Det här med respekt

Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt. Liten som stor, ung som gammal, mörk som ljus, blyg som kaxig. Smal som tjock. Sjuk som frisk. Ni fattar va?  

Däremot gillar jag inte när ivern att behandla någon med respekt gör att det går ut över någon annan. Respektlöst är det. Det hela blir på något sätt en duktighetsgrej men där somliga sätts före andra. Det blir bara falskt. Och tråkigt. 

Denna respektlöshet gör att jag tappar en del av min respekt för dessa människor. Jag blir lite grinig faktiskt för det är så uppenbart det som sker. När agerandet som ska inkludera gör precis tvärtom. Jag undrar, är det bara jag som ser? 

Annonser

Med ny adress 

Det har varit några slitiga veckor med jobb och flytt och försök till lite vardag. Från början var tanken att ha gott om tid till packning och att fixa en del i huset till de nya hyresgästerna. 

Moahaha 😂 Jodåsåatt. 

Av olika anledningar så kom inte renoveringsfolket åt sina sysslor när det var tänkt och plötsligt kom december. Och om en månad SKA vi vara ute ur huset. Jiihoo. Så allt som inte var packat förut var bara att ösa ner i lådor och fylla först huset och sen uthuset och därefter i ladugården. Ja på det nya stället alltså. Och vi har ännu inte tagit källaren och garaget 😱 Men hyresgästerna är allt annat än omöjliga så vi löser det. 

De sista veckorna har varit först nattjobb,  när jag sovit så har Genbanken jobbat. Sen har vi varit i huset, packat och burit, städat och grejat. Sen hem och fixa mat och lägga barn. Ibland har jag åkt till jobbet och ibland har jag lagt mig. Dagen efter har sett likadan ut. Sen blir det repris på reprisen. Igen och igen. 

Igår äntligen fick vi skruvat hyllor i garderoberna och börjat tömma lådor. Vi har liksom inte packat upp ännu. Detta måste ju liksom vänta medan resten fixas. Men igår fick vi lite gjort ändringar. Bara en sån sak som att hitta sina kläder utan att leta igenom fjorton lådor. Ja eller åtminstone nio. Möjligtvis sju. Men asamånga. 

Den här bilden togs precis i början,  innan lådorna tog över rummet. 😉

Vi har jättemycket kvar att packa upp,  rensa ur och packa om. Sakta men säkert så ska vi nog få det gjort. Vi har lite frist nu, de som flyttar in har också en del att packa upp och greja med.  

Det är visst jul snart också fast julkänslan är helt obefintlig i år. Det har liksom inte funnits tid för nåt julande. Vi har tre adventsljusstakar uppe. Pojkarna har varsin men Decibel ville ingen ha. Ja det är allt. Inga tomtar, inga massa juleljus och ingen gran. Deprimerande. Men det löser sig,  det kunde varit värre. Det har varit värre… 
Decibel har jullov och vi ska åka till Fbg. En golvslip ska lämnas och krokar ska köpas. Kanske nåt annat kul också det vet en aldrig. Ikväll måste jag och Genbanken julhandla lite. Det var lite önskemål om vårt eget jullunchmys. Som vi hade förut, bara familjen. Behövs ingen julmat, men fin dukning, ljus, lite finare kläder och oss själva. Det ska vi väl kunna ordna innan vi åker iväg på julafton. Fast innan vi kommer så långt så har vi några lådor att tömma. 😊 

När tankarna går bananas

Ibland kommer det över mig. Jag skulle vilja rätta fel, förklara mig, käfta emot, vägra vika mig, bli förbannad, tala om vad jag tänker om det hela.

Men så vet jag ju, det finns ingen som helst anledning att slösa energin på den som inte är beredd att lyssna. Och faktiskt höra vad jag säger. Så jag fortsätter med mitt. Tills tankarna går bananas. Igen. Och jag vill rätta felen, förklara mig och käfta.
Men….

Fast….

Det är ju helt sanslöst!  Eller pass på vad du tänker för det kan när som helst bli verklighet 

Man kan ju tycka att det vore nog när jag jagade älg med min bil. Mer än nog. Bilen är skrot och Genbankens jobbepartner är så snäll som lånar ut bilen han snart ska köpa. 

Igår var en knepig dag. Jag tillbringade väldigt lång tid i den lånade bilen. Förföljd av rådjur. Var jag än körde så var där rådjur. På åkrar och i dikena. Några fick jag bromsa för. Jag har nog aldrig förut sett så många rådjur på en och samma dag. 

Jag körde så lugnt och städat som aldrig förr. ”Jag kan ju inte smälla den lånade bilen. Fattas bara det, att jag smäller ett av alla rådjuren liksom. Nätack, bäst att köra lugnt. Så pinsamt det vore, att smälla en lånad bil. För att jag smällt min egen. Haha, fattas bara det. Ett rådjur, jojagtackarjag. Nänä, sakta och fint” 

Jag skulle hämta Hoppstudsarn hos en kompis. Körde tråkigt. Bilen har visst en turbo, jag har inte testat den 😱 Ni fattar va?  Inte smälla den lånade bilen. Det var skymning så jag körde mitt i vägbanan, så har jag lite svängrum tänkte jag. Om ifall liksom. Just där låg jag lite långt åt vänster förstås, varför vet jag inte riktigt men om det är mitt bromsspår så gjorde jag det. 

