Skylten är nerplockad

image

Jo, just så illa är det. Jag har tidigare skrivit om en del problem vi haft med Villeman. Jag ska inte säga att jag undanhållit sanningen, jag har bara inte skrivit hela.
Han har ju alltid varit lite egen, osäker och mycket reserverad mot främlingar. Fast inte mot alla. Det var ändå inga stora svårigheter, inte förrän han var med Genbanken på jobb. Han blev som förbytt och morrade och skällde och ingen fick komma nära.
Samma när en man knackade på hemma efter mörkret hade lagt sig. Han kom vid fel dörr och försökte klappa Villeman. En främmande mans hand över huvudet, -big no no. Han gjorde ett skenutfall.

Händer överhuvudtaget har han haft svårt för. Speciellt på män.
Men. Så hände nåt. Han bet en liten pojke. Det kunde gått riktigt illa men det gjorde det inte. Jag skriver inte mer om det, det är jobbigt nog ändå. Vi var båda klara att ringa veterinären men han fick en chans till.

image

Nu ändrade vi på det mesta. Han fick inte träffa någon annan än familjen och de närmsta vännerna. Vi känner de såpass att de i det fallet nästan räknas till familjen. Annars ingen. Vi slutade ta promenader bland folk eller där det kan tänkas komma någon. Vi började om nästan från valpstadiet. Men det blev bättre. Han blev lugnare. Efter den hemska incidenten blev han mer än labil. Han morrade och skällde på allt, till och med när Genbanken kom hem. Han använde synen väl mycket kom vi fram till i samråd med ägaren för hundpensionatet. Ja en hel del mycket annat också förresten. Han fick träna upp nosen, mycket godisletande blev det. Som sagt, bättre blev det.

Så småningom började vi röra oss mer mot samhället och mötte folk men ingen som han fick lov att hälsa på. Mer och mer. Glädjen blev stor när han en dag själv valde att hälsa på inte bara en människa utan hennes man också. Någon vecka senare hälsade han på en till och luktade intresserat på en annan. Då kändes det som att äntligen går det fint framåt. Allt vi arbetat med har gjort nytta. Då vet vi att vi ska fortsätta i samma spår.

image

Men. Så var det dags igen. Det var folk hemma, som han hälsat på/känner. Allt väl tills han utan förvarning gör utfall mot en pojke. Två gånger med godisavledningsmanöverpaus mellan. Genbanken var i närheten och kunna hugga honom och förvisa honom.

Ett par timmar senare var Genbanken iväg för att hämta Hoppochstuds hos en kompis. När de kommer hem och innanför dörren kommer Villeman som en lag vet inte vad, trängde sig förbi Genbanken och bet Hoppochstuds i bröstet. Genbanken tog honom och försökte få kontakt med honom men han försökte en gång till. Ännu en gång blev han förvisad, denna gången ut i hundhuset. (gamla hönshuset)

Efter det bestämde vi oss… Det här funkar inte. Vad händer nästa gång, hur illa blir det?

image

Fy vilket beslut att behöva ta. En familjemedlem. Men vad ska vi göra? Ha en hund ute i hundgården? Nänä, då kan vi lika bra vara utan. Han en hund vi aldrig kan lita på? Vi kanske kan börja om från början, igen, men sen då? Börja om igen, och igen och igen? Nä, vi hade inte mycket alternativ…

Jag skrev ett meddelande till M-L, hundpensionatägaren, och informerade henne. Vi har fått ovärderlig hjälp förut och han skulle varit där drygt en helg snart.

Svaret kom… Vilken ångest jag fick. Ett erbjudande som skulle kunna låta honom leva. Men det innebär ägarbyte. Tänk om det händer något mer? Det vill vi inte riskera. Tänk om han blir vandringspokal. Och inte bara det, jag är väl för egoistisk kanske men jag kan inte leva med alla frågor. Hur har han det? Hur mår han? Är de snälla? Lever han? Osv. Vi älskar ju honom. Så mycket att vi hellre avlivar honom. Trots att det kan låta konstigt. Men ingen älskar honom som vi. Ingen. Han är vår.
Vi tackade nej till erbjudandet…

image

På förmiddagen ringde Genbanken hem. Vi ville ha en tid rätt snabbt. Vi fick en samma dag. Han sa att 15.10 slå vi vara i Varberg. Det var som en box i magen. Så himla jättetungt allt blev. Och jobbigt. Och blött av alla tårar.

Jag, Genbanken och Decibel åkte. Pojkarna ville inte med. De var hos vännerna.

Villeman var jätterädd hos veterinären. Precis som förra omgången reagerar han på allt och alla. I korridoren till rummet satt någon med mörka kläder. Villeman blev rädd och la sig platt ner. Försökte krypa tillbaka men då kom en hund med en stor tratt på sig från andra hållet. Det var också farlig så han smetade sig mot väggen och kom rätt till slut. Väl inne på rummet fick han skrämselhicka av en stor rostfri papperskorg.

