Storheter

Mister har nu varit utan sin adhdmedicin i dryga tre veckor. Den som har träffat honom förr om åren har en aning om hur stort detta är. För den som inte gjort det ber jag bara om att du litar på mitt ord. Det har varit en livsnödvändighet. Utan den tror jag vi gått under hela familjen för många år sen. Det finns tillfällen det har känts som en bra utväg att ge upp ändå,  medicin eller ej. Nu har vi så klart inte gjort det vilket är rätt uppenbart eftersom vi föräldrar fortfarande lever ihop och det med alla barn fortfarande placerade i hemmet. (Förutom vårt lille knytt som hålls bland stjärnorna.) Visst har vi som så många andra bokstavsbarnsföräldrar haft samtal med folket ifrån soc. Det kan jag inte neka till, jag har inget att varken dölja eller skämmas för men vi hänger i. 🙂 Ont krut och det där du vet… 😉

However. Utan medicin är det. Det funkar. Det är så helt otroligt att jag blir tårögd om jag tänker för mycket på det. En befrielse. Han är fri på något sätt. Fri att tala. Fri att tänka. Fri att göra. Ingen medicin som bromsar tankarna eller kroppen. Tvärtom är han mindre arg plötsligt och de gånger han har ”ökat temperaturen” så har det gått att diskutera med honom och nå honom på ett annat vis.
Han äter som aldrig förr. Har till och med börjat äta lite kött vilket inte har hänt sen… ja alltså jag minns inte ens. Han har förresten aldrig varit förtjust i kött när jag tänker efter.
Helt plötsligt kan han själv känna av att han är törstig. Han har orkat komma iväg till skolan med lite bättre reda. Han är glad och pratig.
Det. Är. Så. Bra!

Men sen finns det det där andra ni vet. Ånger. Och Skuld. Från mig, som mamma.
Varför har jag litat så på läkarna.
Varför var jag inte mera på när jag kände inuti att det finns annat. Varför bad jag inte om byte tidigare?
Varför tog det sån tid innan jag tog eget beslut vad gäller de antidepressiva?
Varför varför varför lägger jag allt detta på mig? Jo för någonstans finns tankar på allt vi eventuellt förlorat. Fem års medicinerande med antidepressiva. Avstängningstabletter. Locket-på-tabletter. Hur hade det sett ut om han slutat med dessa för längesen. All tid som gått förlorad i ett ingenting. Därför gnager frågan varför. Igen och igen och igen. En slags sorg är det. Jag känner mig lurad på så mycket. Jag känner att Mister själv är lurad på så mycket.

Jag kan inte göra minsta något åt detta mer än att vara glad att det är som det är nu. Jag vet det. Jag är så glad för pojkens skull. Så himla glad att kunna prata med honom. Få veta lite av hans tankar. Så glad att börja lära känna honom, -som den han är. Kanske har varit hela tiden. Det vet jag inte. Och tanken gör en bredsladd och jag undrar. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Svaret är massor. Och väldigt lite.

image

En bild från påskafton när vi eldade på kvällen och Mister satt med oss andra. Vi hade det så jävla bra helt enkelt 😀 Och jag är så jävla imponerad av honom att när jag först kom med förslag att sänka Sertralinet bara acceptera. Sen till att vilja efter eget beslut trappa ur det helt och att faktiskt göra det också.
Jag gjorde urtrappningen ”inlindad i bomull”. Små sänkningar med långa intervaller. Trots det tror jag inte att det går helt obemärkt förbi.
När han tyckte att det var nog så sa han stopp,  nu tar jag bort den sista lilla biten också. Det ska göras förr eller senare så varför inte nu. Så gjorde han det.
Och ett tag efter det så ville han inte ha sin Concerta utan prova utan. Så gjorde han det.
Jag är så jävla imponerad alltså. 🙂
Jag vill bara säga det.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s