Plötsligt. Fram hoppar  två rådjur upp ur diket på vänstersidan. Samtidigt. Fast den ena något framför den andra. Precis framför bilen.  Jag tror inte ens de landar på marken efter skuttet de gjorde. Jag ser den ena stackarn göra en luftfärd. Den andra hann jag inte se vart den blev av. Eller om den ens blev träffad. 

Nej nej nej. Stackars lilla rådjur. Jag blir så ledsen. Ringde Genbanken och sa att nu ger jag upp. Kastar in handduken. Lämnar in mitt körkort. Nu har jag gjort det igen. Stackars djur. Helvete helvete helvete!!  MED LÅNEBILEN!!  För att min egen är smälld.  

Jag fick ju ringa polisen så klart,  en evighetslång telefonkö. När jag satt där och väntade kom en bil körande. Stannade. Känningar från samhället. Jag har kört på rådjur, ringer polisen. Men. Men. Jo jag har just smällt en älg. Denna gången är det inte min bil… Hon tyckte att jag nog kan köra vidare och sitta i telefonkö samtidigt, det brukar vara helt hopplöst att komma fram. 

Jag märkte ut platsen med en kräkpåse och reflexvästen jag hittade sen. Kom fram till slut och fick framfört vad jag ville. Hon skickade ut en jägare att söka efter rådjur två. Det första låg ju död på plats. Jag försökte titta i skogskanten efter det andra men det mörknar fort och jag hade ingen lampa. Som tur är tog jag inte mobillampan till det för jag behövde verkligen batteriet för polissamtalet.  

På riktigt?! Seriöst. Allvarligt. Två smällar på inte ens två veckor. Det är ju inte sant. Där fick jag för allt mitt tänk om att vara så försiktig så. Jodåsåatt. 

Som tur är gick det rätt så lindrigt med bilen. Lite fix blir det ju, några tusenlappar absolut men det kunde ju blivit värre. 

När jag var på väg till jobbet så ringde det. Det var jägaren, han talade om att det andra rådjuret låg i närheten, död. Åååh så skönt att höra,  då kunde jag slappna av. Jag kunde inte släppa tanken på att det kanske sprang ett skadat djur i skogen. Men det gjorde det alltså inte. 
Vad är oddsen på det? Två döda rådjur. I samma smäll. 

Och jag undrar ju, Varför skulle de nödvändigt hoppa precis just framför bilen?? Det fanns ju flera kilometer väg bakom bilen. Varför just där. Och då. 

Jag är inte längre odödlig, jag bara låtsas

Undrar om jag ser några djur på vägen hem och vad de kan tänkas vilja mig. Det var ju rätt många på jobbet inatt. Och under dagen. Det har varit så tomt längs vägen ett tag. Ja förutom när jag såg två rävar, harar och en älg. Vad var det nu älgen ville säga? Jag måste hem och titta i min solögabok. Jag kan kolla upp älgen fast den inte visar sig. Och fjärilen på jobbet. Och de andra förstås. Kanske det kommer någon på vägen hem också. Det vet en ju aldrig. 

Jag börjar bli en aning trött, bäst att sänka farten. Kanske det kommer vilt. Jag öser på mer musik också, det funkar nog. Jag är ju snart hemma. Undrar vad djuren ville berätta inatt. Måste hem och titta i min solögabok. Inte långt kvar nu.  Tankarna går i cirklar på vägen hem från jobbet.

Helvete! Den är stor den där älgen 😮

Den ser ut att vända så jag svänger vänster… 

Nu går det åt helvete. Nu smäller det. 

Så mörkt det blev en stund… Jag måste stanna.

*dunk dunk dunk spela sjunga dunk dunk* 

Hur mår jag?  -jag känns hel. Hur gick det med älgen?  Älgen ja, stackarn. Tänk om den ligger och har ont. Vafaan, de jävla torkarbladen, det går ju inte att stänga av skiten. Och solskydd behövs la inte nu. Jaha, det var taket…  

*dunk dunk dunk spela sjunga dunk dunk* 

Musiken, tyst. Bort. Var är mobilen. I knät. Nä det var backspegeln. Aah, på golvet. Den är hel 😁 Aj aj, glasflis. Många glasflisor. Över hela mig faktiskt. Det knastrar till och med mellan tänderna. Uuuusch. Älgen var det ja. 

*dunk dunk dunk spela sjunga dunk dunk*

Av med musiken äntligen. Just ja, bilnyckeln också. Ha! Vilken tur att jag inte kör min lilla Polo,  tur jag har min bil. 

Min bil!  Min BIL!!  Neej, min bil, -den ser för jävlig ut. Satan också. Blir obekvämt att köra hem den. Glasflisor överallt. Faan också. 

Jag kliver ur bilen, jag såg i sidospegeln att bilen bakom stannade också.

-Hur gick det?                                                            -Jodå, det är bra med mig. Jag måste bara kolla till älgen. Jag tror den blev liggande där borta. Såg du den? Jag måste ringa polisen också väl, så någon tittar till den?                      -Jo, så är det nog.                                                    -Jo jag tänkte nog det,  jag får kolla först hur det gick med den.

Jag går iväg. Nu när jag skriver så verkade jag nog rätt planlös faktiskt. Fast jag kände mig inte sån.

