Från oklart besked och ett enkelt beslut till besked med oklart beslut

Tiili har varit hos veterinär ett flertal gånger nu.
Det hela har med facit i hand börjat för väldigt länge sedan men just nu började det efter hennes senaste löp.
Vi brukar märka på henne att hon har ont när hon löper. Hon har velat sätta sig väldigt tungt på mufflan som för att ”få det på plats” Jag tror att den som haft mens med tillhörande besvär vet vad jag menar. När allt känns så svullet och ömt och man tror att hela paketet är på väg ut. Då behöver iallafall jag sätta mig tungt en stund och ”få det på plats”
Hon har alltid gått upp väldigt mycket i vikt när hon löper, framför allt under de riktiga löpen men också under torrlöpen.
Det brukar gå rätt snabbt att få ner vikten i vanliga fall men inte denna gången. Hon var så trött. Så otroligt trött. Hon ville inget. Orkade ännu mindre och gjorde minst. Inte blev det bättre heller.
Under löpet luktade hon ovanligt äckligt tyckte jag så hon fick minsann duscha mitt i. Annars brukar jag ta duschen när hon slutat men det var inte att tänka på.
Hon luktade inte så illa resten av perioden men ett tag efter började hon lukta igen.
Snart såg jag flytningar och blev riktigt nojig. Livmoderinflammation har jag ju hört talas om. Inte många symtom stämde men jag ringde djurkliniken och fick en tid för undersökning. 
Det blev vi inte mycket klokare av, varken jag eller veterinären. Flytningar fanns. Smärta fanns. Blodprov togs. Ultraljud visade lite vätska i ena livmoderhornet men inte tillräckligt för en operation.
Jag fick dock information och frågan om ev kastrering just för att hon ska slippa dessa jättejobbiga löpen. Ett enkelt och självklart beslut för min del.
Frågan är om försäkringsbolaget tycker detsamma. Vi fick utskrivet smärtstillande och skulle utvärdera om en vecka när veterinären ringer om provsvar.

image

image

En vecka senare. Provsvaren hade kommit och proverna såg bra ut. Nu då?
Tiili var fortfarande så illa trött. Efter ultraljudet hade Tiili jätteont. Hon skrek till tre gånger under kvällen. Jag frågade om detta och det skrevs in i journalen. Kanske hon sträckt sig?
Veterinären ville ta fler prover innan vi tog beslut ang kastrering för att utesluta bland annat sköldkörtelrubbning.
Hon menade att det vore väldigt surt om Tiili kastreras och det visar sig vara fel diagnos och vi ändå måste fortsätta utredningen.
Sagt och gjort. Jag och Tiili åkte in för provtagning.

image

Många rör blev det och de var så imponerade av henne och hur duktig hon var. Det värmer gott att höra ifrån andra faktiskt,  jag är ju en aning partisk 😉 Hon var svårstucken och sköterskan behövde leta och rota efter kärlet. Tydligen har golden retrievers ganska små blodkärl i förhållande till storleken, dessutom rullar de undan.
Tiili rörde sig knappt när hon letade och hon blev överöst med beröm. 💜 
Efter proverna var gjorda satte vi oss i väntrummet och jag fick känslan av att vara lite konstig.
Jag och Tiili tittade på grejer i butiken och pratade. Hon tittade på en hund,  tittade på mig som för att höra min åsikt och tittade tillbaka på hunden. Jag svarade och lät henne välja en belöning ur tuggishyllan. En stor belöning blev det 🙂

image

Någon kom, jag bad henne flytta sig en aning,  vi pratade som vi brukar. Då såg jag hur andra tittade på oss. Som att de inte visste vad de skulle tycka. Å ena sidan är jag en knäppgök som pratar med min hund som till ett barn. Å andra sidan verkade hunden förstå och reagera. 
Kanske vi är lite småtokiga Tiili och jag 💕

Provsvaren skulle komma om runt en vecka så veterinären ringer då så bestämmer vi vidare. 
Proverna såg bra ut,  det var sköldkörtelprov,  lever, njurar,  ja allt möjligt. Jag minns inte men alla prover var jättebra.
Så vad gör vi nu?
Alla prover bra. Fortfarande trött och ont i framförallt bakdelen. Hum hum.
Veterinären ville göra en röntgen på bakdelen eftersom mycket pekar på ryggont. Vi fick en tid till den veterinär som kan det bäst.

Vi åkte dit. Pratade både länge och väl. Han undersökte alla leder lyssnade klämde och drog. Han hade sina misstankar om var felet satt och medan jag höll framdelen lyfte han bakbenen rakt ut rakt bakåt. Problemet med Tiili är ju att hon stänger av när något är för jobbigt eller gör ont så nån vidare reaktion blev det inte.

