Att tillhöra begåvningsreserven

Ni vet när en tittar igenom flödet på Facebook och på Instagram också för den delen. Alla inlägg med allt fint.

Genbanken, sa jag. Titta på denna bilden. Det är någon som faktiskt har målat den. Förstår du? Hur? Folk kan sjunga. Måla. Teckna. Pyssla fina grejer. Spela diverse instrument. Bygga. Baka. Fixa och ordna. Varför varför kan inte jag göra något sånt. Varför kunde inte jag få någon talang för något. Jag kan ju för f-n ingenting.

Din gåva är något annat svarade Genbanken. Du läser av människor och stämningar. Så många gånger som du har undrat om jag märkt av en speciell grej, eller bara känt något. Och jag har oftast inte märkt minsta lilla. Så många gånger du känt något och det sen stämmer.

Jo så är det nog. Jag läser ibland mellan raderna även på det som inte sägs. Känner stämningar. Känner människor. Deras motstånd. Jo det kanske är en gåva men inte alltid. Ibland kan jag skaka av mig känslor men ännu oftare är jag som en svamp. Det svåra är att veta om det är någon annans känsla och om det är mig den är riktad mot. Känner jag motstånd eller irritation så tror jag genast och omgående att det är mot mig och undrar förstås vad jag nu har ställt till med. Ofta rör det inte alls mig. Många gånger lyckas jag på något sätt stänga av eller åtminstone dämpa mottagningen något. Jag gör mig en egen liten bubbla. Fast så kommer jag hem och då är det som att allt skydd bara faller av och jag är helt oskyddad utan motståndskraft alls. Allt liksom kastas över mig. Jag reagerar på känslan och sen är det kört. Precis hur otrevligt som helst. Både för mig och för andra. Jag försöker att inte ta till mig och framförallt att inte svara upp. Men hur lätt är det att inte reagera på en känsla? Hur lätt är det att sortera bort den inom ett ögonblick, till att höra till kategorin Ovidkommande. Inte mitt.

Jag övar vidare på det.

Idag har Decibel och hennes viktighet varit hemma. Vi påbörjade lite plugg men gick ut med mat till hästarna istället. Mycket roligare. Vi passade på att leda om hagen en smula också. Precis som i morse kom två av tre hästar från storhagen när vi kom med maten. Precis som i morse så kom inte Going. Han kan inte förmå sig att gå över gegghålan. Inte ens maten är motivation nog. Till stora hagen rusar han säkert över, superstressad för att de två andra har lämnat honom.

Precis som i morse ställde han sig vid en av grindarna. I morse hämtade jag ett grimskaft för att ta honom på utsidan av hagen istället. När jag kom fram till honom kände jag tacksamhet. Du vet när en bara vet, känslan fyller bröstet. Jag kände tacksamhet. Tillit. Han kunde slappna av för att jag ordnar detta. Och det gjorde jag. Jag hämtade honom och han kom glatt med. Ikväll gjorde han detsamma när jag närmade mig i mörkret. Ställde sig vid grinden. Ikväll tänkte jag annat och strömmen var avstängd. Vi fixade upp en ny tråd över grusvägen och drog grinden tvärs över samma grusväg.

Jag sa till Decibel att jag öppnar för pöjken så visar du honom rätt. Hennes viktighet följde med mig, helt på eget bevåg. När jag öppnade grinden tog han över och visade vägen till nästa grindhål. Going knatade efter, med samma lugna tacksamhet som i morse. Nöjd att slippa ta sig igenom gegghålan.

Jag vet inte varför han har så svårt för det. Bryr mig egentligen inte så mycket heller. Nu är det som det är och eftersom jag har sätt att hjälpa honom på så gör jag det. Inte konstigare än så.

Nu är det dags för mig att krypa in under täcket. Alldeles för snart ska jag kravla fram ur det. Jag fattar bara inte att det ska vara så svårt att komma i säng i någorlunda tid. Jag vet knappt hur en gör.

Annonser

Vad tänker du? Låt mig veta.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s