Ett vågat inlägg…

Det jag skriver nu kommer nog få en del människor att undra om jag är fullständigt dum i huvudet. Hur kan jag låta det gå till på det viset. Undra hur det är ställt rent allmänt. Och det gör man kanske, eller mest troligt, troligen om man inte har en liknande familjesituation. Det hade kanske jag också gjort, vad vet jag.

Detta är alltså ett inlägg som jag faktiskt fick fundera länge om jag ska skriva eller inte. Just med tanke på ovanstående. Men då jag googlade efter lite tankar så hittade jag inget. Det MÅSTE ju finnas familjer med liknande undringar? Kanske inte dessa heller vågade skriva… Därför gör jag det trots allt.

Den stora frågan är, Var går gränsen och när?

Det jag menar är när äldsten med Aspergers syndrom/ADHD och numera även tillägget tonårs/pubertetssyndrom.
En självdestruktiv och lättretlig tonårsslyngel som lätt får utbrott. Många är de gånger vi har fått hålla fast honom för att han inte ska skada varken sig själv eller andra, självmordstankarna har varit många och ”försöken” eller ropen på hjälp likaså.

Men nu då? Han är tonårsslyngel som sagt som blir arg lika lätt fast desto fler gånger. Ovillig som aldrig förr och allmänt ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Tonåring? Attityden är mördande och gör mig rosenrasande. Det finns gränser alltså för hur man beter sig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, barn som Mister borde få dispens från pubertetshormoner osv.

Det är här min stora fundering kommer in. Nu är ”lille” Mister drygt 170 cm lång och väger dryga 45 kg. Sist han vägde sig. Själv är jag kortare och plus tio kg. Hur det nu kan gå ihop då han är grövre än vad jag är.
Igår fick slyngeln ett utbrott de lux. Det gick bokstavligt åt helvete och slutade med, ja man kan väl kalla det för brottningsmatch. Dessa utbrott är inte så ofta förekommande men de finns. Men hur långt kan det gå?
Han slår mig, om det är omedveten spärr eller inte ska jag låta vara osagt men han drar inte i för allt han kan även om han gör det. Han nyper, gnager med naglarna, sparkar och bits. Jag brukar lyckas få det att inte bli så illa men hur länge?

Vad händer när han vuxit tio cm till och lagt på sig en tio-femton kg? Det märkte jag igår att det kommer nog inte bli lätt. Han ger sig inte förrän han har vunnit och det är när jag ger mig vilket jag inte gör. Enda är om man kan få honom att inse att det inte leder någonvart och att båda förlorar på det. Ingen vinner.

Men vad händer om han verkligen slår i för allt vad han är värd? Ringa polis? Hur, jag är troligtvis sänkt då.
Enda är att jag sänker honom först men det skulle jag aldrig kunna. Vem sänker sina barn med en käftsmäll liksom? Ja som alltså har hyfsat med vett bakom pannbenet. Att man närapå vill i stundens hetta är en sak, att ha spärren en annan.
Mitt enda hopp är att Mister också har den spärren… Men vad om inte? Sänka eller sänkas? :-S

Idag har jag ont i lederna, som vanligt alltså. Men det blir inte bättre efter brottningsmatcher…

Ni utan en liknande familjesituation behöver inte sätta varken kaffe mjölk eller grogg i fel strupe, det är inte er jag frågar.
Ni behöver inte dumförklara mig, jag ställer bara en viktig fråga.

Ni som däremot har en någorlunda vardag får mer än gärna svara mig. Eller bara tipsa eller egentligen ingenting. Bara finnas tror jag. Det känns rätt ensamt faktiskt ibland och det är inget man frågar vem som helst.

Jag gör ett tillägg, det står visserligen bland kommentarerna men kanske behöver ge lite mer info…

Jag svarar på: ¨Vidrig inställning till er son. Det kanske där förklaringen ligger till hur han beter sig.
Du skriver:
En ”lättretlig och självdestruktiv tonårsslyngel”.
Jag mår illa

Mycket kan man anklaga mig för men att vad jag tolkar som att inte älska mina barn såsom de är det gör mig upprörd.
Det är just därför jag funderade på om jag ska våga fråga alls, just för att få det som en käftsmäll och en anklagelse.

”Det är fakta, tonårsslyngel är för mig inget negativt. Jag ser framför mig en gänglig tonåring, målbrott och början till eller med akne. Just sån är min pojke.

