Would you know my name…

… if I saw you in Heaven?

Jag kommer till en plats jag aldrig förr har varit på. Jag vet inte hur jag kom dit och jag vet inte varför Jag känner mig lätt. Går långsamt och ser mig omkring.

Då ser jag. Det är han. Min egen lille pojke. Hans ålder och storlek är svårbestämd. Han är bebis och vuxen. Han är alla åldrar. Samtidigt. Han kryper inte. Går inte heller. Svävar är det närmaste ordet. Eller skrider. Långsamt, värdigt och med självförtroende. Men… En bebis kan väl inte skrida? Eller?

Han talar till mig. Inte med ord. I tanken. Jag hör honom, jag hör hans röst men ändå inte. Den hörs inuti mig. Jag bara vet. Han säger -Hej mamma. är du redan här?

-Redan? Det har ju gått så lång tid. Vad jag har saknat dig. Vad vi har saknat dig allihopa.

-Här går tiden fort. Här är det redan.

Jag talar med honom. Även jag talar med tankar. Det behövs inga ord. Ord och känslor kommer fram ändå.

Would you feel the same, if I saw you in Heaven?

Jag går fram mot honom. Säger att jag saknat dig. Väntat. Längtat. Kom och ge mamma en kram. Låt mamma ge dig en kram. Sträcker fram armarna mot honom.

….då backar han. Sakta och omärkligt, men han backar. Säger -Nej, det är inte din tur ännu… Så vänder han om och går.

Jag skriker. Ropar efter honom. Lämna mig inte. Inte en gång till…

Jag hojtar, skriker, gråter. Jag såg honom. Jag pratade med honom. Jag bad om en kram. Och han gick!! Sa att det är inte min tur??!! Det vet väl inte han eller!!??!!??

Jo. Det vet han. Det var inte min tur. Jag minns ändå ångesten jag kände. För att det inte var min tur ännu. Jag minns känslan, paniken över att inte få krama honom.  Jag minns…

En dröm. en vanlig fast för min del ovanlig dröm. Men den sitter i bakhuvudet som ett minne. Som om det faktiskt har hänt. Jag kan känna känslan. Höra tankarna. Allt. Och ändå bara en dröm. Det var inte min tur ännu i vilket fall. Det är jag glad för…

I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven…

Jag vet att den dagen det är min tur så väntar han på mig. Han säger -Hej mamma. Är du redan här?

Redan? säger jag. Det har ju gått så lång tid. Vad jag har saknat dig. Vad vi har saknat dig allihopa.

-Här går tiden fort. Här är det redan.

Sen får jag min kram. Han får kramen av mig. Min tur har kommit….

Annonser

One thought on “Would you know my name…

  1. Åååå.. Jag låter tårarna rinna.. så vackert men så sorgligt.. Samtidigt så underbart att veta att det kanske är så när det är dags.. I så fall möter mamma mig..

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s