, en hjälp att stänga andra undra ute, att stänga in sig själv.
Är det någon som tror att det var tillåtet?
Är det någon som tror att det hjälpte att jag talade om varför han behövde sin luva?

Själv hade jag alltid en jacka på mig när jag gick i skolan. Utan min jacka kände jag mig naken, utsatt och trivdes inte alls. Den blev ett skydd mot omvärlden, fyllde samma funktion som Misters luvtröja.
Är det någon som tror att det var tillåtet?

Jag har hört talas om många med behov av luvtröja eller mössa av något slag för att klara vara bland andra människor, framför allt in skolmiljö. Det verkar ju inget ovanligt.
Är det någon som tror att det är tillåtet?

Svaret är ju så klart nej.

Varför undrar jag, är religion ett viktigare och mer godtagbart skäl för något på huvudet är psykisk hälsa?
Är inte barnens välmående skäl nog?
Om jag som förälder säger att det är av religiösa skäl och håller tyst om att det är för att pojken ska kunna gå i skolan, -blir det tillåtet då?  Det finns fler religioner än en som kanske kräver huvudskydd. Sen om det är en bordsduk, en lampskärm, cykelhjälm eller luvtröja.
Hjälper det om jag som förälder eller elev åberopar diskriminering?

Varför får inte elever med särskilda behov få lov att använda sina hjälpmedel om elever med särskild religion får använda sina?

Tala om det för mig, för jag kan inte i mitt liv förstå det. Tror inte jag vill heller.

Om en människa har en låtsasvän är den tokig. Om flera människor har samma låtsasvän är det religion…

Tänkvärda tankar. Hur tänker du?

Hittade en text som finns att läsa här tillsammans med mycket annat.

Positiva Kalle

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han: ”Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar!”.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag, var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: ”Hur lyckas du?”

Kalle svarade: ”Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att
vara på dåligt humör.
Jag väljer att vara på gott humör! Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det!

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

”Säkert, men det är inte fullt så enkelt”, protesterade jag.

”Det är det!”, svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på
situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.”

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med
ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag
frågade honom hur han mådde, svarade han: ”Om jag mådde bättre skulle jag
ha varit tvillingar!” Vill du se ärren?”

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
”Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter, svarade Kalle.

Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde
välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva!”

”Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?” frågade jag

Kalle fortsatte: ”Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att
allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och
jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag
vettskrämd. I deras ögon stod skrivet:” Han är döende. Jag visste att jag
måste göra något.”

”Vad gjorde du då?”, frågade jag.

”Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig”, sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

”Ja”, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade:
”Tyngdkraften”.

”Genom deras skratt sa jag till dem”: ”Jag väljer att leva. Operera mig som
om jag var levande, inte död.”

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Vi har väl alla träffat positiva Kalle, mer eller mindre och undrat hur man kan vara så glad och positiv.
Fast alla har väl också märkt skillnaden som blir när man tänker positivt eller negativt.
Det är rätt häftigt ändå att man med egna tankar kan manipulera hjärnan att manipulera sig själv att allt är fint
Fast det inte alltid är det. Men eftersom hjärnan är manipulerad så är det det ändå.

Så synd…

Minimonster ska hjälpa Genbanken att vispa pannkakssmet. Att knäcka ägg är roligast så de hämtar han kvickt.
Tar några ur facket och bär fram till köksbänken. Lägger upp äggen som rullar ner över kanten.

Han tittar en aning bedrövad på äggröran på golvet och utbrister: -Så synd att ägg är så runda.

Genbanken torkar med ett leende upp äggröran. Sen får Minimonster knäcka nya ägg. I skålen.

Tidens gummibandseffekt

Jag läste en text i tidningen, ”Har ännu inte lärt mig klockan” . Så underbart klockren. Jag fick inte heller lära mig att tiden har en inbyggd gummibandseffekt. Borde inte det vara något alla borde lära sig i skolan? Så att det finns lite förståelse för oss som har lite problem med det där.

 

Det spelar liksom ingen roll om jag har två timmar eller tio minuter att göra mig iordning på. Jag har rasande bråttom till slut iallafall. Många gånger använder jag visst den där berömda kvarten också. Är det ingen tid bestämd utan ”kom någongång under förmiddagen” så… Ja det kan bli klockan tio. Och fem i tolv. Det beror på hur mycket resår det fanns i tiden just den dagen.
Det är faktiskt så att en kvart inte alltid har femton minuter. Ibland har den trettiotvå. Eller sju. Det finns gånger när den har bortemot nittio också. Det besvärliga är att man aldrig vet i förväg hur lång tid en kvart tar.