Det är lustigt egentligen, att man hinner se och att ens hinna tänka på så lite tid som det handlar om just innan smällen. Och att man kan se i slowmotion fast det egentligen går så väldigt fort.

Det är lustigt egentligen hur tankarna kan snurra så fort,  utan någon egentlig mening. De bara ploppar fram. Hysteriskt.

Älgen är död vad det verkar. Stackarn. Fast han hade tur, han slipper ligga och plågas. Min fina bil. Den är ju sönder. Jag måste ringa Genbanken. Faan vad bilarna kör,  jag hör ju inget. Min bil. Älg. Skit också. 

Ringer Genbanken samtidigt som jag flyttar min bil. Den kan ju inte stå mitt i vägen,  tänk om någon kör på den. De jävla torkarbladen. De stannar ju inte. Och Genbanken pratar i högtalarna. Högt låter det. Den där rösten känner jag igen. Det är ju broren 😊 

Broren ringer polisen och Genbanken bärgare. Det var visst inte aktuellt att köra hem min bil 😂 Bror trodde inte ens att jag får tillbaka den 😱 Min bil? Min bil?

-Vafan, skit i bilen. Du kan köpa en ny. Du lever ju. Jamen precis. Jag är hel och just därför kan jag bry mig om min bil. Och älgen. Den är nog död förresten.

Sen kör broren hem mig. Genbanken är på väg till bilen. Polisen har dragit en jägare och bärgare på gång.
Jag skulle verkligen behöva duscha och spola av allt glas men vi hade inget varmvatten. På med onepiece och sen kröp jag ner i sängen. Jag måste sova. Vad gör lite flisor i sängen?

I vanliga fall talar jag om för djuren att hålla sig undan från vägen. De får gärna vara i dikena men inte på vägen. Det har alltid funkat annars. Fast nu satt jag ju nästan och bad om att någon skulle visa sig. I vanliga fall kör jag dessutom fortare. Så när djuren kommer på vägen så är jag redan förbi. Fast nu saktade jag ner istället. Så onödigt.

Självklart kollade jag i solögaboken om vad älgen ville säga mig. Det där är humor 😝

Igår var jag på vårdcentralen och kollade upp nacken och ryggen. Jag fick göra lite olika tester men det onda kommer ifrån musklerna som fått sig en omgång i smällen. Jag ska in för en skiktröntgen också, mest för säkerhets skull. Om ifall det blir något senare.  Och med kroppen kollad så laddar jag för jobbehelg 😊

Saknar och längtan 

På facebook kom det upp en bild i mitt flöde. En bild som jag la in den 11september 2009. Det var på väg till Norge med vännerna. 

I år har det av olika anledningar inte blivit någon Norgesemester. När vi först tog beslutet så kändes det helt okej men när sommaren och min semestervecka kom så kändes det inte alls fullt så självklart längre. Vi saknar bergen. Vi  längtar. Tillbaka. 

Kanske nästa år?  Vi får la se vad framtiden ger. 
Dagen har varit en del av varje faktiskt. Lite besök, skratt och prat. Hundar, hästar och planering. Drömmar, tankar och måsten. Allt på en gång. 

Jag behöver mig ett par ridbyxor. Jag har ett par fast knappen har gått sönder och de kliar inuti så de är inget bra längre. Kanske jag någon gång kan hitta några som faktiskt inte kliar. 

Nu är det mer än sovdags. Upp tidigt. Hoppstudsarn ska iväg som vanligt och Decibel behöver packa sina saker. Helgen är slut och jag kör henne till skolan imorgon. Tråkigt är det, tur att det är helg snart igen. 😊

Finally fredag och jag firar helg 

Jag har ledig helg och det är så bra. Jag verkligen behöver det, denna gången också. I torsdags blev det sisådär med sovandet. Mest för att jag bara inte kunde sova förrän ganska sent in på dagen. På eftermiddagen åkte jag och hämtade hem Decibel från skolan. Hon hade studiedag på fredagen. På hemvägen handlade vi lite, fredag är snart här och med den så är det tacos. Precis som alla fredagar, det är viktigt i denna familjen. 😄

Jag försökte få lite vettigt gjort under fredagen, lite tvätt, en del disk och en koll bland böckerna. Århundradets röjning är på gång och det gäller böcker också. Vad vill jag spara och vad kan jag ta bort. Det blev en del att sälja eller ge bort. I vanlig ordning fick jag inte gjort så mycket som jag hade tänkt men det är ju ingen som tar det ifrån mig så jag behöver inte oroa mig. 

Decibel hade kompis och vi lastade in hundarna i bilen och åkte till huset. Gick runt lite och hundarna fick springa av sig. Tiili är rolig den. Tyko är såpass mycket större än vad hon är, alltså behöver han sitta i buren. Tiili fick sitta utanför bredvid. Hon tyckte att det var lite konstigt men okej. När vi skulle hem däremot. Tiili delar inte jättegärna med sig av det som är viktigt för henne, bädden och buren är hennes, bara hennes och ingen annans än hennes!  Så när vi sa varsågod till Tyko,  att hoppa in i bilen,  kom hon springande, snabb som en iller och hoppade in fortfort,  bara strax innan han landade. Haha,  jag vann hörde vi henne nästan jubla från bakom Tyko 

Det var bara att be hundarna att komma ut igen. Tyko kom ut utan konstigheter men Tiili. Hon ja. Njae, vi ska ju åka och vi skulle in i bilen. Det är min bur så nää. Jag sitter bra här. Vi fick hjälpa henne lite, hon slapp att hoppa ut, det räckte att snirkla runt hörnet. Sen kunde Tyko hoppa in igen. 

