Öppet, naket, personligt och ärligt

Detta inlägg blir tungt. Mest att skriva men kanske att läsa också.  Ett inlägg jag önskar att jag slapp skriva överhuvudtaget. Jag måste iofs inte skriva det heller, faktiskt har jag funderat en del på om jag verkligen ska skriva det alls.

Som förälder älskar man sina barn och gör allt som står i ens makt för att barnen ska må bra. Man kämpar och sliter med det som krävs och tänker att om jag bara älskar mitt barn runt universum och tillbaka så blir allt bra.
Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det är så,  att det räcker att älska runt universum och tillbaka. Verkligen önskar. Tyvärr räcker det inte alltid med kärlek…

För den som känner oss eller har läst i bloggen förut är det ingen nyhet att Mister inte har mått så bra alltid. Ibland har han haft djupa svackor med dåligt mående och mörka tankar. Som tur är har han haft bra perioder också. Tydligast märktes det i somras när vi trappat ur hans antidepressiva och fick en helt ny kille i huset. En mer social och pratglad. När skolan började efter sommarlovet så har det varit svajigt. Efter jullovet blev det ordentligt motigt att vara Mister, han orkade inte, ville inte, gjorde inte. Han kom inte iväg till skolan och träffade sällan kompisar, även om han levde upp när det hände. Vissa dagar var uppåt och andra var neråt.

Efter en konstant nedförsbacke med dåligt humör, otrevligheter och utbrott där vad som helst kunde hända så är vi lite trasiga allihopa. Vi visste aldrig på vilket humör som gällde för dagen eller när det kunde vända och varför eller hur. Dag som natt,  det kunde bli när som, han har inte sovit ordentligt på långa långa tider. 
Det känns som att jag misslyckats, jag som mamma ska ju vara den som reder ut, lagar, fixar och hjälper.  Istället fick jag ta emot det allt sämre måendet. Hot och elakheter framför allt mot syskon, sönderslagna saker, våldsamheter mot det mesta, även mot mig. Jag klarar det men vad händer om jag inte står kvar?
Vi har testat allt känns det som men vi kommer inte framåt alls.
Jag, som ska vara den som skyddar mot allt ont har inte fått en ärlig chans. Att skydda någon från det jag inte kan veta det är svårt. Att skydda någon från sig själv är utanför min förmåga.

Så hände det något. Det allt sämre måendet blev snabbt ohållbart. Den inre rastlösheten gnagde. Ilskan liksom sipprade ut genom porerna. Aggressiviteten… Han åt inte. Drack inte och önskade alla den värsta av dödar. Hans ångest efteråt när det värsta lagt sig. Min ångest när jag åker till jobbet eller någon annanstans. Vågar jag åka hemifrån? Vågar jag lämna syskon hemma? Ångesten över om han fortfarande lever när jag kommer hem från jobbet.  Helgen blev ganska skakig och orolig.
Jag talade om för Genbanken att NU är det dags att sätta stopp, vi måste ha hjälp. Får vi ingen så tar jag de två andra barnen och fixar en lägenhet till hjälp finns. Jag kan inte längre garantera för deras säkerhet. 
Läs den meningen igen, låt den sjunka in. Så hemskt jag mådde/mår över att ens tänka den. Jag har sagt den. Högt. Om min son. Det känns helt fruktansvärt att tänka något sånt,  om den i mitt hjärta lille killen som inte mår bra.  Blandat med ilska,  frustration, hopplöshet,  kärlek,  fan och jävlar och allt däremellan.