 

 

Det är säkert ett irritationsmoment för många. Men det är inte medvetet. Jag har bara inte lärt mig tiden ännu.
Faktiskt är det lika irriterande för mig. Jag gillar inte att alltid behöva stressa så fort jag ska göra något.
Fast det finns faktiskt tillfällen då jag är i tid. Då har jag stressat så in i den, att jag faktiskt är för tidig. Då får jag ju vänta istället. Det är inte bättre det. Dels för att tiden går så infernaliskt sakta. Jag vågar ju inte göra något under tiden, för då är risken mer än överhängande att jag glömmer bort mig. Och kommer för sent i allafall. Fast jag var så tidigt från början. Sen hinner jag få många många ”panik”tankar och undra om det verkligen är denna tiden vi sa. Ingen står ju här och väntar. Är det rätt dag tro? Rätt vecka? Kanske jag egentligen är försenad? Kanske jag redan skulle ha varit här? Det har ju hänt fler än en gång att jag skrivit fel siffror i almanackan, att ”kvart i tio” inte stavas 9.45 utan har blivit 10.45… Då blir det knasigt…

Det kan också, precis som i textförfattarens fall, förklara varför jag ännu inte insett att åldern faktiskt är den som står på körkortet. Jag har bara inte hunnit med ännu… Och att varje morgon när jag kliver ur sängen är jag åtminstone 107 år.
Tiden har verkligen gummibandseffekt. Ett väldigt töjbart gummiband.

accepterar du?

Accepterar du att jag är den jag är, så slipper du bli upprörd
när du upptäcker att jag inte den du tycker att jag borde vara och
besparar dig alla de besvikelser som beror på dina egna orealistiska förväntningar.

…nej, det är inte jag som kommit på dessa orden. Jag tyckte de var bra men minns inte var jag hittat dom.

Valdagens dagen efter

Ja så var det gjort. Jag som inte satt uppe under valdagen fick resultatet idag.
Alliansen vann. Det var väl nästan väntat känner jag. Men… Ja skyll inte Reinfelt på mig.
Så var det Sverigedemokraterna då. Och där finns väl mer att säga och fundera över.

Ja alltså. Att de hamnade som vågmästare och allt det finns det ju mängder av åsikter om.
Och varför? Det finns ju orsaker till det. Missnöje bla kan jag tro. Invandrarrädslan/fientligheten är väl en annan idé.
Vad som så finns det något som ligger och gror i diverse svenska hjärnor. Eller hjärtan, det tror jag visst det.

Man kan ju också fundera hur det ska bli om de får tycka och tänka för mycket.
Jag läste någonstans att de vill förbjuda aborter efter tolfte graviditetsveckan bl a. Är det för att de vill stoppa en stor del av invandringen för att fylla alla platser med nyinfödingar?
Är det för att fler bebisar ska födas till ett liv där de kanske inte är önskade och älskade?
Det finns anledningar till att man gör abort i vecka tolv och efter.
Eller är det för att bestämma hur kvinnor ska göra med sina kroppar osv… Inte en susning.
Men det där trodde jag vi var klara med i Sverige. Vi har fri abort, låt den vara det.

Men, oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna, så är Sverige ett fritt land. Ett demokratiskt land.
Ett land för åsiktsfrihet. Så vill vi alla ha det, det är det vi röstar för.
Då får vi nog tyvärr leva med att det blir så här i valtider. Det var ju som sagt en demokratisk röstning…
Men surt är det.

På förskolepersonalens toalett hängde förut en lapp

Kanske nu också, det vet jag inte.  Hittade en snarlik variant på texten som är något att tänka på.

”När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig.
När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full.
Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt.
Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full.
De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken.
Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.
Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat – småsakerna.
”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.” En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”

Gammal kärlek rostar aldrig?

Varför säger man så? Jag skulle nog säga att det är precis det den gör.

Kärleken bäddas in i ett lager av rost. Väntande. Vilande ligger minnena under kanske år av skrovel och göromål.  Tills man av någon anledning skrapar i rosten. Minnen och känslor kommer upp igen.

Fortsätter man att raspa i rosten, vad hittar man då? Kanske har alla åren sett till att minnena tunnats ut för mycket, bleknat bort. Det går kanske inte att göra något åt det som blivit förstört. Kanske har minnena stannat i princip orörda, väntande på att någon kommer och petar lite i rosten. Kanske har rosten gjort känslorna sköra men med ett varsamt skrapande och en försiktig behandling så kanske man kan få dem att bli vackra igen. Som de en gång varit, lite nötta kanske, men vem säger att det som är nött inte är vackert.

Rost är en reaktion. På syre. På livet självt. Livet pågår ju hela tiden. Gammal kärlek var. Och är. Även när livet pågår med något helt annat. Och rosten kommer, först sakta för att sen lägga sig i lager på lager över det som bäddas in.

 Ändå säger du att gammal kärlek rostar aldrig.

Jag säger att det gör den visst.