Sitesajting till Travkliniken

Just så blev det. Halte Nubbe blev bättre. Jag hade honom ut på promenad och han gick mycket bättre. Han fick komma ut i hagen. Det funkade i två dagar sen var det bara att ta in honom igen.
Lotta hade fått tag i ägaren, jag vill ju så klart ha hans försäkringspapper om det blir aktuellt med veterinärbesök.
Det finns ingen försäkring kvar på honom.
Shit. Vad gör man nu? Tänk om det är allvarligt? Operation? Var ska jag få dessa pengar ifrån?
Tragiskt nog hade det kanske bara funnits en utväg om så vore fallet. Ägaren blev informerad om detta och höll med. Hon hade gjort detsamma… Ja ja… Då vet man vad man ska rätta sig efter iallafall.

Nubbe själv blev installad igen. Fick lite butta mot smärtan. Han verkade inte må vidare dåligt. Det kändes lite skumt att åka till stallet och fodra inne varje dag plötsligt. Nu när vi drog igång utedriften på allvar så har man ju sluppit den biten.
I julhelgen tyckte jag han svullnade igen. Verkade inte heller som vanligt, mer dämpad och åt sämre. Bara att ringa för en tid alltså. Bestämde att ringa djursjukhuset direkt. Dels med tanke på att måste det röntgas så kan inte distriktsvet göra det och med tanke på att det inte finns försäkring vill jag ju så klart slippa den extrakostnaden. Fick en tid på onsdagen. I vanliga fall åker vi till Slöinge som är närmast men det fanns ingen tid så det fick bli Travkliniken i Halmstad.

Så kom då dagen. Nubbe har ju tre friska ben och dessa var alldeles fulla med hopp och studs. Stressad var han också. Det blev INTE bättre när han förstod att han skulle på transporten. Ännu värre blev det när hästarna i hagen kom springande, väldigt nyfikna alla tre.
Efter många om och men och kast och frust så kom Nubbe på transporten och jag och Genbanken åkte mot Halmstad.
Vi höll tummarna hårt att det inte skulle vara något allvarligt, väl medvetna om hur utgången skulle kunna bli. Fast just då kändes det ändå rätt okej.

Väl framme fick vi träffa veterinär Marjaana.
Jättetrevlig och duktig. Hon kände igen honom och kom fram till att det måste ha varit från Åby. När jag sa ägarens namn så visste hon precis vem det var, hon hade träffat många av hennes hästar.
Efter böjprov blev det röntgen. Han fick det stora julruset i sprutform och blev väldigt vinglig. Då, när han stod där, hängande med huvudet kom det smygande. Känslan av att det är inte bra när hon börjar med röntgen, det bådar inte gott….
Tankarna på hur det kan sluta… Hur inte jag vill det… Blev ordentligt nervös. Orolig. Kände att nä-ä, så FÅR det bara inte vara. Man kan inte göra så, inte för småsaker. Men vad ska jag göra? :-S Det går inte riktigt att förklara allt som for genom huvudet..

Till sist var det klart. En ordentlig vrickning har han råkat ut för. Leden har roterats och ligamenten är med stor säkerhet avslitna. Helt hundra kunde hon inte vara i nuläget, det blev inget ultraljud för att hålla kostnaderna nere.
Det blev medicin, både som oralt och som spruta i blodet. Dessutom boxvila i fyra veckor då det blir återbesök.
Hovarna bak som jag bekymrat mig över var inte bra heller, han ska skos snarast tills det blivit bra. Små promenader får han också ta men försiktigt. Positivt nog såg hon inget som tyder på att det inte läker och blir bra detta.
Jippee, ropade jag tyst och drog en lättnadens suck.

Till sist kunde jag täcka honom igen, säga tack och hej och gå ut därifrån. Lastningen gick mycket bättre denna gången och snart kunde vi rulla hemåt, sakta med säkert i halkan.
Helnervig för transporter är han men på är han som ett ljus. Det är nästan att man får stanna för att se om han är kvar. Rör sig knappt alls så det gick så bra att köra honom. Nu blir det transportträning framöver, bara han blir bättre.
Han är väl förunnad att få en genomgång av Linda Tovek där Newt fick behandlig för inte så längesen. Han mådde som en prins och man såg nästan hur det dimmade till i ögonen på honom och sen somnade han närapå.
Nubbe lägger all tyngd på fram just nu så det lär vara ännu större behov nu än tidigare. Och då var det verkligen behov då också.

