Hoppa! Och jag hoppade

Jag har så mycket tankar och funderingar. Jag har så mycket att skriva. Men det är så svårt. Det kunde vara svårt redan förut när det blev för trångt i huvudet. Men trots att jag själv inte tyckte att jag hade så stora svårigheter när jag var blev sjukskriven, (det var ju andras åsikter, – jag var bara jättejättetrött) så har jag visst lite efterräkningar ändå. Läsning och koncentration är sånt. Jag kan inte läsa längre. Alltså jag kan läsa. Det är inte det som är problemet. Men jag förstår inte. Jag kan inte ta till mig det jag läser. En liten text är väl okej men inte mer än så. Jag kan läsa och läsa igen. Och igen och igen men jag kommer ingen vart. Jag får ännu svårare att koncentrera mig och det går sämre och sen tar hjärnan slut och lägger ner verksamheten.

Ordsallad. Det är vad Genbanken säger. Vi åkte bil. Jag ställde en fråga. Genbanken fattar absolut ingenting. Jag ställer den igen. Han förstår fortfarande inte. Inte jag heller så jag ställer den för tredje gången. Inte heller nu kan jag få ett svar.

Ordsallad. Säger Genbanken och jag ställer den ännu en gång. Nu hör jag själv. Min mening innehåller alla ord som ska vara med. Men det är som de små magnetorden till kylskåpet. Man tar den färdiga meningen och lägger i sina kupade händer. Skakar runt och kastar ut på bordet. Inte ett rätt alltså. *där tråden det på den ström är?*

Det är jag och sheriffen i Robin Hood – men in tights.

Jättekonstigt med tanke på hur små mina sjukskrivnings”problem” var. Men det är ändå tillräckligt för att jag inte har hittat ork till att skriva. Det är slitsamt helt enkelt och jag behöver lite pauser emellanåt. Eftersom jag skriver på kvällen så kan hända att jag somnar också. Väldigt ofta faktiskt. Jag som annars brukar ha lite svårt just att somna. Det är bara att starta upp mobilen, gärna där jag behöver tänka eller skriva något. Då dröjer det inte länge innan hjärnan domnar av.

Jo, det fanns väl kanske behov av den där sjukskrivningen ändå, trots att jag inte höll med om det just då. Jag behövde ju bara få sova en natt eller tre så jag orkar både jobba och vara lite människa emellanåt.

Jag och tösasmulan fick för oss att ta en barbackatur i snön på hästarna. Så härligt var det. Och efterlängtat. Jag har inte orkat på evigheter, bara att fodra dom har varit en prövning. Det här måste vi göra om. Sagt och gjort. Dagen efter gör vi om det. Tösasmulan sitter upp. Min tur med pallen. Och där står jag. Utan en aning om hur jag ska göra för att ta mig upp på hästen. Nånstans vet jag kanske men jag får inte till det i huvudet. Tösasmulan talar om att jag måste lyfta benet över ryggen. Jo. Det vet jag nog. Kanske. Men jag kan inte. Jag vet inte hur jag gör. Till slut måste jag lägga mig på ryggen och kava mig sittande därifrån. Vi skrattade. Fast lite orolig för mina funktioner blev jag allt.

Så hur blev det med alltihopet? Jag sökte ju ett jobb under sjukskrivningen. Liten chans på det eftersom de inte behövde folk. Jag fick ändå komma dit på ett möte. Om ifall det skulle bli något i framtiden. Med närapå ångest började jag att jobba igen. Lite lugnt i början men sen körde jag vidare, full fart. Sen började jag lägga märke till vissa små små tecken. Inga bra, för det insåg jag själv att fortsätter jag med detta länge till så kommer jag snart igen att sitta på vårdcentralen och be om provtagning för jag har säkert brister. Och en vecka så att jag kan få sova. Så hur gör jag nu. Jag behöver jobba. Jag vill jobba. Och trivs med mitt jobb. Fast det funkar ju inte. Sen svor jag en aning för att jag inte fått det sökta arbetet och fortsatte.

Den första maj fick Genbanken ett samtal. Att en person har slutat, jobbet är ledigt för mig. Ååh. Wow. Äntligen. Precis vad jag önskadeeet blev ju jättejobbigt nu. Och jag trivs på mitt jobb. Nu funkar det ju så bra. Fast det gör det ju inte riktigt när varningstecken redan finns. Jomen jag vet vad jag ha men inte vad jag får. Ångest och panik. Jag gillar inte att byta arbete. Jag har bett om ett nytt arbete men VAD FAN SKA JAG GÖRA??!

Jag tackade ja, om jag inte hoppar utför det läskiga stupet kommer jag ju i all framtid ångra och undra om jag faktiskt kunde flyga. Jag sa upp mig och vi bokade in ännu ett möte på nya jobbet. Under uppsägningstiden lärde jag upp min ersättare och provarbetade ett par gånger. I början av juni började jag på nya jobbet, nu som industriarbetare. Jag fick dessutom en heltid. Bara så där

Faan vilken tur att jag hoppade. Jag trivs ruskigt bra. Jag jobbar typ jämt känns det som emellanåt men inte en endaste gång har jag känt att nej, jag vill inte åka till jobbet. Aldrig. Visst är jag trött. Helt slut emellanåt men jag har roligt. Jag hinner inte vara någonstans. Är jag hemma har jag så mycket att jag inte hinner åka till jobbet. Är jag på jobbet så hinner jag inte åka hem. Eller klart att jag gör så klart men jag jobbar på. Bara lite till. Och detta. Lite till bara…

Annat bra är att Mister som har aktivitetsstöd numera faktiskt arbetstränar där. Han är nu uppe på 25 % Det är fanimej stort. På riktigt.

Och nu har jag sovit en stund i min badbalja. Ja alltså här finns inget badkar så jag har en murarbalja att bada i. Funkar fint det också.

Nu ska jag göra mig klar för sängen och att sova igen. På riktigt.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s