Tänk när vi köpte denna buren, den förra passar inte i min bil, hon gillade den inte alls. Absolut inte. Hon ville helst inte hoppa in i den alls. Numera är den en stor trygghet, är något lite jobbigt eller stressande när vi är iväg så knatar hon till bilen och sätter sig utanför och vill bli insläppt i buren ❤ Där är hon trygg. 

Idag var den store Tyko inte fullt så stor. Jag upptäckte att det hade vätskat massa från armbågarna och torkat in. Det måste ju tvättas ur och undersökas tänkte jag. Lättast är i duschen tänkte jag. Och ska det göras i duschen så kan ju hela han duschas. Tänkte jag. Tyko själv var möjligen inte fullt lika imponerad av vad jag tänkte. 😝 

Eventuellt inte Genbanken heller när han skulle duscha och jag visst glömde ta bort pälsfällningen från brunnslocket i duschen. Jag kunde dock trösta honom med att jag innan hundduschen tagit hand om stoppet i avloppet. Det luktade inte liljekonvalj och jag vet att han tycker att det är riktigt äckligt att göra det. Nu slapp ju han det så vad är lite päls? 

Ikväll tog vi en promenad med hundarna, Mister följde med och erbjöd sig att ta hand om Tyko. Mister är särskilt förtjust i schäferhundar och är rätt nöjd nu när vi har en här i ett par veckor. 😊

Imorgon har jag precis hur mycket massor som helst att göra. Jag har ingen aning hur det ska bli gjort på så lite tid som en söndag men lite av det bör ju funka. Sån är planen iallafall. Fast först måste jag sova, ögonlocken ramlar ner så jag ser inget när jag skriver. 

Äntligen måndag? 

Jo lite så är det denna veckan. Jag har haft jobbehelg. Och sovehelg, i lördags var jag nog vaken typ tre timmar. Jag sov, stolpade ur sängen, åt mat och skulle bara vila lite med kaffet….  Jodå. Sen sov jag igen. Vaknade, åt kvällsmat och åkte till jobbet typ. Asakul på riktigt alltså. I söndags var jag nog lite mer vaken. Jag efterlyser ett liv i vaket tillstånd, någon som vet om ett? 😁 

Måndag äntligen. Ledig dag. Göttisch. Hoppstudsarn hade blivit jätteförkyld under natten och mådde rätt risigt, han fick lov att vara hemma. De två stora har fortfarande inte blivit av med framförallt hostan. Decibel fick förresten åka till sjukan i helgen. Pojkvännens pappa ringde mig på jobb och var orolig. Hon hade svåra smärtor i bröstkorg och lungor och kraften hade liksom runnit ur. Jag eftersökte Genbanken som tog henne till akuten. Alla prover var okej men antagligen har hon hostat sönder lite muskelfästen. Förkylningen och för stor viktnedgång ligger nog bakom orkeslösheten trodde sköterskan. Konstigt nog togs inga värden på hur det ser ut näringsmässigt. Jag får kanske försöka få till ett prov på annat håll. I alla fall blev Hoppstudsarn hemma. Jag åt lite chips innan jag la mig i badet, lite vila men förhoppningsvis utan att sova efter nattens jobb. Jag ska köra Decibel till boendet /skola och kan inte sova innan. Risken finns att jag inte vaknar. 

Den första jag möter i korsningen är polisen. Hej hej. Inget konstigt egentligen men känner att idag är nog en dag att köra lite lugnt. Jag mötte polis tre gå och det är mycket häromkring. Jag har inte hört att något ska ha hänt så jag antar att de bara ville synas. Jag körde ju redan asatråkigt så jag behövde inte oroa mig. Blev stående en stund vid vägarbetet i väntan på lotsen och det räckte för att hjärnan skulle slappna av lite. Den sista biten hem var riktigt jobbig faktiskt, då behövde jag verkligen hem till sängen. Jag hade som tur är inte så långt hem. Väl hemma var jag ju hungrig också, på nåt annat än chips så jag åt lite först. Och Genbanken med anställd jobbade hos grannen ropade över häcken som inte finns om jag kan sätta på lite kaffe. Klart jag kan så jag tog en kopp kaffe också. SEN stolpade jag i säng. Vaknade typ halv sju..  Ja men tack,  så är den dagen förstörd också. 

Vi käkade och sen åkte jag och Genbanken till hästarna. 