Hon fick iallafall en spruta lugnande och hon somnade rätt snart. Och sedan blev det röntgen. När hon ändå sov så gott gjorde han ett ultraljud också där allt såg fint ut. Ingen vätska kvar.

image

image

Sen tittade vi på plåtarna och han var uppriktigt förvånad. Han hade räknat med att få se tydliga förändringar på ett speciellt ställe men det var bara lite skuggning liksom. Och bättre bilder gick inte att få.
Han nämnde också att är det som han misstänker så går det enkelt att operera och visade på en modell hur man går till väga
Vi diskuterade fram och tillbaka och han ville skicka remiss till Blå Stjärnan i Göteborg för magnetröntgen för att få en tydlig bild över hur det verkligen ser ut. 
Javisst. Försäkringsbolaget var la en aning tveksamt även om de står för halva kalaset. Det är ju tur för en magnetröntgen går på 8000 plus andra avgifter som inte ingår. 

Jag var med Tiili till hundrehab för genomgång och kontroll. Det är M-L som förut hade hundpensionatet där vi hade Villeman. Hon har varit en fin hjälp med både det ena och det andra och någon jag litar på.
Vi pratade och det finns ju förstås en hel del att göra på Tiili fast eftersom det är såpass nära i tid för MR så beslutade vi att vänta. All felbelastning fyller just nu en funktion så det kan göra det värre i nuläget. Men sen 🙂 Då ska hon få både laserbehandling och massage och vad som behövs.

Så kom då dagen för MR.  Vi åkte upp till Göteborg och lämnade Tiili till personalen. Vi fick inte lov att följa med in. Hon var inte helt jättenöjd med det upplägget men gjorde som hon blev sagd att göra.
Vi andra åkte till djursjukhuset för att betala det hela och körde sen tillbaka för att hämta ut Tiili. 

En vecka senare skulle man läsa av det de sett. Det ringde på mobilen och en man från Blå stjärnan sa hej,  jag ringer ang Tiilis magnetröntgen. Vi har nu tittat på bilderna och där finns betydlig förändring vid L7S1. Hon har ett diskbråck. Han skickar journal och annat till behandlande läkare så ringer de upp mig.

Detta var i fredags eftermiddag och jag har hunnit googla mycket. Läst massor om diskbråck vid L7S1 och plötsligt är ingenting självklart längre. 
Själva operationen må vara enkel men därefter är en helt annan sak. Så klart fanns båda sidor med de som inte hade några större problem till de som hade ett helvete. Många vilade och läkte medan andra blev sämre och åt smärtstillande livet ut. En del tränade och kunde hålla igång även utan operation och andra skrev att även efter operation så är det strikta regler som gäller. 
Hur gör vi nu?  Vilket beslut är ett bra beslut?
Ena stunden så känns det som att vi kan strunta i operation. Andra stunder, -som idag som varit en ontdag, när hon tittar på en med bedrövad blick och trötta ögon och man slås av att hon är bara tre år.  Ska hon ha det så här resten av sitt liv? Då är operationen självklar.
Eller när hon en sån här ontdag går ut och lägger sig på det kalla som hon av någon anledning gillar(smärtlindring? ) och kommer in en stund senare och lägger sig och kroppen skakar för att det nog egentligen var för kallt för musklerna. Då när jag lägger på henne en sticksig ullfilt och hon faktiskt ligger kvar och njuter av värmen som hon egentligen inte riktigt tycker om. Hon har alltid velat ligga svalt, ända sen hon var valp. 

image

Vi har massor att prata med veterinären om. Det är ett stort beslut att ta, inte alls så självklart som från början av den här resan. För det finns liksom också i det här,  som ett spår parallellt med detta.
Hon har ju fortfarande jobbiga löp. Diskbråck ja, men ett diskbråck orsakar inte flytningar och vätska i livmodern. Ej heller den hormonella viktökningen. Däremot förvärrar det eftersom hon har ont och inte vill/orkar röra på sig tillräckligt. 
Så egentligen är beslutet enkelt. Vi kommer att kastrera henne. Och ändå ha ett svårt beslut kvar. 
Det är enkelt i svårheten. Helt enkelt. 

Annonser

2 thoughts on “Från oklart besked och ett enkelt beslut till besked med oklart beslut

  1. Pingback: Att lära något nytt | Mmm... jag ska bara...

  2. Pingback: Snart är det dags | Mmm... jag ska bara...

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s