Nu mår Nubbe redan bättre med några dagars medicin och tre sprutor. Aptiten har ökat betydligt och ögonen är piggare. Dessutom är han lugnare. Med mindre smärta och med mätt mage är det väl inte konstigt. Sen är han inte heller ledsen när jag kommer dit och mockar åt honom. Lite klapp och gos. Han nästan till och med öppnar munnen frivilligt när jag ska ge medicin, men han tycker inte vidare om det. Undra på det förresten, det luktar mög. Att spruta honom går kanon. Roger var lite orolig att han skulle varva upp (det är Roger som sprutar alltså) men han rör inte ens på öronen. Ingen reaktion alls. Märkligt. Men bra. Imorgon tänkte jag försöka ta ut honom en liten sväng. Om man kan gå utan att halka omkull förstås.

Det blev faktiskt lite jul för oss också. Och lite krångel. Och en tid på verkstad…

Men det var inte riktigt min förtjänst faktiskt. Vi har haft närapå ett helvete här hemma, nästan sen oktober faktiskt.
Decibel har mått riktigt dåligt och det har inte blivit bättre. Jag har försökt och försökt vad jag har kunnat att få lite ordning och kunna sätta fram tomtarna. Ingenting har funkat och till slut tröttnade jag på att ingen ville ens tänka tanken på att hjälpa till. Mitt i allt rasade dessutom vår tv och våra planer att flytta ner tvrummet på nedervåningen togs upp igen. Snabbt beslut att tömma bokhyllor osv för att göra plats för en ny tv togs. Så var det plötsligt ännu mer att göra… När allt jävlas och det är tufft i övrigt så tar det stopp till slut. Det var inte lätt att ta beslutet, jag älskar jul och massa tomtar men nej, jag orkade verkligen inte mer…

Jag talade om att det blir inga tomtar i år. Punkt och slut. Förklarade varför det inte blir några tomtar och bad Mister att bära ner de två lådorna med tomtar. Han protesterade lite men förstod och bar ner dom. Minimonster tyckte det kunde kvitta, han upplevde det jobbigt med alla julsaker överallt. Decibel däremot ställde till med å s i k t s u t r o p utan dess like….
Jag ändrade mig inte.

Senare på kvällen messade jag med Lotta, ungefär lika jultokig som jag. Hon förstod ju läget så klart men också att det inte är jätteroligt. En jul utan tomtar liksom…

Dagen efter var jag till stallet. Newt hade blivit minst sagt dålig i magen när det var en annan ensilageskörd i balen. Det som kommit ut hade fastnat i svansen. Det var inte lite
Hade in honom och fick tinat upp hela isbollen. Kallt som attan var det, Newt frös så han skakade. Täckade honom varmare och höll själv på att förfrysa tårna kändes det som. Kissnödig var jag och hade bråttom till bilen när jag äntligen var klar och hästen utsläppt. Klick. Tänkte jag skriva. Men inte ens ett klick kom det från startmotorn….
Fick knacka på hos Lotta o Roger. Måste kissa. Blev bjuden på kaffe så hjälper Roger till med start.

Fick en liten överraskning också. Lotta tycker som sagt som jag, en jul utan tomtar liksom…
Hon kommer och hjälper mig och gör ett röj så jag kan få fram lite tomtar. Eller åtminstone lite julefrid.
Då är det nästan att man får en liten tår i ögonvrån
Jag säger tack. Vi bestämmer på fredag. Om två dagar. Låter bra så hinner jag påbörja innan Till sist är det dags att dra sig hemåt. Snön faller tungt där ute. Det var halt när jag körde dit, undra hur illa det är på vägen hem?
Haha, det blev jag snart varse. Jag kom inte ifrån gården. Det hjälpte inte stort med bra vinterdäck minsann.
Ännu en gång hjälpte Roger till, denna gång med lite påskjut bakifrån. Det gick fint och jag kunde sladda hemåt i all snö.
På väg hem ser jag Newt i hagen, lättad över att isklumpen är borta fräser han runt i snön.