Eftersom vi ändå tänkte Tiilipromenad så fick hästarna följa med. Upptäckte att vi bara hade ett grimskaft i bilen men som tur är så hänger de gamla kalvgrimmorna med rep kvar i ladugården så vi lånade ett. Tack för lånet 😊

Vi tog vägen i åkerkanten men undrar vad det är med denna åker. Första gången vi gick där över var när vi kom dit med hästarna. Afrodite blev jättestressad och reste sig några gånger. Två gånger har de sprungit genom stänget och liksom vägrar ta samma väg tillbaka. De stannar till vid grusvägen bortanför och springer lite fram och tillbaka men sen drar dom. Igår tog vi som sagt åkerkanten och Afrodite reagerade direkt. Studsade på tårna och visade ögonvitorna och tungan åkte om möjligt fler än de vanliga sju varven runt huvudet. När en mc körde förbi så klarade hon inte mer och reste sig. Vi genade över åkern istället för det gick fortare men så stissig hon var. Newt hade visst också ganska bråttom men inte som Afrodite. Vi kom ut på grusvägen och hon var på tå en bit och sen bara slutade hon och gick som vanligt. Jag ser liksom ett mönster nu och undrar vad det är med åkern. Varför reagerar hon/de så väldigt. Det fanns inga djur, där är inte uppbökat efter vildsvin men det är nåt i luften liksom. Intressant och spännande. 😊 

Inte jättebra bilder, ingen blixt och hästarna vill inte gärna bli stående för länge i mörkret 😉 

Tiili klafsade ju så klart ner i ett dike,  helt tvärtemot Genbankens nej! Det syntes på henne att hon hörde det,  funderade över det men hon kunde inte hålla sig. Hallå, det var ju gegga liksom,  vem kan motstå? 😱 Då är det ju tur att vi passerar sjön på hemväg så att hon får följa med i bilen sen. Tiili höll med, tänk, – ännu mera vatten 😍

Sjön låg alldeles blank och dimman samlad i kanten. Det var alldeles tyst, ända tills Tiili plaskade ner i vattnet och hästarna började slafsa efter både vatten och leran i kanten. Den verkar ruskigt smaklig för de är på den varje gång och de vill inte alls höra talas om att sluta smaka. När Tiili verkade ren så fortsatte vi hemåt. Newt hade så jädra bråttom så vi testade att ha Afrodite först.Vilken skillnad det blev, han kunde slappna av. Ibland funkar det, ibland inte. 

Även om solen skiner på dagen är luften kallare så vi testar att plocka av täckena. Afrodite har blivit lite hårlös efter benresåren och jag vill INTE ha skav av det. De var rätt nöjda att slippa sina kläder. 

Dimman rullar in överallt,  även på bilderna så bättre än så här blev det inte. 

Klockan sprang iväg som vanligt och det var dags att göra klart för sängen. Vi satt och pratade och det blev tal om alkohol. Jag dricker inte starkt. Förutom Mintu, och blev genast lite sugen på att fira att jag är ledig. Genbanken hämtade en liten Mintu till mig och en liten Rom till honom och Mister. Hoppstudsarn ville verkligen gå och lägga sig så min firare blev en sängfösare istället. Bokstavligen för när jag vaknade idag så stod den fortfarande på sängbordet. Effektiva grejer det där 😝 

Vi bestämde redan igår att Hoppstudsarn får bli hemma idag också och jag mailade taxi. Det var ju tur för jag hade nog missat det annars. Jag har bara ett svagt minne av att larmet har låtit. Jag låg och slumrade från och till och vaknade vid halv tio av att mobilen ringde. Det var doktorn. Jajustja, telefontid var det ja. Idag. Hejhej. Det var om mina provsvar. Jodå,  jag har minsann kommit mig iväg till läkare. Jag blev genomsökt överallt typ. Hon kände igenom lymfkörtlar,  lyssnade på både hjärt, lungor och mage. Halsen är kollad, sköldkörteln känd på, knän hand,-och fotleder kända på. Blodtryck gjort, puls kollad. Jag har inget högt blodtryck så att jag får tungt att andas emellanåt är inte därför. Tvärtom,  jag har lågt 105/90 tror jag det var, så det är som det ska för mig. Bra blodvärde 126 och bra blodsocker 3 komma nånting. 

Det är redan tagit en massa reumaprover så de tog bara för att se om det är inflammation. Jag fick lämna urinprov och de tog sköldkörtelprov och vitaminprover. Det var nog det. 

Idag ringde alltså doktorn om svaren. Allt ser bra ut, jag hade dock lite lågt B12 fast tydligen inte värre än att jag själv fick bestämma om han ska skriva ut tabletter. Jag frågade om varför jag då har så ont och hur jag kan vara så förbannat trött jämt. Han frågade var jag jobbar och med vad och plötsligt mitt i en mening så sa han,  jamen vi provar då med dessa tabletter och ser,  tack och hej. Så la han på. 😶hahaha, eeh. Okej. Jaja,  jag har beställt hem piller nu så det är bara att testa. Det är lite mitt hopp nu,  att få ett liv i vaket tillstånd. Annars vet jag inte hur jag ska göra för att få ett. Fast det löser sig nog, det brukar det göra. 

Vad händer här då? 

Svaret är att det händer massor. Och ingenting. Jag tycker att det blir inte värst mycket gjort men timmarna bara rusar fram. Jag jobbar, sover och äter typ. Däremellan försöker jag få till ett liv också. Det är inte alltid så lätt och funkar kanske inte alltid så bra som jag tänkte. 

Jag hade en veckas semester i sommar och fick nog inte mycket vettigt gjort alls. Jag vilade huvudet och det behövdes visst. Genbanken säger att jag inte är att lita på längre. Jag säger en sak och tror nog att det är rätt fast i själva verket har jag sagt just så fast tvärtom. Och fattar själv inte varför det blev som det är. Självklart, jag vet ju vad jag säger liksom! Om de andra bara kunde lyssna rätt också. 