Jag hade ett möte inplanerat med B, behandlingsassistent inom familjecentrum eller hur det nu hänger ihop. 
Vi bestämde att Genbanken ska vara med på mötet. Nu är det nu. En mardröm. 
Att ta det beslutet… Han måste ha hjälp, han måste hemifrån. Det kändes som det största sveket ever. 
Som att vi slänger ut, vill inte ha,  tycker inte om. Fast egentligen är det helt tvärtom. Och ändå måste vi sätta syskonens säkerhet främst.
Vad ska han tro? Vad ska han tänka? Kommer han någonsin förstå och kanske förlåta? 
Han som inte gärna sover borta, inte gillar förändringar, svårt med mat och en hel mängd andra saker. Och vi tänker på fullt allvar skicka honom rätt in i just det där. Tänk om han inte får hjälp och istället massa mediciner och förvaring. Vad om han blir kvar hemma?
Vi visste att beslutet var rätt men det känns så fel.  Vi ska alltså själva i princip kräva en LVU.

I tisdags kom B för vårt möte.  Jag menade att om vi ringde i klockan före jul så välter vi den nu!  Det är akut nu. Vi behöver hjälp. Mister behöver hjälp. 
Det tog inte lång tid innan hon fått bilden klar, helt enig med oss om att ett omhändertagande är vad som gäller. Hon ringde handläggaren på soc och bollen var kastad. Ångest ångest ångest. 
Jag undrade lite över vilket tidsperspektiv som gäller. Efter vad man läst så kan hjälp från socialen ta tid.
Så klart kunde hon ju inte säga exakt men innan dagen är slut måste det ju bli. 
Och där fick jag kramp i hjärtat. Så snabbt.
Samtal hit. Samtal dit.  LVU är uteslutet.  Det blir en LPT,  -Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Efter vår berättelse så misstänker läkare genast att han har fått en psykos. Och efter det jag läste snabbt på en sida så kan jag hålla med.

Mister som vägrar all form av hjälp ifrån läkare eller medicin eller för den delen även plåster. Vi kommer aldrig någonsin kliva in i bilen för att helt oplanerat åka till en läkare utan att veta varför.  Det innebär hämtning. Handräckning. Polis. Mister har vissa dubbla känslor inför poliser. Är han lugn och sansad,  eller då han faktiskt har träffat en polis så är allt okej.  Under ett utbrott däremot. De åsikterna lämpar sig inte för här.  Det är väl en form av rädsla i grunden fast ingen vet varför.
Det blev alltså ”högrisktänk”, det är inte alls uteslutet att han kommer att slåss för sitt liv. Han har en hoper vassa och farliga föremål på sitt rum. Han är stark. Väldigt stark. Med självskadebeteende. Utagerande. Ev suicid.   Skulle det ändå gå åt helvete är 112 förvarnade.

Där sitter vi, hans föräldrar och planerar en polishämtning.  Det händer ju inte.  Overkligheten i verkligheten.  Än en gång, -sveket.
Ingen vet något utom vi tre vid bordet och de i andra sidan av telefonsamtalen. Decibel är på sitt rum, Hoppstudsarn spelar sitt spel han fick på morgonen i födelsedagspresent, Mister är på sitt rum.
I rummet jämte spelas musik som en ljudridå för vårt samtal, en meditationsskiva med stämningsfull lugn musik när allt egentligen är ett inre totalkaos och tårarna rinner emellanåt.  Det här händer inte. Man gör inte så här.  Man får inte göra så här mot sitt barn. Och ändå gör vi just det.  För man får inte stå bredvid och göra ingenting när ens barn håller på att gå under heller.

B’s telefon ringer. Handräckning har gått ut…
De två andra barnen,  vad gör vi med dem?  SöstraMi?  Messar fast hon är på jobbet ännu.  Jag har nyckel till lägenheten och hon slutar snart.  Får Tiili följa med? 
Barnen rycks upp från sina sysselsättningar,  tårar,  vart ska vi och varför?  Vad händer?  Varför ska Tiili följa med? B följer med och förklarar på vägen till SöstraMi. Vi kramas,  gråter och säger hejdå.  Hoppstudsarn mumlar något om den ”bästa” födelsedagen… Jag och B åker hem igen. Väntan. Tårar. Ångest.  Det här händer inte.