Väl hemma ser jag Misters taxi vid uppfarten. Chauffören har problem. Kommer varken framåt eller bakåt. Snön sprutar om hjulen men vad hjälpte det. Svänger in, parkerar på bästa stället och stänger av bilen. Då slår det mig, tänk om jag inte får igång den? Med halva ute i vägen… Äsch. Det ordnar sig. Får puttat loss taxi till slut och kan ta mig upp i all snö. Utan bil förstås men iallafall.

På kvällen är det dags för mig och Lotta att plantera blommor i julgrupper. Två ska vi ha med till ridskolan dagen efter.
Medan jag packar ihop mina saker jag ska ha med mig får jag ett mess från Lotta. Nubbe är jättehalt….
Fa-an. Kan det inte vara nog nu. Bara att åka bort och kolla upp eländet….
Jo, han var jättehalt och fick stallas in. Boxen ströddes iordning och mat fixades fram. Så kunde vi bara hålla tummarna att det inte var allvarligt för att ge sig ut med transport i det väglaget är ren idioti och helt otänkbart.
Troligen har väl Nubbe också fräst runt med Newt och vrickat sig eller nånting ditåt. Det var iallafall vad vi gissade på då.

På kvällen ordnade Genbanken så att Bilen kom på verkstad. Vi fnulade ut att det är väl startmotorn som jävlas. Igen…
Blää… Fast bil måste vi ha så det är väl lika bra att le och inbilla sig att allt är i sin ordning. Det ordnar sig liksom.

Snabeldraken är död…

Min Snabeldrake som jag skrivit om tidigare klarade sig inte. Hmm… Faktum är att han kom inte så långt som till operation.
Snabeldraken jävlades med mig när jag behövde honom som mest. La av helt faktiskt. Tystnade. Jag lirkade och drog i sladden och lyckades få lite liv i honom faktiskt. Väldigt övergående. Jag hann inte mer än ta ett fast grepp i snabeln så blev han tyst. Irriterad var jag sen innan. Faktiskt mer än irriterad. Lirkade lite till. Drog. Vred. Snurrade. Ja jag gjorde allt som jag kom på men ingenting hjälpte. Gapade och skrek också faktiskt vad nu det skulle nytta till. Det gjorde det iallafall INTE.

Blev arg. Vansinnig. Skogstokig och bannade honom hårt. Sen släpade jag det åbäket i snabeln ut på trappan och skickade det aset över trappräcket. Förpassad till en snödriva. Där kunde den jävlen ligga och skämmas men inte ens det funkade väl…

Så stormade jag in i mitt kök. Ställde mig på golvet och undrade. Hur ska det nu bli rent tro?

Fick ju bekänna för Genbanken om mitt tilltag.. Han susade ner till netonnet och skaffade en ny Snabeldrake. Vilken i ordningen jag har kört slut på vet jag inte men inte är det den snyggaste. Hahaha, den är vit med gröna knappar och en ännu grönare sladd. En riktig Snabeldrake alltså. Funkar gör den också.
Vi är redan på god väg att bli vänner. Bäst för hans egen skull att han inte jävlas med mig. Det finns fortfarande snödrivor ute och lär göra det ett bra tag framöver….

En måndagkväll på akuten

Ja så kan man också tillbringa kvällen. Som jag skrev igår så gjorde Decibel illa sitt knä.
Hon låg i soffan och spelade Nintendo DS och jag gjorde mitt. Tiden gick så klart men vem tänker på den hela tiden?
Tiden har ju som sagt gummibandseffekt ibland.
Decibel ropade efter lite glögg och annat då och då men jag funderade väl inte så mycket på det kan jag tro.
Så ropade hon om hjälp till toaletten. Oj, tänkte jag. Vad är klockan? Det borde väl ha gett med sig nu det där knät. Hmm.. Halv sex. Kom fram till att det kanske borde kollas upp och ringde 1177 Sjukvårdsupplysningen som kopplade mig vidare till närmaste vårdcentral.

