Så nära och ändå så långt borta…

Jag vaknade av att det lät utanför huset. Det lät som lastbilar som stannade till utanför. Klev ur sängen för att titta vad det var. Det var lastbilar, men istället för de julpyntade CocaColabilarna stod det Snickers längs med lastbilarna.

Det stod tre lastbilar nere på vägen, så började de långsamt rulla framåt och försvann uppför backen in mot samhället.
Villeman hade ju såklart vaknat när jag börjat röra på mig så det var lika bäst att gå ut med honom. Annars får jag jju torka en extra pöl på morgonen, alldeles i onödan.

Klädde mig och gick ut. Såg att det låg nåt på vägen där lastbilarna stått. Ser efter noga. Det är SNICKERSar!!! :-O
Funderar för mig själv, jag är en aning mörkrädd liksom, ska jag våga mig ner till vägen i mörkret och hämta godsakerna eller ska jag fega ur och gå miste om det goda. Står där i mörkret och överlägger med mig själv.
Till slut bestämmer jag mig, jag går ner och hämtar. Visst vågar jag, jag har ju Villeman med mig så helt ensam är jag ju inte.

På väg nerför backen halkar jag till. Och vaknar… Så surt. Det tar en stund innan jag faktiskt förstår att det inte var på riktigt.

Alla dessa snickers… Och ändå är det inte min favorit. Men suck.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s