Så kommer bilen. En vanlig civil tack och lov med två män i polisuniform. De får lägesrapport och går upp till Mister. Vi står i köket. Kramas. Gråter. Ångest.  Det här händer inte. Polisen är här och ska hämta vår son. Vad ska han tro? Vad ska han tänka?  Tänk om han får panik. 
Där och då,  i Genbankens famn så gick jag sönder inuti. Det slet, det drog, det krampade. Jag ville bara skrika men kunde inte. Det var som att hjärtat exploderade inuti,  alla känslor blev för stora.
Det är i särklass något av det värsta som jag varit med om. Fullt jämförbart med när vi lämnade Bobboliten alldeles ensam på bårhuset. Stor skillnad händelser men inte känslomässigt.
Mister gick med frivilligt, tog på sig strumpor och gick ut till bilen som väntade. Dörren stängdes och han syntes inte mer. Strax rullade bilen sakta nerför backen och ut på vägen.

Genbanken tog egen bil och åkte efter och B åkte för bilbyte och slöt sen upp på plats. Jag åkte till SöstraMi och de andra barnen.
Hoppstudsarn som fått sin födelsedag förstörd. SöstraMi kunde rädda den ändå. Han fick bestämma födelsedagsmat och SöstraMi skickade hennes M till bageriet för det ska firas födelsedag.  Och så blev det,  jag fick vara med. Framåt kvällen tog vi oss hem. Genbanken blev kvar hos Mister över natten. Det blev sent den kvällen. Barnen är ledsna och oroliga för sin bror. Hur han än har betett sig och vad han än har sagt så är han älskad och saknad.  Det är ju inte han som har talat, det är hans dåliga mående.
Genbanken var där natten till idag också och körde direkt till jobbet. Idag har han varit hemma en stund och nu är han hos Mister igen. Vi får försöka pussla ihop det, så här är det just nu och en tid framöver.
Bara pojken mår bättre så kan jag stå ut med mycket, det är sånt mammor kan. Fast det är jävligt faktiskt. Tomt. Och saknigt. Men bara han kan må bättre så är det värt allt. 

Ikväll knackade det på dörren.  Där stod Lottaminvän med kvällsmat.  Soppa och nybakat bröd. Förstå hur uppskattat.  Tack finaste Lotta.  Det var så himla gott. Goast var nog ändå tanken 💜

Nu ska jag försöka fixa lite innan jag ska lägga mig. Imorgon är det jobb igen och barnen ska till skolan. Ingen sovmorgon alltså. Synd, för jag hade gärna haft en.

Annonser

4 thoughts on “Öppet, naket, personligt och ärligt

  1. Therese Bevenros
    Kram

    Gilla · Mer · Igår klockan 20:55

    Susanne Sörensen
    Tusen kramar till er 💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 20:58

    Carola Edberg
    Ni fixar det. 💜 Styrkekramar i massor!!!!
    Gilla · Mer · Igår klockan 21:00

    Jeanette Bevenros
    Vilken styrka , vilket mod att tänka på sitt barn och våga gå åt sidan för hjälp . Skickar 10.000000 kramar

    Gilla · Mer · Igår klockan 21:00

    Frida Persson 
    💜💜💜stor bamsekram till er alla 💜💜💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 21:07

    Lotta Håkansson
    En del val man gör är nödvändiga men oerhört smärtsamma. Sen kan de vara av olika karaktär utifrån olika situationer. jJg slutar aldrig beundra dig, ditt sätt att skriva och sätt att hantera saker och ting. Ibland funderar jag på det otroliga med att du och ”Genbanken” lyckas hålla ihop. Men tänker sen att det säkert är av samma anledning som här hos oss; ”Det som inte dödar, det härdar” Jag är helt övertygad om att ”Mister” åkte iväg med vetskapen att detta beslut tagits av kärlek, kärlek och åter kärlek. Den dagen han mår bättre och kan uttrycka det som kommer han, garanterat att tacka er, för att ni räddade honom från sig själv. Stor styrkekram till er alla 💜