Kvinnan som ringde upp var riktigt trevlig. Hon tyckte dock att det är lika bra att ta akuten direkt, för troligen kunde det bli frågan om röntgen och det kan inte göras där.
Hon påminde också om att äta ordentligt innan då väntan kan bli lång. Det kan också vara bra med en bok eller flera åt Decibel för det blir ju lätt tråkigt. Tell me about it.
Måste ju säga att det sitter lite långt inne att åka till akuten. Jag tycker att dit åker man om det är akut. Fast å andra sidan, vad vet jag om knän. Det skulle ju kunna vara nåt som definitivt inte är bra. Åtminstone kan det vara bra att veta innan jag tvingar upp henne på benet, nu är det dags för skola kära du…

Så jag fick ordnat lite mat till oss. Genbanken var inte hemma, skulle komma hem troligtvis sent. Vad gör man av Minimonster? Roger så klart. Han hade ringt tidigare när hans dotter sagt att Decibel behöver till sjukhus men Carlsson har ingen bil.
Han erbjöd mig att låna hans bil och att han kan vara barnvakt om det blir aktuellt.
Så jag tog honom på orden och strax efter sju lämnades Minimonster där. Jag och Decibel tuffade vidare. Temperaturen närmade sig nollan och det var vasst snöblandat i luften. Bäst att ta det försiktigt alltså. Fast när vi kom fram var det inte så mycket som en snöflinga varken i luften eller på marken. Bara regn. Så är det att komma till kusten

Efter en första undersökning blev Decibel tilldelad en rullstol. Vad gör en Decibel då? Sitter stilla och undrar hur den funkar?
Nej nej. Absolut inte. En Decibel kör runt runt i fina piruetter, ut i korridoren, lite fart, fickparkerar, mera fart i korridoren, fnular ut hur man gör där det är som svårast, backar, svänger osv osv.
Hon var fullt sysselsatt alltså. Hennes DS låg fint nerpackat hela kvällen, bortsett från tre minuter eller så.
Jag mitt smarthuvve hade kört ifrån plånboken så något att tugga på blev det inte mycket med.
Hittade en tia i jackfickan så Decibel kunde köpa en Dajm

Sen kunde hon köra ett antal varv till

Efter läkarundersökning och röntgen och väntan så var vi klara. Det var positivt nog inget allvarligt. En ordentlig smäll med svullnad och värme blev det ju men det ser ut som det ska i allafall. Hon fick en bandagelinda som stöd och rådet att ta det lugn och kanske använda kryckor. Det blir bara en, som vi har hemma. Den andra är nog utbrottad vill jag minnas…
Decibel tyckte det var bra dumt att hon inte fick låna hem rullstolen. Tänk så kul hon kunde haft med den. Jo jo..

När vi kom ut var det fortfarande regn, något hårda droppar visserligen. Ju närmare norrut och hemåt vi kom ju mer snöade det. Hemma var det fortfarande vitt, precis som när vi åkte.
Vi kom hem sent på natten, slängde i oss lite ätbart och stupade i säng.
Decibel fick vara hemma och vila idag, tyckte hon behövde det. Och det gjorde hon! :-O
Klockan är nu 13.10 och hon har ännu inte vaknat!! Tror aldrig det har hänt förut faktiskt att hon sovit så länge.

När man talar om trollen. Nu kommer hon ju stolpande
Säger: Vad mycket snö det är! Så tråkigt, då kan jag ju inte cykla!
Och det tänkte du göra annars eller? undrar jag
Med detta knät? Nähäää

Dörrkrans

Idag är det dags att göra årets dörrkrans. Vi ska träffas några tjejer hemma hos Lotta och skräpa ner påde inredning och golv. Plus att vi ska prata om en massa strunt under tiden. Det är himla trevligt.
Vi har gjort det ett par år nu i olika former. Först var det bara jag och Lotta, vi hade en julkortspysseldag, en dörrkransdag och en plantera julgrupperdag. Så kom vi på att vi kan ta in några fler så. Det blev valfritt pyssel och julgruppsplantering.
Dörrkransen tog vi själva en dag det passade.

I år vänder vi på det. Vi gör dörrkransar tillsammans. Julgrupper kan man göra när som tänker vi.