Vi lånade svärisarnas sommarstuga en vecka också. Så himla härligt. Det är verkligen en förmån att få lov att vara där så. Jag jobbade förstås fast jag kan ju lika bäst köra dit som hem. Ja vi var hemma och tittade till det ändå för den delen. 

Jag träffade en vän för ett tag sen. Vi har inte träffats på ett tag så det var skönt att få uppdaterat vardagen med en kopp te och skratt. Ja allvar också förstås. Allt på en gång. Vi tog en promenad till den storstora eken, även kallad Guds hand. Ett helt överbra ställe där luften är ren och sval. Det är lätt att andas där helt enkelt. Och dessa stora grenar som breder ut sig, som ett himlatak. 

Bilderna är helt oärligt stulna från hennes Facebooksida. Det är hennes hund förstås, nog för att Tiili har blivit nerrakad i sommar, riktigt så tunn blev hon inte. 😉 Men så söt hon blev. 

Jag ska erkänna att jag var lite orolig och förberedde henne på att bli skrattad åt. Ingen har skrattat åt henne hittills men visst har hon väckt lite intresse. Hon fick följa med på Sjönevad marknad i år, där fick jag en del frågor och åååh-anden. Hon har inte riktigt så svårt längre med andra människor så vi tänkte att det är bra träning för henne. Ojojoj så nyfiken hon var. Hon försökte lukta på alla. Och barn var plötsligt intressanta, hon har mest tyckt att de är jobbiga. Nu var det jättespännande. Och alla hundar. En del bemödade hon inte med en blick, andra kunde hon inte släppa med blicken. En goldenhane gick förbi och då la hon sig på mage, som för att tala om att vill han hälsa så är det helt okej. Söthund ❤ Det skulle vara väldigt intressant att veta hennes kriterier för vilken hund som är intressant och inte. 

I helgen som var hade vi planerat att göra nåt, med familjen när vi båda var lediga. Så fick vi erbjudandet att vara i stugan. Ja tack, väldigt gärna ❤ Fast, det blev inte riktigt som vanligt ändå. Mister hade planer redan, med sin polare. Och Decibel hade tänkt att åka till pojkvännen. Jaha? Men… Jaha? Okej. Jättekonstigt kändes det att bara tre av oss åkte. Fyra med Tiili ❤ Fast vi hade jättemysigt. Jag sov iofs bort nästan halva lördagen. 😮 Usch, det är inte kul alls faktiskt men vad ska jag göra. Jag orkar ju inte. Fast jag sov inte längre än att vi åkte iväg för en utflykt. Först var tanken en kul lekpark med massa klättring, perfekt för Hoppstudsarn. Men det var så mycket folk där och det fixar han inte så vi tänkte om. Vi började med en glass i det underbara vädret. Strålande sol ☀ Sen tänkte vi fästningen men började med piren där han kunde hoppa och klättra på de stora stenarna. Tiili fick också prova, hon tycker det är jätteroligt fast hon får så rackarns bråttom. Då kan det bli lite farligt också så jag får vara med och hejda henne hela tiden. 

På kvällen tog vi en strandpromenad. Jag tänkte att Tiili kunde busa i vattnet men det är så stort. Och läskigt, så hon ville inte alls gå där i alldeles själv så jag drog upp byxorna så gick vi båda i kanten. ❤ Vad gör en inte för lillstumpan liksom. 

För ganska längesen fick jag ett pm på Facebook från en vän ”från förr”.  Vi skrev en del och så fick jag frågan om jag tycker att det skulle kännas konstigt att träffas igen. Det tyckte jag inte och vi bestämde en träff. Pga sjukdom så ställdes det in men för några dagar sen skrev hon igen. Vi bestämde om en ny träff och den blev igår. 

Det kändes inte det minsta konstigt, vi umgicks ju jämt förut. Både dag och natt. Fast så många år har gått så var det som att vi känner varandra fortfarande, fast ändå inte just eftersom det gått så många år. Det var en del att uppdatera om jag säger så. Vi blev inte klara iallafall. Tiden försvann liksom, vi fick skrapat lite på ytan åtminstone. Jättekul var det och jag skulle lätt träffas igen 😊 Genbanken som också har varit en del i allt, ja till och med delat med sig av sängen, var rätt nyfiken när jag kom hem. Hur gick det, hur mår hon, vad gör hon? 😂 Japp, det var en bra eftermiddag, Tack för den ❤ 

Självdiagnostik och självmedicinering när det är som bäst

Det var ju det där med doktorn och blodprov ,  som jag skulle fundera en vända på. Det gjorde jag. Och tänkte att jag ringer la då. Sen. Imorgon. Eller dagen efter det.
Så tryckte jag i mig extra värktabletter innan jobbet,  var övertrött och dygnade. Sov några timmar och mer tabletter och mer jobb. Och kände mig piggare. 😮

Ha. Såpass. Ja det tyder ju helt klart på chipsbrist. Jag har knaprat upp en del av Genbankens piller så idag köpte jag egen medicin. Mycket bättre! 😁

image

Själv är bäste dräng och konstgjord andning funkar så länge man är konstig och så säger dom att självmedicinering är obra. Pfffft 😜 Kan själv kan allt.