Han ÄR lättretlig, har alltid varit. Ibland räcker det med ett hej vid fel tillfälle för att han fräser till.
Han ÄR självdestruktiv, och har ALLTID haft dålig självkänsla och negativ självbild. OAVSETT hur mycket vi berömmer och ger positiv kritik. Ända sen han var i dagisåldern har han haft fruktansvärda utbrott då han varit bokstavligen okontaktbar.
Han har ångest och har varit hemma i långa perioder för ångest/depression. Ticsar när han blir stressad osv.
Att jag ens nämner det är för att tydliggöra att han faktiskt gör sig själv illa, därför måste vi ibland gå in i ”närkamp”. Många gånger har jag fått knyta loss rep som han knutit runt halsen… Mest är det ett rop på hjälp med sin ångest men jag kan ju knappast låte det bero? Vad om det går snett?
När man väl får honom lugn så gråter han all världens tårar i mitt knä så nej, jag lämnar honom inte men ibland ÄR det SVÅRT att få honom lugn. Därför vill jag ha andras åsikter, tips, råd, stöd, tröst. Vad som helst.

I några år har han ätit antidepressiv medicin och har både bolltäcke och lugnande inför natten.
I långa perioder sover han, en 13-åring hos oss föräldrar. Jag vet inte när jag sist låg i min egen säng. Där ligger barnens pappa och båda pojkarna.
Det är kanske också en vidrig inställning?

Han är ju inte alltid sån, ofta är han väldigt gosig och trevlig på alla sätt och vis.
Men det är inte dom gånger jag ber om råd. Det är när det går åt helvete och jag inte vet hur jag ska göra.

En tonåring är en tonåring. Min har Asperger/ADHD, han är samtidigt enstörig, samtidigt impulsiv och alla andra saker. Det krockar MYCKET. Han tar saker bokstavligt. När han fick tag i en lärobok sen jag gick i skolan om tonårstiden så läste han den och tog efter vad som stod i boken. Han rabblade vissa saker ordagrant, ord han inte hade en aning om, de fick han ju fråga vad de betyder, och trodde att så ska en tonåring bete sig…”

Annonser

10 thoughts on “Ett vågat inlägg…

  1. Pingback: Får man slåss när man har ADHD? « Genrep

  2. ¨Vidrig inställning till er son. Det kanske där förklaringen ligger till hur han beter sig.
    Du skriver:
    En ”lättretlig och självdestruktiv tonårsslyngel”.
    Jag mår illa

  3. Det är fakta, tonårsslyngel är för mig inget negativt. Jag ser framför mig en gänglig tonåring, målbrott och början till eller med akne. Just sån är min pojke.

    Han ÄR lättretlig, har alltid varit. Ibland räcker det med ett hej vid fel tillfälle för att han fräser till.
    Han ÄR självdestruktiv, och har ALLTID haft dålig självkänsla och negativ självbild. OAVSETT hur mycket vi berömmer och ger positiv kritik. Ända sen han var i dagisåldern har han haft fruktansvärda utbrott då han varit bokstavligen okontaktbar.
    Han har ångest och har varit hemma i långa perioder för ångest/depression. Ticsar när han blir stressad osv.

    I några år har han ätit antidepressiv medicin och har både bolltäcke och lugnande inför natten.
    I långa perioder sover han, en 13-åring hos oss föräldrar. Jag vet inte när jag sist låg i min egen säng. Där ligger barnens pappa och båda pojkarna.
    Det är kanske också en vidrig inställning?

    Han är ju inte alltid sån, ofta är han väldigt gosig och trevlig på alla sätt och vis.
    Men det är inte dom gånger jag ber om råd. Det är när det går åt helvete och jag inte vet hur jag ska göra.

    En tonåring är en tonåring. Min har Asperger, han tar saker bokstavligt. När han fick tag i en lärobok sen jag gick i skolan så läste han den och tog efter vad som stod i boken. Han rabblade vissa saker ordagrant och trodde att så ska en tonåring bete sig…

  4. Och vad fan är ditt problem Siri? Känner du pojken i fråga, eller familjen?! har du inget vettigt att skriva så håll dig ifrån det istället.
    Jag känner Mister och tycker inte att det var några konstigheter alls. Vidrig inställning, pfft!

    Hej här. Bry dig inte ens om att svara på såna här kommentarer. Menlösa människor som inte har något bättre för sig än att kritisera andra. Du har ingenting att förklara för folk såsom ovanstående
    Fortsätt att kämpa på, mycket mer finns nog tyvärr inte att göra. Men vet du vad? Ni är inte ensamma, och jag är inte längre än ett telefonsamtal bort om det skulle behövas något! 🙂 Och fler med mig.