Fast i år är det snö ute. Veckan innan har det varit frost och därför har jag inte plockat någon mossa. Vi tänkte att jag åker till Lotta en timme innan så knatar vi ut i skogen och fixar lite mossa, kottar och vad mer vi hittar.
Men hur mycket hittar vi i snön tro? Ja ja, det ordnar väl sig kan jag tro.

I vilket fall är det nog bäst att snart ta sekatören och gå ut och klippa lite grenar av min kornell. Den är ju som finast nu på vintern.

Ja så måste jag leta upp min limpistol också. Och limstavarna. Och plocka fram pyntet att sätta på kransen.
Kanske snart dags att sätta igång möjligen?

Fast först ska jag upp och ge barnen lite moraliskt städstöd. Det är ett måste att plocka lite på rummen. Vi har bestämt att vi vuxna ska ta en liten stund varje dag att vara med dom där uppe. Det är nog dags att starta igång det.
Tar vi lite varje dag så ska det ju inte behöva bli så jobbigt liiksom. Inbillar jag mig.

Mildväder

Idag har temperaturen gått uppåt på gradmätaren. Det visste jag redan innan jag ens tittade. Hur?
Jag känner det. I händer och fötter. Framförallt händer. Det gör ont. Värker och har sig.
Lagom roligt att säga till folk att man har ont och inte kan göra saker när varken blodprov eller röntgen visade minsta lilla.
Det kan lätt bli att man blir stämplad som hittepå… Jodå, precis så är det.
Men jag hittar inte på. Jag har ont.
Jag får väl göra mig en kopp te istället. Det hjälper inte nä, men det värmer en liten stund.

Det snöar idag också. Det är fint. Däremot gillar jag inte vallen som plogas upp nere vid vägen. Backen upp till huset är svår nog ändå att köra upp i. I söndags var det snäppet värst. Vi hade som sagt vänner på besök i lördags. Barnen var ute och lekte och kom med den otroligt ”intelligenta” att bygga ett gupp mitt i backen…
För att den skulle hålla ordentligt hade de olovandes sprungit in i källaren och hämtat vatten att frysa snön med. Det funkade bra kan jag tala om.
Genbanken hade att göra med att hacka loss guppet så vi kunde få upp bilen till gårdsplanen.

Det finns tillfällen man önskar att uppfarten varit asfalterad. Eller att sandning ingick i vägverkets repertoar även på privata vägar. Vi skulle behövt ett grustag på gården för att klara vintrarna enkelt. Och en traktor att skotta med. Å andra sidan, det ger lite spänning i tillvaron att ställa sig frågan Kommer jag upp för backen idag med bilen eller måste jag gå upp?

Idag gick det rätt hyfsat. Först en sladd över vallen och sen är det långsam körning tvåan som gäller. Håller tummarna varje gång

I eftermiddag sladdar jag över vallen igen. Jag tänkte ta med Decibel till Glasögonfabriken och leta upp ett par fina glasögon. Hon är nervös inför skolan med glasögonen. Tänk om de skrattar. Pojkarna i hennes klass gör det garanterat, de är ibland rent elaka, men bättre att se dåligt och kunna få hjälp än att ”fatta” dåligt och behöva leva med det… Dessutom är hon jättefin i glasögon. Vi hittade ett par blå bågar som hon fastnade för, sist vi kikade. Och ett par bruna. Passade henne som en smäck. Nu ska bara beslutet fattas.

Idag är ingen bra dag

Jag har jätteont i halsen idag. Vill bara sova från det faktiskt. Men med tre rumploppor hemma blir det svårt. Har inte gjort mycket alls idag med andra ord. Faktiskt har jag fått lagat en del kläder som jag visst skulle gjort innan nyår… Det gjorde jag inte. Men nu gjorde jag. Det mesta iallafall.

Sen fick jag besök. Det var mamsen som kom, hon undrade om jag var arg på henne. ?? heeh?? Hon har skickat nästan hundra sms sen operation och jag svarar ju aldrig, så hon tänkte hon kommer hit istället när hon ändå rastar vovven. Sur? Nej, men har inte mitt SIMkort i mobilen så har inte fått ett enda mess. Hon var gullig och hämtade Minimonster på förskolan så drack vi en kopp kaffe. Plötsligt var alla barnen hemma igen ju och lugnet försvann. Då vill man helst ha sin hals okej för att höras.