Igår hade jag bestämt mig, idag är jag inte lika säker

Jag var så säker igår där jag gick på jobbet. Matt och orkeslös. Jag har liksom varit det hur länge som helst nu. Tröttheten är ett konstant tillstånd.
Precis som ontet. Lederna har ju gjort ont sen urminnes tider och gud gick i småbyxor men resten. Benen. Armarna.
Axlar. Allt.
Det kändes som mycket nu när är det är fysiskt ansträngande att andas. När armarna ger upp redan på väg till jobbet av att hålla i ratten, att de domnar bort och känns luddiga.
Jag äter som jag ska och lite till. Grönsaker, lite kött, vispgrädde, gärna chips, jag älskar chips, nåt lite godis då och då. Jag äter det jag tycker om fast jag går visst ner i vikt ändå. Inte asamycket iofs. Jag känner mig som att jag går med ett ständigt lågt blodsocker, ingen ork och knepiga händer som kan få för sig att börja skaka utan anledning.

Jag äter Rosenrot och Ryskrot men utan effekt. Lite magnesium ibland. Och ingefära. Och gurkmeja. Mitt Ritalin hjälper mig inte mycket heller just, inte ens när jag medicinerar till biverkning. Om en tar för mycket så blir det hjärtklappning och då går det av bara farten. 😝 Fast inte nu.

Genbanken säger att jag kanske är på väg att växa upp och äntligen börjar känna kroppens signaler 😂
Annars kan jag liksom köra på hårt,  hans två dygn är väl en överdrift, men länge utan matrast. Kanske det har börjat koppla rätt? 😝

Kroppen har helt enkelt en massa konstiga fenomen för sig och jag orkar inte. Ingenting faktiskt. Knappt ens sova. Fast när jag väl somnar så sover jag som en gris och orkar knappt ens vakna.

Jag säger bara det, årets bästa investering (bortsett från min pärla) är kökssoffan jag äntligen fick tag i.

image

Jag kan ligga och dricka mitt kaffe. Och äta. Och ändå vara i köket. Det känns liksom mer upptaget och vaket än att ligga i soffan. Ibland somnar jag och då är det inte långt till mikron så jag kan värma mitt kaffe och lägga mig igen.
Asabra är det.
Och fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Men jag orkar inte. 

På kvällen jobbar jag och stretar, fullt upptagen med att få gjort det jag ska. Helst utan att missa saker. Absolut inte det. Fast det känns som jag missar massor, varje gång.
Igår var jag så trött att jag bara ville lägga mig i en hög på golvet. Kanske gråta en liten skvätt också bara för att.
Det gör så ont, det är så tungt.
Fast det är egentligen inte jobbet som är så tungt 😊 Det är jag ju. 

Så kom jag på vad syster sa, hon frågade om jag gått ner i vikt, ser ut så. Jodå så är det ju. Jodå jag äter.
Hon undrade över ämnesomsättningen,  om det kan vara knas. Två systrar har visst det.
Hahaha 😂 Du är rolig du. Sånt där är inget för mig. Jag är frisk som tusan. Jag har inte tid och inte lust med sånt skräp.

Faaast. Så tänkte jag igår på jobbet att kanske jag ändå ska gå till läkare. Ett blodprov är ju lätt fixat. Inte för att jag är sjuk men kanske jag behöver äta mer grönsaker. Mer chips till frukost. Extra chips till mellanmål. Köpa vitaminer och annat kollijox. Jag kanske har brister helt enkelt. Jag kanske inte är bäst just nu. 😱 Så dumt att inte göra något åt det. När en nu inte har fel så är det ju dumt att skaffa sig brister.

Jaa. Jo. Fast idag är det en annan dag. Alltså läkare och blodprov? Så jäffla onödigt när jag inte är sjuk. Haha, har jag kommit på den dumma idén? 
Nja, idag är jag nog bara trött efter jobbet. Det var ju rätt slitit igår.
Jag behöver ett halvårs semester bara. Från min halvtid typ. 😂
Eller så är jag bara klen. Det funkar säkert med chips. Och kaffe.
Jag funderar lite till på det där samtalet om en läkartid. Kanske imorgon…
Imorgon är en annan dag,  då är det säkert bättre 😁

Tänk om ändå…

Jag kikar runt på Instagram. Den ena bilden efter den andra. Så vackert. Så mysigt. Så pyssligt. Så rart.
Folk har det så fint. De gör så mycket. Hinner så mycket. Orkar så mycket.
Det är nymålat och nypyntat. Nystädat och nybakat. Fräscht och rent och mysigt. Barnen hjälper till och allt är perfekt och toppen. Livet leker.

Tänk om ändå jag vore bättre.
Tänk om ändå jag vore piggare.
Tänk om ändå jag hade orkat mer.
Tänk om ändå jag hade kunnat.
Tänk om jag vore bra på det där med planering och struktur. Rutiner och tråkigheter. Tänk så mycket tid jag hade sparat till roligt. Men måsten först, roligheter sen.
Jag som inte ens kan hålla ordning på min köksbänk… Jag som inte ens har reda i mitt huvud…

image

Tänk så mycket klagomål jag hade sluppit. Och surheter när jag inte gjort det jag skulle. Eller missat. Eller glömt bort. Eller det som förväntats men jag inte vet om.
Det som finns i tanken nu är borta om ett ögonblick. Det kommer tillbaka men jag vet aldrig när. Mest troligt när det passar som sämst och då får jag vänta till nästa återkomst. 😛
Jag gör det inte för att jävlas. Faktiskt.