  5. Hej söt.
    Nä jag vet, egentligen behöver jag kanske inte förklara mig. Fast vill inte ha såna svar, jag vill ha nåt konstruktivt, når jag kan använda mig av eller spinna vidare på. Ja du vet.

    Tänker mer att förklarar jag mer så kanske andra läsare kan tolka det annorlunda…

    JAG vet ju hur det ligger till, du också skulle jag tro.
    Och jag känner inte igen min vidriga inställning. För det är nog därför vi har möten på BUP titt som tätt, vi har möten med spec.pedagog, hon är i skolan, hon är här, jag är hemma utan jobb just för att barnen ska få en någorlunda fungerande vardag. Det känns inte som en vidrig sak. Tvärtom. Kanske just därför jag blev lite låg ett tag…

    Och som sagt, han är inte på det viset som inlägget handlar om jämt. Absolut inte. För det mesta funkar det utan utbrott, eller åtminstone såna utbrott. Men då det händer…. Då är det SKIT.

    DAgen innan jag skrev inlägget så slutade det med att jag bara la av, satte mig på golvet och storgrät.
    Inte för att jag inte klarar honom, inte för att jag är rädd för honom utan hela situationen. Jag såg det liksom utifrån, det kändes som en sån där grej som inte händer men uppenbart gör det. Jag bara kände att fan, vi ligger på golvet båda två, båda i försvar på sitt sätt. Så ska det inte vara med sina barn…

    Men så är det ibland med våra barn. Det är så.
    Och hade vi haft vidrig inställning så hade vi nog fått på pälsen för länge länge sen både från soc, skola och BUP. Så ofta som de på familjecentrum varit här och träffat både mig och barnen. De hade nog ringt i den röda klockan då skulle jag tro….

    Ja du bor nära och du är du. Det är nog dig vi hade ringt till först dessutom 🙂 Dels har du sett och vet en hel del och dessutom är du ju Mister favoritmoster ju 😀
    Ja allihopas favoritmoster. Pöss på daj

  6. De som anklagar dig för någonting har ingen varken kunskap eller erfarenhet! Bup, soc, skola gav mig skulden i sex år – fullständig katastrof för barnen! Nästa gång, helst innan det brytit ut, gör något helt oväntat innan helvetet bryter ut! Sänk dig inte till hans nivå (bara omtanke) . Gör inget som du vet provocerar. Försök få honom att träna fysiskt , det lättar humöret. Utmana lite , inte tjat. Skolan provocerade och talade om utbrott som jag inte hade sett tillstymmelsen till hemma, insåg att om det inte stoppades skulle de göra honom till ligist och polisanmäla! Det finns inga fasta saker, gör si eller så man får känna sig fram lite vad som kan fungera!

  7. Tack för ditt svar. 🙂
    Så fruktansvärt för er familj, att inte få någon hjälp. Det har visserligen inte alltid funkat så bra men det har inte handlat om någon skuldbeläggning. Finner inga ord, då jag tycker man får tjata och ligga i för att få hjälp många gånger ändå. Hoppas det fungerar bättre för er nu och att ni får hjälp.

    Så sant..
    Det finns som sagt inga fasta saker, det hade varit enklare för Mister ändrar läge innan man hinner säga ordet förändring ens…
    Jag kämpar att inte sänka mig, jag står ut med mycket, men skulle han få in en träff eller nåt som gör helvetiskt ont då är det svårt.. Då kopplas reptilhjärnan in. Eller att jag själv har en ruskigt dålig dag då är det svårt…

    Ang fysisk träning, det är lite det vi tjatar om. Han är låst vid datorn, liknar nästan mer ett beroende än nöje. Han spelar och spelar och spelar. Ju sämre han mår desto hårdare klamrar han sig vid datorn. Har vi bestämt en tid för stopp så dras den ut på i all oändlighet. Ibland måste vi sätta ner foten och faktiskt plocka datorn. Då blir det liv i luckan….

    Men man MÅSTE äta. Man MÅSTE duscha. Man MÅSTE inte sitta vid dator hela dagen.
    HAn är väldigt osocial normalt, gillar inte folk, får ångest av grupper men det blir ju inte bättre att bara sitta vid datorn och koppla bort även familjen.

