Dåliga tankar som egentligen inte ger mer än dåliga tankar

Ibland slås jag av negativa tankar. Som nu. Så mycket känns som motgångar. Ibland klumpar det ihop sig och blir bara ett hopkok av skuld och dåligt samvete. Så mycket tankar, så många…

Först och främst, jag har bara tre barn hos mig. Det fjärde då, varför? Varför gjorde jag inte det som krävdes? Varför gjorde jag inte HLR? Varför lät jag honom dö från mig?
Svaret? Jag hade inte så mycket att välja på, det hade inte spelat någon roll vad jag gjort. HLR då? För att använda alla läkares ord, du är mamma, just då är det inget konstigt. Jag ringde ju 112 iofs så helt borta i huvudet var jag inte.
Samtidigt vet jag, oavsett vad jag eller någon annan hade gjort hade det inte ändrat på saker och ting. Inte om pojken varit på sjukhus och kopplad till maskiner, inte om ambulansen stått utanför dörren inte om…
Det gick så tokfel att redan när det började var det försent. Slutet var här.

Alla mina barn, alla svårigheter de har fått. En som jag borde inte få lov att ha barn. Men… Jag gör vad jag kan, tar hjälp där det behövs och kämpar på med resten. Någonstans säger en röst, är det säkert att de haft det bättre i en annan familj? Någonstans kan jag svara, att det är inte säkert men när alla tankar ramlar på så svarar jag absolut. En sån som jag borde inte få ha barn…
Och ändå inbillar jag mig att vi inom en någotsånär överskådlig framtid ska kunna bli familjehem, och ta hand om barn som av någon anledning inte kan bo hemma. Eller. Inbillar och inbillar, jag är så säker på att inte bli godkänd så jag kanske inte ens vågar anmäla intresse. Fast igen, andra har ju blivit godkända så varför skulle jag absolut inte bli det. När tankarna ramlar på är svaret nära, en sån som jag borde inte få ha hand om barn…

Sen har vi hundarna… Vi är inne på nummer två på rätt kort tid. En sån som jag kanske inte borde få ha hund. Men, någonstans vet jag ju att den första hunden har jag ingen skuld i det som blev. Hans armbågar var förstörda och han hade fruktansvärt ont emellanåt. Det försämrades fort så för hans skull fick han somna in. Vi hade en så rolig tid och han är så saknad. Fortfarande. Han var en på miljonen.

Men det ändrar inte faktum att nummer två är här. För det mesta en helt underbar hund men med sina svårigheter.
En sån som jag borde inte få ha hund, nu har jag lyckats förstöra honom. Värdelös och dålig är jag. Det är mitt fel att han är som han är säger tankarna mig.
Någonstans hör jag rösten att vad säger att det just är jag som förstört honom. Vad säger säkert att han inte hade haft samma beteende hos någon annan?
Jag är medveten om det, jag frågar runt, läser lite här och mycket där, ändrar och tränar. Det är väl bra?
Fast… Hade jag inte förstört hunden så hade det aldrig behövts… Förstört? Det är rätt hårda ord, vad säger att han är förstörd? Så illa är det inte.
…En som jag borde inte få ha hund…

Suck. Tråka tankar är fruktansvärt tråkiga, men de finns. Nu är de dessutom nedskriva och går inte att ta tillbaka. Varför skulle jag förresten?
Jag skriver, sätter ord, läser igen och snart känns det nog bättre. Tills nästa gång jag blir överfallen.

Det här löser sig nog. Alldeles säkert. Klart det gör. Det måste det. 🙂 Snart… En annan gång.

Annonser

3 thoughts on “Dåliga tankar som egentligen inte ger mer än dåliga tankar

  1. Den perfekta människan finns inte så du får inte vara så hård mot dig själv.
    Även i de på ytan mest ”perfekta” familjerna så finns det problem av varierande grad.
    Visst finns det människor som klarar vissa saker bättre än andra men om vi skickade över allt till dem hur skulle världen se ut då. Och tror du att de skulle vara så duktiga särskilt länge då??!! Nej Precis. Det skulle de inte.
    Så du behövs. Din familj behöver dig precis som du är. Du kämpar och bryr dig om dem. Du tar tag i problem och försöker lösa det. Mer kan man inte begära.
    Visst känns det motigt ibland när allt kommer på en gång. Men glöm inte att efter regn kommer sol. Det kommer ändra sig, jag lovar :o)
    Sköt om dig! Kram

    • Nä du har rätt. Egentligen tror jag inte ens på den perfekta människan eller perfekta familjen. Kanske den finns jag vet inte men oftast tror jag att den perfekta människan/familjen är det just för att det är just det den vill att andra ska tro.

      Det kan verka perfekt men en människa är människa, på gott och ont. Alla har dagar, alla har åsikter. Det är inte alltid det stämmer med andras.

      Ja, vi är nog tillräckligt bra. Jag vill tro att kan man erkänna att det inte är perfekt alltid så har man ett försprång. Då är man inte alldeles världsfrånvänd liksom. 😉
      Kan man erkänna för sig själv är det lättare att erkänna för andra. Kan man erkänna för andra är det också lättare att få stöd eller hjälp. 🙂

      Ibland är hjälpen bara att säga det eller skriva det. Sätta ord på tankarna. Kanske se hur snett tankarna vandrat eller i bästa fall till och med se en lösning.

      Vi är bra vi. Eller hur Carola?? 🙂

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s