Genbanken ska köra Mister till korttidshemmet ikväll. Värre är att han hinner inte hem för att köra de två andra rumplopporna till skidskolan. Det ska ju mockas också, jag får inte göra det än. Idag ska jag absolut inte göra det. Får se hur jag kan lösa detta ikväll. Men två barn är lovade skidskola så….

Vinterbilder

Vintern 2009 och början av 2010 har ju varit kanonfin. Det var ju snö från dagarna innan jul och hela jullovet och fram till nu. Ikväll snöar det igen här.

Hönsens nära-döden-upplevelse

Jag satt och micklade med datorn och hörde ett fruktansvärt oväsen nerifrån hönsgården. Undrar ju såklart vad för spektakel som nu är på gång. Hinner tänka en snabb tanke att hoppas det inte är tupparna som hastigt och olustigt försöker ha ihjäl varandra. Så var inte fallet. När jag tittar ut ser jag en torped med vingar som attackerar hönsen. Eller… försöker göra det. Nätet vi satte upp till hönsens olycka eftersom de nu inte kan rymma och sprätta runt i grannens trädgård blev nu deras stora lycka. För att inte säga livräddning.

Det här var en stor fågel. Det här var en hungrig fågel. Och vem kan klandra den? Det är många minusgrader kallt och en massa snö för den också. Fast jag är ju förstås glad att det inte blev mina höns som fick sätta livet till. De värper ju som aldrig förr. De tog paus i höstmörkret, sen kom snön och med den ljuset så nu plockar vi in runt åtta ägg var/varannan dag. Ibland mer, ibland mindre. Knasiga pullor. Man tycker ju att kylan skulle motverka värplusten, speciellt som våra höns stänger man inte in så lätt. Åh nej, de vill minsann vara ute. Även när det var tolv grader kom de ut. Inte så länge, men en stund.

Nu kom jag ur spår visst. Det var rovfåglen det handlade om. Jag vet inte vad det är för en fågel, är det någon som läser och vet vad det är för en, skriv gärna en kommentar.  Ja för jag var ju tvungen att ta kort. När jag såg att nätet höll så plockade jag fram min apparajt och tröck på avtryckaren. Många gånger.

Sen gick jag ner och såg efter om de små fågelhjärtanen höll för stressen men det var inget fel med dom pullorna. Då, när rovfåglen var långt bort skrattade de faran i ansiktet och kacklade så glatt när jag kom. De ville väl också ha mat antar jag. Det är som sagt kallt ute. Är det kallt krävs energi. Så jag gav dem lite extra.

Denna bilden gillar jag. Jag zoomade så mycket att jag tappade bort fågeln ibland. Kom ur kurs och skuggorna ser ut som ett stort kattdjur.

Fattig kost så här års

Det är väl många som säger att det är lite fattigt så här efter jul men vi har det ju faktiskt rätt bra. Vi har (förhoppningsvis, jag vet att det inte gäller alla) värme och kan gå till affären och handla vår mat. Även om vi kanske måst snåla lite så finns det ändå ett utbud. Alla har det inte så ställt så här års. Det är kallt ute och kylan kräver energi. Men det är också mycket snö och svårt att få tag i energin. Iallafall om man är rådjur. Vi har i nyårshelgen sågat ner ett antal träd här hemma. Eftersom vi väntar på maskin som ska forsla bort alla grenar så ligger dessa kvar i trädgården. Till lycka för de som inte har så mycket annat.

Ett antal kvällar och nätter, jag faktiskt förmiddagar har vi nu haft 3-5 rådjur. De har även övernattat här i trädgården, man kan se avtrycken efter kropparna. Tyvärr kan jag inte ta kort på dom eftersom blixten kommer ju att skrämma de stackarna från vettet och min trädgård är en frizon för rådjur. Jag har också tagit hem lite ensilage som stödutfodring. Fick veta att hö och ensilage äter rådjuren för det mesta som sistahandsval när det andra är slut i princip. Isåfall står det illa till ute i markerna för här har de faktiskt ätit ensilaget.

