Som Bambi på hal is

image

Äntligen har det försvunnit såpass mycket snö och is att vi vågade på oss en tur på skogavägarna.
Det lär ju dröja ett väg innan det blir dags igen.
Maj gadd så halt. Många sträckor var massa is och vi fick gå sick sack emellan.
Det gick ändå förvånansvärt bra. Fast visst undrade man om det var vi som litade mest på hästarna eller tvärtom. Det var verkligen att sitta beredd, både att bromsa in eller att släppa hästen fri. Eller att bara ge stöd faktiskt.
Kanske är det just för att vi litar så på hästarna som det gick så bra?

Vi kom till en lång lång sträcka med ren blankis. Newt ville gå höger men vi tyckte det såg säkrast ut på vänster sida och Decibel försökte få honom dit. Han slant och halkade och jag gav nya körorder. Vänd tillbaka och låt honom bestämma. Han halkade tillbaka och det tog stopp. Han låste sig.
Då plockade vi fram Nubbe att gå, lite extra stöd. Jag styrde in på vänster, Newt valde höger.
Längre från insåg jag att jag skulle gjort detsamma..
Inte mycket att be för just då utan bara hoppas att inte Nubbe får ett bryt och rusar.
Längre fram fanns en liten passage för mig att komma över.
Ibland sjönk hästarna djupt i snön eftersom vi var beroende av dikena.

Till sist, efter ännu en ändring av vägen, vi vågade inte chansa mera, på närmade vi oss hemma. Hästarna kände igen sig och både Newt och Nubbe fick fast på benen. FÖR mycket, för det var bara stress.
Vi behövde stanna till och vänta in de två andra ekipagen som kommit efter. Då varvade Newt ur och mådde inte riktigt bra. Backade runt, vände, vred och var på väg upp på två ben. Decibel klarade det fint, jag hjälpte till så gott jag kunde. Inte lätt med bara rösten. Tösen satt kvar och Newt lugnade sig med lite klappar och röst. Han var dock på väg att bryta lite senare igen.
När vi kom ut på vägen däremot och det kom en bil då pallade han inte mera. Han backade mer i diket och upp mot träden. Han var alldeles svettig när vi kom hem. De andra tre var inte torra dom heller. Hilda hade skakat av nervositet. Fabian hade tvärstannat nånstans. Men vi kom hem. Till slut.
Vi tänkte att de blir nog glada för lite betforgott men inte ens det. 

Det dröjer som sagt innan vi ger oss ut igen.
Men vi klarade det. Tillsammans. 🙂
Vi är bra team, vi och hästarna. Vi litar på varann. Och kommer långt på det. Inte genom eld och vatten men väl över is.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s