    Gilla ·  · Mer · Igår klockan 21:07

    Eleonor Lindgren
    💜Kram💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 21:13

    Agnetha Lundahl
    💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 21:13

    Pia Bengtsson
    💜 💜 💜
    Gilla · Mer · Igår klockan 21:18

    Linda Ståhl Fd Åberg
    💕💓💟💗

    Har redigerats · Gilla · Mer · Igår klockan 21:49

    Marina Andersson
    Tänk att du får orden att nästan räcka till…Det sliter inuti av sorg o kärlek när jag läser. Tänk om vi i min familj när jag var ett syskon, gjort likadant… Då kanske vi haft varandra idag. Att älska är att välja smärta för den andras skull. O att du/ni som känt verklig smärta som ni gjort, klarade av detta???? Det måste vara för ni verkligen vet vad kärlek är. 💜💜 💜

    Har redigerats · Gilla · Mer · Igår klockan 22:05

    Tina Arvidsson
    💜💜💜💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 22:23

    Linda Sandberg
    Kram till er alla!! 💗

    Gilla · Mer · Igår klockan 22:31

    Emelie Boggers Carlsson

    Det är en skev väg att gå för att få hjälpen man behöver, men ni gjorde det rätta och gav både honom och familjen en chans att läka.
    Han kommer förstå & förlåta. Det är en fin pojke och han förtjänar att må bra!

    Har redigerats · Gilla ·  · Mer ·Igår klockan 22:33

    Ingrid Ninni Petermann
    Kärlek visas på många olika sätt! Det kommer att ta tid men det blir bra till slut! Kram på er i familjen! 💜💜💜💜💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 22:59

    Anette Gunnarsson
    💜💜💜💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 23:03

    Linda Hansen
    💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 23:48

    Lizette Högfeldt
    Kram. Jag kan förstå hur det känns

    Gilla · Mer · Idag klockan 01:20

    Frida Stenquist :’-( ♡ du är en stark o bra mamma! Styrkekram!

    Gilla · Mer · för 7 timmar sedan

    Mirjam Alvstrand
    En del människor får gå igenom mer lidande än andra, livet är inte rättvist. Tack för att du delar med dig av er vardag, det skär i hjärtat att läsa. 💜

    Gilla · Mer · för 6 timmar sedan

    Majsan Damsan Majsansson Men åååh Ulrika . Ni är fantastiska föräldrar, och har tagit helt rätt beslut. Jag förstår precis hur jävla ont det gör. Ni kommer att gå starka ur det här, även om det just nu känns allt annat än så.

    Försök att inte slå på dig själv, du är en fantastisk mamma. Men ibland händer saker som vi helt enkelt inte rår på.
    Kraaam till dig och hela familjen 💜

    Gilla · Mer · för 5 timmar sedan

  2. Anett Angel
    Du/ni är så starka som delar med er av ert liv💜
    Jag läser en bit, stannar upp o låter det smälta in, tårarna rinner o det värker i mamma hjärtat, läser vidare o när jag kommer till din jämförelse när ni lämnade Bobboliten på bårhuset, då vet jag med säkerhet hur fruktansvärt det känns 💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 07:27

    Anett Angel
    Ni har tagit rätt beslut, men jag förstår att det gör fruktansvärt ont ont ont. Vet att mina kramar inte kan ta bort det onda, men hoppas du känner att de lindrar lite o att du/ni finns i mina o min familjs tankar.
    Styrkekramar från fam. Angel/Andersson 💜💜💜

    Gilla · Mer · Igår klockan 07:31

    Jimmy Lundell
    Usch så hemskt! De rinner en tår nu kan jag säga! Kan inte förstå mer än att de måste vara fruktansvärt jobbigt! Önskar er alla en enorm styrketanke! Massa 💜💜 och styrka

  3. Pingback: Inre storm och känslokrock | Mmm... jag ska bara...

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s