Jag vill också. Tänk om ändå…

Små framsteg men så stora

Igår var det första gången faktiskt.
Vattnet är avstängt i stallet efter frosten, matbaljorna var äckliga så vi tog hem och diskade dem. Så klart glömde jag dem nästa gång vi åkte till stallet. Hur ska det gå att få tag i hästen idag tro?
Vilken tur att vi tränat lite det sista jag.

Newt har alltid varit så svår att få tag på i i hagen, det är inte att han inte vill utan han har en väldigt hög inre tröskel att kliva över. Han var klarar av inte att gå fram till människor. Bara sådär kan gå fint men hänger det en grimma i handen så ändras ju läget helt enkelt.
Han är hyperkänslig för med vilken sinnesstämning man kan kommer in i hagen, stressad, lugn, för snabbt, för fel på. Han går i baklås och kan inte komma vidare. Ibland har han fått springa, ibland har det funkat att någon annan försöker, Ibland har han fått en vänta på till exempel sist av alla att gå till in och det har funnits i gånger jag har fått ge upp och hitta på något annat istället.

Till slut kom jag fram till att får han lite skrammel i matbaljan så gick det mycket lättare. Dessutom att inte börja joxa med grimman. Han är rädd om huvud och öronen. Fick jag bara ett grimskaft över halsen på honom så var det lugnt. Men det måste göras lugnt också. På samma sätt varje gång. Jag råkade stå på fel sida och en gång och då blir det fel. Konstigt. Nytt. Otänkbart. Nu hade jag tur den gången att han själv ville in så han flyttade sig själv till rätt sida. En annan gång hade det varit kört. Men samma ritual varje gång så har en fördelen på sin sida. Nu var det ju inte så klart där.
Om jag råkar bli lite stursker och vara så säker på att det går bra för det gjorde förra gången så funkar det inte alls. Han märker direkt på min kropp och sinnesstämning att nu är det annat. Han blir stressad och så blev det med det.

Det sista har det varit lite svårt ett tag. När jag kommit med hans skrammelbalja så har Esterfölet varit alldeles enerverande på för att få hon också. Fick hon inte blev hon sur. Jag fick mota bort fölet på olika sätt fast då blev Newt så stressad att han inte kom. Ny rutin. Decibel grimmade Afrodite så hon vet att hon ska in, la grimskaft om Ester och jag gick runt och pratade med Newt. Detta funkade ju så klart men om jag blir ensam, hur gör jag då?

Jag behövde jobba bort skrammelbaljan kom jag fram till. Eftersom det är den som drar till sig Ester. Och Afrodite för den delen.Så i takt med att jag minskade skramlet så hade jag jag desto mer i fickan. Oj vad godis han har fått. Så två bitar i baljan och sen kunde jag slänga mig bort den. Och ge fickgodis istället. Funkade fint.

Igår glömde jag skrammelbaljan hemma som sagt. Testa på allvar alltså.
Det var mörkt men jag lös med ficklampa på godiset i handen. Och han kom fram!!!  😀 Sakta sakta men han kom. Och samtidigt som han mulade i sig hälsade jag och la grimskaft över halsen. Och så var det med det. Idag gick det lika bra. Det är stort alltså.

Jag har egentligen inga problem med att ha skrammel för att få in honom, han är som han är,  det är svårt för honom,  det får vara det. Men visst underlättar det om det räcker med fickgodis. För det ska han ha. Jag bjuder på det.

Idag blev det lite i rundpaddocken. Bara lugnt och fint. Sen stod han i kanten och jag satte mig i mitten. Och bara satt. Inga krav,  ingen press på, ingenting. Till att börja med var han väldigt förvirrad. Vad gör jag. Men han då? Vad ska han göra?
Sen smög han fram. Sakta. Fick godis och beröm. För det ska han ha.
Han luktade lite. Ju längre tid jag bara satt desto säkrare blev han. Till slut puffade och puttade han på mig. Upp med dig, sitt inte där mer. Jag höll med,  nu var vi klara så vi avslutade och gick in.

För den som har en annan häst så är detta inget konstigt alls, vadå glad för det lilla men för en häst som Newt är detta något stort. Och så får det vara,  sån är han. Lättstressad men med ett särskilt lugn, osäker men ändå säker, så otroligt känslig men så helt fantastisk. Han är allt. Samtidigt. Fast smal är han förstås inte… 😉 Men både fyrkantig och rund. 😛 Helt bäst är han.

image

Igår var han så hemskt frusen stackarn. Han skakade hela han och musklerna var alldeles spända så jag frotterade honom torr,  värmde med ullfilt och sen fick han faktiskt ett regntäcke på sig. Nog för att jag vill ha honom otäckad men det finns gränser. Idag tillät iofs vädret att jag tog av det igen.

image

Med tanke på vår familj så hör ju Newt till autisterna. Sen har vi ju Afrodite då. Adhdråttan. Haha. Hon är som hon är. Alltid på g med humör som en bålgeting. Hon är inte rädd om öronen alls och tycker om handdukar. Hon är som hon är 😀

image