Till sist fick han en munkorg. Mest om ifall det gör ont när kanylen sattes. Veterinärerna var redan godkända så för den delen var det ingen fara men man vet aldrig…
Kanylen kom på plats under mycket gos, kramar och tårar. Under tiden sömnmedlet sprutades in satt han med huvudet på min axel. Vi kramades och jag viskade lugnande i hans öra och pussade honom i mungipan. Han blev tyngre och tyngre och till slut ville han han lägga sig ner. Vi hjälptes åt att lägga honom till rätta och veterinären fortsatte att spruta.
Stetoskopet kom fram, hon lyssnade och sa att nu är han borta…

På bänken brann stearinljuset.

Efter mer tårar fick han en färgglad linda till benet där kanylen suttit, vi la vi honom på en bår och bar ut honom i bilen. Det såg precis ut som att han bara vilade.
Decibel orkade inte sitta i baksätet så jag satte mig där och höll om honom.

image

Decibel ville vi skulle stanna vid en affär på väg hem. Vi måste ha blommor till graven. Och får han måste Aijo ha på sin grav.

image

När vi kom hem lastade vi ut Villeman och jag hämtade pojkarna. Mister mådde inte bra alls. Han har svårt med det ledsna. Hoppochstuds ville vara med tid begravningen och att gräva också.

image

Alla tre hjälptes åt att gräva. Sen la vi ner Villeman försiktigt. Hoppochstuds la den första jordskopan över honom och Decibel följde efter.
Det vita är filten, inte Villeman.

image

Därefter planterade Decibel sina blommor och ville göra kors. Vi hjälptes åt att hitta grenar till det och sen bankade hon med hjälp av Genbanken både till och ner dem.

image

image

Denna dagen är en sorglig dag. Mycket saknad och tårar. Någonstans gnager känslan av att vi inte gjort tillräckligt och att det är vi som förstört hunden. Men jag vet att så är det inte. Däremot kanske det inte varit tillräckligt, det vet jag inte. Men jag är inte beredd att  offra varken mina eller andras barn innan det ska bli tillräckligt.

~ ~ Vila i frid älskade Villeman ~ ~

Annonser

8 thoughts on “Skylten är nerplockad

  1. Sorgligt det där, jag var med om det två gånger under min uppväxt. Två fina hundar som av olika anledningar fick somna in. Vill gärna ha hund igen men det har inte blivit av ännu. Jag får nöja mig med katter så länge, det blir liksom aldrig lika personligt, eller svårt. Men någon gång. Tack för att du delar med dig.

    • Man vänjer sig visst aldrig vid att husdjuren ibland måste lämna. Det är lika jobbigt varje gång. Du får nog din hund ska du se 🙂 Plötsligt händer det.

  2. Beklagar verkligen men efter vad jag läst tycker jag att ni tog helt rätt beslut. Supertungt såklart men det bästa. Stora kramar till er

    • Jo, beslutet är rätt. Han mådde ju så klart inte heller bra när det blivit så illa. 😦
      Fruktansvärt tungt men sätt.
      Tack

    • Ja nu hoppas jag att det är nog. Vi har ju fått lova barnen en hund igen.
      Tredje gången gilt??
      Saknade är de. 😦

  3. KOPIERAR IN FRÅN FACEBOOK bara för att…

    Anett Angel

    Susanne Sörensen

    Marie-Louise Granholm-Strand
    Jag är ledsen för er skull… Och jag kommer att sakna honom. Men man kan inte ta vilka risker som helst…

    Sandra Turunen
    ‎:(

    Ulrika Carlsson
    Tack alla ♥
    Marie-Louise, du och Terje var hans idoler, det vet ni. Hoppas jag. 🙂

    Linda Aronsson
    ♥ åhhhh va sorgligt. Men förstår er. Vilken fin ceremoni ni hade tillsammans !!!!

    Emelie Boggers Carlsson
    Men kära ni!! Inte en gång till. 😦 ♥ t o m jag gillade ju honom.

    Madeleine Karlsson
    Kram till er ♥

    Karolin Jakobsson

    Linda Dahlberg Fridlund
    Så tråkigt men det var rätt beslut, det kunde ju hänt barnen ngt. Hoppas annars att allt är bra med er, det var ju hundra år sedan man såg er.

    Eleonor Lindgren
    Kram! ♥

    Carola Edberg
    Tänker på er. ♥ Kram

    Frida Persson
    Beklagar 😦

    Ulrika Carlsson
    Tack alla för kramar och tankar. Det värmer ♥

    Tina Arvidsson
    Jag tänker på er hoppas ni mår bra

  4. Pingback: Det händer stora ting | Mmm… jag ska bara…

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s