Hästjakt i kylan

Jag satt som bäst och plockade glitter ur granen. Tänkte bara göra lite till innan jag skulle bort till stallet och mocka. Det var ju så kallt ute att man drog sig in i det längsta för att göra det. Som om det blir varmare framåt kvällen? höh. Knappast. Det ringer i telefonen och Genbanken svarar, något jag mer registrerar som en vag händelse och glömmer det lika fort. Hör att han svarar då möter vi dom då..  Tänker inte vidare på det. Han kommer inte och säger att hästarna är på lösen på väg in mot samhället. Joduu, ta den om Rödluvan också skrattar jag. -Ja det är bara att gå ut! Tittar på honom och fattar att det faktiskt är allvar, vi har fyra hästar som troligtvis är på vägen i kolsvart mörker på väg in mot samhället.

Rycker åt mig kappan och promenerar iväg. Decibel rusar med mig. En bit på väg slår det oss ganska brutalt att det är ganska många minusgrader ute. Vi har inga vantar, inga varma kläder, Decibel tog inte ens sin jacka Som tur är kommer Genbanken efter i bilen så jag beordrar in henne där och de kör i förväg, jag går mot stallet. Ser inga hovavtryck någonstans.

Så kommer jag till gården innan infartsvägen till stallet, ser några hästar som skulle kunna vara våra. Inte alldeles självklart då det finns hästar också på den gården. Jag ökar på stegen och ser en man upp i skogskanten och bestämmer att det är våra hästar. In på gården. Hästarna är uppstressade och oroliga och svåra att få kontakt med med rösten. Till slut lyckas vi muta oss till kontakt med lite hö. Att inte Newt går att fånga så lätt är ju inte förvånande, med tanke på stresssituationen i sig och att det fanns främmande människor, men när jag väl fått tag på stoet så var han inte sen att komma. Hallå, det är ju hans tjej, hans flock. Sen hade vi dom alla i grimskaften.

Nu skulle de bara hem också. Vi hade två bilar ute, stallägarmannen med barn i en och Genbanken och Decibel i en. Vi bestämde att en kör framför med varningsblinkers och en kör bakom med varningsblinkers så kan vi andra gå lugnt hemåt med hästarna. Det är ju ändå en risk att gå alla på vägen, kolsvart ute och inga gatulampor. Att vägen är krokig och dålig sikt på just den biten gör det inte lättare men vad gör man?

Hem till stallet kom vi i allafall utan problem. Genbanken fick åka hem eftersom Minimonster inte hade kommit ut i bilen i villervallan. Jag skulle få skjuts hem sen så det var inga problem. Klockan var inte vidare mycket men efter det som garanterat inte varit någon söndagstur för hästarna så tyckte vi att de kunde stå inne och varva ner med massa god mat. Jag tog också ett snabbt beslut om att jag tar mockningen dagen efter. Jag hade bara kappa på mig som inte lämpar sig för mockning, inga vantar så fingrarna kunde nästan brytas av, det var heller ingen större panik, när det är 16 grader kallt ute är det ingen risk att bajsbollarna kletar precis.

Så jag la på Newt ett lite varmare täcke så han inte skulle förkyla sig efter språngmarchen och nedkylningen. Kände igenom honom också eftersom han visst hade gjort en vurpa på isen under dagen. Hästarna hade varit alldeles stolliga hela dagen. Men inget fanns att anmärka på. Ja det skulle väl vara hans en aning för runda mage då, men den kan vara bra att ha när det är kallt ute. hehe

Efter spåren att döma så har de varit långt bort, eventuellt till och med ute på sjön. Tur att det har varit kallt ordentligt länge.

Man undrar ju vad för något som gjort denna rusning. De har sprängt tre stängselstolpar på vägen ut och sen brakat upp i skogen. Kan det ha varit jakt tro? Det hade varit en jakthund som irrade omkring på gården tidigare under dagen, troligen har det varit vildsvinsjakt. Kanske det har varit grisar som oroat. Vem vet men något måste det ha varit. Det har nämligen hänt förut att älgar brakat igenom stänget utan att hästarna har gått över. Jo till en annan hage som också den var öppen. Fast svaret får vi väl vänta på skulle jag tro..