Bortsprunget barn, ridning och dödens närhet…

Vad har hänt sen sist då… hm…
I lördags var jag och red. Det är så härligt att ha börjat igen, jag känner mig redan lite gladare faktiskt. Nåt som bara är för mig, lite egentid utan barnen. Behöver inte ens ägna det en tanke.

När jag kom hem var lillebror 2 hemma och hjälpe sambon att köra ut skyttegravsvallarna från källaren. De svettades och slet. sen kom lillebror 1 också och hjälpte till. Jag gick in och dukade fram lite fika till oss. Det behövdes efter ridningen och de behövde lite påfyllning också. Minimonster och miss Decibel klättrade utanför. Ovanligt;-)

Så fikade vi i lugn och ro, Minimonster stannade ute i vanlig ordning. Åtminstone var det vad jag räknade med. Men plötsligt frågar Genbanken: Men var är Minimonster??
Det borde ju så klart du veta tycker jag, eftrsom han varit med er sen jag kom hem…
Eh.. nä, jag trodde han var med dig ju…

Nu blev det fart på oss alla. Genbanken upp och hojtade på övervåningen, bror 1 ner i källaren, bror 2 bort till garget och skogen och jag och miss decibel ner mot vägen. Hann tänka mycket på den lilla stunden. Tänkte på ån på andra sidan vägen. Kunde nästan se hans varselgula jacka guppa i vattnet.

Så hör vi, här är han!!!

Bror 1 som var i källaren hade hittat honom. Uppkrupen längst upp i vedhögen. Sovandes.

Så var alla glada och lugna igen och Minimonster fattade inget.

Igår var det ridskola för de två stora knattarna. Vad kul att se när det går så bra. De är verkligen duktiga och man märker skillnad redan. T o m miss Decibel lyckades koncentrera sig ordentligt igår.
Minimonster var hos farmor så vi skulle byta barn senare. Miss Decibel skulle sova över där. Hem och ett världskrig. Duscha bort stallukten snabbt, till affären, byta barn hos farmor. Hem igen. Nu har jag tio minuter att sminka mig innan jag ska vara på seans. Det är hemma hos en väninna vi ska träffas några stycken med ett medium i centrum.

Vi hade just hunnit börja. Jag hade nästan på känn att jag skulle få någon träff, kände rysningar genom kroppen och hjärtat slog hårt.
Då plötsligt ringer det i telefonen. Men inte min telefon. Som egentligen skulle vara tyst trodde vi.
Hemifrån mig
Skit i det sa jag. Han får vänta.
Då kommer vännens man ut och säger det är viktigt…

Morfar ligger för döden nu, vi ska åka in nu. De tror inte han klarar natten.
Bara att avbryta och åka dit. Hade väntat mig något riktigt illa men han var förhållandevis pigg tycker jag. Trodde ju han skulle ligga med andningsuppehåll och så men det gjorde han inte. Sent på kvällen vaknade han och satt upp en stund..
Han har blodförgiftning och plötsligt kan det gå fort så vi får väl se.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s