Mister blir tonåring

Idag för 13 år sen var en riktigt lycklig dag. Då kom äntligen bebis som vi väntat så länge på.
Exakt på dagen faktiskt, även om det i papperna står att han är några dagar sen 40+2 eller nåt. Pffft, jag vet väl när han blev till och det var exakt på dagen han ville ut. 🙂

Måste nog ha känt på mig något redan dagen innan för jag langade fram heeela min stora strykhög som jag inte tagit tag i på alltför länge. Genbanken tyckte det var väl också ett onödigt göra såpass sent på kvällen. Men jag sa att du måste ju ha ordentliga jobbartröjor. Du kan ju inte se ut som en luffare och jag kanske inte hinner stryka på ett tag….
(nuförtiden ser han för övrigt alltid ut som en luffare eftersom jag inte stryker längre. Hinner inte med sånt… ;-))
När hela strykhögen låg vikt och i prydliga högar i skåp och lådor så packade jag min BB-väska. Den hade jag inte heller haft funderingar på att packa tidigare. Helt onödigt liksom. Men den kvällen var en bra kväll.

Snart kommer Alexander. Ja, det visste jag redan. Nej, vi hade inte kollat könet innan. Jag visste bara att det blir en Alexander. Det namnet hade jag för övrigt bestämt redan när jag lekte med dockor. Något flicknamn hade vi inte ens funderat över. Det behövs inte menade jag, det är en Alexander…

Det var en bra kväll. Någon gång efter tre när jag gått min sedvanliga kisserunda, det blir många de sista månaderna, och skulle upp i sängen igen så… Men shit! :-S Kissade jag på mig?? :-S Nä, det kan jag ju inte ha gjort… Eller? Bäst att gå till toaletten igen. Kom strax fram till att jag inte hade förlorat kontrollen över urinblåsan, det var vattnet som gick 🙂
Några vidare värkar hade jag inte så jag hade inte alls bråttom. Fast det hade ju barnmorskan talat om att när vattnet går så ska jag ringa förlossningen. Ja ja, jag väcker väl Genbanken då, så att han är vid någorlunda medvetande om ifall vi ska åka.

Haha, När jag först ruskade lite på honom så var han knappt kontaktbar, stönade mest. Men när jag nämnde att vi kanske måste åka i natt så han jag knappt tala till punkt innan han satt rakt upp i sängen. Va? Vad? När? Nuu??Jag måste ha kaffe först. Hinner jag?
HejjeGud, ta det lugnt, det är ingen panik, jag har inte ringt ännu..
Det gjorde jag då och vi skulle åka in. Då tänkte jag ta en tur in i duschen men nähä, det satte Genbanken stopp för. Vi åker. Nu. Jo, han var allt en aning stressad 😉
jag tog min nypackade BB-väska och gick ut till bilen. Men va fan?! Jag kom inte in?
Genbanken hade dagen innan varit duktig och tvättat bilen. Under natten hade det frusit på och hela bilen igenfrusen…
Genbanken in som ett skott, fyller en hink med varmvatten och slänger över dörren… på förarsidan… 😉
Åh nej hojtade han. Kan du komma in?
Ska försöka. Att klättra in i en Toyota Celica, med mage som en flodhäst, smidig som ett kylskåp och med vatten rinnande nertill…. Inte det lättaste kan jag upplysa om. Men in kom jag 🙂

04.30 skrevs vi in och då hade värkarna börjat bli regelbundna.
Bebis var fixerad och allt såg bra ut.

06.20 satt jag i duschen. Eller låg. Nu hade jag fruktansvärda värkar.
Blir föreslagen en ryggbedövning, -EDA och den tar jag gärna emot. 🙂
Bara öppen 2 cm…
In på förlossningsrum och får kanyler satta osv. Bara att vänta på narkosläkaren.
Andas lustgas undertiden. Vid första andetagen var inställningen visst inte kontrollerad. Det var nog en väldigt stor mängd lustgas… De talar om för mig att andas. Jag ligger där i min lilla bubbla och tycker de är ju heldumma. Klart som fan att jag andas, jag lever ju. Andas säger dom, både Genbanken och barnmorskan. Jag tror jag ler åt dom, jag har det fint, jag andas, lever och stå inte där och se dumma ut. Tröga människa!
Så slår någon mig i ansiktet… Sen andas jag visst. På riktigt. Inte i min bubbla som inte stämde med verkligeheten.

06.45 är EDA lagd. Är kissnödig hela tiden, går med den där droppställningen fram och tillbaka mellan sängen och toaletten.
Till sist ser barnmorskan lite fundersam ut och undrar om det kommer något? Njaa, lite.
Medan jag bedövar mig med lustgasen tömmer de mig med en kateter. Det behövdes!

07.45 Öppen 4 cm. Jag har ont och är inte vidare imponerad över EDA’n.
Dessutom har jag ruskig klåda av EDA’n. Får påfyllningar och mediciner mot klådan.
Barnmorskan sätter skalpelektrod på bebisen. Han mådde bra.

09.20 Läggs en ny EDA
Ännu mer medicin mot klådan.
Jag har fruktansvärt ont. Får inte alls till det med lustgasen och oftast slutade det med att jag var inne i lustgasruset mellan värkarna och hade ingen alls vid värkarna.
Började nog att varva upp rätt ordentligt av allt ont skulle jag tro.
EDA’n tog väl sisådär.

10.30 får jag krystvärkar. De kändes!
Barnmorskan instruerar: Tryck på som när du ska bajsa. Å nej, jag ska INTE bajsa. Just det där var min stora skräck. Man har ju hört att vissa faktiskt bajsat ner sig under förlossning. Men inte jag!
Ja följden blev ju att det blev inte mycket till tryck heller.
Ont gjorde det och paniken rullade på. Det hände ingenting heller mer än att stackars bebis åkte hiss. Jag tryckte och knep ihop samtidigt. Inget bra sätt alls faktiskt.

Tillslut fick barnmorskan bli lite bestämd. Nu måste bebis ut. Fram med benstöden, hon Och Genbanken höll i varsitt ben.
TYST och tryck allt vad du kan!
11.33 kom en liten bebis ut med navelsträngen ett varv runt halsen.
3775 gram och
50 cm lång.
En pojke 🙂 En Alexander. Jag sa ju det 😉

Fast det sa jag inte då. Jag var inte så mycket med alls och förstod knappt att det faktiskt var klart. Men jag hade ju en bebis på magen och en Genbank som grät av lycka. Då måste det ju vara klart. Men jag orkade inte.

En stund efter kom moderkakan och då var det dags för symöte.
Efter en stunds vila och lite i magarna så ringde vi hem till våra familjer. Som så klart blev så glada så.
Det jag var mest rädd för inför förlossning var en ev ryggbedövning och att spricka.
Ryggbedövningen som blev två tog jag mer än gärna och att jag gick sönder märkte jag inte av.
Man är ju inte sämre än man kan ändra sig 😉

Tänk att det är 13 år sen. Nu är pojken tonåring. Och besvärlig. Det blir alla tonåringar. Det har jag läst i både tidningar och böcker 😉 Det kommer liksom över en natt. Barnen lägger sig som snälla beskedliga tolvåringar och vaknar upp som fullfjädrade fotbollshuliganer. Visst är det jobbigt. Och i flera år är det så. Tur tiden går så fort 😉

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s