Det som inte glöms

Det drar ihop sig för Göteborgs Horse Show äntligen, så klart ska vi dit i år också. Samma lilla gäng som alltid, två vuxna, två barn. Två mammor, två döttrar. Två väninnor, två vänner. Vi, oss och vårt. Gubbar och pojkar får hålla ställningarna hemma den dagen.
Den dagen är bokad för häst, skoj, shopping och lite motivationsspark i våra mjuka sittvänliga rumpor. 😉

När det blir tal om hästar och ridning finns det vissa händelser som sticker ut lite extra. Ganska mycket faktiskt, såpass att vi aldrig lär glömma. Vi har lärt oss på det också, som att vi människor inte alltid är rätt ute hur gärna vi än vill tro det och hur säkra vi än är.

Det är några år sen nu, när gamle Joy fanns i stallet, före Hildas tid. Jag hade Newt, då som nu.
Det var jag och Lotta, Joy och Newt ute på tur i skogen. En runda vi ridit förut även om det var längesen.
Vi svängde av vägen för turen genom skogen, det låg nysnö men visst är det här vi ska in…

Hästarna var inte alls så säkra på det, faktum är att de ville definitivt inte dit. Vi körde operation övertalning och in kom vi. En bit…
Jag vet inte vem som reagerade först bara att Lotta han vända först. Hästarna sjönk.
Under nysnön doldes en mosse, lätt frusen i kanterna men som nu gav sig till känna.

Jag visade Newt vänd håll och gav honom fria tyglar, satte mig djupt och bokstavligen åkte häst. Jag tror egentligen aldrig jag hann bli rädd, det fanns liksom inte tid till. Newts ben sjönk men han skuttade upp, landade, sjönk lite, ett hopp upp igen och vidare in mot därifrån vi kom. Vi kom för nära ett träd och mitt i hoppet höll jag på att bli hängande i en utstickande gren. Då högg jag tag i tyglarna, sa förlåt till Newt och drog mig tillbaka upp på hästen. Jag hamnade bakom sadeln.

Utan att störa i onödan kom jag på plats och ser framåt. Under mig känner jag Newts muskler när han tar spjärn för att komma ur den sugande mossen. Framför mig ser jag Joy som sjunkit skrämmande långt ner. Jag ser honom liksom slappna av, sen spänns alla muskler och han skjuter sig framåt och upp. När han landar slappnar han av igen en liten stund innan alla muskler spänns igen, framåt och uppåt.
En imponerande syn men i helt fel förhållande, jag misstänker att Newt såg ut detsamma men jag kunde själv inte bedöma hur långt nere han varit.

Efter vad som kändes som en evighet ser jag Joy ta det avgörande kraftsprånget och kom ur dragsuget. Jag och Newt slöt upp precis bakom. Nu var det ganska mörkt ute och vi borde egentligen varit nästan hemma.
Vi slösade ingen tid att stanna utan ville hem med hästarna så att de fick värme och vila.

Hemma hade Roger hunnit att börja undra och mötte oss på gården. Fram kommer vi, smutsiga, genomblöta, reflexskrittäckena var blöta och hängde på trekvart. Benskydden var söndertrasade. Vi var med andra ord en bedrövlig syn.
Vi gick in i stallet, sadlade av, linimentade och la varma täcken på hästarna. Vi valde att låta de stå inne en stund och äta lite gott.
Roger gick in och satte på te åt oss. Vi behövde det. När vi satt där i köket och berättade kom alla tankar.
Alla tankar på vad som kunde ha hänt om vi inte kommit tillbaka, om inte hästarna orkat, om någon skadat sig, om någon hade ramlat av om…

Oro, dåligt samvete, rädsla, lättnad. Allt for igenom och vi lovade oss själva, varandra och hästarna att aldrig någonsin övertala dem om de totalvägrar igen. Vi lovade, dyrt och heligt att hädanefter lyssnar vi ännu mer på hästarna. De vet saker som vi inte förstår..
Vi klarade oss, alla fyra men det var inte vår förtjänst även om vi nog hjälpte till bara genom att inte bli hysteriska utan lämnade över görandet till de som kunde sköta det just då.

image

En annan minnesvärd händelse är också vintertid men när Hilda kommit till stallet.
Det såg ut att vara ridbart efter lång väntan. För oss som har barfotahästar blir väntan längre innan det är det. Men nu äntligen.
Nu red jag inte Newt utan Nubbe, Decibel hade Newt, Lotta på Hilda och M på sin häst.

