Är barn artiga från födsel?

Eller är det så att föräldrar behöver lära våra barn artighet? Jag läste ett inlägg hos Meekatt att Vi Föräldrar har ett reportage ang detta i det senaste numret. 
Detta blir ju så klart diskussion av.
Någon kommenterade det hela med: (eftersom kommentaren är anonym tar jag mig friheten att kopiera)

image

Ja så kan man ju också se på det.
Men hur ska barna veta om ingen talar om hur ”man” gör.

Jag har då inte märkt att det finns medfött måste jag säga. Eller beror det på att våra barn begåvats med särskilda egenheter? Nä. Det tror jag inte utan det är nog vi föräldrar som får försöka nöta in artigheten. Men gudarna ska veta att det inte är lätt alltid när barnen inte har de sociala behoven alls eller samma förmåga att se andras sida av saker och ting. När jag måste förklara att när någon hälsar så vill jag att du hälsar tillbaka.
Varför? Blir den omedelbara frågan.
För att det är trevligt. För att det gör andra människor glada.
Men jag känner ju inte h-n. Då vill jag inte hälsa.
Hmm… *tänk, hur svara nu? * Men. Tänk på att alla du inte känner kan vara nya vänner.  Det vet du ju inte om du inte hälsar.  Och. Tänk om någon har en ledsendag. Då kanske ditt hej gör dagen lite gladare. 🙂

Jodå. Hoppochstuds har tagit till sig detta. På riktigt. Han hejsar och pratar med de flesta han möter och vinkar glatt på både bilar och cyklister. Han har kommit fram till att gamla tanter blir extra glada när han hälsar och har funderat och undrat varför.
Jag minns första gången efter samtalet. Hoppochstuds hälsade på en okänd. -”Så mamma, nu har jag hälsat. Nu kan vi bli vänner för nu är det ingen okänd längre.”  🙂

Det känns ju fint att han tagit till sig något när jag måste påminna honom varje gång vi åker hem någonstans ifrån: -”Vad säger vi nu när vi går härifrån? ?”
Hejdå svarar han mitt i ett hoppochstuds.
Har han blivit barnvaktad vill jag ha tillägget Tack (för att jag fick vara här) eller nåt liknande. Hoppochstuds tackar för kakan eller maten han ev inte fått. . Men han sa ju Tack. Typ.
Däremot så kan han ju lätt komma hem till någon och fråga vad det blir för fika och den oartigheten har jag ännu inte fått ur honom. Liksom väldigt många andra oartigheter men det är däremot medfött hos honom. Han är såkallat gränslös. Mycket. Och ofta. Men det kanske rättar till sig när han blir äldre.

Men sammantaget för alla tre rumploppor är att artigheten var varken medfödd eller kom med bröstmjölken. Mister har behövt nötas, Decibel har förstått snabbt medan Hoppochstuds… ja… vi ”bankar på” 😉
Det kommer inte självklart om jag säger då.

Förlåt är ett svårt ord för de flesta men samma där, träning både för vuxna och barn för vill jag att de ska säga ordet så måste vi vuxna också.  Så klart. Precis som vi säger tack. Och försöker uppföra oss bäst vi kan och det är minsann inte alltid lätt som vuxen heller. Men visst hör jag mammi i bakhuvudet ibland. Gör inte så. Absolut inte så.
Då brukar jag tysta rösten med att göra tvärtom. 
Ja ibland gör jag det. När rösten säger att jag ska göra nåt jag verkligen inte vill bara för att andra vill eller kräver. För det måste man ju också tänka på som förälder när man försöker lära sina barn saker och ting. Att vara sig själv också och inte låta andra bara bestämma allt och allt. Att de tex ska få ha kläderna de vill ha på sig oavsett om det matchar eller ej. Oavsett om jag eller andra tycker det är fint eller inte. 
Jag minns fortfarande när jag hade tagit mina absoluta favoritkläder till skolan.  Det var på lågstadiet. Mammi hade inte sett vilka på morgonen men när jag kom hem ifrån skolan så fick hon närapå tokspel. Röda byxor och rosa tröja. Jösses. Vad ska folk säga? ?!!
Väldigt många förmaningar innehöll just de orden. Vad ska folk säga. Själv brydde jag mig inte alls. Till en början men sen blev jag ju lika rädd själv för vad ska folk säga och gjorde allt jag kunde för att de inte skulle ha något alls att säga. Oavsett hur jag mådde över det eller själv ville. 
Just de orden väljer jag numera att inte lyssna på. Vad ska folk säga. Jag gör just tvärtom. Vad folk ska säga. Låt folket säga. 
Just detta vill jag låta mina barn göra också så långt det är möjligt. Just därför har de aldrig haft vattenkammade sidbenor eller gelefrisyrer och finkläder på fotografierna från förskola och skola. Just av den enkla anledningen att de vill inte. Skulle de blanda rött och rosa, så låt dem. Vad gör det om hundra år? Vad gör det om tio? Fem?
Jag tror knappast att mina klasskamrater i lågstadiet kommer ihåg mitt färgval nu. 🙂

image

Men visst är det en balansgång hela tiden för man kan ju inte tvinga någon till artighet. Bara visa och hoppas. Jo i vissa fall är det nästan ett tvång. Att säga tack är nästan ett tvång. Så gör man bara.  Och hej är bra också.
Precis som att det fria och att sätta sig själv främst inte alltid är det bästa. Det finns ju så klart tillfällen när det är bara att tugga i sig och se glad ut. Det kan bli svårt att behålla ett framtida arbete annars tex. 🙂
Men visst är det som att spotta snus i motvind ibland. När barnen behöver förklaringar  till varför jag vill vissa saker. Eller inte förstår vitsen med det hela. När mycket går in genom ena örat och försvinner genom det andra. Det är nog tur att jag har många fler år på mig att hålla på. Jag sätter mig på repeat och pratar vidare.

Det blev en lång morgonfundering och den sista kaffeslatten i muggen är kall för länge sen. Men min tanke är ändå att barn behöver få hjälp bland artigheter och uppförsel. Hur ska de veta om ingen berättar.
Nu då? Ta tag i tillvaron? Eller kanske tvätten.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s