    Ibland får man ta konsekvenser av olika anledningar, tex dataförbud. Då har vi jättetrevligt. Man kan få kontakt med honom, vi pratar, diskuterar och han sitter gärna med oss andra. Så får han får minsta tillgång till dator så är vi tillbaka på ruta ett.

    Det är skitsvårt läge. Speciellt som han inte har når fritidsintresse. Han sköt luftgevär ett tag men det var för mycket folk så det funkade inte länge. SYND för han har talang för det. HAn bowlar lite då och då.
    Jag bad honom att fundera på att kanske få till en dag i veckan att åka och bowla. Hmm. Jo. Ja, fast då kanske jag tröttnar på det för att det blir för ofta…
    Men en gång i veckan är ju inte ofta :-S

    Han har stora svårigheter att ta order av andra, man får be på rätt sätt. Ingen lagspelare direkt så lagsporter är uteslutet både därför och för att det är många människor.
    Vi har tvärtom de flesta utbrott hemma, åtminstone nu, förr var det annorlunda. Fast visst får han sina bryt även borta, men då beror det för det mesta på andra orsaker.

    Det är väl det som är et svår för oss föräldrar till våra speciella barn. Att ofta finns det en bakomliggande orsak, inte alltid självklar, ofta en gåta. Så inte nog med att man ska ta brytet, man skall också komma bakom fasaden och leta fram orsaken för att därefter komma vidare…. Vi är ju bara föräldrar :-S
    Fast vi har nog lärt oss en hel del mer än andra 😀
    Framför allt att allt är inte vad det ser ut att vara när man först tittar. Det är inte bara svart eller vitt, det finns oändligt många nyanser däremellan.
    Ska testa ditt tips om nåt oväntat. Bara jag kommer på nåt i brådrasket. 😉

  8. Tyvärr har jag inga goda råd. Men till viss del kan jag känna igen situationerna som ni går igenom. Det är minsann inte lätt hinna tänka och agera klokt när det brakar samman och vad är egentligen klokt i en sån situation. Jag tycker i alla fall att det verkar som att DU är en underbar mamma. Kram till Er!

    Till Siri: Hur skulle det gå om man blundade för att ens barn är självdestruktivt? Och ska man inte kunna tala om det? Få be om hjälp? Vakna upp!! tonårsslyngel är ett uttryck (med glimten i ögat) för hur de flesta, jo de flesta, beter sig i tonåren. Hormoner rusar runt, man vet inte om man ska vara barn eller vuxen, alla krav som förväntas på en osv. osv. Om man inte vet hur man ska hantera alla dessa känslor i vanliga fall, är det minsann inte lättare om man är född med svårigheter att hantera sina känslor. Du får givetvis tycka vad du vill, men om det var menat som ett gott råd, så kan jag berätta att du misslyckades totalt! Dessutom var det elakt sagt..

    • Tack för dina tankar. 🙂
      Alla tankar är värda även om de inte är svar. Tror knäppt det finns några svar egentligen, fast kanske. 🙂
      Jag har egentligen inget att tillägga, jag nickar och instämmer. Just så. 🙂

      Önskar dig en Glad Påsk. Njut på vad sätt du finner bäst. 😀

  9. Hej

    Jag är mamma till ett barn med AS och jag jobbar på en skola med barn som har olika former av funktionshinder. Vi har samma problem där, hur lång får man gå? Vi pratar med föräldrarna,vad får vi i personalen göra? Hur gör ni föräldrar osv. Vi har barn dom vi bokstavligt talat MÅSTE brotta mer och sätta oss på för att de inte ska skada sig själva eller andra barn. Det har hänt att personal har fått näsan bruten av elever som har fått utbrott osv. Mamman till en av våra mest utåtagerande elever har själv varit med om att få brotta ner sitt barn mitt på ett torg med folk som glodde och förfasade sig. Någon ringde polisen. Men hon förklarade som det var och sa att detta är för att han inte ska skada någon som går förbi för han är inte sån som skadar sig själv. Det gick bra men kan inte ha varit speciellt roligt!

    Ni måste göra det som krävs och kanske krävs det i ert fall att någon annan tar striderna, en pa kanske. En man då föreslagsvis som klarar av att hålla fast. Samt hjälp i form av stöttning av tex psykolog som kan din son och som kanske kan komma med förslag på vad ni ska göra.
    Jättesvårt, mitt barn är som tur är inte utåtagerande på det viset. Slåss med sitt syskon dock vilket gör mig galen. Där får jag hindra och stävja, men jag är själv ganska stor och stadig så..

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s