I början av rundan var det helt okej att rida, men sen… Vi var hela tiden beredda att vända men plötsligt kunde vi inte ens det. Allt var blankis och farligare att styra runt fyra hästar än att gå över.
Jag och Nubbe gick först och en bit bakom kom resten, jag på vänstersidan och de andra på höger.
Ännu en gång fick vi sätta all tillit till hästarna och samtidigt både få tjejerna att inse allvaret och att våga lita fullt på hästarna. Sitta tungt i sadeln och inte störa mer än absolut nödvändigt. Inte helt lätt när vi själva verkligen insett allvaret.
Nubbe var då dessutom en allt annat än lugn häst. Han hade blivit betydligt säkrare men nervös så det räckte till. Så fort han blev osäker så rusade han på bara och försökte fly från det jobbiga. Inte läge för det där och då kan jag säga…

Det gick sakta sakta. Små trevande steg.
Vi funderade ett tag på att hoppa av och leda hästarna men kom fram till att det blir nog snäppet farligare.
Så vi satt som ljus i sadlarna och talade lugnande till hästar, barn och oss själva.

Jag hoppades i hela kroppen att Nubbe skulle nöja sig med min trygghet och inte få panik och vilja över till de andra hästarna. Det hade betytt brutna ben, ingen diskussion.
Jag hoppades i hela kroppen att han skulle nöja sig med min trygghet och inte få panik och bryta sig ut. Enda stanset att springa som inte var is var åt vänster. Tät tät granskog där antingen jag eller han hade blivit skadade på ett eller annat sätt. Där var trångt.
Jag hoppades i hela kroppen att han skulle känna att jag litade på honom, att han gör det omöjliga, fast han egentligen inte vågar.
Han gick sakta. Han smög faktiskt. Nåja, nästan. 😉
De andra hästarna också, men det var spänt läge.

Vi kom igenom. Över isen och kunde rida hemåt. Då släppte spänningen i hästarna och de blev stökiga. Vi var tvungna att stanna och då bröt stackars Newt ihop. Han orkade inte stå kvar, han fick inte gå hemåt, han visste inte var att göra av sig så han reste sig halvt på bakbenen. Decibel satt kvar och fick honom lugnare.
Vi kom hem, in i stallet och gav hästarna täcke och gott att äta.

Vi lovade oss att aldrig mer chansa på att det ska gå bra att rida. Det löftet har vi hållit. Det har inte varit svårt alls. Inte en gång till. Aldrig.

image

Sen har vi ju historien när Hilda oförklarligt gick ner på knä. Inte bara en gång utan tre.
Ridningen började ju med en rivstart när Nubbe sköt iväg som en kanon innan jag ens hunnit upp i sadeln. Vi fattade ingenting.

På ridturen tog vi vägen in i en rätt öppen plats men med träd lite här och där. Perfekt plats för lite mjukgörande övningar för hästarna och träning att lyssna till våra hjälper. Styrträning är bra att göra runt träd. 🙂
Hästarna är allmänt okoncentrerade och tramsar och plötsligt går Hilda ner på knäna, det ser ut som hon tänker rulla sig. 😮 Hon gnider istället huvudet mot frambenen. Hon reser sig, går några steg och gör samma sak igen. Detta upprepas ännu en gång, Lotta försöker störa så lite som möjligt och vi andra står runt och tittar på. Den sista gånger säger Lotta att det låter som om något surrar någonstans.

Jordgetingar!!!
Tjejer, rid ut till vägen genast! Vi kommer efter.
Så fort Hilda rest sig kommer vi efter och vi bestämmer att rida hemåt. Ingen visste hur hästar reagerar på stick och blir det nåt är det inte kul att vara långt ute i skogen. Hemåt alltså.

In i stallet, sadla av och undersöka Hilda. Vi räknade in många stickbulor på henne. Huvud, hals och mage var värst. Vi kladdade på massa Aloe Vera och hoppades att det inte skulle bli någon reaktion.
Vi fick också svaret på Nubbes explosiva start. Just där stiglädret ligger, eller mitt ben i uppsittningsläget är en stor bula. Just en sån som Hilda har flera.
Han hade blivit getingstucken, just när jag suttit upp halvvägs.

Ibland ska man ha lite tur. 😀 Det verkar vi ha lite då och då. Och en hel del spänning i tillvaron 😉

Annonser

2 thoughts on “Det som inte glöms

  1. Man får många upplevelser med sina hästar. Både goda och onda. Tack och lov att det går bra de gångerna man gör missbedömningar. Och tack och lov att hästarna är så förlåtande att de inte anklagar en för alla misstag man gör med dem. De är i sanning beundransvärda varelser. 🙂

    • Ja verkligen. Helt fantastiska. Men det ska inte missbrukas, som hästägare får man vårda vänskapen.
      Ja det gäller väl som hundägare och medmänniska också för den delen. Att vara rädda om varandra. ❤

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s